Svenska värderingar

Tacksägelsebön på Varbergs torg, nationaldagen 6 juni 2018

Det är en vacker flagga vi har hissat, den blåa och gula. Jag tror den betyder något för oss alla, men vi kan ha många olika associationer till vad den svenska flaggan står för. Den kan stå för tradition och samhörighet. Den kan stå för högtidsdagar och födelsedagar då vi hissar flaggan.  Den kan stå för jordgubbar och semester. Den kan stå för landslaget i fotboll eller ishockey. Den kan stå för vår svenska kultur, som vi blir mest medvetna om när vi är utomlands. Och den kan stå för det nya landet, som tog emot oss när vi var på flykt.

Ibland talar vi om svenska värderingar. Jag tror att om vi gick laget runt och berättade om vad vi menar med svenska värderingar, så skulle vi ge lite olika svar. En del svar skulle låta som socialdemokratiska värderingar eller borgerliga värderingar. Det skulle vara värderingar om nationalism eller om internationell solidaritet. Det skulle vara kristna värderingar eller sekulära värderingar. Det skulle vara värderingar som handlar om västerländsk demokrati och humanism, om mänskliga rättigheter, om jämlikhet och tradition, och om ansvaret för framtiden och miljön.

Om vi ska hitta en gemensam nämnare i allt detta så blir det kanske den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Den principen kan de allra flesta skriva under på. Den gyllene regeln är kärnan i att ha värderingar och moral. Jag citerar den gyllene regeln från Bibeln, men den finns formulerad på liknande sätt i alla kulturer och religioner. Den gyllene regeln är både allmänmänsklig och svensk.

Vad är det vi firar när vi firar nationaldagen? Jag tror det kan vara lite olika saker vi firar, och så får det lov att vara. Vi får rymmas på samma torg och under samma flagga, med våra allmänmänskliga likheter, och med våra olikheter i värderingar och traditioner. På nationaldagen kan vi förenas av tacksamheten över det som är gott och bra i vårt land, och vår önskan att fortsätta leva i fred och välstånd.

Vi får bli stilla en stund och tänka på vad vi är tacksamma för och vad vi önskar oss för Sverige.

Gud, tack för vårt underbara land,

för skogar och ängar, hav och sjöar,

för mäktiga fjällvidder och böljande fält,

för myllrande städer och levande landsbygd.

Gör oss medvetna om värdet i nedärvda traditioner

och öppna oss för rikedomen i mångfalden av nya erfarenheter och kulturer.

Gud, välsigna Sveriges land.

Välsigna vårt land med regn och sol,

fred och hälsa,

bröd och gemenskap

och frid i själen. Amen.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Till Olivia på dopdagen

Predikan vid Olivias dop i Varbergs kyrka 3 juni 2018

Olivia, nu ska du snart döpas här i Varbergs kyrka. Du har inte valt själv att du ska döpas, utan dina föräldrar har burit dig hit. Så är det med mycket av det som är viktigt i livet, att vi hör till ett sammanhang innan vi själva kan välja vart vi vill höra. Vi får mycket som gåva innan vi själva har något att ge. Detta handlar dopet om – att du får livet som gåva, av nåd, och att du hör till ett sammanhang som bär dig.

Du döps när du är 80 dagar gammal, som traditionen är i Etiopien. Det har du gemensamt med din storasyster, din mamma och din mormor, som har döpts i den etiopiska ortodoxa kyrkan. Du hör ihop med dem. Du har en svensk dopklänning som dina kusiner använt tidigare. Den säger att du hör ihop med din pappas släkt och din farmor och farfar, som har döpts i Svenska kyrkan. Det är två släkter som möts i dig, Olivia, två traditioner. Du hör ihop med dem båda och bärs av dem båda.

Du ska döpas i den här dopfunten. Den är gjord av ek och tillverkad av Sven Snidare år 1619, sägs det. Kyrkan i Varberg har brunnit två gånger sedan dess, så två gånger har man räddat dopfunten undan lågorna. Dopfuntens kärna är av sten och ännu äldre, troligen från 1300-talet. Kanske har den stått i Getakärrs kyrka, som var den första kyrkan här i Varberg. Många tusen barn har döpts i den här dopfunten, och säkert en hel del vuxna också. Det sammanhanget fogas du in i när du döps. Så länge Varberg har funnits har föräldrar burit sina barn till dopet i den här dopfunten.

Men dopets sammanhang är ännu större än så. Du kommer att döpas i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Det är miljarder människor som döpts på det sättet, under två tusen år. När du döps blir du en del av den världsvida kyrkans gemenskap. Du blir en kristen, och bärs av ett sammanhang som är mycket, mycket större än vi som är här idag. Vart du än kommer i världen så finns det kristna där som är döpta precis som du. Du har bröder och systrar i alla länder på jorden.

Du döps i Faderns namn, i Skaparens namn. Därför är sammanhanget ännu större än den världsvida kyrkan. Du hör ihop med Skaparen, och därmed hör du ihop med hela skapelsen. Du hör ihop med alla människor, med alla växter och djur, och med hela universum. Vattnet som du döps i är en del av kretsloppet på jorden. Vattenmolekylerna har funnits i sjöar och hav, i koltrastar och dinosaurier, innan de samlas här i dopfunten för att hällas på ditt huvud. Allt liv på jorden har sitt ursprung i vattnet. Precis som du, Olivia, som börjat ditt liv i fostervattnet i din mammas mage.

Du döps i Sonens namn, Jesus Kristus från Nasaret i Galileen. Korfönstren här i kyrkan berättar om Jesus. Från födelsen och dopet, till korsfästelsen och graven, till uppståndelsen och himmelsfärden. När du döps blir du en del av den här berättelsen. Du kommer att ha många goda dagar i livet, mycket glädje och mycket välsignelse. Men du kommer också att drabbas av motgångar och lidande. Berättelsen om Jesus säger att lidandet är en del av livet. Alla människor måste lida och dö. Men lidandet och döden har inte sista ordet. Lidande följs av upprättelse. Död följs av uppståndelse. När du döps fogas du in i berättelsen om Jesus. Och Jesus lovar att vara med dig alla dagar till tidens slut.

Du döps också i den heliga Andens namn. Anden är Guds energi som finns i hela universum. Anden är själva livskraften, som ger dig andning och hjärtslag och glädje och inspiration. ”Det som har fötts av ande är ande”, säger Jesus. Olivia, du är född av både vatten och ande. Du är kropp och själ och ande. Du hör ihop med Gud och med hela universum. Varje dag får du födas på nytt. Varje dag får du ta emot livet på nytt som en gåva. Du hör till en gemenskap som bär dig.

Efter hand kommer du också att få bära andra. Det kommer dagar när du är den som är stark och får bära din syster och din mamma och din pappa. Kanske kommer det en dag när du bär dina barn till dopet. Men hela tiden är du buren av Gud, Fadern och Sonen och Anden, som är med dig alla dagar till tidens slut.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in?

Predikan i Varbergs kyrka 6 maj 2018

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? De frågorna ska predikan handla om idag.

Vi har hört hur Abraham förhandlar med Gud om staden Sodom. Gud vill förgöra Sodom eftersom människorna där är onda. Men Abraham vill rädda staden. Kanske för att han bryr sig om alla människor i Sodom, både män och kvinnor och barn. Kanske för att hans brorson Lot är en av invånarna i staden.

”Säg att det finns femtio rättfärdiga i staden, då måste väl staden få stå kvar, för de femtios skull? Inte kan väl Gud förgöra de rättfärdiga tillsammans med de orättfärdiga?”, säger Abraham. ”Ska inte den som är hela jordens domare göra det som är rätt?” Gud får hålla med om det, Abraham har en poäng. ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden”, säger Gud. Men Abraham nöjer sig inte med det svaret. Han litar inte riktigt på att det ska finnas femtio rättfärdiga. ”Om det finns fyrtiofem, hur blir det då?” Gud lovar att om det finns fyrtiofem, då ska staden skonas. Abraham prutar ända ner till tio rättfärdiga. Och Gud lovar att för tio rättfärdigas skull, ska hela staden räddas.

Varför nöjer sig Abraham med det? Tror han att det räcker så, att tio rättfärdiga måste det finnas? Är han rädd att Gud ska bli arg om han fortsätter pruta? Eller skulle det verka alltför släpphänt att vilja skona de onda för bara fem rättfärdigas skull? Det får vi inte veta. Men vi får veta hur det går för Sodom. Det visar sig att det bara finns en enda rättfärdig där. Bara Lot är rättfärdig, Abrahams brorson. De andra är onda, så därför förstörs staden i ett regn av eld och svavel. Ondskan får sitt straff.

Vad var det som var så syndigt med Sodom? Det får vi inte veta så mycket om. Ett exempel får vi på Sodoms ondska, och det handlar om hur man behandlar främlingar. När Gud och ett par änglar kommer vandrande i skepnad av tre män, då bjuder Abraham genast in dem på middag, fastän han inte vet vilka de är. De båda änglarna vandrar vidare till Sodom, där Lot får syn på dem och bjuder hem dem till sig. Abraham och Lot är rättfärdiga, och det yttrar sig i hur de behandlar främlingar. Fullständiga främlingar tar de emot som hedersgäster. Men alla de andra i Sodom är orättfärdiga, så de beter sig tvärtom. De samlas till en mobb utanför Lots hus och kräver att han ska skicka ut sina gäster till dem. Lot vägrar. Men folkmassan är så hotfull att han erbjuder sig att skicka ut sina två unga döttrar till dem i stället.

I berättelsen är detta ett tecken på hur extremt rättfärdig Lot är. Han värnar så mycket om sin heder att han är beredd att offra sina egna barn för att skydda sina gäster. Lot är storslagen och generös när han är beredd att offra sina barn – precis som Abraham var beredd att offra sin son Isak vid ett annat tillfälle. För oss blir detta i stället ett tecken på det kulturella avståndet mellan oss och Bibelns värld. Det som är gott och riktigt för Abraham och Lot är inte alltid gott och riktigt för oss. Abraham och Lot hör hemma i en patriarkal hederskultur, där hustrur och barn är mannens ägodelar, och där män är viktigare än kvinnor. Vi måste förstå berättelserna utifrån det.

Det innebär att vi inte kan använda Bibeln som facit om rätt och fel i alla frågor som i står inför idag. Det är inte det vi har Bibeln till. Bibeln talar inte om vad som är rätt och fel i alla detaljer. Det har vi vårt förnuft till. Människan har ätit av kunskapens träd, så vi kan skilja mellan gott och ont. Ofta kan det vara svårt i detaljerna. Men i stora drag vet vi vad som är rätt och vad som är fel. Gud använder sig av vårt samvete, vårt förnuft och vår samlade erfarenhet för att ge oss vägledning om rätt och fel.

Bibeln ger också vägledning, men den är inte främst en lärobok i moral. Den är mycket viktigare än så. Bibeln handlar om vad som är viktigast i livet, om vad vi ska ha för mål och riktning i våra liv. Bibeln handlar om Gud, och om vår relation till Gud. Framför allt handlar Bibeln om hur Gud möter oss i Kristus. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Så kan den kristna tron sammanfattas. Bibeln har vi för att vi ska lära känna Kristus. Därmed finns det centrum och periferi i Bibeln. Kristus är centrum. Den patriarkala hederskulturen, som Abraham och Lot lever i, är periferi.

Därmed inte sagt att vi inte har något att lära av berättelsen om Sodom. Eller att vår värld idag skulle vara mer moraliskt högtstående. Sodomsdoktrinen är lika radikal idag som den var då – om det finns tio oskyldiga i en stad, så får staden inte förstöras. Tänk om världens ledare hade tillämpat den principen! Då skulle det bli omöjligt att föra krig. Då skulle Hiroshima och Nagasaki ha fått stå kvar. Då skulle kriget i Syrien stanna upp.

Hederskulturens normer för gästfrihet utmanar oss också idag. Hur behandlar vi dem som är gäster och främlingar i vårt land? När bjöd vi senast in en främling i vårt hem, så som Lot och Abraham gör? Och det är lärorikt att se hur berättelsen om Sodom används senare i Bibeln. Sodom används inte som ett mönster för hur det går för de andra, för de onda, de som inte är som vi. Utan Sodom är en anledning till självprövning – är vi egentligen bättre än de? Hur behandlar vi främlingar och fattiga? Profeten Hesekiel säger så här till Jerusalem: ”Detta var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig” (Hes 16:49). Så blir Sodom en påminnelse om att visa medkänsla och barmhärtighet.

Vad ska vi göra med Sodom? Vad ska vi göra med de onda? Eld och svavel och kärnvapen är en dålig lösning på ondskans problem. För gränsen mellan gott och ont kan inte dras med en prydlig linje mellan olika grupper av människor. Gränsen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta. Därför kan inte det onda drivas bort med eld och svavel och bomber. Gud går ganska snart ifrån den lösningen i Bibeln. Det ser vi till exempel i berättelsen om Jona, där profeten blir besviken över att Gud skonar den onda staden Nineve. ”Var det inte det jag visste”, säger Jona, ”att du är en nådig och barmhärtig Gud. Det var ingen idé att jag gick hit och förkunnade dom, när du bara förlåter.” Så får Gud förklara att Gud har omsorg om alla människor, inte bara Israels folk. Sodom och Nineve är inte ”de andra” Sodom är du och jag. I varje människas hjärta finns det brist på medkänsla och barmhärtighet.

Så vad ska vi då göra med Sodom? Svaret vi får i dagens bibelläsningar är att vi ska be bort det onda. Som Abraham bad för Sodom ska vi be för vår värld. Som den envisa änkan bad om sin rätt, så ska vi be för varje människa som lider nöd. Bön är inte bara ord. Bön förändrar vårt hjärta – och därmed våra liv. När människors hjärtan och liv förvandlas, då kan världen förvandlas.

Abrahams bön för Sodom är en god bön. Men den är inte färdig. Om bönen hade fått tid att sjunka in hos Abraham, så skulle han nog inte nöjt sig med att be Gud att skona Sodom. Han skulle själv ha begett sig dit för att ge staden större chans att klara sig. Om han ber om tio rättfärdiga i Sodom, så kan han själv se till att vara en av dem. Så fungerar bönen. När vi ber att Gud ska göra något, då ställer vi oss själva till Guds förfogande för detta. Det är inte Gud som behöver vår bön. Gud känner redan alla våra önskningar och behov. Det är vi som behöver bönen – för att komma till klarhet över vad som är viktigt för oss, för att bearbeta och fokusera, för att kunna växa i tro och ta emot mer av Gud i våra liv.

Eller kanske är det ändå så att Gud behöver vår bön – för Gud behöver oss. Det är ett av skapelsens stora mysterier, att Gud behöver människor. Så Gud behöver vår bön. Inte för att få information, men för att få relation. Gud behöver en relation till oss människor. Gud vill nå vårt hjärta. Därför ska vi be.

Ytterst är det Kristus som är svaret på Abrahams bön. När det inte går att få tag på tio rättfärdiga som räddar Sodom, då måste något göras. Bristen på rättfärdighet kan inte mötas med eld och svavel. Bristen på rättfärdighet måste mötas med rättfärdighet. Därför blir Gud själv svaret på Abrahams bön. Kristus är den Rättfärdige som räddar vår jord. För hans skull ska mänskligheten skonas undan förgörelsen.

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Det behövs bara en. Bara Kristus är rättfärdig, ingen annan. Men det räcker. Det behövs bara Kristus, och människor som vill följa honom. Människor av kött och blod som tar emot tro och hopp och kärlek från Gud. Vi behöver inte vara felfria, vi kan ändå andas in liv i vår värld.

Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? Det behövs bara en. Varje bön som kommer från hjärtat ger rum för Gud att gripa in. Vår bön ger rum för Gud i vårt hjärta, och därmed i vår värld.

Gud, låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. Amen.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den som lyfter upp ett barn till kinden

Predikan i Sollyckans kyrka 29 april 2018

För ett par veckor sedan var påven Franciskus i en förort till Rom och träffade människor där. En liten pojke som heter Emanuele skulle få ställa en fråga till påven, en mycket viktig fråga. Men när Emanuele står vid mikrofonen får han inte fram sin fråga utan börjar gråta i stället. Då vinkar påven till sig honom och säger: ”Viska i mitt öra.” Emanuele går fram till Franciskus och viskar i hans öra. Påven kramar om honom och de pratar en stund. Sedan går Emanuele ner till sin plats igen.

Påven vänder sig till de församlade och säger att han fått lov av Emanuele att säga vad det var han ville fråga. Han frågade om sin pappa, som dog för inte så länge sedan. Pappan trodde inte på Gud, men han var en bra pappa och han döpte sina fyra barn. ”Är min pappa i himlen?”, undrar Emanuele. Påven säger att det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud är som en pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. ”Vad tror ni”, säger han till dem som lyssnar, ”tror ni att Gud skulle köra bort Emanueles pappa? Skulle Gud överge något av sina barn?” ”Nej”, svarar publiken. ”Där, Emanuele”, säger påven, ”där har du ditt svar. Gud är stolt över din pappa.”

Jag blir berörd för att påven svarar så fint på Emanueles fråga. Han svarar inte på den teoretiska frågan, om man kan komma till himlen utan att tro på Gud. I stället tar han fasta på Emanueles kärlek till sin pappa och pappans kärlek till Emanuele, och visar att detta har med Gud att göra. Gud är som Emanueles pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Därför är Gud stolt över Emanueles pappa, som älskade sina barn.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så säger Gud genom profeten Hosea. Det är en av mina favoritrader i Bibeln. För den är så konkret och så lätt att känna igen sig i. Alla som lyft upp ett litet barn kan förstå vad som menas. Man lyfter upp barnet för att trösta eller för att hälsa. Och när man håller den varma och mjuka lilla kroppen, kind mot kind – då är det som att det finns inget viktigare i hela världen. Man blir så full av kärlek att det nästan gör ont.

Sådan är Gud – som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så full av kärlek är Gud, till var och en av oss. Så engagerad och sårbar. Det är detta det betyder att Gud är vår fader. När vi säger att Vi tror på Gud Fader allsmäktig, när vi ber Vår Fader, du som är himlen – då kan vi tänka på bilden av Gud som lyfter sitt barn till kinden.

Dagens epistel är från Första Johannesbrevet, som är ett kärleksbrev i Bibeln. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss. Guds kärlek är grunden för vårt liv. När vi tror och litar på det, då vi kan leva frimodigt och helhjärtat. Vi får påminnas om detta genom att läsa Bibeln som ett kärleksbrev från Gud. Ni vet, som man gjorde på den tiden när vi fortfarande skrev brev – om man fick ett kärleksbrev så läste man det om och om igen, och de bästa raderna lärde man sig utantill.  Så får vi läsa Bibeln. Och vi får läsa hela skapelsen som ett kärleksbrev. Varje vind och varje träd, varje blomma och varje medmänniska är en hälsning från vår skapare. Hela skapelsen är ett kärleksbrev till dig personligen.

Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra, fortsätter aposteln. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och Guds kärlek har nått sin fullhet i oss. Gud är alltså närvarande och verksam i oss när vi älskar våra medmänniskor. Så om du längtar efter Guds närvaro i ditt liv – vänd dig till din medmänniska med kärlek!

Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Därmed är bekännelsen av Jesus som Guds son i grunden samma sak som att älska sina medmänniskor – för båda sakerna innebär att Gud förblir i oss och vi i Gud, skriver aposteln till oss idag. Hur kan det vara så? Är tro och kärlek samma sak? Ja, i Bibeln är det så, att tro och kärlek är två sidor av samma sak. Tro och kärlek är två sidor av vår relation till Gud.

I vår lutherska tradition har vi varit noga med att skilja mellan tro och gärningar. Det är viktigt att göra det när vi talar om vad som är grunden för vår relation till Gud. Vi kan inte förtjäna något inför Gud genom våra gärningar, vår relation till Gud bygger inte på våra prestationer. Vi är frälsta genom nåd, genom tron allena. Vi kan inte prestera något som håller inför Gud. Därför är vi fria från kravet att prestera. Vi behöver inte ha fokus på oss själva och våra prestationer. I stället kan vi ha fokus på Gud och våra medmänniskor.

Men det finns en risk med att skilja mellan tro och gärningar, om vi får för oss att tron är något teoretiskt som inte hör ihop med vad vi gör. Om tron blir en åsikt om Jesus i stället för ett liv med Jesus. Det var inte meningen.

I Bibeln handlar tro alltid om engagemang. Att säga ”herre, herre”, men inte göra Guds vilja, det är ingen riktig tro. Ordet pistis, som vi översätter med tro, kan lika gärna översättas med förtröstan eller trofasthet. Att tro på Jesus i biblisk bemärkelse, det handlar inte att hålla med om det som Bibeln säger om Jesus. Tro innebär att hålla fast vid det som Bibeln säger, att hålla fast vid Jesus. Att lita på Jesus och förtrösta på honom, så att den förtröstan formar våra liv.

Därför är tro och kärlek två sidor av samma sak som inte kan skiljas åt. Guds kärlek och Guds pistis, Guds trofasthet, är två sidor av samma sak. På samma sätt som vår kärlek och vår förtröstan är två sidor av samma sak. Jesus säger att vi kan ha en relation till honom utan att veta om det. När människorna i liknelsen om domen undrar när de sett Jesus hungrig och gett honom mat, då svarar Jesus att det som de gjort mot dessa minsta som är hans bröder, det har de gjort mot honom. När vi drivs av kärlek, då handlar vi i tro på Jesus, vare sig vi tänker på det eller inte.

Jesus är alltså den fullkomliga kärleken i mänsklig gestalt. Han är kärleken inkarnerad, därför har all kärlek med honom att göra. Hans liv visar oss att kärlek och lidande hör ihop. Men att kärlek också hör ihop med uppståndelse och nytt liv. Kärleken är engagerad och sårbar. Den som lyfter upp ett barn till kinden gör sig sårbar. Ofta sviker vi den som älskar oss och litar på oss. Ofta blir vi svikna. Men Jesus visar oss en Gud som alltid är beredd att vända andra kinden till och lyfta oss upp på nytt. I den gudomliga omfamningen får vi hämta vår glädje och styrka, så att vi kan omfamna våra medmänniskor.

Vi kan undra hur det är med frågan om vilka som kommer till himlen. Men vi får nöja oss med det svar som påven ger till Emanuele, för det är samma svar som vi får i Bibeln. Det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Gud är som den som lyfter upp ett barn till kinden.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Genom kärleken har vi gemenskap med Gud. Inte för att vår kärlek är så stark. Utan för att Guds kärlek är stark. Starkare än allt annat i himlen och på jorden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nu har ljuset makten

Predikan i Sollyckans kyrka vid påsknattsmässan 31 mars 2018

Nu har mörkret makten. Så säger Jesus när soldaterna griper honom i Getsemane. Och så måste hans lärjungar ha upplevt det som hände. Mörkret har makten när deras herre och vän blir torterad och dödad. Mörkret har makten när deras hopp om Guds rike blir krossat. Drömmen om en bättre värld, där Gud har makten, var bara en dröm. Våldet och döden har fått sista ordet.

Det enda som återstår nu är att ge Jesus en värdig begravning. Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria och de andra kvinnorna, de gör vad de kan. De gör i ordning välluktande kryddor och oljor så att hans kropp ska lukta gott fastän den är död. När sabbaten är över ska de gå till gravkammaren för att tvätta hans kropp och smörja in den med kryddor och oljor. Något år senare ska de återvända för att ta vara på benen och lägga dem i en kista. Det var så man gjorde.

Men när de kommer till graven så är inte Jesus där. I stället finns där två änglar som säger till dem att han har uppstått. Den Levande finns inte bland de döda. Därför ska de lämna graven och gå ut i världen igen. Överallt dit de går kommer Jesus att vara med dem. De får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Det tar ett tag för lärjungarna att förstå det här, både för kvinnorna vid graven och för de andra som får höra vad de varit med om. Men efter hand sjunker det in. Jesus är uppstånden – det betyder att han alltid finns hos dem. Jesus är uppstånden – det betyder att kärleken och livet får sista ordet, inte våldet och döden.

När de ser tillbaka på det som hänt de här dagarna i Jerusalem, så kommer de att se att även när de trodde att mörkret hade makten, då fanns ljuset där. Till och med när Jesus är fastspikad på korset och snart ska dö, så är ljuset starkare än mörkret. Hans medkänsla och förtröstan är starkare än våldet och döden.

På korset ber Jesus för dem som dödar honom: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Till rövaren som ber Jesus att tänka på honom, säger han: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. Med sitt sista andetag säger Jesus: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. Detta är den tro, det hopp och den kärlek som besegrar döden.

Många gånger kan det kännas som att mörkret har makten, i våra personliga liv och i världen i stort. Men det är inte Pontius Pilatus och Herodes Antipas som har makten, inte Vladimir Putin och Donald Trump. Det är Gud som har makten. Den medkänsla och förtröstan som Jesus bär in i döden på korset, den övervinner döden. Jesus är uppstånden – därför har ljuset makten, trots allt.

Det kan ta ett tag för oss att förstå det här, kanske hela livet. Men efter hand får det sjunka in, att den kärlek som Jesus har till alla människor, både till dem som är korsfästa och till dem som korsfäster, den gäller också dig och mig. Den förtröstan Jesus har till sin Fader i dödens stund, den får bära även oss.

Vi får följa med Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria, ut ur graven, för att leva med den Levande. Vi får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Stenen i min hand

Predikan i Varbergs kyrka 4 mars 2018

Herdepojken plockar stenar i bäcken. Han väljer stenar som är jämna och fina och sköna att hålla i handen. Och lagom stora för en slunga. Han har övat mycket med slungan, för en herde måste kunna försvara sina får mot lejon och björnar. Det gäller att träffa med varje skott, för det är inte säkert att man hinner skjuta en gång till om man missar.

Men när han skjuter prick brukar han inte tänka att det är rovdjur han siktar på. Det är fiendesoldater han vill skjuta på egentligen. Fienderna som vill ta deras land och göra dem till slavar. Eller kanske döda dem allihop. Han har hört mycket om fiendernas grymhet. Alla han känner har förlorat någon släkting eller vän i kriget. Hans äldre bröder är soldater i kungens armé. Han är stolt över dem och samtidigt orolig för att något ska hända dem. Men sin morbror är han inte orolig för. Han är den störste krigaren av alla, en hjälte som man sjunger sånger om. Han kan nog ensam driva fienderna på flykten, om gudarna vill.

Fem stenar får räcka. Han har mycket annat att bära också, för han ska till sina bröder med mat. Pojken tar brödet som hans mamma bakat och lammet som hon lagat till. Och så går han till kungens läger. Men när han kommer fram har slaget redan ägt rum. Fienderna har segrat och hans bröder är döda. Till och med hans morbror Goliat har stupat, den väldige hjälten. Pojken blir stående som förstenad. Hur kunde det hända? Hur kunde gudarna låta deras fiender segra? Och hur ska han kunna berätta för sin mamma vad som hänt?

Berättelsen om David och Goliat är en farlig berättelse. För den kan få oss att tro att ondskan är de andra. Många av våra hjälteberättelser handlar om detta, att de goda besegrar de onda. Ofta handlar det lyckliga slutet i filmer och sagor om att de goda segrar och de onda blir dödade. Men även filistéer är människor. Även filistéer har bröder som vaktar fåren och mammor som bakar bröd åt dem. Om vi tänker efter så vet vi att ett folk inte kan vara godare eller ondare än ett annat folk. Människor är människor. Både svenskar och danskar är människor. Både israeler och palestinier. Både kristna och muslimer. Det finns inte onda och goda, det finns bara människor.

Men det hör till vår natur som människor att dela in världen i vi och de. Vänner och fiender. Det är en del av det vi kallar för arvsynd att vi fungerar på det sättet. När vi väl har definierat några som fiender, då är det lätt att tolka allt de gör utifrån vår fiendebild. Vi ser oförrätter som måste hämnas och maktpositioner som måste säkras. Tror vi på Gud, så tror vi gärna att Gud står på vår sida mot de andra. På många håll i världen finns det våldsspiraler som drivs vidare, varv efter varv. Och barn som får lära sig att de andra är grymma. Barn som plockar upp stenar för att försvara sig och slå tillbaka.

Älska era fiender, säger Jesus. Den som är utan synd ska kasta första stenen. Det är inte fienden vi ska bekämpa, utan fiendskapen. Det låter lika, men det är en väldig skillnad. Vill vi kämpa mot ondskan i världen, då måste vi börja med oss själva. För ondskan är inte de andra. Ondskan finns i var och en av oss, i dig och mig.

Jesus manar sina lärjungar att lägga bort fiendebilderna. Han lyfter fram samarier och romare som förebilder för judarna han talar till. Gudsfolket kan lära sig kärlek och tro av sina fiender. Med öppet hjärta får vi möta våra fiender och motståndare och ta emot det som Gud vill lära oss genom dem. Gud står på vår sida, det är sant. Men inte på vår sida mot de andra, utan på varje människas sida.

När Jesus talar om ondskan, då talar han inte om människor eller grupptillhörigheter. Han talar om demoner. Onda krafter som kan hålla oss fångna, men som vi också kan befrias från. Ondskan är inte vårt sanna jag. Den ockuperar oss. Det kan kännas främmande för oss att tala om demoner. Och jag menar inte att vi ska tänka på onda andar eller ockulta makter. Sådant är villospår som leder bort uppmärksamheten från den verkliga ondskan. Men det finns högst verkliga krafter som är onda och håller oss fångna. Om vi vill kan vi kalla de krafterna för demoner.

Det finns stumma demoner som hindrar oss att tala. Det kan vara rädsla eller bristande självkänsla. Det kan vara olika former av förtryck eller självförtryck som binder oss och tystar oss. Det finns demoner som får oss att göra andra människor illa. Avund och missunnsamhet. Själviskhet och främlingsfientlighet. Rasism och alla andra former av förakt för grupper av människor. Konsumismen kan vara en demon, alltså hållningen att skapelsen finns till för att jag ska konsumera den, som varor och upplevelser, och att jag hela tiden måste ha mer. Olika former av missbruk och missbruksbeteenden kan vara demoner. Och så vidare.

Ett sätt att bekämpa demonerna är att sätta namn på dem och avslöja dem hos oss själva. Det är ett första steg att erkänna för sig själv, att det är missbruket som får mig att svika människor jag tycker om. Eller att det är min dåliga självkänsla som hindrar mig att göra det jag egentligen vill. Det är ett första steg, men det räcker inte. Vi kan inte driva ut demonerna av egen kraft. De kommer tillbaka i nya former. Det är Guds ande som driver ut demonerna. Guds ande, som inte är frånvaron av det onda, utan närvaron av kärlek och glädje, frid och tålamod.

Nu tror jag vi kan återvända till berättelsen om David och Goliat. För det är inte bara en farlig berättelse. Det är också en djupt mänsklig berättelse, om att möta det onda. Jätten Goliat är inte andra människor eller andra folk. Goliat är ondskans makt över oss själva. Goliat är demonerna som binder oss, de onda krafterna som håller oss fångna. Det krävs ett stort mod för att möta de krafter som är starkare än vi och som inte vill oss väl. Det är lättare att blunda eller huka sig. Goliat kan inte besegras med svärd och spjut, inte med styrka och kraft.

Det är poängen med alla de här berättelserna om krig i Gamla testamentet, att man inte vinner seger med egen kraft. Det är Guds kraft som ger seger. Berättelserna om Israels och Judas historia är sammanställda efter att Jerusalem har fallit och riket krossats. Därför berättas de ur det perspektivet att man inte kan förlita sig på svärd och spjut och makt. Troheten mot Gud är det enda som räknas.

Ska vi möta Goliat måste vi gå i tro på Gud, som är starkare än vi och starkare än alla ondskans makter. Gud som fyller vårt hjärta med kärlek och glädje, frid och tålamod. David säger till Goliat: Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn. Guds goda makt är starkare än all ondska. Tror vi det kan vi möta Goliat. Inte bara en gång, som David, utan gång på gång. Tron är vår slunga som kan fälla jätten. Och stenen i vår hand, som är jämn och fin och skön att hålla i, vad är det för sten?

Stenen kan vara Andens frukter, som räknas upp i Bibeln: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det här är goda krafter som är både vardagliga och kraftfulla. Vi får ta emot dem och samla dem, som släta och fina stenar som vi hittar på stranden. De är stenar som är sköna att hålla i handen och kraftfulla vapen mot det onda. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (det är en lista som man gärna kan lära sig utantill, från Gal 5:22–23).

Stenen kan också vara den som det står om i Uppenbarelseboken. Jesus säger där: Åt den som segrar skall jag ge en vit sten, och på den stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Namnet på stenen är vårt rätta namn, vår sanna identitet i Gud. I relationen till Gud ligger vårt sanna jag, vårt skapelsejag. Den vi är avsedda att vara, utan demoner och arvsynd.

Den gode herden lägger stenen i vår hand och säger: Du är min ögonsten. Vart du än går är jag med dig. Då behöver vi inga fem stenar. Det räcker med den enda. Den vita stenen med namnet som är Jag.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

När De blir Du

Predikan i Varbergs kyrka 25 februari 2018

Vi och de. Det kan vara de farligaste orden som finns. För med orden vi och de kan vi skilja mellan olika sorters människor: Vi som är normala och de som är annorlunda. Vi som är individer och de som är likadana allihop för att de hör till samma grupp. Vi som är pålitliga och de som inte går att lita på. Vi som hör hemma här och de som är främlingar. Vi som är goda och de som är onda. Vi som har Gud på vår sida och de som är fiender till Gud. Vi som är fullt ut mänskliga och de som är omänskliga.

De grövsta formerna av rasism och främlingshat undviker vi för det mesta. Men tendenserna till vi-och-de-tänkande finns hos oss alla. Det hör till vårt sätt att fungera som människor. Ingen är fri från fördomar. Samtidigt har vi också möjligheten till empati och medkänsla med människor som är annorlunda än vi själva. När vi möter en människa på riktigt, då kan hon bli du i stället för en av dem.

Det är detta som händer i dagens evangelium. Några judiska män möter en kanaaneisk kvinna, och till en början är kollisionen total. Hon är en av de andra, en sådan som man vill undvika. Man hör på orden som används att hon hör till hundarna, inte till fåren eller barnen. Men eftersom kvinnan är så envis och inte låter sig schasas bort, så blir det till slut ett verkligt möte mellan henne och Jesus. Din tro är stark, säger Jesus, och jag skulle tro att han hjälper henne upp på fötterna igen. De som var främlingar blir du med varandra och erkänner varandra som medmänniskor.

Men varför är Jesus först så ovänlig och avvisande? Om Jesus är Guds son, och därmed den gudomliga kärleken förkroppsligad – varför möter han henne inte då med medkänsla redan från början? Förklaringen är nog att berättelsen finns här i Bibeln för vår skull, inte för den kanaaneiska kvinnans skull. Det finns något som Jesus vill att hans lärjungar ska lära sig, och som vi ska lära oss.

Om Jesus genast hade gjort som kvinnan bad honom, då hade vi fått ett exempel på att man ska hjälpa den som lider nöd, även om det är en av de andra. Men då hade vi gått miste om en del av poängen. Den kanaaneiska kvinnan är inte bara en stackare som behöver hjälp. Genom att Jesus först gör motstånd, får hon visa att hon är en människa som kan argumentera och till och med vinna en diskussion med Jesus – det är hon faktiskt den enda som gör, annars är det alltid Jesus som säger den smarta repliken.

Framför allt får hon visa att hon har en stark tro. Jesus lyfter henne som en förebild för lärjungarna, som inte alltid är lika starka i tron. Lärjungarna får lära sig att se på den kanaaneiska kvinnan med respekt. Och därmed att se på varje främling med respekt. Varje människa de möter kan ha något att lära dem. Det går inte att avfärda någon för att den hör till fel grupp av människor – fel folk, fel kön, fel religion. Varje människa vi möter kan vara en förebild för oss. Varje människa vi möter kan lära oss något om tron på Gud.

Att ha en stark tro på Gud, det handlar inte om att veta allt om Bibeln och den kristna tron. Det handlar inte om att tro ”rätt” på varje punkt. Att ha en stark tro på Gud handlar om att ha en stark relation till Gud. Att lita på Gud och vända sig till Gud i alla livets situationer. När vi vänder oss till Gud, då vänder vi oss åt rätt håll. Då vänder vi oss mot livets centrum och möter Kärlekens blick. Det ger oss inte lösningen på alla våra problem. Men det leder oss i rätt riktning. Det ger oss rätt perspektiv.

Tron på Gud gör inte så att allting blir harmoniskt och enkelt. I Bibeln är tron ofta en kamp med Gud. Jakob brottas med Gud och kräver att bli välsignad. Då får han namnet Israel, som betyder Den som kämpar med Gud. Att kämpa med Gud, det handlar om att komma till Gud med alla våra känslor och tankar, all vår oro och längtan och förtvivlan. En nära relation får lov att rymma alla känslor, den håller för det. Därför kan vår tro på Gud ha plats för vår kamp och vår klagan. När vi brottas med Gud då vinner vi seger, för vår klagan kan vändas i glädje och vår förtvivlan kan vändas i hopp.

Den kanaaneiska kvinnan vänder sig till Jesus i sin brottning med Gud. Herre, förbarma dig, ropar hon. Kyrie eleison. I varje gudstjänst instämmer vi i hennes rop. Tillsammans med henne får vi vända oss till Jesus med all vår nöd. Vi kanske inte får svar genast. Men vi får fortsätta att ropa. Vi får envist vända oss till Gud och be att Kärleken ska driva ut det onda, från oss och från vår värld.

Kvinnans tro är stark eftersom hon inte ger sig. Till slut leder hennes bön till att demonerna skingras. Hennes dotter blir frisk. Och inte bara det. Fördomarnas demoner drivs bort när lärjungarna ser henne som en människa och en jämlike. Föraktets och främlingskapets demoner får vika för hennes envisa bön. Hon är fortfarande en kanaaneisk kvinna. Samtidigt är hon också Israel, för hon kämpar med Gud och vinner seger. Skiljemuren mellan vi och de har rivits ner.

Jesus tar bort fiendskapen mellan vi och de när han älskar sina fiender och ber för dem som korsfäster honom. Jesus kom inte för att dra några nya gränser mellan vi och de, mellan kristna och icke-kristna. Han kom för att försona hela världen med Gud och dra alla människor till sig. I honom hålls allting samman, allt i himlen och allt på jorden. Nu är vi inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan alla är vi ett i Kristus.

Vi lever fortfarande i en splittrad och bruten värld. Men i tro på Jesus får vi längta efter den dag då det blir slut på hat och fiendskap. Vi får komma till honom med vårt Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Genom att vi hör ihop med Kristus hör vi ihop med varje människa på jorden. Djupast sett finns det inte längre vi och de. I honom finns det bara vi.

 

 

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar