Tillbaka till samhörigheten

Apelvikshöjds kyrka 12 maj 2019

Känn ingen oro, säger Jesus till oss idag. Tro på Gud, och tro på mig. Känn ingen oro – det är lättare sagt än gjort. Oron kommer så ofta smygande och sätter tänderna i oss. Hur ska det gå i skolan i morgon? Hur ska det gå för min vän som är sjuk? Hur ska det gå för vår värld, och för våra barn och barnbarn?

Det finns många anledningar till oro och psykisk ohälsa. En av de stora anledningarna är att vi upplever oss som separata, åtskilda från andra människor, åtskilda från Gud, åtskilda från resten av skapelsen. Inom sociologin kallas detta för ”avförtrollning”. Tidigare levde människan närmare naturen och närmare andra människor. Men genom teknik och industrialisering och individualisering har det blivit ett större avstånd mellan individen och den värld vi lever i. Vi har fått självständighet och välstånd, men till priset av att vi förstört naturen och blivit mera ensamma.

Det engelska ordet för avförtrollning är disenchantment. Chant betyder sjunga, så man kan säga att vi lever i en värld som slutat att sjunga. Eller rättare sagt, vi har slutat att sjunga med i skapelsens stora kör. Vi har slutat att sjunga tillsammans med broder Sol och syster Lärka om att livet är heligt och att hela jorden är full av Guds härlighet.

När vi firar gudstjänst, då sjunger vi tillsammans. För när vi sjunger tillsammans, då känner vi att vi hör ihop med varandra, med Gud, och med måne och sol och vatten och vind. När vi firar gudstjänst sätter vi oss in ett sammanhang där livet är heligt och vi är en del av helheten. Vi tar emot brödet som gör oss till Kristi kropp och till ett med Gud och varandra.

Känn ingen oro, säger Jesus. Jag går bort för att bereda plats åt er. Och vägen dit jag går, den känner ni – för det är jag som är vägen. Jesus är vägen. Det innebär att det inte är kristendomen eller någon annan religion som är vägen till Gud. Det är inte vad vi tänker om Gud som är vägen till Gud. Utan Gud själv är vägen till Gud. Den utgivande kärleken som är förkroppsligad i Jesus är vägen till Gud.

Jesus är vägen till Gud, och den vägen känner vi. Det handlar inte så mycket om teoretisk kännedom, utan om praktisk kännedom. Broder Sol och syster Lärka känner vägen av sig själva, utan att någon behöver predika för dem. Och till och med vi människor går ibland spontant på den väg som är Jesus. Kanske oftare än vi anar. Till människor som inte hade en aning om att de hade med Jesus att göra, säger Jesus: Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. För det som ni gjort mot dessa minsta, det har ni gjort mot mig.

Jesus är vägen, och den vägen känner vi. Men det finns mycket annat som drar i oss och som hindrar vår samhörighet med Gud och med varandra. Därför behöver vi varje dag omvända oss till den rätta vägen. Låt oss därför be och bekänna.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Goda herdar och heliga dårar

Predikan i Sollyckans kyrka 5 maj 2019

”Jag är den gode herden”, säger Jesus. Jesus avbildas ofta som en herde som tar hand om sina får. Särskilt i den tidiga kristna konsten. I riktigt gamla kyrkor, till exempel i Rom, finns det ofta en mosaik i koret som skildrar paradiset. Där är Jesus den gode herden, omgiven av sina får. Och där finns träd och blommor och vatten, fåglar och hjortar och alla möjliga djur. Det är en bild av den himmelska världen, och av jorden när den är som bäst. När naturen är i harmoni och alla får vad de behöver, då är livet som det ska vara.

Det sägs att en miljon arter på jorden är utrotningshotade. En miljon arter. Det är en ofattbar siffra. Det är alla tänkbara sorter av växter och djur som finns på den listan. Mossor och lavar, plankton och insekter, blommor och träd, fiskar och fåglar, och nästan alla de stora däggdjuren. Snart kanske vi lever i en värld utan tigrar och noshörningar och giraffer.

Det är normalt att enstaka arter dör ut och lämnar plats för andra. Men att en miljon arter riskerar att utrotas, det är en katastrof. Och det är förstås vi människor som är problemet. Vi tar för mycket plats på jorden med vårt sätt att leva. Vi lever som om det fanns fyra jordklot, fastän det bara finns ett enda. Därför hotas en miljon arter av utrotning – och i förlängningen hotas vår egen överlevnad också.

Har detta något med Gud att göra, och med vår kristna tro? Ja, det är klart att det har. Ibland pratar vi om den kristna tron som om den bara handlade om oss människor, och att frälsningen bara handlar om hur vi ska komma till himlen. Men bibeln målar en mycket större bild. Bibeln beskriver en Gud som bryr sig om både himmel och jord, både människor och djur, både själar och sälar. Synden och ondskan drabbar inte bara människorna utan hela skapelsen, och därför är det hela skapelsen som omfattas av frälsningen.

Allt är skapat genom Kristus och allt ska sammanfattas i honom. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” Det grekiska ordet är kosmos, världsalltet. Så älskade Gud kosmos – hela världen, både människor och djur, hela biosfären. Jesus ger sig själv för att världen ska leva, han är Guds lamm som tar bort världens synd. Att ta bort synden handlar inte bara om att förlåta människornas synder, utan också om att hela det som skadats genom synden. Att ta bort gifter och mikroplaster ur ekosystemen, och att förlåta oss människor för vår girighet och vårt oförstånd.

”Gå ut och förkunna evangeliet för hela skapelsen”, säger Jesus till sina lärjungar. Den heliga Franciskus tog det bokstavligt och predikade för fåglarna. Jag är inte säker på vad fåglarna fick ut av det… Men säkert är att Franciskus fick ut mycket av att se broder Koltrast och syster Lärka som en del av sin familj. Att predika evangelium för hela skapelsen – det kan innebära att se vårt släktskap med syster Natur och vårt ansvar för allt som lever.

Bibelns första kapitel handlar om biologisk mångfald. Just de orden används inte, men det berättas att Gud skapar ett myller och ett vimmel av levande varelser. Det är alla fiskar och fåglar och alla markens djur, efter deras arter. Gud välsignar dem och säger till dem att uppfylla jorden. Och Gud såg att det var gott. Människan skapas till att vara Guds avbild, och därmed får vi ansvaret att ta hand om jorden. Som Gud får vi glädjas över skapelsen och se att det är gott med myllret och vimlet av olika arter.

I paradiset lever människan i harmoni med djuren och naturen. Harmonin rubbas när människan tar för sig av mer än det som var meningen. Och därför handlar frälsningen i bibeln om att harmonin återställs. Människan kan inte frälsas på egen hand, resten av skapelsen måste också vara med. När Noa bygger en ark måste den vara stor nog att rymma både människor och djur. När profeterna talar om frälsningen, då beskrivs den som shalom, det hebreiska ordet för fred och harmoni. ”Jag skall sluta ett fredsförbund med dem”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Då ska de vara trygga för fiender och rovdjur, regnet ska falla och marken ge sin gröda, och de ska kunna sova i skogarna.

I bibelns sista kapitel landar himlen på jorden. Det himmelska Jerusalem sänks ner på jorden, och paradiset upprättas på nytt, med livets träd som bär frukt tolv gånger om året och ger läkedom åt folken. Det kan vara svårt att föreställa sig nya himlar och en ny jord. Men om vi ska känna igen oss, och se att livet är gott, så behöver det nog finnas både växter och djur även där. Som i mosaikerna av paradiset, där Jesus är den gode herden som samlar sina får tillsammans med ett myller av träd och örter och levande varelser.

Jesus är den gode herden. Han samlar oss och skyddar oss och ger oss det som vi behöver. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Jesus ger sitt liv för oss. I varje ögonblick går han vid vår sida. Han skyddar oss och ger oss liv.

Jag har också andra får, säger Jesus, som inte hör till den här fållan. Vad menar han med det? Kanske menar han att hans första lärjungar, som var judar, skulle få sällskap av alla möjliga sorters människor från alla folk – till och med sådana som vi. Men vi vet inte säkert vad Jesus menade. Och det är nog en del av poängen. Vi kan aldrig veta säkert vilka som hör ihop med Jesus och vilka som inte gör det. Vi kan bara veta att Jesus också har andra får, som inte hör till vår fålla.

Fåren lyssnar till Herdens röst. Därför har vi något att komma med här i världen. När vi lyssnar till Herdens röst, då får vi hopp om livet. En miljon arter är hotade av utrotning. Ändå finns det hopp. Synder kan förlåtas, skador kan helas. Kanske är det vår roll i världen att vara heliga dårar som tror att det finns hopp. Vi får vara heliga dårar som tror på Jesu ord om att världen ska leva.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.” Gud är vår herde. Och eftersom vi är Guds avbild, så är vi också herdar. Vi får vara goda herdar som inte flyr när vi ser vargen komma. Vi får ta hand om livet på jorden, i tro på Gud som ger oss livet.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Älskar du mig mer?

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 28 april 2019

”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”, frågar Jesus. Och Simon Petrus svarar: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus vet säkert det. Men han frågar ändå två gånger till, så att Petrus får säga ja tre gånger. Några dagar tidigare hade Petrus svarat nej tre gånger, när han fick frågan om han hörde till Jesu lärjungar. Därför är det en upprättelse för Petrus att nu få frågan igen och få lov att svara ja.

Petrus har gått till historien som den som förnekade Jesus, den som inte vågade följa Jesus hela vägen utan svek sin mästare och vän. Det kan jag tycka är lite orättvist mot Petrus. Den natten när Jesus blev gripen, då var ju faktiskt Petrus den modigaste av lärjungarna och den som följde Jesus längst.

Petrus hade sagt att även om alla de andra sviker, så skulle aldrig han göra det. Han skulle ge sitt liv för Jesus. Och han gjorde så gott han kunde. När soldaterna kom för att gripa Jesus, då var det Petrus som drog sitt svärd och högg av örat på en av soldaterna. Där var Petrus väldigt nära att döda någon för Jesus, och väldigt nära att själv bli dödad för Jesus. Men Jesus stoppade honom. Detta var fel sätt att visa sin kärlek till Jesus. ”Stoppa undan ditt svärd”, säger Jesus till Petrus. Och till soldaterna säger han: ”Det är mig ni söker. Låt de andra gå.”

De andra lärjungarna flyr. Men Petrus följer efter, ända in på översteprästens gård. Vad har han för plan? Kanske har han fortfarande svärdet med sig. Funderar han på ett desperat fritagningsförsök? Men Jesus har ju sagt nej till det. Petrus vet nog inte alls vad han ska göra. Han vill bara vara nära Jesus. Men så ställs han mot väggen: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus svarar nej tre gånger, trots att han fortfarande har soldatens blod på sina händer och på sina kläder.

Petrus måste känt att han svek Jesus. Men det var inte mod som fattades. Det som fattades var att han inte riktigt förstått vad det innebar att följa Jesus. Att dra sitt svärd för att döda människor i Jesu namn, det är ett svek mot det som Jesus står för. Ibland kan kärleken och hängivenheten leda oss fel, när vi inte lyssnat in ordentligt vad som är Guds vilja.

Soldaten som Petrus angriper är en människa med ett namn. Han heter Malkos. Jesus rör vid Malkos och läker hans öra. Malkos är inte en fiende att bekämpa. Han är en medmänniska, trots att han kommer med vapen i hand. När vi följer Jesus är det inte människor som är våra fiender. Det är hatet och våldet som är vår fiende.

Berättelsen om Jesus är ovanlig om vi jämför med andra berättelser. Det är förstås ovanligt att någon uppstår från de döda. Men det är ännu ovanligare att det inte finns minsta antydan till hämnd eller revansch mot dem som plågat och dödat Jesus. I en film eller en bok skulle det lyckliga slutet ha varit att hjälten besegrar sina motståndare. Men Jesus uppstår inte för att ta hämnd. Han uppstår för att ge världen liv.

Jesus visar sig för sina lärjungar och ger dem ny frimodighet, nytt hopp och nytt förtroende att vara hans lärjungar. De sänds ut i världen, inte för att bekämpa de romerska soldaterna eller de judiska översteprästerna, utan för att göra människor av alla folk till Jesu lärjungar. Detta är den seger som besegrar världen!

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”, skriver Johannes. Många tyckte att det kristna budskapet var udda och märkligt. Det konstiga var inte att man trodde på någon som kallades för Guds son. Det fanns många kungar och kejsare och andra framstående män som kallades så. Det konstiga med den kristna tron var att det var just Jesus som var Guds son – en korsfäst snickare från Galileen, som älskade sina fiender och bad för dem som förföljde honom.

Segern är inte att besegra sina fiender. Segern är att förlåta och försonas. Segern är att älska, att övervinna hatet.

För en vecka sedan fick vi höra om bombattentat mot kyrkor på Sri Lanka, där hundratals kristna dödades när de firade påsk. De terrordåden ska ha varit menade som en hämnd för attackerna mot moskéer på Nya Zeeland för ett par månader sedan. Och de attackerna i sin tur var en hämnd för andra attacker mot kristna. Så kan våldsspiralen drivas vidare om vi fortsätter att snurra på fiendskapens och hämndens hjul.

Att följa Jesus innebär att sörja med alla som drabbas, och be för förövarna. Att inte acceptera fiendebilderna. Detta är lätt att säga, men inte så lätt att praktisera. Det kan kosta livet, så som det kostade Jesus livet. Men bara så kan hatet och döden övervinnas.

Älskar du mig, frågar Jesus. Den kristna tron är en kärleksrelation. Den handlar om att ta emot Guds kärlek som uppenbaras för oss i Kristus, och att älska Gud i Kristus. Genom Jesus får vi en personlig relation till Gud, en Gud som vi kan älska.

Att älska Jesus står inte i motsats till att älska andra människor. Tvärtom. Vi älskar Jesus just genom att älska våra medmänniskor, de som är utsatta på olika sätt, och till och med våra fiender. Och det handlar inte bara om människorna. Det handlar också om att älska livet som Gud skapat, hela den sköra livsväven som vi håller på att trasa sönder.

När Petrus sagt ja tre gånger, säger Jesus till honom: ”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När vi är unga behöver vi lära oss att hitta vår egen vilja. Det är viktigt för att vi ska kunna bli vuxna och ansvarstagande människor. Efter hand som vi blir äldre och får mer ansvar och erfarenhet, lär vi oss att sätta in vår egen vilja i ett större sammanhang. Mognad handlar om att söka Guds vilja, inte min egen, och att gradvis låta Guds vilja bli min vilja. Här har vi möjlighet att växa och mogna hela livet.

”Älskar du mig mer än de andra?”, frågar Jesus. Det är mycket möjligt att Petrus älskade Jesus mer hängivet än de andra. Men nu har han förstått att kärleken inte handlar om honom, att han ska visa hur hängiven han är. Att älska Jesus är ingen tävling. Att älska Jesus handlar om att ta emot Guds oändliga kärlek, och låta den kärleken förändra mig. När Petrus mognat i sin kärlek till Jesus, kan han få ansvar för andra. ”Var en herde för mina får”, säger Jesus.

Samma fråga som Jesus ställde till Petrus, ställer han till var och en av oss. Älskar du mig? Älskar du mig mer – mer än allt annat? Mer än du gjorde igår? Om vi vågar svara ja på den frågan, då fördjupas vår relation till honom. Då kan vi ta emot mer av Guds kärlek, och låta den kärleken förändra våra liv.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

På väg till Fadern

Predikan i Varbergs kyrka på skärtorsdagen 18 april 2019

Jesus vet att det är hans sista kväll i livet. I natt kommer han att fängslas och dömas till döden, och i morgon ska han korsfästas. Vad gör han då med sina sista, dyrbara timmar? Han tar en handduk och ett tvättfat och tvättar fötterna på sina lärjungar och vänner. Det tar nog ett par minuter per person, om man ska göra det ordentligt, så kanske är det en halvtimme av kvällen som ägnas åt detta. Det är ett sätt att ta avsked av var och en av dem. Och det är ett sätt att lämna kvar ett testamente, något för dem att minnas och bygga vidare på.

Jesus är på väg till Fadern. Och han är vägen till Fadern, kommer han snart att säga. Hur ser den vägen ut? Den ser ut som någon som tvättar sina lärjungars fötter. Jordnära omsorg och kärlek – det är vägen till Gud. Vi är nära Gud när vi tar emot medmänsklighet och kärlek. Och vi är nära Gud när vi visar medmänsklighet och kärlek. När vi tvättar varandras fötter – eller på tusen andra sätt stöttar och hjälper och bryr oss om våra medmänniskor.

Detta är Guds sätt att arbeta i världen – i det stilla och i det lilla. Att ständigt låta livet födas och växa till, och att vända människors hjärtan till att visa omsorg om andra. Vi kan tycka ibland att Gud borde gripa in ordentligt och ta bort ondskan och lidandet. Men så fungerar inte kärlekens makt. Kärlekens makt är den makt som Jesus visar oss. Den är svag och sårbar, men starkare än själva döden. Kärlekens makt är en makt som står på knä och tvättar människors fötter.

I måndags kväll brann det i Notre Dame i Paris. Det blev en påminnelse för oss om hur viktigt det är med heliga platser. Miljoner människor blev ledsna och berörda av den här branden. Samtidigt har många påpekat att katedralen inte är förstörd. Den kommer att byggas upp igen. För katedraler är ständigt under uppbyggnad. De blir aldrig färdiga.

Att bygga en katedral – så får vi se på vår uppgift som människor. Genom våra små och strävsamma handlingar är vi med och bygger upp Guds rike. Vi är med och ger rum åt det heliga, åt Gud. Vår uppgift är liten men viktig, och insatt i ett stort sammanhang.

Den viktigaste och heligaste katedralen i världen – det är vi. Vi människor, vi som är kyrkan, Kristi kropp. Vi är ett heligt tempel till Guds ära, levande stenar i ett andligt husbygge. Den katedralen lade Jesus grunden till när han kallade människor till lärjungar och tvättade deras fötter. Den katedralen är vi infogade i, och den är vi med och bygger vidare på.

”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er”, säger Jesus. Som han får vi ta vara på våra dyrbara timmar i livet och använda dem till att bygga upp och visa kärlek.

Under påskhelgen får vi följa Jesus under hans sista timmar, på vägen till korset och döden. Vi får vänta på hans uppståndelse och fira att han alltid lever och ger oss liv. Och när vår sista timme kommer, då vakar han med oss och tar emot oss. Vi är på väg till Fadern, varje dag i vårt liv, och Jesus är vägen.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nardus

Predikan i Varbergs kyrka 14 april 2019

Kan du känna doften? Jag vet inte riktigt hur nardus luktar. Men doften måste vara stark och dyrbar. Om du vet hur nardus doftar, så kan du tänka dig det. Annars kan du tänka på en annan stark doft som du tycker om. För doften är viktig – den är en av huvudpersonerna i dagens evangelium.

Maria från Betania tar fram det dyraste hon har, en hel flaska med äkta nardusbalsam. Det var nog meningen att man skulle använda en droppe i taget. Men Maria bryter upp flaskan och häller alltihop över Jesu fötter. Slöseriet är så storslaget att alla i rummet blir tysta. I lugn och ro kan hon smörja Jesu fötter och torka dem med sitt hår. Doften av nardus ligger tung i hela huset.

Judas är den som först hittar något att säga. Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga? I princip har han förstås rätt. Pengarna skulle räcka till mat åt många hungriga människor. Och Jesus brukar vara mån om att man ska dela med sig till de fattiga. Men han försvarar Maria. Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. Jesus har bara några dagar kvar att leva. Därför kan slöseriet motiveras. Det är en god gärning att ta hand om de döda och de döende, likaväl som att ta hand om de fattiga. Doften av nardus är en doft av avsked och sorg.

Visste Maria att Jesus snart skulle dö? Ja, hon förstod nog det. Jesus var på väg till Jerusalem, och där fanns makthavarna som bestämt sig för att döda honom. Det som var droppen för dem, som gjorde att Jesus måste dö, det var att han hade uppväckt Marias bror Lasaros från de döda. Det var många som följde Jesus på grund av detta, och översteprästerna var rädda att Jesus-rörelsen skulle störa ordningen. Om folket utropade Jesus till kung, då var risken att romarna skulle gripa in och slå ner både Jesus-rörelsen och en hel del andra när de ändå höll på. Kanske skulle de till och med förstöra templet. Det fick inte hända. Därför var det bättre att en man dog för folket än att hela folket gick under. Det var inget personligt, bara realpolitik.

Det kan alltså vara många olika känslor hos Maria som ligger bakom hennes storslagna gest. Glädje och tacksamhet över att hennes bror fått livet tillbaka. Sorg och förtvivlan för att Jesus riskerar livet genom att gå mot Jerusalem. Kanske ett stänk av skuld över att Jesus kan få offra sitt eget liv för att han räddat hennes brors liv. Men den starkaste känslan är nog kärlek och tillgivenhet. Hon gör något som visar hur mycket hon håller av honom och bryr sig om honom. Hon visar ömhet mot hans kropp som snart ska utsättas för tortyr. Doften av nardus är en doft av kärlek och medkänsla.

Men varför just fötterna? Matteus och Markus berättar att en kvinna häller dyrbar nardusbalsam över Jesu huvud när han är i Betania strax före påsk. Det kan man förstå som att hon smörjer Jesus till kung, för det var så man gjorde då. Men Johannes berättar att det är Maria som är den här kvinnan, och att det är fötterna hon smörjer. Det är fullt möjligt att hon smörjer huvudet också, men Johannes vill rikta vår uppmärksamhet mot Jesu fötter. Varför det?

En förklaring är att Johannes också är den som berättar om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Det är en symbolhandling som Jesus gör på skärtorsdagen, strax innan han blir gripen av soldaterna. Jesus tvättar lärjungarnas fötter med vatten och torkar dem med en handduk. Han gör alltså det som en tjänare eller en slav brukade göra. Och så förklarar han att om han, som är deras mästare, har tvättat deras fötter, så ska de också tvätta varandras fötter. Med andra ord, de ska älska varandra så som han har älskat dem. De ska tjäna varandra och se till varandras bästa. De ska ha Jesus-blicken för sina medmänniskor. De ska visa praktisk omsorg och vara varandras tjänare.

Maria föregriper detta när hon tvättar Jesu fötter med nardusbalsam och torkar dem med sitt hår. Hon förstår av sig själv vad det innebär att vara en lärjunge och visa kärlek. Hennes hjärta driver henne att göra det som de andra lärjungarna måste undervisas om. Och mer än så, för hon tar till det som är mycket dyrbarare än vatten. Doften av nardus är en doft av det sanna lärjungaskapet, den ideala lärjungens doft.

Jesu fötter har också den betydelsen att de är på väg till korset. Jesus går medvetet och frivilligt den väg som går på tvärs mot all realpolitik. Han är en kung som inte är ute efter att ta makten och krossa sina fiender. Han är en kung som rider på en åsna, för att visa att han kommer med fred, inte med svärd.

Ungefär samtidigt som Jesus rider in i Jerusalem, så rider Pontius Pilatus också in i Jerusalem från andra hållet. Pilatus rider på en krigshäst och har sina soldater med sig. Jesus rider på en åsna med ett följe av obeväpnade fiskare och hantverkare, både kvinnor och män. De här båda intågen i Jerusalem är en väldigt tydlig bild av två olika sorters makt: Våldets makt och kärlekens makt.

Den äkta nardusen är rödaktig till färgen. Det är en kunglig färg, men också blodets färg. Med sina rödfärgade fötter går Jesus mot korset, och varje steg sprider väldoft. Soldaten som slår spikarna genom Jesu fötter måste känna doften av nardus, en doft av helighet och en doft som protesterar mot vanhelgandet av medmänniskans kropp.

Maria torkar Jesu fötter med sitt hår. Det är en gest av djup tillgivenhet, samtidigt som det är fullständigt opassande. Så gör inte en kvinna som är mån om sin heder. Men Jesus försvarar henne. Hon gör rätt. Och indirekt smörjer hon då också sig själv med den väldoftande oljan. Doften måste ha funnits kvar länge i Marias hår, och påmint om hennes närhet och hängivenhet för Jesus. Närheten till Kristus, den Smorde, gör henne själv till en kristen, en som är smord och sprider Kristusdoft i världen.

Vad innebär det att vara en kristen, en människa som hör samman med Kristus? Det innebär att tro på kärlekens makt, inte på våldets makt. Kärleken är svag och sårbar. Men ändå är den starkare än allt annat och uppstår på nytt när den blir korsfäst. Att vara kristen innebär att vara nära Jesus för att dofta som han och för att känna igen Kristus-doften överallt där vi möter den. Att vara kristen är att som Maria ha vördnad och respekt för den som bli korsfäst och föraktad. Att bry sig om Jesus och att bry sig om andra människor som är fattiga och utsatta, det är ingen motsättning utan två sidor av samma sak.

I varje mässa sjunger vi det som folket ropar när de tar emot Jesus som kung: Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Så får vi göra idag. Vi får hylla Jesus som vår kung och ta emot honom i vår församling, i vår stad och i våra liv. Som Maria får vi ta det som är äkta och dyrbart, vårt hjärta och vår längtan, och ge det till honom. Vi får vara så nära honom att vi sprider hans doft i världen. Doften av nardus, som är en doft av helighet och kärlek. En doft som genomsyrar hela vår värld. Kan du känna doften?

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Att höja blicken

Predikan i Sollyckans kyrka 10 mars 2019

I onsdags firade vi askonsdagen. En del av er kanske var i kyrkan och fick ett kors tecknat i pannan med aska. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Med de orden inleder vi fastetiden.

Askan och korstecknet påminner oss om att vi lever en begränsad tid här på jorden. Därför får vi ta vara på tiden och söka det som är viktigast i livet. Fest och glädje är viktigt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att finna mening och sammanhang. Att finna Gud. Fastan är en förberedelse för påsken, som är fest och glädje. Därför får gärna fastan också vara fylld av glädje. Allvar och glädje går ofta alldeles utmärkt att förena. Och fastans allvar är vägen till en djupare glädje, som håller för livets och dödens prövningar.

Fastan är en tid för omvändelse och andlig koncentration. Det behöver inte innebära att göra en massa saker – nu ska jag be två timmar om dagen och läsa tre kapitel i bibeln och göra fem extra goda gärningar… Nej, fastan handlar snarare om att göra mindre än att göra mer. Fastan handlar om att välja enkelhet. Att välja bort något för att få tid till stillhet. Att avstå från något för att kunna ge till andra. Att vara närvarande här och nu för att kunna möta Gud. Gud är alltid närvarande – frågan är bara om vi är det.

Den enklaste övningen i fastan kan vara att bara stanna upp och andas, och be med några enkla ord. ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Eller bara: ”Gud, här är jag.”

Den första söndagen i fastan, som vi firar idag, har temat ”Prövningens stund”. Prövningens stund har vi alla varit med om; när vi sätts på prov och frågan är vad som faller och vad som håller. En sådan prövning kan bli livsavgörande, på gott eller ont. Det finns också prövningar som inte bara har sin stund, utan som varar år efter år och kanske hela livet. Att leva med något som plågar oss eller begränsar oss varje dag är kanske den svåraste prövningen.

Det finns också prövningar som är gemensamma för hela mänskligheten. Idag lever vi i en prövningens tid, då vi nått gränserna för vad miljön och naturen kan klara. Vi har några år eller kanske en generation på oss att ställa om vårt samhälle till det som är hållbart. Den här insikten ger fastan en ytterligare dimension. Vi behöver träna på att avstå och leva enklare, för våra barns och barnbarns skull, och för att mångfalden av växter och djur ska kunna leva kvar. Kan vår tro hjälpa oss med detta? Det är en ödesfråga för oss och för hela vår planet.

I dagens bibelläsningar får vi möta Kain som ställs på prov och faller. Och vi får möta Petrus och Jesus som också ställs på prov men som består provet.

Kain kan inte hantera att hans bror Abel lyckas bättre än han. Han blir arg och kränkt när Abels offer faller bättre ut än hans eget. Varför såg Gud med välvilja på Abel men inte på Kain? Det vet vi inte. Kanske var Abels offer mer uppriktigt och äkta, medan Kain offrade för att visa hur duktig han var. Det sägs ju ofta i bibeln att Gud ser till hjärtat. Gud värderar vår kärlek och vår goda vilja, inte vår ambition att få status och erkännande.

För Kain är det en kränkning att han inte får status och erkännande. Han sänker blicken i vrede, och då varnar Gud honom för vad det kan leda till. Om vi sänker blicken, då ser vi bara oss själva. Då kan våra negativa tankar snurra runt, varv efter varv. Gud vill att Kain ska lyfta blicken och se lite längre. Se sig själv i perspektiv. Se andra människor. Se vägen framåt. Om man håller fast vid sin vrede med sänkt blick, då ligger synden vid dörren.

Vi vet vad som händer därnäst. Kain dödar sin bror Abel. De är bara två bröder på jorden, men Kain tycker att jorden inte är stor nog för dem båda. Ofta kallar vi det som berättas i kapitlet innan för syndafallet, när Adam och Eva äter av den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Men i den berättelsen används inte ordet synd för det som människorna gör. Ordet synd kommer först här, i berättelsen om Kain och Abel. Så kanske är det snarare detta som är berättelsen om syndafallet i bibeln. Ursynden är att döda sin broder i stället för att ta vara på honom. Och att sänka blicken så att de destruktiva tankarna får överhanden.

Kains vrede har att göra med hans offer till Gud. Är alltså religionen roten till allt ont, till alla krig och allt elände? Nej, när man säger att det är religionen som leder till krig, då har man inte tittat efter så noga. Krig bottnar i konkurrens om makt och rikedomar. De stora krigen under 1900-talet handlade om nationalism och konkurrerande politiska ideologier. Och när religionen används som sätt att skilja mellan vän och fiende, då är det ett missbruk av det som religionerna syftar till. Som allting annat kan religionen missbrukas.

Gud vill inte att Kain ska bli fiende till någon. I stället vill Gud lära Kain att hantera sin vrede. Gudsrelationen kan hjälpa honom att utvecklas och mogna som människa. Men Kain vägrar att lyssna på Gud. Han lyssnar bara på sin egen känsla av kränkthet, och hanterar den på sämsta tänkbara sätt.

Gud frågar Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarar: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” ”Vad har du gjort?”, säger Gud. ”Din brors blod ropar till mig från marken.”

Blodet ropar från marken på så många håll i vår värld. Blodet från människor som dödas i krig och folkmord. Blodet från dem som dödas i vredesmod av någon de känner, eller slumpvis av en främling. Blodet från alla dem som går under av fattigdom och orättvisor. Blodet från dem som tar sitt eget liv, av ångest eller desperation.

Kains fråga ställs till var och en av oss: Ska jag ta hand om min bror och mina medmänniskor? Eller ska jag bara tänka på mig själv? Vi vet alla vad svaret måste vara. Men vi vet också hur svårt det kan vara att lyfta blicken och engagera sig i andra människor. Vi vet att kärlek och medkänsla är det som gör livet värt att leva, men att kärlek och medkänsla också gör oss sårbara.

Blodet ropar från marken till Gud. Gud svarar inte med att hämnas och straffa. Gud svarar inte heller med att stoppa oss från att göra det onda. Vi har vår frihet att göra ont och att göra gott. I stället går Gud in i våra villkor och delar lidandet med oss. Gud blir människa i Jesus och låter våldet och ondskan drabba honom själv. Människornas blod ropar på Gud, och Guds eget blod är svaret. Jesu blod är kärlekens och försoningens blod. Jesu blod ger oss uppståndelse och liv.

När Jesus berättar för sina lärjungar att han ska gå upp till Jerusalem och att han kommer att lida och bli dödad, då försöker Petrus tala honom till rätta: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Jesus reagerar väldigt starkt. ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Satan betyder fiende. Vad är det som är fientligt hos Petrus när han vill skydda Jesus? Han menar ju bara väl. Den sataniska tanken är att Gud bara finns i framgången, att Gud måste skydda mig från alla motgångar. Men den tanken står i vägen för det som är allra viktigast för Jesus. Han måste gå vägen till korset, för Gud måste finnas med i lidandet för att vara med oss på riktigt. Jesus måste lida och dö för att binda samman mänskligt och gudomligt. För att finnas med oss i varje ögonblick, även när vi behöver det som mest.

Petrus välmenande ord blir en prövning för Jesus, en frestelse att undvika lidandet. Därför reagerar Jesus så starkt. Detta blir i sin tur en prövning för Petrus. Ska han vända ryggen åt Jesus när han blir så bryskt tillrättavisad? Nej, han stannar kvar. Relationen är för stark för att han ska lämna Jesus bara för att han blir tillrättavisad. Petrus följer Jesus dit han inte ville. Därför kan Petrus fördjupas och växa i tron.

Petrus lyssnar till Guds röst och lyfter blicken så att han kan se den större bilden. På det sättet är han en motbild till Kain. Petrus är en förebild för oss för att han vågar göra fel, och försöker igen. Han lyssnar på Guds röst, även när Gud säger något annat än det han tänker sig.  Så kan vi växa i tron och växa som människor.

Hur gick det då för Kain? Gud straffar honom inte, utan ger honom en ny chans. Kain är rädd att han själv ska bli dödad av andra, så Gud sätter ett tecken på honom som ska skydda honom. Kain får lära sig att lyfta blicken och se andra människor. Han får familj och grundar en stad att leva i.

Här kan vi tycka att berättelsen är ologisk – det fanns ju inga andra människor än Adam, Eva och Kain, så varifrån kom de andra? Men de första kapitlen i bibeln är ingen historiebok och följer inte historiebokens logik. Bibelns början handlar om människans grundvillkor, i berättelsens form. Berättelsen om Kain handlar om varje människa.

Kan tron hjälpa oss att leva i världen? Ja. Tron hjälpte Kain och Petrus, och tron hjälper oss att höja blicken. Den hjälper oss att se andra människor, att se mening och mål och vad som är vår väg. Tron hjälper oss att se Gud. Tron hjälper oss varje dag och i prövningens stund.

Men framför allt är det Gud själv som hjälper oss. Korsets tecken är tecknet som skyddar Kain och varje människa. Korsets tecken skyddar oss idag och varje dag, i liv och i död.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hopp är en rörelse

Predikan i Varbergs kyrka 10 februari 2019

Berättelsen om Ronja Rövardotter handlar om två rövarklaner som är väldigt lika varandra. Just därför är de ärkefiender, för de konkurrerar om rövarbytet i samma skog. Rövarhövdingen Mattis har en dotter som heter Ronja, och rövarhövdingen Borka har en son som heter Birk. Ronja och Birk blir vänner i hemlighet, men det är inget de kan säga till sina familjer.

Mattisborgen, där Mattisrövarna bor, är kluven mitt itu efter ett åsknedslag, och avgrunden som delar borgen kallas för Helvetesgapet. När Ronja växer upp får hon lära sig att akta sig för Helvetesgapet, för att ramla ner där är det farligaste som finns.

En dag flyttar Borkarövarna in i Mattisborgen, i den övergivna halvan på andra sidan Helvetesgapet. Mattis blir rasande. Inte kan Borkarövarna bo i Mattisborgen, den är ju hans! Mattis lyckas ta pojken Birk som fånge och därmed kan han tvinga Borkarövarna att göra som han vill. Han sänder bud efter Borka, och sedan står de båda rövarhövdingarna på var sin sida av Helvetesgapet, med sina rövare omkring sig. Mattis har lagt ett rep om halsen på Birk och hotar att slänga honom i en fängelsehåla och hålla honom kvar där tills Borkarövarna är långt borta.

Ronja står där också, och när hon hör detta blir hon alldeles förtvivlad. Birk är ju hennes vän, hennes bror. Och han skulle aldrig överleva att sitta i en mörk fängelsehåla, tänker hon. Så därför tar hon sats och hoppar över Helvetesgapet, till Borkarövarna på andra sidan. Därmed är situationen utjämnad. Birk är fånge hos Mattisrövarna och Ronja är fånge hos Borkarövarna. De utväxlar fångar, och både Birk och Ronja blir fria.

Jag tycker att Ronja kan lära oss en del om hopp. När situationen är hopplös, då vågar hon språnget över Helvetesgapet. På det sättet får hon hoppet tillbaka. Och inte bara hon, utan Birk också, och hans pappa och mamma och alla Borkarövarna.

Hopp är inte en tanke eller en känsla. Hopp är en rörelse. Hopp är att röra sig framåt, mot en framtid som vi inte kan se och inte veta något säkert om. Hopp är att gå i den riktning som vi hoppas på, fastän det inte finns någon annan väg än den som vi själva trampar upp.

Jo, det finns en väg. Om vi går i riktning mot Gud, då är det Jesus som är Vägen. Det har han lovat oss. ”Jag är vägen till Fadern”, säger han. Om vi går i kärlekens riktning, i livets och försoningens riktning, då finns det en väg. Då går vi inte vilse.

Ronjas hopp över Helvetesgapet var ett hopp i kärlekens och försoningens riktning. Mattisrövarna och Borkarövarna såg varandra som fiender, inte som människor. Mattis älskade sin dotter Ronja över allting annat. Men Birk såg han bara som ett medel för att få som han ville. Birk var inte en människa, utan ”ett ormyngel, en lus, en liten tjyvahund”. Det var bara Ronja och Birk som såg varandra som människor och vänner, och som därför kunde överbrygga Helvetesgapet. Tack vare att Ronja vågade språnget kunde de båda klanerna försonas och bli vänner. Inte på en gång, men efter hand blev det så.

Den här förmågan, att se de andra som människor och vänner, det är den röda tråden i de bibeltexter som vi lyssnat till idag. Både Mose, Paulus och Jesus har en generös hållning till att se Guds verk utanför det egna sammanhanget.

När Eldad och Medad profeterar utan att Mose finns i närheten, då tycker Josua att det är en utmaning mot Moses auktoritet. Men Mose är inte orolig för sin auktoritet. Om ändå alla vore profeter, säger han. Profeter talar Guds ord, de talar kärlek och liv, och de gör Guds gärningar så att människor kan få hopp. De falska profeterna i bibeln säger att allting är bra, fortsätt som ni gör, och därmed leder de folk i fördärvet. Men de äkta profeterna utmanar makten och säger att det krävs botgöring och förändring. På så sätt kan de leda folket på rätta vägar och ge hopp på riktigt.

Paulus sitter i fängelse, och tydligen får han höra rapporter om att en del av de kristna inte vill honom väl. Men han bekymrar sig inte för det. Förkunnar de Kristus så är det bra. Alla måste inte vara på Paulus sida. Även de som är emot honom kan göra det som är gott, och det gläder han sig över. Tänk om vi kunde vara lika vidsynta som han!

Jesu lärjungar försöker stoppa någon som driver ut demoner i Jesu namn, för han är inte en av dem. Men Jesus säger: ”Hindra honom inte.” Det finns ingen copyright på att bekämpa det onda. Gör han det som är gott, så spelar det ingen roll vilken grupp eller vilken religion han tillhör.

Det finns många demoner som behöver drivas ut i vår tid också. Det kan vara ensamhetens och hopplöshetens demoner. Det kan vara föraktets och miljöförstöringens demoner. Finns det något hopp eller är allting redan för sent?

Jo, det finns hopp. Hoppet är en rörelse, och rör vi oss i rätt riktning, då finns det hopp. ”Hoppet kommer om man agerar”, säger en av våra unga profeter idag, Greta Thunberg. Och Paulus håller med. I Romarbrevet skriver han: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” Hopp är något som vi gör. Om vi är uthålliga i vårt lidande och vår förtvivlan, då föds det hopp.

Hopp är något som vi gör. Det är en riktning framåt, mot det som vi hoppas på. Ibland är det det som vi själva gör som ger oss hopp. Ibland är det det som andra gör. Om vi tänker efter så finns det säkert människor omkring oss som gett oss hopp genom det som de gjort för oss.

Det finns tillfällen i livet då vi måste vara stilla och bara förtrösta på det som Gud gör, för vi kan inget annat. Men för det mesta får vi vara med och göra Guds vilja. Att tro på Gud innebär inte att vi tror att Gud fixar allting och att vi inte behöver göra vår del av jobbet. Om vi tror på Guds vilja, då måste den ju gälla också oss. Det som vi hoppas på, det får vi vara med och förverkliga. Genom vår tro på Gud ställer vi oss till Guds förfogande för det goda som vi tror på.

Förr eller senare i vårt liv så kommer vi till Helvetesgapet. Vi ställs inför det som vi fruktar mest av allt, och frågan är för oss som för Ronja, om vi vågar språnget. Ibland vågar vi, ibland inte. Den kristna tron säger då att vi får lov att falla, vi får lov att misslyckas. För Jesus har tagit språnget över Helvetesgapet en gång för alla. I honom finns det en botten för allt vårt hopp. Om vi vågar språnget, då går vi med honom. Om vi inte vågar, då bär han oss. Jesus är vägen, och han leder oss hem till Gud, i kärlekens och livets och försoningens riktning.

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer