Hopp är en rörelse

Predikan i Varbergs kyrka 10 februari 2019

Berättelsen om Ronja Rövardotter handlar om två rövarklaner som är väldigt lika varandra. Just därför är de ärkefiender, för de konkurrerar om rövarbytet i samma skog. Rövarhövdingen Mattis har en dotter som heter Ronja, och rövarhövdingen Borka har en son som heter Birk. Ronja och Birk blir vänner i hemlighet, men det är inget de kan säga till sina familjer.

Mattisborgen, där Mattisrövarna bor, är kluven mitt itu efter ett åsknedslag, och avgrunden som delar borgen kallas för Helvetesgapet. När Ronja växer upp får hon lära sig att akta sig för Helvetesgapet, för att ramla ner där är det farligaste som finns.

En dag flyttar Borkarövarna in i Mattisborgen, i den övergivna halvan på andra sidan Helvetesgapet. Mattis blir rasande. Inte kan Borkarövarna bo i Mattisborgen, den är ju hans! Mattis lyckas ta pojken Birk som fånge och därmed kan han tvinga Borkarövarna att göra som han vill. Han sänder bud efter Borka, och sedan står de båda rövarhövdingarna på var sin sida av Helvetesgapet, med sina rövare omkring sig. Mattis har lagt ett rep om halsen på Birk och hotar att slänga honom i en fängelsehåla och hålla honom kvar där tills Borkarövarna är långt borta.

Ronja står där också, och när hon hör detta blir hon alldeles förtvivlad. Birk är ju hennes vän, hennes bror. Och han skulle aldrig överleva att sitta i en mörk fängelsehåla, tänker hon. Så därför tar hon sats och hoppar över Helvetesgapet, till Borkarövarna på andra sidan. Därmed är situationen utjämnad. Birk är fånge hos Mattisrövarna och Ronja är fånge hos Borkarövarna. De utväxlar fångar, och både Birk och Ronja blir fria.

Jag tycker att Ronja kan lära oss en del om hopp. När situationen är hopplös, då vågar hon språnget över Helvetesgapet. På det sättet får hon hoppet tillbaka. Och inte bara hon, utan Birk också, och hans pappa och mamma och alla Borkarövarna.

Hopp är inte en tanke eller en känsla. Hopp är en rörelse. Hopp är att röra sig framåt, mot en framtid som vi inte kan se och inte veta något säkert om. Hopp är att gå i den riktning som vi hoppas på, fastän det inte finns någon annan väg än den som vi själva trampar upp.

Jo, det finns en väg. Om vi går i riktning mot Gud, då är det Jesus som är Vägen. Det har han lovat oss. ”Jag är vägen till Fadern”, säger han. Om vi går i kärlekens riktning, i livets och försoningens riktning, då finns det en väg. Då går vi inte vilse.

Ronjas hopp över Helvetesgapet var ett hopp i kärlekens och försoningens riktning. Mattisrövarna och Borkarövarna såg varandra som fiender, inte som människor. Mattis älskade sin dotter Ronja över allting annat. Men Birk såg han bara som ett medel för att få som han ville. Birk var inte en människa, utan ”ett ormyngel, en lus, en liten tjyvahund”. Det var bara Ronja och Birk som såg varandra som människor och vänner, och som därför kunde överbrygga Helvetesgapet. Tack vare att Ronja vågade språnget kunde de båda klanerna försonas och bli vänner. Inte på en gång, men efter hand blev det så.

Den här förmågan, att se de andra som människor och vänner, det är den röda tråden i de bibeltexter som vi lyssnat till idag. Både Mose, Paulus och Jesus har en generös hållning till att se Guds verk utanför det egna sammanhanget.

När Eldad och Medad profeterar utan att Mose finns i närheten, då tycker Josua att det är en utmaning mot Moses auktoritet. Men Mose är inte orolig för sin auktoritet. Om ändå alla vore profeter, säger han. Profeter talar Guds ord, de talar kärlek och liv, och de gör Guds gärningar så att människor kan få hopp. De falska profeterna i bibeln säger att allting är bra, fortsätt som ni gör, och därmed leder de folk i fördärvet. Men de äkta profeterna utmanar makten och säger att det krävs botgöring och förändring. På så sätt kan de leda folket på rätta vägar och ge hopp på riktigt.

Paulus sitter i fängelse, och tydligen får han höra rapporter om att en del av de kristna inte vill honom väl. Men han bekymrar sig inte för det. Förkunnar de Kristus så är det bra. Alla måste inte vara på Paulus sida. Även de som är emot honom kan göra det som är gott, och det gläder han sig över. Tänk om vi kunde vara lika vidsynta som han!

Jesu lärjungar försöker stoppa någon som driver ut demoner i Jesu namn, för han är inte en av dem. Men Jesus säger: ”Hindra honom inte.” Det finns ingen copyright på att bekämpa det onda. Gör han det som är gott, så spelar det ingen roll vilken grupp eller vilken religion han tillhör.

Det finns många demoner som behöver drivas ut i vår tid också. Det kan vara ensamhetens och hopplöshetens demoner. Det kan vara föraktets och miljöförstöringens demoner. Finns det något hopp eller är allting redan för sent?

Jo, det finns hopp. Hoppet är en rörelse, och rör vi oss i rätt riktning, då finns det hopp. ”Hoppet kommer om man agerar”, säger en av våra unga profeter idag, Greta Thunberg. Och Paulus håller med. I Romarbrevet skriver han: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” Hopp är något som vi gör. Om vi är uthålliga i vårt lidande och vår förtvivlan, då föds det hopp.

Hopp är något som vi gör. Det är en riktning framåt, mot det som vi hoppas på. Ibland är det det som vi själva gör som ger oss hopp. Ibland är det det som andra gör. Om vi tänker efter så finns det säkert människor omkring oss som gett oss hopp genom det som de gjort för oss.

Det finns tillfällen i livet då vi måste vara stilla och bara förtrösta på det som Gud gör, för vi kan inget annat. Men för det mesta får vi vara med och göra Guds vilja. Att tro på Gud innebär inte att vi tror att Gud fixar allting och att vi inte behöver göra vår del av jobbet. Om vi tror på Guds vilja, då måste den ju gälla också oss. Det som vi hoppas på, det får vi vara med och förverkliga. Genom vår tro på Gud ställer vi oss till Guds förfogande för det goda som vi tror på.

Förr eller senare i vårt liv så kommer vi till Helvetesgapet. Vi ställs inför det som vi fruktar mest av allt, och frågan är för oss som för Ronja, om vi vågar språnget. Ibland vågar vi, ibland inte. Den kristna tron säger då att vi får lov att falla, vi får lov att misslyckas. För Jesus har tagit språnget över Helvetesgapet en gång för alla. I honom finns det en botten för allt vårt hopp. Om vi vågar språnget, då går vi med honom. Om vi inte vågar, då bär han oss. Jesus är vägen, och han leder oss hem till Gud, i kärlekens och livets och försoningens riktning.

Annonser
Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Alltid nära

Predikan i Sollyckans kyrka 13 januari 2019

Det är nu det börjar. Han har förberett sig hela livet, för han har alltid vetat att det är något särskilt han ska göra. Han har inte vetat vad, men att det är någonting särskilt. Någonting viktigt. Så han har förberett sig genom att vara uppmärksam på människor omkring honom. Hur de har det. Vad de är rädda för och vad de hoppas på. För om man ska göra något viktigt så måste det handla om att hjälpa människor. Och ska man hjälpa människor så måste man först se dem, och älska dem sådana som de är.

Vattnet droppar från håret och kläderna. Men solen är varm, så snart kommer han att vara torr igen. Han ber, för det är det bästa sättet att vara helt och hållet närvarande och öppen för Guds vilja. När han ber kan han se vad som är viktigt och vad det är han ska göra nu. Plötsligt händer något som han inte varit med om tidigare. Det är som att himlen öppnar sig och Guds ande strömmar över honom, som vattnet alldeles nyss fast mycket mer. Och en röst viskar och vibrerar genom hela hans kropp: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Nu vet han vad han ska göra. Han ska vara Guds son. Han ska vara Gud själv, Guds närvaro bland människorna. Han ska älska människorna så som Gud älskar. Han ska ge hopp. Han ska kalla människorna att omvända sig och ta emot Guds kärlek, och själva vara Guds söner och döttrar. Han ska få dem att välja livet och inte vara rädda för döden. Han ska ge sitt liv, och när han gett sitt liv ska han få det tillbaka. Han är Guds älskade son, och därför finns himlen på jorden och Gud är nära varje människa.

Kan du se honom framför dig? Jesus från Nasaret, en snickare från en liten by i Galiléen för tvåtusen år sedan. Han är bränd av solen och märkt av hårt arbete. Han har valkar i händerna och smuts under naglarna. Ofta har han varit hungrig och han har aldrig träffat någon tandläkare. Han ser inte ut som du eller jag och luktar inte som du eller jag, utan liknar mer en fattig arbetare i Indien eller Algeriet.

Om vi mötte Jesus så som han såg ut för tvåtusen år sedan, då skulle vi nog tycka att han såg främmande ut. Men han skulle ändå vara Guds älskade son, den som gör Guds kärlek närvarande ibland oss. Det kan vara bra att tänka på det när vi möter människor som ser främmande ut och talar främmande språk. Var och en av dem är Guds avbild och Guds älskade barn, lika mycket som du eller jag.

Vi har en bild av Jesus här på det stora korset över altaret. Här är inte Jesus avbildad så som han såg ut, som en snickare från Galileen. Utan bilden är symbolisk, för att beskriva tron på Jesus. Jesus ser ut som man tänkte sig en kunglig person i antiken, med fina kläder och välskött hår. Och han har en gloria kring huvudet som visar att han är en helig person, en som står nära Gud.

Han är uppspikad på korset, för det var så han dödades. Ovanför honom står texten INRI – Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum, som betyder ”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Jesus dömdes till döden för att han gjorde anspråk på att vara judarnas kung, och det var detsamma som att göra uppror mot kejsaren. Texten är på latin eftersom det var romarna som avrättade honom. För oss som tror på Jesus är det sant att han är judarnas kung, och inte bara det utan vår kung också, alla människors kung.

Bokstäverna bredvid huvudet på Jesus, IC XC, är en förkortning av namnet Jesus Kristus på grekiska, den tidiga kyrkans språk. Bredvid Jesus står de som var med honom vid korset. Hans mor Maria och lärjungen Johannes.

Längst ner på korset finns en liten bild av Jesus där han drar upp Adam och Eva ur deras gravar. Det är en symbol för hur Jesus genom sin död räddar alla människor från döden och ger dem liv igen. Längst upp på korset sitter Jesus på tronen i himlen, omgiven av änglarna.

Det här korset illustrerar några rader ur den kristna trosbekännelsen: ”Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen.”

Bakom korset har vi ett fönster med en vacker glasmosaik. Bilden i fönstret är himlatrappan som Jakob såg i en dröm. När han kände sig som mest ensam och övergiven fick han se en trappa i drömmen, som gick hela vägen från jorden till himlen, och änglar som gick på trappan. Då förstod Jakob att himlen var nära honom och att änglarna var med honom och beskyddade honom.

Man kan tycka att korset skymmer fönstret med himlatrappan. Men man kan också tänka att de visar samma sak på två olika sätt. Jesus är som trappan mellan himmel och jord. Genom honom finns himlen på jorden och Gud är nära varje människa. Jesus visar oss att Gud inte är långt borta utan alltid nära oss. Tron på Jesus innebär att vi aldrig är ensamma och övergivna. Gud är alltid med oss och änglarna beskyddar oss. Jesus är med oss i lidandet och döden, så vi är aldrig övergivna av Gud.

Ett annat namn på Jesus är Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Det är en ängel som ger honom det namnet innan han föds, och till sina lärjungar säger han: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” När du döptes så lästes det bibelordet, för det läser vi vid alla dop. Dopet innebär att du hör ihop med Jesus, som är Guds älskade son. Han är Immanuel, Gud som är med dig alla dagar i ditt liv, ända till tidens slut. Och du är också Guds älskade son, Guds älskade dotter.

Det är nu det börjar. Resten av ditt liv ligger framför dig. Vad vill du göra med ditt liv? Vill du tro på Gud, som är kärleken och alltid är nära dig? Vill du lyssna till kärlekens röst? Vill du välja livet och inte vara rädd för döden? Vart du än går så kommer Jesus att vara med dig, för det har han lovat när du döptes. Vart du än går kommer du att vara Guds älskade son, Guds älskade dotter.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Ta emot Guds rike som ett barn

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 30 december 2018

Precis som farao så har jag en viss respekt för barnmorskor. De verkar alltid som att de vet precis vad de gör. Säger de att det är på ett visst sätt, då tror jag på det de säger. Kungen av Egypten verkar göra likadant. Han befaller barnmorskorna att döda de hebreiska pojkarna. Men Shifra och Pua blåljuger för honom och säger att de hebreiska kvinnorna redan har fött när de kommer fram, så det går inte att veta om de fått en pojke eller en flicka. Och farao verkar nöja sig med det svaret.

Shifra och Pua är gudfruktiga och därför låter de barnen leva, fastän de tar stora risker när de trotsar kungens order. Annars i bibeln brukar det vara viktigt att tala sanning. Men när det gäller att rädda barnens liv, då är det till och med OK att ljuga. Barnen måste få leva. Om vi är gudfruktiga, då prioriterar vi det före allt annat. (Shifra betyder förtjusande och Pua betyder lysande, så man hör redan på barnmorskornas namn att de har rätt…)

Tusen år efter Shifra och Pua föds det ett barn i Betlehem. Kung Herodes känner sig så hotad av det här barnet att han vill döda det. För säkerhets skull befaller han att alla nyfödda pojkar i Betlehem ska dödas. Men Josef och Maria blir varnade och flyr till Egypten med sitt barn. Det är en cirkel som sluts när Egypten blir en tillflyktsort för att rädda ett hebreiskt barn. Det är inte ett visst folk eller ett visst land som är onda, utan det är maktfullkomliga kungar som hotar barnens liv, vare sig det är kungen i Egypten eller kungen i Israel.

När Jesus blivit vuxen så har han en särskild omsorg om barn, fastän han inte har några egna barn. Kanske hänger det ihop med hans egen erfarenhet. Han föds i ett stall för att det inte finns plats för honom i härbärget. Han tvingas att fly och får leva sina första år i ett främmande land. Och när han kommer hem till Nasaret så vet alla att han är född utanför äktenskapet – ”u.ä.” som det kunde stå i folkbokföringen förr i tiden. I ett patriarkalt samhälle är det ett stigma som han får leva med under hela sin uppväxt.

När folk kom till Jesus med barn så försökte lärjungarna hindra dem. De hade säkert goda skäl till att vilja skydda Mästaren från alltför mycket uppmärksamhet. Men Jesus blir arg på lärjungarna. Det finns inget viktigare att göra för Guds son än att ta emot barnen och välsigna dem.

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Det bibelordet står skrivet på dopfunten i Varbergs kyrka, på gammaldags svenska från Karl XII:s bibel. I Petersgårdens kyrka i Lund finns det ett mosaikfönster med bilden av hur folk kommer till Jesus med barn, och lärjungarna försöker mota undan dem. Petrus står med en stor nyckel i handen och försöker blockera vägen. Petrus avbildas ofta med en nyckel, eftersom Jesus säger till honom att han ska få himmelrikets nyckel. Men den nyckeln får han för att släppa in människor i Guds rike, inte för att hålla dem utanför.

Hindra dem inte, säger Jesus. Guds rike tillhör sådana som de. Guds rike tillhör inte lärjungarna. Det är inte vårt att förfoga över. Guds rike tillhör alla dem som behöver Guds beskydd. Guds rike tillhör barnen och de fattiga, säger Jesus. Och de ödmjuka och de som är förföljda.

Det är lätt att tänka som Petrus att vår uppgift som lärjungar är att få så mycket som möjligt uträttat. Och då måste man ju dra vissa gränser mellan viktigt och oviktigt. Men Jesus säger till Petrus och de andra lärjungarna att deras första kallelse är att inte göra någonting alls. Deras första kallelse är att bara bli stilla och ta emot – att ta emot Guds rike som ett barn. I Guds rike kommer relation före prestation. Vi får ta emot innan vi ger vidare. Vår identitet finns inte i det vi uträttar, utan i att vi är Guds barn. Det kommer först.

Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem och välsigna dem. Var det judiska barn eller samariska barn? Grekiska barn eller syriska barn? Det vet vi inte och det spelar ingen roll. Guds rike tillhör sådana som de, oavsett vilket folk de tillhör eller vilket språk som är deras modersmål. Alla barn är välkomna till Jesus, alla barn är Guds barn och skapade till Guds avbild.

Vi kan inte dra gränser och säga att vissa människor är viktigare och värdefullare än andra. Så fort vi drar en gräns och säger att de på den här sidan har med Jesus att göra men inte de andra, då kommer Jesus att ställa sig på andra sidan av vår gräns och säga: Guds rike tillhör sådana som de.

Kommer ni ihåg Shifra och Pua? Barnen måste få leva, lär vi oss av dem. Och det gäller alla barn. Hebreiska barn och palestinska barn. Svenska barn och etiopiska barn. Och framtida generationer som ska komma efter oss. Detta får politiska konsekvenser. Inte så att vi kan läsa i bibeln vilket parti vi ska rösta på eller hur balansen ska se ut mellan offentlig och privat sektor. Bibeln säger nog inget om vänster eller höger. Men kärleken till medmänniskorna kan inte begränsas till vårt eget folk och vi har ett ansvar för att vårda och bevara jorden. Detta är grundläggande kristna värderingar. Barnen måste få leva, och det gäller alla barn.

Vi ska ta emot Guds rike som ett barn, annars kan vi inte ta emot det alls. Det kan betyda två saker. Antingen att vi ska ta emot Guds rike så som ett barn tar emot – prestigelöst och med öppet hjärta, inställda på att växa och förändras. Eller att vi ska ta emot Guds rike så som vi tar emot ett barn – så som vi skulle bära Jesusbarnet i vår famn, så som vi håller i vårt eget barn för första gången. Båda tolkningarna är nog precis lika bra. Och de betyder ungefär detsamma – att vi ska ta emot Guds rike med hela vårt hjärta, utan reservationer och försvar.

Det går inte att ta emot Guds rike lite grann, på söndag mellan elva och tolv eller när vi inte har något viktigare att göra. Att ta emot Guds rike är att låta sitt hjärta fyllas av Gud, så att man av fri vilja låter Guds vilja råda. Det är som att ta emot ett litet barn i sin familj – plötsligt ändrar man sina prioriteringar radikalt, både av nödtvång och för att man ingenting hellre vill. Barnet hjälper oss att ta emot Guds rike – både Barnet i krubban och varje barn som vi möter.

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, säger Jesus. Hindra framför allt inte dig själv från att komma till Jesus. Vi är alla barn innerst inne, som behöver kärlek och omsorg. Vi är alla Guds barn och Jesus kommer inte att låta någonting hindra dig från att komma till honom.

 

 

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Jesusbarnet är vår kung och revolutionen har bara börjat

Predikan i Varbergs kyrka och Sollyckans kyrka på juldagen 25 december 2018

På julnatten går vi till stallet i Betlehem. Vi är herdar som varit ute om natten med våra får. Kallt och ruggigt har det varit och vi luktar inte så gott. Men det gör inget, för det är ett stall vi kommer till. Vi är välkomna precis som vi är.

Stallet är trångt och mörkt och smutsigt. Men det är i alla fall ett tak över huvudet och ett skydd för vinden. Och där finns barnet. Precis som ängeln sa, så finns där ett alldeles nyfött barn som ligger i en krubba. Mamman har bäddat med hö och svept in den lille pojken i tyg så han ska ligga mjukt. Vi hälsar på mamman och pappan, men vi ser dem knappt. Barnet drar våra blickar till sig, så som nyfödda barn gör.

Varje barn som föds är ett mirakel. Men det här barnet är ett dubbelt mirakel, om vi ska tro vad ängeln sa till oss. Det här lilla barnet är kungen vi väntat på. Han är världens herre och frälsare, Guds egen son. Det går inte att se att det är så. Barnet i krubban är ett alldeles vanligt barn, med fattiga och enkla föräldrar. Men i vårt hjärta vet vi att ängeln talar sanning. Så vi faller på knä för vår kung och lovar honom vår lydnad.

Det är en revolution som börjar i stallet på julnatten, en kärlekens och medkänslans revolution. Revolution betyder omvändelse, och så är det: Allting vänds upp och ner när vi tar emot Jesusbarnet som vår kung. Vi ändrar vår syn på vad som är viktigt och värdefullt och vad som är världens centrum. Mestadels är det en ganska stillsam och tystlåten revolution, och det dröjer ganska länge innan kejsaren märker av den. Men det är en revolution som har förändrat vår värld och den pågår än idag, två tusen år senare.

Det som ängeln säger om barnet i krubban, det brukade man säga om kejsaren. Det var kejsar Augustus som var världens frälsare. Det visste alla. Augustus var världens herre, för han hade besegrat sina fiender och tagit kontrollen över hela Romarriket. Kejsarens makt garanterade freden, därför skulle han hyllas som frälsare och välgörare.

När Augustus bestämmer att hela världen ska skattskrivas, då blir det så. Josef och Maria får bege sig till Betlehem, och därför föds Jesusbarnet i ett stall. När vi kommer dit och böjer knä för barnet, då gör vi uppror mot kejsaren. Vi bekänner en annan herre och frälsare än Augustus. Vi bekänner en annan Gud än kejsarens gud.

Barnet i Betlehem är en kung som bryr sig om vanliga människor. En Gud som kommer oss nära, var och en. Det heliga finns inte långt borta, i kejsarens palats, utan just här i stallet, där vi är. Världens centrum finns hos enkla människor, hos dig och mig, och hos den medmänniska som behöver oss. När änglarna sjunger om fred på jorden, då menar de inte kejsarens fred, som bygger på makt och våld. De menar inte Donald Trumps fred eller Vladimir Putins fred. Änglarna sjunger om Jesusbarnets fred, som bygger på kärlek och medkänsla.

Tecknet på Guds närvaro är ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Om vi lär oss att känna igen det tecknet, då kan vi se det överallt. Gud är närvarande i varje människa vi möter, och särskilt i vår svaghet och utsatthet.

Gud väljer sida genom att födas i ett stall. Det är här hos oss som Gud vill vara, särskilt när vi hamnat utanför och det inte finns plats för oss i härbärget. Änglarna bjuder in alla människor att glädjas över Jesusbarnets födelse. Men först vänder sig änglarna till dem som är ute i mörkret, till herdarna som vakar i natten. Gud väljer sida för dem som är i mörkret och för dem som hamnat utanför. Det är bara så som julens budskap kan bli en glädje för hela folket.

Stallet i Betlehem är den första kristna kyrkan. När herdarna samlas kring barnet i krubban, då samlas de i bön inför honom som är Guds kärleksfulla närvaro i världen. Sedan går de ut i natten igen, för att sprida budskapet om ljus i mörkret och fred på jorden.

Idag, på juldagen, får kyrkan vara vårt stall. Här får vi möta Världens ljus och ta emot Jesusbarnet som vår kung. Sedan får vi gå ut igen med barnet i vårt hjärta. Vi får vara herdar som vakar i mörkret, som lyssnar till änglar och ser Guds närvaro i det vanliga och enkla. Barnet i Betlehem är vår kung och revolutionen har bara börjat.

 

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Kärlekens och sanningens rike

Predikan i Varbergs kyrka 2 december 2018.

Idag tänder vi det första adventsljuset. När vintermörkret djupnar, då behöver vi ljuset desto mer. Det finns mycket mörker i vår värld, och det finns mörker i våra liv. Vi kan inte fly undan mörkret. Vi får tända ljus i stället. Vi får ta emot ljuset som kommer till oss på första advent.

Vi är nog många som har firat första advent många gånger förr. Då vet vi ungefär vad vi har att vänta oss. Vi känner igen psalmerna och sångerna. Vi känner igen berättelsen om Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och vi vet ungefär vad prästen ska säga i predikan. Igenkännandet är en trygghet. Första advent ger oss ljus i mörkret för att vi känner igen oss och vet att vi hör ihop med de generationer som gått före oss. Samtidigt är första advent alltid ett nytt nådens år. Ljuset lyser på nytt i vårt mörker. Just där vi är nu lyser ljuset in i våra hjärtan.

Jesus är kungen som kommer på en åsna. Har du ridit på en åsna någon gång? Det är inte så glamoröst. Åsnor är långsamma och sävliga och gör inte alltid som man vill. Den som rider på en åsna kan inte ha så bråttom, och får inte vara alltför mån om sin värdighet. Kungen som kommer till oss på en åsna är en kung som är enkel och nära och som möter oss i ögonhöjd. Han är en kung som ser oss, en kung som vi kan följa.

På första advent får vi ta emot Jesus som vår kung. Vi får ta emot Världens ljus och låta honom lysa upp vårt mörker. Jesus är en annorlunda kung. Det är därför vi fortfarande firar honom, två tusen år senare. Han kommer utan vapen och utan makt och rikedomar. Men han kommer med kärlek och sanning, och därför är han vår kung också idag.

Några dagar efter att folket ropat hosianna, blir Jesus gripen och dömd till döden. När han står inför sin domare Pontius Pilatus, säger Jesus att hans rike inte hör till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad. Men nu är mitt rike av annat slag. Det är alltså våldet som är skillnaden. Jesus har lärjungar men ingen armé.

De vanliga rikena, de bygger på makt och våld. Men det rike som Jesus kommer med, det bygger på kärlek och sanning. Då finns det ingen plats för våld och hat. De riken som bygger på makt och våld, de går under efter ett tag. Men kärlekens och sanningens rike, det är evigt. Därför firar vi fortfarande Jesus som vår kung, långt efter att Pilatus och romarriket blivit till stoft och aska. Kärleken och sanningen kan slås till marken gång på gång. Men den kan inte besegras, den uppstår alltid på nytt.

Budskapet på första advent är: Ta mot honom som din kung! Ta emot kärlekens och sanningens rike! Ta emot Världens ljus och låt det lysa för dig!

Vi behöver Världens ljus, för det finns många mörka moln över vår framtid på jorden. Ett av dem är det som vi kallar för klimatkrisen. Den här hösten har vi hört mycket om vad som kan hända om vi inte snabbt ställer om våra samhällen och gör dem mer hållbara. Det handlar om det väldigt storskaliga, om världsekonomi och energisystem. Och det handlar om det väldigt lilla, om vårt vardagliga sätt att leva, om vad vi äter och hur vi reser.

Det är svårt att förhålla sig till ett hot som är så stort. Det ligger nära till hands att vi antingen slår det ifrån oss och tänker på annat, eller att vi blir uppgivna och handlingsförlamade. Hur kan vi hitta den gyllene medelvägen, så att vi kan leva både med öppna ögon för klimatkrisen och med glädje och framtidstro?

Jag tror att kungen som kommer på en åsna har något att säga oss även i detta. Om vi litar på kärlekens och sanningens makt, då kan vi leva med hopp och glädje även i klimatkrisens tid. Vi kan inte förlita oss på de mäktiga, inte på Trump eller Putin, inte på FN eller EU. Men kungen på en åsna leder oss med korta och enkla steg som vi kan följa. När vi går med Världens ljus, då är varje litet steg ett viktigt och meningsfullt steg, för det är ett steg i rätt riktning.

Advent är en tid för fest och glädje. Samtidigt är advent av tradition en fastetid, då man lever enkelt och avstår från det som är onödigt. Fest och fasta kan låta motsägelsefullt. Men jag tror det går att kombinera. Och jag tror att vi behöver kombinera det, idag mer än någonsin. Om vi lär oss att fira advent på rätt sätt, som både fasta och fest, då kan vi leva med hopp och glädje i klimatkrisens tid.

På första advent får vi ta emot Världens ljus. Han är med oss i allt vårt mörker. Vi får ta emot honom i vårt hjärta och lyssna till hans röst. Kärlekens och sanningens rike finns mitt ibland oss. Ljuset lyser för oss, och mörkret har inte fått makt över det.

Välsignad är han som kommer i Herrens namn, och välsignad är du som tar emot honom!

 

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Om får och getter och Guds lamm

Predikan i Sollyckans kyrka 25 november 2018

Det finns två sorters människor. Det finns de som bryr sig om andra människor och hjälper den som behöver det. Och det finns de som inte gör det. Det finns medmänniskor och det finns motmänniskor. Det finns får och getter.

Ofta drar vi andra gränser mellan människor. Vi gör skillnad på kvinnor och män. Svenskar och utlänningar. Barn och vuxna. Arbetare och tjänstemän. Höger och vänster. Rika och fattiga. Heterosexuella och homosexuella. Boisare och Gifare. Kristna och muslimer.

Men på domens dag spelar det ingen roll om vi är svarta eller vita, centerpartister eller sverigedemokrater. Jesus frågar inte om vi har varit goda kristna, om vi har gått i kyrkan och läst vår bibel. Han frågar bara en enda sak. Har vi visat barmhärtighet mot de mest utsatta? Har vi gett mat och kläder åt de fattiga? Har vi tagit hand om dem som behövde oss?

Det finns två sorters människor, och det är kärleken som är skillnaden. Alla andra skillnader är ointressanta inför Gud.

Samtidigt vet vi att det inte går att dra en sådan här gräns mellan kärleksfulla människor och kärlekslösa. För vilken sida skulle vi hamna på? Vi står nog med ett ben på var sida, allihop. Ibland är vi öppna och generösa. Ibland vänder vi ryggen åt den som behöver oss. Gränsen mellan får och getter går inte mellan människor, utan inom varje människa.

Martin Luther säger att människan inför Gud är Simul iustus et peccator. Samtidigt rättfärdig och syndare. Eller om man så vill: Simul får och get. Det finns två sorters människor, och vi är båda sorterna samtidigt.

Det finns bara en som är helt och hållet kärleksfull, och det är Jesus själv. Han är Människosonen, den sanna människan. Han är inte både får och get. Han är helt och hållet lamm – Guds lamm, som tar bort världens synd.

Jesus tar bort världens synd genom att låta den drabba honom själv. Han blir ett med alla människors lidande och med alla som är offer för världens ondska. Han dör för att bryta upp dödsrikets portar inifrån, och uppstår för att ge liv åt alla som är döda.

Jesus är aldrig lite lagom. Han kräver att vi ska vara fullkomligt kärleksfulla och barmhärtiga, och säger att den som inte ger vatten åt den som är törstig förtjänar evigt straff. Samtidigt är han själv barmhärtig och kärleksfull till och med mot dem som korsfäster honom. På korset ber han inte om förlåtelse för dem som är ganska hyggliga och medmänskliga, eller för dem som har den rätta tron på honom. I stället ber han för bödlarna och säger: Fader, förlåt dem. Så kan han ta bort världens synd. Så kan alla getter bli till får.

Berättelsen om fåren och getterna är inte till för att skrämma oss. Det är inte meningen att vi ska vara ängsliga för att hamna på fel sida. Tvärtom är poängen att Jesus är helt och hållet på vår sida. Berättelsen om fåren och getterna hör ihop med missions-befallningen. När Jesus sänder sina lärjungar ut i världen, till alla folk, säger han: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Här säger han samma sak men med andra ord. Vid tidens slut ska han döma alla folk utifrån hur de behandlat hans minsta bröder och systrar – det vill säga de som är hans lärjungar. Det är de som är de minsta bröderna och systrarna. Det är vi som är hans minsta bröder och systrar. Jesus är helt och hållet på vår sida, så det som människorna gör mot oss, det gör de mot honom.

Det finns många bibelord som handlar om domen och tidens slut och om hur Guds seger över ondskan en gång ska bli fullständig. De här bibelorden är inga exakta beskrivningar av hur det ska bli. Det går inte att pussla ihop dem till en enhetlig bild. Men de ger oss glimtar av en ljus framtid, där Guds kärlek får sista ordet. Berättelsen om världen och Guds skapelse har ett lyckligt slut, trots allt lidande och all ondska. Vid horisonten finns en soluppgång som ska skingra alla mörka moln.

När vi lever i världen med det hoppet, då gör vi skillnad. Fastän vi är Jesu minsta bröder och systrar så har vi en viktig roll för hela världens befrielse från ondska och död.

Det finns två sorters människor, och det är kärleken som är skillnaden. Jesus Kristus är den sanna Människan som kan försona allt som är kluvet och göra det helt. Det är hans kärlek som gör skillnaden.

 

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Var inte rädda

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 4 november 2018

Under den här helgen tänds det tusentals ljus på kyrkogårdarna här i Varberg. Det är vackert när alla ljusen är tända i mörkret. Och det uttrycker något som är viktigt för oss: att gemenskapen med våra kära består. Döden är inte slutet på vår kärlek och omsorg. Att tända ljus är ett sätt att be utan att använda ord. Ljuset uttrycker hopp – hoppet att våra kära har det bra där de är nu, och att vi ska få möta dem igen.

Döden är inget att vara rädd för, säger Jesus. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Döden är smärtsam, för den skiljer oss från människor vi älskar. Men döden är inte farlig, för den skiljer oss inte från Gud. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Den Gud som bryr sig om sparvarna, bryr sig om oss människor också. Därför behöver vi inte vara rädda för döden. Den saken är väldigt tydlig i bibeln. Gud tar emot oss när vi dör och ger oss nytt liv. Hur uppståndelsen går till och hur det eviga livet ser ut, det kan vi inte beskriva riktigt. Det går bara att använda bilder. Men den Gud vi tror på överger oss inte. Döden är inte slutet på Guds kärlek och omsorg.

Här skulle predikan kunna sluta, för nu har jag sagt det viktigaste. Men eftersom dagens bibeltexter talar om helvetet och om det eviga livet, så vill jag säga något om de sakerna också.

Jesus säger att om vi ska vara rädda, så ska vi vara rädda för den som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Det vill säga Gud. Vi ska inte vara rädda för människor, för deras makt är begränsad. Gud har mycket större makt och kan förgöra oss till både kropp och själ. Men vi ska ändå inte vara rädda, för Gud har omsorg om oss. Så tror jag logiken ser ut i det som Jesus säger till oss idag.

Men frågan som hänger kvar, åtminstone hos mig, är om det ändå finns anledning att vara rädd för helvetet. Jesus vänder sig till er som är mina vänner, och säger att vi inte ska vara rädda. Men hur är det med dem som inte är hans vänner? Ska de vara rädda?

Häromdagen hörde jag någon säga att Svenska kyrkan har avskaffat helvetet. Det tror jag är en överdrift. Men det är nog sant att vi blivit mer försiktiga med att prata om helvetet. Dels för att det är dålig pedagogik att skrämmas med helvetet. Det går inte att skrämma någon till tro, det går bara att skrämma bort människor från tron. Dels för att det inte är så enkelt att veta säkert hur vi ska förstå det som bibeln säger om helvetet.

Det finns en traditionell bild av himmel och helvete som säger att efter döden döms varje människa till antingen evig salighet i himlen eller evig plåga i helvetet. Medeltida kyrkmålningar illustrerar ofta detta med grafiska bilder av himlen och helvetet. Men den här bilden skaver en del mot det som bibeln säger. Jämfört med bibeln så är det för individualistiskt tänkt. I bibeln är inte frågan ”Hur ska det gå för mig?” Utan frågan är ”Hur ska det går för oss? Hur ska det gå för folket? Hur ska det gå för jorden?”

När Jesus talar om helvetet så syftar han inte på de medeltida kyrkmålningarna. Han använder ordet Gehenna, som är en geografisk plats utanför Jerusalem. Profeten Jeremia varnar för den dag då Israels folk ska dräpas med svärd och de döda kropparna ska bli liggande i Hinnoms dal, Gehenna, eftersom det inte finns plats att begrava alla. Så när Jesus varnar för Gehenna, då handlar det i första hand om en katastrof för Israels folk, om Jerusalems och templets och folkets undergång.

Jesus talar mycket om att de onda ska dömas av Gud. De som inte visar barmhärtighet mot sina medmänniskor ska få sitt straff. Samtidigt säger Jesus att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. På korset ber Jesus för sina bödlar: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Så hur går det till sist med straffet mot de onda? Jag vet inte. Men den Gud vi lär känna genom Jesus är en Gud som älskar sina fiender och som ger sitt liv även för dem. Jesus har fått all makt i himlen och på jorden. Därför ska vi inte vara rädda för Gud. Det enda vi ska vara rädda för är att göra det onda, att göra det som skadar andra. Men även när vi gör det onda är vi omslutna av Jesu förbön och försoning.

Jesus säger att när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Han ska dra alla till sig. Kanske är det så att den som älskar sina fiender till sist inte har några fiender kvar. Det är inte hotet om straff som omvänder de onda, utan det är kärleken som drar dem till sig.

I Uppenbarelseboken, på bibelns sista sidor, berättas det om den himmelska staden som sänks ner på jorden. Där finns en flod med livets vatten, klar som kristall. Där finns livets träd som ger frukt tolv gånger om året, och trädets blad är läkemedel för folken. Inget ont och ingen förbannelse ska finnas mer. Och människorna ska se Gud ansikte mot ansikte. Där behövs ingen sol och inga lampor, för Gud ska lysa över oss. Där tänder vi inga ljus för våra döda längre, för där är alla levande. Och vi ska vara kungar i evigheters evighet.

Detta är bilder för det som inte går att beskriva helt och fullt. Men det är betydelsefulla bilder, för de säger oss att vi inte behöver vara rädda. Döden är besegrad och livet segrar. En gång ska allt ont vara borta, och alla tårar ska torkas från våra ögon.

Det har betydelse i vår tid att den himmelska staden landar på jorden. Himmel och jord kommer samman när Gud och människor möts ansikte mot ansikte. I vår tid är livet på jorden hotat av klimatkris och gifter och skövling av jordens tillgångar. Miljöförstöringen är vår tids Gehenna, den katastrof som många människor fruktar.

Det bibliska svaret på den oron är inte: ”Strunta i jorden, för vi ska till himlen.” Det bibliska svaret är att Gud har omsorg om sparvarna och allt levande på jorden. Vårt uppdrag är fortfarande det som Adam fick, att vårda och bevara jorden. Och till sist ska skapelsen återupprättas och fullkomnas. Livet ska bli helt igen, när allt ont är borta och livets vatten flyter klart som kristall och livets träd ger läkedom åt folken.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar