Var inte rädda

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 4 november 2018

Under den här helgen tänds det tusentals ljus på kyrkogårdarna här i Varberg. Det är vackert när alla ljusen är tända i mörkret. Och det uttrycker något som är viktigt för oss: att gemenskapen med våra kära består. Döden är inte slutet på vår kärlek och omsorg. Att tända ljus är ett sätt att be utan att använda ord. Ljuset uttrycker hopp – hoppet att våra kära har det bra där de är nu, och att vi ska få möta dem igen.

Döden är inget att vara rädd för, säger Jesus. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Döden är smärtsam, för den skiljer oss från människor vi älskar. Men döden är inte farlig, för den skiljer oss inte från Gud. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Den Gud som bryr sig om sparvarna, bryr sig om oss människor också. Därför behöver vi inte vara rädda för döden. Den saken är väldigt tydlig i bibeln. Gud tar emot oss när vi dör och ger oss nytt liv. Hur uppståndelsen går till och hur det eviga livet ser ut, det kan vi inte beskriva riktigt. Det går bara att använda bilder. Men den Gud vi tror på överger oss inte. Döden är inte slutet på Guds kärlek och omsorg.

Här skulle predikan kunna sluta, för nu har jag sagt det viktigaste. Men eftersom dagens bibeltexter talar om helvetet och om det eviga livet, så vill jag säga något om de sakerna också.

Jesus säger att om vi ska vara rädda, så ska vi vara rädda för den som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Det vill säga Gud. Vi ska inte vara rädda för människor, för deras makt är begränsad. Gud har mycket större makt och kan förgöra oss till både kropp och själ. Men vi ska ändå inte vara rädda, för Gud har omsorg om oss. Så tror jag logiken ser ut i det som Jesus säger till oss idag.

Men frågan som hänger kvar, åtminstone hos mig, är om det ändå finns anledning att vara rädd för helvetet. Jesus vänder sig till er som är mina vänner, och säger att vi inte ska vara rädda. Men hur är det med dem som inte är hans vänner? Ska de vara rädda?

Häromdagen hörde jag någon säga att Svenska kyrkan har avskaffat helvetet. Det tror jag är en överdrift. Men det är nog sant att vi blivit mer försiktiga med att prata om helvetet. Dels för att det är dålig pedagogik att skrämmas med helvetet. Det går inte att skrämma någon till tro, det går bara att skrämma bort människor från tron. Dels för att det inte är så enkelt att veta säkert hur vi ska förstå det som bibeln säger om helvetet.

Det finns en traditionell bild av himmel och helvete som säger att efter döden döms varje människa till antingen evig salighet i himlen eller evig plåga i helvetet. Medeltida kyrkmålningar illustrerar ofta detta med grafiska bilder av himlen och helvetet. Men den här bilden skaver en del mot det som bibeln säger. Jämfört med bibeln så är det för individualistiskt tänkt. I bibeln är inte frågan ”Hur ska det gå för mig?” Utan frågan är ”Hur ska det går för oss? Hur ska det gå för folket? Hur ska det gå för jorden?”

När Jesus talar om helvetet så syftar han inte på de medeltida kyrkmålningarna. Han använder ordet Gehenna, som är en geografisk plats utanför Jerusalem. Profeten Jeremia varnar för den dag då Israels folk ska dräpas med svärd och de döda kropparna ska bli liggande i Hinnoms dal, Gehenna, eftersom det inte finns plats att begrava alla. Så när Jesus varnar för Gehenna, då handlar det i första hand om en katastrof för Israels folk, om Jerusalems och templets och folkets undergång.

Jesus talar mycket om att de onda ska dömas av Gud. De som inte visar barmhärtighet mot sina medmänniskor ska få sitt straff. Samtidigt säger Jesus att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. På korset ber Jesus för sina bödlar: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Så hur går det till sist med straffet mot de onda? Jag vet inte. Men den Gud vi lär känna genom Jesus är en Gud som älskar sina fiender och som ger sitt liv även för dem. Jesus har fått all makt i himlen och på jorden. Därför ska vi inte vara rädda för Gud. Det enda vi ska vara rädda för är att göra det onda, att göra det som skadar andra. Men även när vi gör det onda är vi omslutna av Jesu förbön och försoning.

Jesus säger att när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Han ska dra alla till sig. Kanske är det så att den som älskar sina fiender till sist inte har några fiender kvar. Det är inte hotet om straff som omvänder de onda, utan det är kärleken som drar dem till sig.

I Uppenbarelseboken, på bibelns sista sidor, berättas det om den himmelska staden som sänks ner på jorden. Där finns en flod med livets vatten, klar som kristall. Där finns livets träd som ger frukt tolv gånger om året, och trädets blad är läkemedel för folken. Inget ont och ingen förbannelse ska finnas mer. Och människorna ska se Gud ansikte mot ansikte. Där behövs ingen sol och inga lampor, för Gud ska lysa över oss. Där tänder vi inga ljus för våra döda längre, för där är alla levande. Och vi ska vara kungar i evigheters evighet.

Detta är bilder för det som inte går att beskriva helt och fullt. Men det är betydelsefulla bilder, för de säger oss att vi inte behöver vara rädda. Döden är besegrad och livet segrar. En gång ska allt ont vara borta, och alla tårar ska torkas från våra ögon.

Det har betydelse i vår tid att den himmelska staden landar på jorden. Himmel och jord kommer samman när Gud och människor möts ansikte mot ansikte. I vår tid är livet på jorden hotat av klimatkris och gifter och skövling av jordens tillgångar. Miljöförstöringen är vår tids Gehenna, den katastrof som många människor fruktar.

Det bibliska svaret på den oron är inte: ”Strunta i jorden, för vi ska till himlen.” Det bibliska svaret är att Gud har omsorg om sparvarna och allt levande på jorden. Vårt uppdrag är fortfarande det som Adam fick, att vårda och bevara jorden. Och till sist ska skapelsen återupprättas och fullkomnas. Livet ska bli helt igen, när allt ont är borta och livets vatten flyter klart som kristall och livets träd ger läkedom åt folken.

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Helgonen

Predikan i Varbergs kyrka 3 november 2018

Idag firar vi helgonen, de människor som är nära Gud och som gör världen lite bättre. Men vilka är helgonen? Är det bara några stycken utvalda? Eller finns det många helgon? Kan vi höra till helgonen?

Ja, det kan vi. För helgonen är många. I Uppenbarelseboken berättas det om en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De är klädda i vitt, som är himlens färg. Ljusets och glädjens färg. De är samlade runt Gud och har blicken riktad mot Gud, inte mot sig själva. De kommer ur det stora lidandet, står det, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Den stora skaran i vita kläder, det är helgonens gemenskap. I den gemenskapen får vi vara med. Vi hör till helgonen, allihop. Inte för att vi har meriterat oss på något särskilt sätt. Inte för att vi är bättre än andra. Utan för att vi är människor som Gud älskar. Vi är människor som lever av Guds nåd.

När vi döptes blev vi medborgare i himlen. Vi hade på oss vita kläder som tecken på att vi hör till helgonens gemenskap, den stora skaran klädda i vitt. Vi blev tecknade med korsets tecken som är välsignelsens och uppståndelsens tecken. Vi hör ihop med den Korsfäste, som är med oss i allt vårt lidande och som torkar alla tårar från våra ögon. Vi fick ett dopljus för att vi genom dopet hör ihop med Kristus som är Världens ljus. Med vårt lilla ljus får vi vara med och lysa upp världen för andra.

I trosbekännelsen kallar vi kyrkan för ”de heligas samfund” – de heligas gemenskap. Vi som är samlade här i kyrkan idag, vi är en del av de heligas gemenskap. Vi hör ihop med hela den stora skaran av helgon som sprider Guds ljus i världen.

Det är vår kallelse att vara helgon. Det är meningen och målet med våra liv. Det kan låta pretentiöst och alldeles för stort. Men det handlar om det väldigt lilla och jordnära. Det handlar inte om att ta sig i kragen och bli en bättre människa. Det kanske kan behövas ibland det också, men det är inte så man blir ett helgon.

Att vara ett helgon handlar inte om prestationer. Snarare handlar det om att se det heliga och att ta emot Guds nåd. Det är så vi blir heliga. Ett helgon ser det heliga, och därför blir det heliga synligt genom dem. Det är genom att ta emot Guds nåd som vi kan ge Guds nåd till andra. Helgonens ljus är inte deras eget, utan det är himlens ljus som lyser genom dem.

Jesus undervisar sina lärjungar om vad det innebär att följa honom, hur de ska växa i sin kallelse att vara helgon och världens ljus. Då börjar han med saligprisningarna som vi har läst i dagens evangelium. Saligprisningarna handlar inte om att de som gör allting rätt är saliga. Utan saliga är de som lider nöd, för Gud är med dem. Saliga är de som kämpar och längtar och lider.

Saligprisningarna handlar inte om lärjungarna själva i första hand, utan om alla de människor de har omkring sig. Vägen till att bli ett helgon börjar med att se på andra. Att se den som lider nöd och se att den människan är älskad av Gud och välsignad av Gud. Det är i vår svaghet och nöd som vi kan ta emot Gud. Det är där vi får börja.

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som inte vet om de vågar tro. Saliga är de som tvivlar och de som inte tycker att de passar in bland de fromma, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som inte vet allting ännu och därför kan ta emot nya intryck. Saliga är de som har svårt att tro på framtiden. Himlen är med er.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de som följt sina kära till graven. Saliga är de som har gråtit tills de inte har några tårar kvar. Saliga är de som fått missfall och fortfarande sörjer det barn som inte blev. Saliga är de som tänder ljus för sina kära. Himlen är med er.

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga är de som ingen lägger märke till. Saliga är de som sitter själva i skolmatsalen. Saliga är de arbetslösa och de långtidssjukskrivna. Saliga är de som väntar på att någon ska höra av sig. Himlen är med er.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga är de som längtar efter upprättelse. Saliga är de papperslösa och de som väntar på uppehållstillstånd. Saliga är de som sitter på gatan och ber om hjälp. Saliga är de som skyndar förbi för att de inte orkar se andras nöd. Saliga är de som är nära att ge upp. Himlen är med er.

Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga är de som säger emot när någon blir förtalad. Saliga är lärarna och undersköterskorna och socialarbetarna. Saliga är de som bryter mot reglerna för att människor behöver det. Saliga är de som inte kan sova för att de tänker på dem som lider. Himlen är med er.

Saliga är vi när vi misslyckas och när vi inte orkar längre, för då faller vi i Guds famn. Saliga är vi, för oss tillhör himmelriket.

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Två kopparslantar

Predikan i Varbergs kyrka 7 oktober 2018

Vad är det som är viktigt, egentligen? Vad är viktigt i ditt liv? Vad är viktigt i vår värld? Ofta tänker vi att det som är stort och dramatiskt är viktigt, det som finns med i nyheterna och det som många pratar om. Men med den måttstocken blir det mesta i våra liv oviktigt. De flesta dagarna blir innehållslösa, för vi gör bara det som vi brukar göra. Och de allra flesta människorna på jorden blir oviktiga, eftersom de inte är kända och inte syns på TV.

Jesus ger oss en annan måttstock i dagens evangelium. Berättelsen om den fattiga änkans gåva handlar om att se det stora i det lilla. När Jesus sitter vid tempelkistan ser han att många rika ger mycket pengar. Men den fattiga änkan ger mycket mer än alla de andra. För när hon ger sina två kopparslantar, då ger hon allt hon har. Hon ger hela sitt bios. Hela sitt levebröd. Eller hela sitt liv, skulle man också kunna översätta det med.

Jesus kallar till sig sina lärjungar och pekar på kvinnan som gett sina två kopparslantar. Ser ni henne där? Hon har gett mest av alla i hela templet. Bry er inte om de rika som ger mycket. De får tillräckligt med uppmärksamhet. Änkan som ger allt hon har är en förebild för er. Kom ihåg henne!

Kvinnan själv vet nog inte om att Jesus lagt märke till henne. Hon vet inte att hon kommer med i bibeln, och att vi pratar om henne två tusen år senare. Så kan det vara för oss också, att det viktigaste vi gör i livet, det bara gör vi, utan att tänka på att det skulle vara något särskilt med det.

Det viktigaste i vårt liv, det är vad vi lägger vårt hjärta i. Vad ger vi oss själva åt? Kanske ser det inte så märkvärdigt ut, vare sig för oss själva eller för andra. Men det som vi engagerar oss i och som vi ger vårt hjärta och vår kraft, det är det största och viktigaste i vårt liv. Det är detta som ger mening åt vårt liv.

Ibland luras vi att tro att det som vi konsumerar är det som ger mening åt livet, eller den status vi har. Men det viktigaste i livet är inte att bli rik eller uppmärksammad. Det viktigaste är vad vi fäster vårt hjärta vid, vad vi ger oss själva åt. Detta ger oss mening långsiktigt, och det ger oss mening i varje ögonblick, när vi engagerar oss i det vi gör och i den vi möter.

Det heliga blir synligt när någon ger sig själv för andra. Änkan som ger allt hon har, hela sitt liv, blir en bild för Jesus själv. Om ett par dagar kommer Jesus att ge sitt liv, för att världen ska leva. Och änkan som han pekar ut för sina lärjungar är ett exempel på hur Kristus-mönstret finns överallt i världen. Den som ger sitt liv, den som ger av sitt liv, ger liv åt andra. Änkans två kopparslantar är oändligt mer värdefulla än de trettio silvermynten som Judas får för att förråda Jesus.

När Jesus ser kvinnan med kopparslantarna är han egentligen på väg ut ur templet. Han har rensat templet från försäljare och penningväxlare. Han har skällt ut dem som bestämmer i templet och debatterat med folkets ledare och bränt alla sina broar. Men innan han lämnar templet bakom sig sätter han sig vid tempelkistan och pekar ut änkan som en förebild.

Jesus gör alltså upp med templet och med översteprästerna och fariseerna och de skriftlärda. Men han vänder inte ryggen åt vanliga, fromma människor i templet. Det tror jag vi kan lära oss något av. När vi är kritiska till vissa sammanhang som vi tycker står för fel åsikter och värderingar, då kan vi ändå värdera de vanliga människorna som finns med där. Vi kan värdera deras kärlek och hängivenhet, så som Jesus värderar änkan som ger sin gåva i tempelkistan.

När Jesus tar avstånd från templet och från dem som bestämmer där, då tar han inte avstånd från de vanliga människorna i templet. Tvärtom lyfter han upp den fattiga änkan som en förebild för sina lärjungar. Lärjungarna gör inte så mycket rätt i evangelierna. Ofta är det i stället de vanliga, enkla människorna som Jesus berömmer och lyfter fram som förebilder.

Tron på Jesus handlar inte i första hand om att göra rätt saker, eller att säga rätt saker eller att tänka rätt saker. Det är förstås viktigt vad vi tänker och säger och gör, och det har en hel del med vår tro att göra. Men det som Jesus tar upp som allra mest grundläggande i tron, det är att ha ögon att se med.

Att tro på Jesus handlar om att se det stora i det lilla. Att se att Jesus, en snickare från Galileen, är Guds son och världens frälsare. Och att se det heliga och gudomliga i varje människas liv – i andra människors liv och i vårt eget liv. Med trons ögon kan vi se Kristus-mönstret i varje människa.

När Jesus visat lärjungarna på änkan och hennes kopparslantar, då går han ut ur templet och tar med sig lärjungarna upp på Olivberget. Där har de utsikt över templet och Jerusalem, och där berättar Jesus att templet ska förstöras och rivas ner. Templet är inte längre platsen för det heliga och Guds närvaro. Det är Jesus som är platsen för det heliga och Guds närvaro. Jesus och de som tror på honom, och de som utan att veta om det är del av Kristus-mönstret i världen, när de ger sitt liv och sina kopparslantar.

Vi har en tempelkista i kyrkan idag, en liten kista som står på förbönsbordet längst ner under läktaren. Om du vill kan du skriva en lapp och lägga i kistan, med dina två kopparslantar. Vad vill du ge av dig själv till andra? Vad vill du lägga ditt hjärta i och engagera dig i?

Det är då livet får mening och värde – när vi ser det stora i det lilla, och när vi ger av oss själva till andra.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

På änglarnas sida

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 30 september 2018

Den indonesiska ön Sulawesi har drabbats av en jordbävning och en tsunami. Hundratals människor har dödats, många är skadade och hemlösa. Vi hör om detta i våra nyheter eftersom det är en dramatisk och plötslig händelse som drabbar många. Samtidigt vet vi att många fler lider i det tysta varje dag. Varje dag dör ungefär 15 000 barn under fem år av orsaker som hade kunnat förhindras, om de hade haft tillgång till mat och rent vatten och grundläggande sjukvård. Kriget i Syrien fortsätter idag också, liksom krigen i Yemen och Afghanistan. Miljoner människor lider under fattigdom och förtryck av olika slag.

I vårt eget land är vi förskonade från mycket. Men även här är det många som är drabbade av sjukdom eller missbruk. Många saknar arbete, vänskap eller sammanhang. Vi har alla våra egna och våra närståendes svårigheter att kämpa med, samtidigt som vi kan ha en oro för de stora hoten från klimatförändringar och kärnvapen.

Den helige Mikaels dag handlar om änglarna och kampen mot det onda. I Uppenbarelse-boken läser vi om hur Mikael och hans änglar kämpar mot draken och störtar ner honom på jorden. Ondskan är besegrad, men en kort tid kommer draken att fortsätta härja på jorden. Har den berättelsen något med oss att göra? Kan den hjälpa oss i vår kamp mot det onda?

Uppenbarelseboken är kanske den mest svårbegripliga boken i bibeln. Det är en man som heter Johannes som skriver och berättar om syner han fått se (vi vet inte om det är aposteln Johannes eller någon annan med samma namn). Synerna handlar om märkliga och dramatiska händelser i himlen och på jorden. Synerna behöver tolkas, det är uppenbart, men det är långt ifrån självklart hur de ska förstås.

I den kristna historien har vi ofta haft svårt att hantera Uppenbarelseboken. Antingen har man inte läst den så mycket alls, för att den är svår att förstå och ta till sig. Martin Luther var till exempel skeptisk till Uppenbarelseboken, och det finns kristna kyrkor som inte ens har med den i sin bibel. Eller så har man varit väldigt intresserad av att tolka berättelsen som att den handlar om det som händer just nu. Men sådana tolkningar brukar ganska snart bli överspelade. För trettio eller fyrtio år sedan var det en del som menade att Sovjetunionen var odjuret som beskrivs i Uppenbarelseboken. När Sovjetunionen föll samman blev det i stället EU som pekades ut som odjuret.

Jag tror att vi ska läsa Uppenbarelseboken, men att vi ska vara ganska ödmjuka inför att vi inte kan förstå vad allt betyder. En anledning till att vi har svårt att förstå, är att Uppenbarelseboken inte främst är skriven till oss. Den är adresserad till sju församlingar i Mindre Asien för nästan två tusen år sedan. Synerna som berättas är i första hand riktade till de människorna, för att ge dem hopp och tröst i den situation där de levde. Uppenbarelseboken är inte menad som en karta över vår tid. Men vi kan känna igen drag som har relevans för oss också.

I sammanhanget om draken ser Johannes en kvinna som är ”klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Kvinnan är gravid och ska föda sitt barn, men en väldig drake vill sluka både henne och barnet. Kvinnan flyr ut i öknen där hon får skydd under tolvhundrasextio dagar, och barnet som ska härska över alla folk tas upp till himlen och Guds tron. Då blir det en strid i himlen mellan Mikael och draken. Draken störtas ner på jorden och börjar där förfölja kvinna och alla hennes andra barn, ”dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd”. Ett odjur med tio horn och sju huvuden stiger upp ur havet och får makt av draken att strida mot de heliga. Odjurets tal är en människas tal, och talet är 666.

Vi kan vara ganska säkra på att det som berättas om odjuret, det handlar i första hand om det romerska imperiet som förföljer de kristna. Talet 666 skulle kunna syfta på kejsar Nero (om man räknar samman talvärdet av bokstäverna i hans titel och namn). Under kejsar Neros tid förföljdes de kristna i staden Rom, och det judisk-romerska kriget startade, som ledde till att Jerusalem och templet förstördes. Det var en svår tid för de små grupperna av kristna i romarriket, en tid då man måste ha undrat om allt var på väg att falla samman och var Gud fanns i allt det som skedde.

Budskapet i synerna som Johannes nedtecknar är att Gud står på deras sida. Även om det verkar som att ondskan har makten, så är draken besegrad och nedstörtad från himlen. Kvinnan som förföljs av draken kan vara Israel, som anfallits av de romerska legionerna. Hennes barn är dels Jesus, som korsfästs av romarna men uppstår och tas upp till himlen, dels de kristna som också blir förföljda. Kvinnan kan också vara Maria, som i traditionen brukar avbildas med solen och månen och en krans av tolv stjärnor.

Krig och förföljelser är drakens dödsryckningar. Men himlen står helt och hållet på de utsattas sida, inför Gud finns det inte plats för någon som anklagar människorna. Och Guds makt är starkare än ondskans makter. Som Jesus har segrat över ondska och död, så segrar Gud över all ondska och all död.

Man kan förstå varför Uppenbarelseboken använder ett kodspråk som bara ska förstås av dem som kan koden. Det gick nog inte att i klartext peka ut Romarriket som ondskans imperium och kejsaren som odjuret. En annan finess med Uppenbarelsebokens sätt att berätta är att vi får se dubbelexponeringar av hur något ser ut ur människornas perspektiv och hur det ser ut ur himlens perspektiv, ur Guds perspektiv.

När det först står att Mikael och hans änglar strider mot draken och besegrar den, så står det några rader senare att det är de kristna bröderna och systrarna som besegrat draken ”genom lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.” Så änglarnas kamp mot draken och de kristnas uthållighet i tron är två sidor av samma sak. Det är samma kamp och samma seger, berättat ur himlens perspektiv och ur människornas perspektiv.

Uppenbarelseboken sätter alltså in de utsatta kristna i ett sammanhang där deras dagliga kamp för livet, kampen att hålla fast vid sin tro och hålla fast vid det goda, hör ihop med änglarnas kamp mot ondskan. Änglarna är med i det alldeles vardagliga, och uthållig-heten i det vardagliga är en del av änglarnas seger mot det onda.

Det går att förstå hur Uppenbarelseboken kunde ge tröst och hopp åt kristna på kejsar Neros tid. Men vad betyder den för oss? Vi lever i en helt annan tid och en annan värld. Men även vi kan känna att det finns onda makter som vi inte rår på – som krig och miljöförstöring, cancer och depression, eller mycket annat. Då får vi ta till oss att i vår kamp för livet står änglarna på vår sida. Det lilla som vi kan göra, och som känns så futtigt i det stora hela, det har ett bestående värde. För ondskans tid är kort, men det goda består för evigt. När vi väljer det goda i vår vardag, då är vi med och besegrar draken.

Bilderna och skeendena i Uppenbarelseboken kan inte göras till en karta över vår tid och vår värld. Men vi kan se drag av dem på många sätt. Varken Sovjetunionen eller EU är odjuret som Johannes beskriver. Men visst fanns det diaboliska drag i Sovjetdiktaturen. Och även EU kan ha onda strukturer som drabbar enskilda människor, som flyktingar som stoppas vid gränserna eller drunknar i Medelhavet. Europaflaggan med de tolv stjärnorna på blå bakgrund, är hämtad från jungfru Maria och Uppenbarelseboken. Det är en önskan om att EU:s makt ska vara god och barmhärtig, men det är ingen garanti. Inget imperium är fritt från ondska. Med hjälp av Uppenbarelseboken kan vi ha en kritisk blick på hur makten drabbar utsatta grupper.

Draken kallas för Djävul och Satan. Djävulen, diabolos, betyder anklagare, och Satan betyder fiende. Det är ondskans natur att vara fientlig och anklagande. Att måla upp fiendebilder och att lyfta fram det som är dåligt hos alla människor. Ondskan kan inte besegras med dess egna medel. Bara godheten kan besegra ondskan. Som Jesus besegrar ondskan genom att vända andra kinden till och uppstå från de döda, så får vi leva i tro på honom. Varje gång som vi talar väl om andra människor och behandlar dem som våra vänner, så tar vi del i änglarnas kamp för det goda.

Uppenbarelseboken säger oss att den kamp som vi står i, den har med Gud att göra. Himlen och jorden är inte två olika platser långt ifrån varandra, utan himlen är en dimension av verkligheten som finns här mitt ibland oss. Gud är alltid nära. När det talas om onda makter i bibeln, så är alltid poängen att Guds makt är större. Vi ska inte vara rädda för ondskan, utan frimodigt kämpa på änglarnas sida. Vi får be och tro och sträva efter att Guds vilja ska ske, på jorden så som i himlen.

Ondskan och lidandet är stort i vår värld. Men godheten och kärleken är större. Varje dag kan vi se tecken på änglars beskydd och på goda makter som verkar, om vi ser med trons ögon. De vänliga orden och de goda handlingarna är fler än de onda och fördömande.  Många färre barn dör idag än tidigare, på grund av många människors enträgna arbete. Och det finns många fler som vill dig väl än som vill dig illa, både människor och änglar.

Uppenbarelseboken avslutas med att det himmelska Jerusalem sänks ner på jorden. Det är så hoppet beskrivs om det godas slutgiltiga seger. Himlen landar på jorden. Den tunna slöjan som skiljer himlen från jorden tas bort, så att jorden genomsyras av Guds goda vilja. Ondskans tid är kort. Men varje litet korn av kärlek och godhet är evigt.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Så som det var av begynnelsen nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

 

 

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Varje dag en valdag

Predikan i Sollyckans kyrka 9 september 2018

Gör er inga bekymmer, säger Jesus. Det är lätt att säga. Men kan vi leva utan bekymmer? Alla har vi ju saker vi oroar oss för – för vår egen del, för människor vi bryr oss om, för världen vi lever i.

Så här på valdagen är det lätt att känna sig lite extra bekymrad, för hela valkampanjen handlar ju om att lyfta fram problem, sådant som har gått snett och som bara kommer att bli värre om de andra partierna får styra. Trots att vi lever i ett av världens rikaste och tryggaste samhällen någonsin, så domineras nyhetsflödet av problem och bekymmer och elände.

En del är lyxproblem och bagateller. Men en hel del är problem på riktigt, när människor far illa på olika sätt. Och klimatförändringarna kommer vi inte undan. Det berör oss alla att isarna smälter och odlingsmark blir öken. Vad skall vi äta, vad skall vi dricka, vad skall vi ta på oss – det är inte bara triviala frågor, utan på längre sikt är det frågor som handlar om vår överlevnad på jorden. Så hur ska vi kunna leva utan att göra oss bekymmer?

Var det enklare på Jesu tid, när man inte behövde höra om allt elände i världen? Nej, det tror jag inte. Nöden och otryggheten var så nära inpå skinnet för de flesta. När människor frågade Vad skall vi äta, så handlade det inte om pizza eller tacos. Frågan var om man över huvud taget hade något att äta i morgon. Till de människorna säger Jesus: Gör er inga bekymmer. Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Vi ska söka Guds rike. Guds rike finns överallt där Guds vilja sker, överallt där det finns kärlek och medkänsla och försoning, överallt där brödet delas och orden är vänliga, överallt där livet är gott och rätt och så som Gud har skapat det. Guds rike är nära, säger Jesus. För Gud är alltid nära. Kärlek och frid och livsglädje är alltid nära.

Vi ska söka Guds rättfärdighet. Inte vår egen rättfärdighet, för den är så liten och futtig i det stora hela. Guds rättfärdighet är som väldiga berg och som det djupaste hav, står det i Psaltaren. Guds rättfärdighet är att solen stiger upp och skiner över onda och goda. Guds rättfärdighet är att liljorna växer och fåglarna hittar mat. Guds rättfärdighet är att Gud upprätthåller livet i varje ögonblick och aldrig överger sin skapelse.

Jesus säger alltså till oss att botemedlet mot våra bekymmer, det är att ha vårt fokus på rätt ställe. Vi får ha vårt fokus på Gud, som är källan till allt gott. När vi har vårt centrum i Guds rike och Guds rättfärdighet, då hamnar allt annat i sitt rätta perspektiv. Då kan vi ta oss an klimatkrisen, utan att tyngas av att allt hänger på oss.

Val till riksdagen har vi bara vart fjärde år, som tur är. Men varje dag är en valdag, då vi får välja vad som är viktigast i livet för oss. Varje dag kan vi välja att ta emot Guds rike och Guds rättfärdighet. Varje dag är viktig och värdefull, för varje dag väljer vi om vårt liv ska vara tid som rinner iväg, eller om vårt liv ska ha sitt centrum i kärlek och nåd. Det viktigaste och bästa i livet är alltid tillgängligt för oss, för Guds nåd är var morgon ny och Guds rike är alltid nära.

Men hur ska vi göra för att söka Guds rike? Finns det goda råd för hur vi ska komma ihåg att ta emot Guds kärlek och godhet? Ja, det finns det. Några råd får vi i de andra bibeltexterna vi läst idag, från profeten Nehemja och aposteln Paulus.

Det främsta rådet är bönen. Nehemja tackar Gud för allt gott som Gud gör. Tacksägelsen är viktig för att upptäcka det goda och ha vårt centrum i Gud. Paulus ber för sina vänner från Efesos. Förbönen är också viktig för att vi ska se Guds omsorg om människor, och för att lyfta blicken från våra egna bekymmer.

Det andra rådet är gemenskapen. Nehemja talar om hur folket vandrat tillsammans genom öknen. Paulus säger till sina vänner att de ska vara Guds byggstenar, för att tillsammans bygga upp Guds tempel. Tillsammans med andra är det lättare att uppleva Guds rike och Guds rättfärdighet. Vi ger stöd och glädje till varandra, och i vår gemenskap finns det glimtar av Guds rike.

Det tredje rådet är medmänskligheten. Paulus talar om att ta sig an de svaga, för att det är saligare att ge än att få. Vi ska förstås bry oss om människor för deras egen skull. Men också för vår egen skull, för det är ofta genom att göra något konkret för andra som vi själva får glädje och hopp.

Genom bön, gemenskap och medmänsklighet får vi öva oss i att söka Gud. Varje dag och varje ögonblick får vi söka Guds rike och Guds rättfärdighet. Och vi får börja här och nu, i den här gudstjänsten i Sollyckans kyrka. Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Vi får ta emot nattvardens bröd och vin. Vi får klä oss i Guds kärlek och nåd.

Gör er inga bekymmer, för er himmelske Fader vet vad ni behöver. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Vem är min nästa?

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska som jag ska bry mig om och ta ansvar för?

Det är en judisk laglärd som frågar, och Jesus svarar med att berätta om den barmhärtige samariern. ”Tänk dig att en judisk man, du själv eller någon som du, blir överfallen av rövare och lämnas vid vägkanten. En präst får syn på honom, men går förbi. En levit gör likadant. Men en samarier, en av dem som du föraktar och ser ner på, stannar och hjälper honom. Vem är då den slagne mannens nästa? Gå du och gör som han!”

Poängen är inte bara att den laglärde ska vidga sina cirklar och betrakta samarier som sina medmänniskor. Då hade berättelsen lika gärna kunnat handla om en barmhärtig jude som hjälper en misshandlad samarier. Men Jesus vänder på rollerna. Den laglärde, som vill vara expert på kärleksbudet och Guds vilja, ska lära sig lagens rätta tillämpning av en samarier. Hans uppgift är inte att vara expert på Guds kärlek, utan att se Guds kärlek hos andra och lära av det.

Vem är min nästa? Det är inte en teoretisk fråga med ett rätt svar. Det är en praktisk fråga som välkomnar mig att se Guds kärlek hos den jag möter, även där jag minst väntar mig det.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Guds tempel

Tal vid återöppnande av Apelvikshöjds kyrka 19 augusti 2018

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot.
Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.

Vi är många som har längtat efter att få mötas här igen i Apelvikshöjds kyrka. Nu får vi fira att bygget är färdigt. Kyrkan är renoverad och utbyggd så att fler ska få plats. Vi har ventilation och uppvärmning som fungerar. Vi har väggar och tak som ska tåla regn. Vi har rustat upp kyrkbänkar och andra inventarier så vi ska kunna slita på dem i många år. Nu är allting nytt och fräscht och fint. Det får vi fira.

Guds tempel är en väldigt viktig plats, för det är där vi möter Gud. Det är i templet som vi möter vårt ursprung och vårt mål och meningen med vårt liv. Det är därför vi längtar till den heliga platsen – för att vi längtar efter Gud. För att vi längtar efter helhet och mening.

Guds tempel är inte en byggnad i första hand. Guds heliga tempel är du. Din kropp och din själ är platsen där Gud bor. Du är ett heligt rum, och den som sitter bredvid dig är också ett heligt rum. Tillsammans är vi levande stenar i ett andligt husbygge. Vi är ett heligt tempel som hålls ihop av hörnstenen, Jesus Kristus.

Det är vi människor som är Guds tempel. Men skalet är också viktigt. Vi behöver en plats där vi kan mötas till gudstjänst och bön. Vi behöver ett tak över huvudet där vi kan höra Guds ord och dela sakramenten.

Och det gör ju inget att det är ett vackert skal vi har här i Apelvikshöjds kyrka. Har ni lagt märke till att det finns detaljer av guld lite här och var – kyrktuppen, altartavlan, psalmtavlorna, kyrkbänkarna… Guldet är den himmelska färgen, den himmelska glansen. Så glimtarna av guld påminner oss om glimtarna av himmel mitt ibland oss.

Bland det finaste av det som är nytt här i kyrkan, är brödet och fiskarna på glasväggen vid ingången till kyrkan. Förlagan är en mosaik från 400-talet, som finns i en kyrka vid Gennesarets sjö. Brödet och fiskarna påminner oss om brödundret, när Jesus mättade fem tusen man ute i öknen med två fiskar och fem bröd. Jesus är Livets bröd, och här är platsen dit vi får komma med vår hunger.

Vi har byggt ut kyrkan för att fler ska få plats. Men här får gärna fortsätta att vara trångt. Det viktigaste är att här finns hjärterum. Här finns rum för ett hjärta som söker Gud. Här finns rum för Gud som söker oss.

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot.
Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar