Himlen omfamnar jorden

Predikan på Kristi Himmelsfärds dag 21 maj 2020

Vad är det vi firar på Kristi Himmelsfärds dag?

Vi har hört berättelsen om hur Jesus lämnar lärjungarna, och de står och tittar upp mot himlen utan att kunna se honom. Men det är förstås inte det vi firar, att Jesus lämnar lärjungarna. Till slut får ett par änglar komma och säga till dem att de har annat att göra än att titta upp mot himlen. De ska leva jordnära och sköta sitt uppdrag. Inte stå och drömma sig bort.

Vi säger ofta att Gud är i himlen. Det är en bild för att Gud är bortom det vi kan förstå, men ändå nära. Det blåa som vi ser när vi tittar uppåt, det kan vi inte gripa tag om och hålla fast. Samtidigt förstår vi att himlen egentligen inte är ”uppåt”, utan runt omkring oss. Jorden är ju rund, och himlen omfamnar jorden. Himlen är nära oss, var vi än är på jorden. Därför är himlen en sådan bra bild för Gud. Vi kan inte gripa tag i Gud. Men Gud är alltid nära. Som himlen omfamnar jorden.

När vi säger att Jesus är i himlen hos Gud, då säger vi att Jesus alltid är nära oss. Den Jesus som vi följer och älskar och tror på, har all makt i himlen och på jorden. Den makten använder han till att skydda och bevara oss och vara med oss alla dagar till tidens slut.

Detta är det eviga livet, säger Jesus, att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. Det eviga livet är – att känna Gud. Det eviga livet är inte att JAG ska leva för evigt. Det eviga livet är att ha en relation till Gud. Gud ska vara centrum i mitt liv. Inte jag själv. Den kristna tron handlar inte om JAG, JAG, JAG. Den kristna tron handlar om Gud.

Varför står ni och ser mot himlen, frågar änglarna. Ert jobb är att leva jordnära. Se inte mot himlen. Se på era fötter i stället. Med era fötter ska ni följa Jesus, ett steg i taget. Se på era händer. Med era händer ska ni tjäna Jesus. Se på era medmänniskor. Där är Kristus, som ni ska tjäna. Se på hela skapelsen! Se på himlens fåglar och liljorna på marken. Se hur Guds kärlek och nåd omfamnar dig, som himlen omfamnar jorden.

Förra torsdagen stod jag här utanför kyrkan tillsammans med prästen Martin och delade ut nattvarden till dem som kunde komma. Det var väldigt vackert att stå där, med äppelträdet som blommade och utsikt över havet. Solen var varm och vinden var kall. Och fåglarna sjöng Guds lov, samtidigt som vi delade ut ”Kristi kropp, för dig utgiven”.

Kristi Himmelsfärds dag handlar om att Kristus har med hela jorden att göra. Varje människa och varje levande varelse och hela skapelsen omfamnas av hans kärlek. Som himlen omfamnar jorden.

”Titta, det sitter en talgoxe uppe på kyrktaket”, sa jag till Martin. ”Det är nog en sädesärla”, sa han. Han är yngre än jag och har skarpare blick, så det var så klart en sädesärla. Den vippade så där med stjärten som sädesärlor gör. Och den sjöng för oss om Guds kärlek som är utan gräns.

När vi ser på världen i himmelsfärdens ljus, då ser vi att Kristus finns överallt. I fåglarna som sjunger och äppelträden som blommar. I sjuksköterskan som arbetar för att rädda människors liv. I medmänniskan som jag har svårt att förstå, men som plötsligt möter mig ansikte mot ansikte.

Vårt uppdrag är att leva jordnära – för det är då vi lever nära himlen. Himlen omfamnar jorden, och himlen finns i vårt hjärta. I ditt hjärta och i varje människas hjärta och i varje sädesärlas hjärta.

I himmelsfärdens ljus är världen inte en spegel, där jag bara ser mig själv ur olika vinklar, utan hela världen är en ikon, där alla ting och alla levande varelser är fönster mot himlen.

Vad är det vi firar på Kristi Himmelsfärds dag? Vi firar att himlen omfamnar jorden och att Gud alltid är nära. Vi firar att hela skapelsen är en ikon av Kristus, där det himmelska ljuset lyser igenom. Vi firar att Kristus ska komma tillbaka och ta med sig himlen till jorden helt och fullt.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Kärlekens väg

Predikan i Varbergs kyrka 23 februari 2020

Stark som döden är kärleken, står det i Höga visan. Bilden är lite oväntad. Vi skulle nog hellre säga att kärleken är stark som livet, stark som våren, stark som vinden. Men kärleken är inte bara till för dagar med vårsol och medvind. Kärleken behöver vi framför allt när livet är svårt, i lidandet och i dödens närhet. Döden är obeveklig. Och kärleken är precis lika obeveklig, lika envis och ofrånkomlig. Kärleken håller för att möta det svåraste i livet.

Idag hör vi Jesus säga att han går mot Jerusalem för att möta döden där. Jesus går kärlekens väg, och den vägen flyr inte undan från det som är svårt. Detta är kapitel tio i Markusevangeliet. Men redan i kapitel tre har Jesus gjort sig så obekväm för makthavarna att de bestämmer sig för att få honom dödad.

Konflikten då handlade om sabbaten, när lagen säger att man inte får arbeta. Men Jesus menar att människors behov är viktigare än lagen och ordningen. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, säger han och låter människor som är hungriga få mat. Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, frågar han, och så botar han en man som är sjuk, mitt framför ögonen på fariseerna som menade att han borde väntat till nästa dag.

Jesus gör aldrig det som är bekvämt och fördelaktigt för honom själv. Han gör konsekvent det som är gott för andra, det som människor behöver. Han har kommit för att tjäna och ge liv, och just därför är han värd att vara vår herre, den som vi följer och tror på och litar på.

Jakob och Johannes är lite pinsamma när de ber att få hedersplatserna till höger och vänster om Jesus. Men jag tror att de menar väl. De menar nog att de verkligen vill följa Jesus i allt det svåra, ända in i döden. Men att följa Jesus är ingen tävling, där det gäller att vara bäst och vinna platserna på prispallen. Kärlekens väg handlar inte om att vinna, det handlar inte om prestation. Kärleken handlar om relation, att ta emot och att ge. Kärleken handlar inte om jag och mig, utan om du och dig.

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, säger Jesus. Vad betyder det att se sig själv som andras tjänare? Det betyder inte att göra det som alla vill, att vara alla till lags. Utan det betyder att göra det som man ser att andra behöver. Att vara tjänare är att göra det som behövs, oavsett om det är populärt och framgångsrikt. Att följa sin inre kompass, inte det som andra tycker.

Det finns en frihet i att se sig som en tjänare. Livet blir mycket större när det inte bara handlar om mig. Att vara tjänare på det sätt som Jesus talar om, det innebär att se sitt sammanhang med Gud, och med hela jorden och hela mänskligheten. Jag hör hemma i kärlekens sammanhang, där livet inte handlar om att vinna och prestera. Livet handlar om att ta emot och att ge.

Alldeles i början av bibeln står det att Gud sätter människan på jorden för att bruka och vårda den. Ordet för att bruka kan också översättas med att tjäna. Människan ska tjäna jorden. Det är ett bibelord att stava på i vår tid. Det står också i början av bibeln att människan ska vara Guds avbild och härska över jorden och alla djuren. Människorna har ofta använt sin makt till att plundra och göra som vi vill med jorden och med andra folk. Men att härska som Guds avbild, det innebär alltid att tjäna. Att göra det som är gott för andra, inte det som gynnar mig själv.

Jesus kallar sig själv för Människosonen, alltså den nya människan. Han är den som börjar om på nytt, så som Gud menade att människan skulle vara. Jesus är den som är Guds avbild på riktigt, och därför härskar han genom att tjäna och ge sitt liv. Och han kallar oss att följa honom på den vägen. Inte för att vi ska vinna och vara duktiga, utan för att det är på kärlekens väg som vi finner livets djup och mening.

Tiden som ligger framför oss nu kallas för fastan. Fastan börjar på askonsdagen nu på onsdag, och håller på fram till påsken. Fastan är en tid för askes, som betyder träning. Fastan är en träningsperiod. Vi får träna på att tjäna Gud och jorden och våra medmänniskor. I en luthersk kyrka finns det inga regler för hur man ska fasta. Var och en får bestämma själv vad som kan vara bra att träna på. Tre frågor kan vi ställa till oss själva:

Vad kan jag ta emot från Gud? Hur kan jag fokusera mer på att ta emot Guds kärlek och nåd? Kanske genom att avsätta tid för bön – och be kan man ju göra på många olika sätt; man kan be i kyrkan eller hemma hos sig, man kan sitta stilla och tyst, eller gå en promenad vid havet och uppleva Guds nåd med alla sinnen.

Vad kan jag avstå från? Vi har nog allihop mer än vi egentligen behöver, och vi lägger vår tid på så många olika saker att vi ofta missar det som är viktigast, det som är kärnan i livet. Vad kan jag avstå från, som är bra för mig själv och för jorden och för andra människor att jag avstår från?

Vad kan jag bidra med? Vad kan jag ge som gör livet lite bättre för andra? Kan jag ge av min tid, min uppmärksamhet, mina pengar?

Vad kan jag ta emot från Gud, vad kan jag avstå från, vad kan jag bidra med. Under fastan får vi träna på att tjäna Gud och jorden och våra medmänniskor. Ju mer vi blir tjänare, desto mer kan vi också vara ledare, som leder utvecklingen åt rätt håll. Att tjäna och att leda hör ihop.

Jesus är vår ledare och herre just för att han är allas tjänare och ger sitt liv till lösen för många. Jesus kallar oss att följa honom på kärlekens väg. Han kallar oss att ta emot Guds kärlek och leva i den.

Kärleken är stark som döden. Ja, ännu starkare än döden. Kärleken är stark som uppståndelsen. Kärleken krossar dödens bojor och gör oss fria.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Av goda makter underbart bevarad

Predikan i Apelvikshöjds kyrka annandag jul 2019

På nyårsafton 1944 sitter Dietrich Bonhoeffer i Gestapos fängelse i Berlin. Runt omkring honom håller Tyskland på att bombas till grus under Andra världskrigets slutskede. Då skriver han texten till den psalm som vi sjöng för en liten stund sedan: ”Av goda makter underbart bevarad det främmande och nya väntar jag.”

Dietrich Bonhoeffer var präst, och hade nog tänkt sig att det var präst han skulle vara. Men när nazisterna tog makten i Tyskland såg han sig tvungen att göra motstånd. Han kunde inte bara predika om att Världens ljus lyser upp mörkret. Han såg sig också tvungen att göra det lilla han kunde för att sprida ljus och hopp. I en ond tid måste den som tror på Jesus göra motstånd mot det onda.

Igår, på juldagen, firade vi att en Frälsare är född, ett kungabarn i Betlehems stall. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Idag, på annandag jul, handlar det om vad det innebär att ta emot Jesus som sin kung och följa honom. Om juldagen är socker, så är annandagen salt. För Jesus är Världens ljus – och vi som tror på honom är också kallade att vara världens ljus och jordens salt.

På juldagen får vi höra om barnet som är lindat och ligger i en krubba. På annandag jul påminns vi om att krubbans trä är korsets trä, och att det lindade barnet ska växa upp och svepas för sin begravning. Barnet som vilar i krubban bland djurens mat, ska ge sig själv som mat för världens hunger. Han är Livets bröd, som utger sig själv för att världen ska leva.

Idag får vi höra om när Petrus och Johannes kallas in till Stora rådet i Jerusalem. Stora rådet hade dömt Jesus till döden, och nu säger de till Jesu lärjungar att de inte får prata om Jesus eller undervisa i hans namn.

Men Petrus och Johannes svarar att de måste lyda Gud mer än människor. Det är ett modigt svar och nästan dumdristigt. De kunde ju också bli dömda till döden. Men de har förstås rätt. Att tro på Jesus som världens frälsare är att tro på något som är mycket större och djupare än att vara människor till lags.

Att tro på Jesus kan ibland innebära att gå emot den allmänna uppfattningen, att säga emot det som andra säger, eller till och med att bryta mot lagen och göra motstånd mot de ordningar som är onda.

Jesus dömdes inte till döden för att han trodde på Gud eller för att han predikade en ny lära. Han dömdes till döden för att de som hade makten såg honom som ett hot, och för att han bröt mot lagen.

Jesus gjorde civil olydnad när han botade sjuka på sabbaten. Han bröt mot lagen, öppet och utan våld, för att göra det som är gott för andra. Det var då som fariseerna och de skriftlärde bestämde sig för att röja honom ur vägen.

Men Jesus lät sig inte avskräckas av det. Han fortsatte att göra civil olydnad, när han lät sig tas emot som en kung vid intåget i Jerusalem, och när han rensade templet från köpmän och pengaväxlare. Därför blev han dömd till döden av både judiska och romerska myndigheter, och därför dödades han genom korsfästelse som var straffet för dem som gjorde uppror mot Rom.

Korset är alltså en symbol inte bara för lidande och död, utan också för motstånd och kamp mot det onda. Korset står för uppståndelse och för hoppet om att vi vinner seger mot det onda när vi lyder Gud mer än människor.

Som Jesu lärjungar får vi ta vårt kors och följa honom – korset som det innebär att göra motstånd mot det onda, och att därmed ibland få motgångar och mothugg.

Dietrich Bonhoeffer menade att det inte går att ställa sig vid sidan av samhället och politiken och bara syssla med ”det religiösa”. För tron på Jesus handlar inte om något vid sidan av det som är viktigt för alla människor, för dem med speciella intressen.

Tron handlar om hela livet – vad vi värderar, vad som är viktigt och vad vi prioriterar. Tron på Jesus handlar om att söka Gud i livets mitt, varje dag och stund och i alla våra viktiga livsval.

Jesus är världens frälsare, inte bara individernas frälsare. Därför är kristendomen inget särintresse, för att gynna dem som är kristna. Att vara kristen är inte som att hålla på ett fotbollslag, i stället för de andra lagen. Utan tvärtom, att vara kristen är att delta i Guds kamp för hela världens räddning, för hela mänskligheten och hela skapelsen. Vi står på livets sida och på alla människors sida.

Kyrkan tar inte ställning för eller emot något särskilt parti, kyrkan är inte höger eller vänster. Men kyrkan tar ställning för alla människors värde och värdighet, och för hela skapelsens värde och värdighet.

Vi kan förstås inte engagera oss för allt i hela världen. Men någon form av engagemang för medmänniskan och skapelsen är en del av tron på Jesus. Ibland kan vi bara be. Men ofta kan vi göra något litet för att stötta och hjälpa människor som har det svårt.

Ibland blir vi tvungna att säga emot när någon talar med förakt om andra människor. Ibland får vi göra val som inte alla håller med om, för att vara sanna mot det som vi tror på. Vi kommer att engagera oss för olika saker, eftersom vi är olika och ser världen ur olika perspektiv. Vi kommer att ha olika åsikter om mycket, och så får det lov att vara. När vi drivs av kärlek till Gud och medmänniskorna, kan vi se med respekt på alla människor, även på dem som har andra åsikter än vi själva.

”Av goda makter underbart bevarad”, skrev Dietrich Bonhoeffer i fängelset, några månader innan han blev avrättad. Man kan tycka att han var naiv och orealistisk, men det tror jag inte han var.

Genom sin tro hade han ett hopp som gick mycket djupare än att bara handla om vad som skulle hända med honom själv. Det går att se Guds ljus i de allra mörkaste tider. Det går att hoppas på livets seger även inför vår egen död och våra käras död.

Hopp är inte detsamma som positivt tänkande. Positivt tänkande handlar om att jag ska prestera positiva tankar, för att på så sätt nå positiva resultat. Men hoppet handlar inte om mig utan om Gud, som är mycket större än jag. Hoppet är en gåva, inte en prestation.

Ibland kan vi inte hoppas, av olika skäl. Då får vi bäras av andra människors hopp och andra människors ljus. För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Om djuren i julkrubban och att dela Guds dröm för jorden

Predikan i Varbergs kyrka på julafton 2019

Maria lindade sitt barn och lade honom i en krubba. Det fanns inte plats för Jesusbarnet bland människorna inne i husen, men det fanns plats bland djuren. Jesusbarnet fick låna djurens foderkrubba som sin första lilla säng. Vi får inte veta så mycket om Jesu födelse, men det står tre gånger att han låg i en krubba, så det är en viktig detalj. Djuren har en viktig roll i berättelsen om Jesus.

När vi sätter upp julkrubbor i våra hem så brukar det alltid finnas djur med. Det brukar finnas får och kameler, en oxe och en åsna. Och kanske en del andra djur också, beroende på vad man har till hands. Fåren hör ihop med herdarna, och kamelerna med de vise männen. Oxen och åsnan finns hos profeten Jesaja, som skriver att ”oxen och åsnan känner sin herres krubba”, till skillnad från människorna som inte känner Gud. Det är ett vanligt tema i Bibeln, att djuren känner Gud. Djuren har en spontan gudsrelation, men människorna vänder ofta ryggen mot Gud och gör det onda. Därför är det människorna som behöver omvända sig och öva på att tro på Gud.

En del gör hela landskap kring julkrubban, med mossa och krukväxter och en liten spegel som sjö. En idyll med Jesusbarnet i centrum, där det råder harmoni mellan människorna och hela naturen. Julkrubban är en idealbild, en bild av hur livet borde vara.

Det här kan låta som en orealistisk dröm – särskilt i vår tid, när vi vet väldigt väl att vi inte lever i harmoni med naturen. Men i Bibeln är detta Guds egen dröm, att det ska bli fred och harmoni i hela skapelsen. På Bibelns första blad berättas det om hur Gud skapar ett myller av levande varelser på jorden. Gud gläder sig åt mångfalden av växter och djur och ”såg att det var gott”. Människan får uppgiften att vara Guds avbild och ta hand om fiskarna och fåglarna och alla markens djur.

Men människorna bryter sig ur harmonin, och då blir hela naturen lidande. Profeten Jeremia skriver om hur jorden sörjer och alla himlens fåglar har flytt, för att människorna gör det onda. Jeremia kände inte till ord som ”ekologi”, ”miljö” eller ”klimatkris”. Men han förstod att allting hänger ihop och att det finns en ordning som vi behöver respektera, för annars drabbas helheten. Jorden sörjer och djuren väntar på att människorna ska omvända sig och göra det goda i stället.

Profeten Jesaja tecknar visionen om fridsriket, om hur freden och harmonin ska återupprättas när Messias kommer. Då ska lejonet och lammet gå i bet tillsammans, och en liten pojke ska valla dem. Den här freden och harmonin är det som änglarna sjunger för herdarna om: ”Ära åt Gud i höjden och fred på jorden”. Det är den här drömmen om fred och harmoni vi berättar om med våra julkrubbor.

Detta är Guds egen dröm, Guds vision för jorden. Den drömmen och den visionen får vi dela. Det är det som det innebär att tro på Gud och att ta emot Jesusbarnet som vår kung. I hans rike lever människorna i fred och harmoni med varandra, med Gud, och med djuren och hela skapelsen.

Jesusbarnets rike har inte makten än, inte helt och fullt. Men här och var kan vi uppleva fridsriket och harmonin, och allt oftare ju mer vi har ögonen öppna. Vår tro och vår längtan är att Guds rike ska segra till sist.

Julens budskap till oss är att vi får göra som djuren i stallet: Vi får ta emot Jesusbarnet och ge honom plats i våra liv. Så får vi dela drömmen om fred på jorden och hela skapelsens upprättelse och fullkomning.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Trösta mitt folk

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 15 december 2019

Trösta, trösta mitt folk, skriver profeten Jesaja. Tröst behöver vi alla ibland. Under perioder i livet behöver vi särskilt mycket tröst – när vi har sorg, när vi känner oss ensamma och övergivna, eller när vi är oroliga för något. Ibland behöver vi mycket tröst. Och kanske behöver vi lite grann tröst varje dag. Vi behöver värme och omtanke, uppmuntran och inspiration.

Men hur ska vi kunna trösta varann? Ofta känner vi oss osäkra och valhänta inför andras oro och sorg. Jag tror vi får stå ut med att vara osäkra. För även om våra ord känns klumpiga, så brukar omtanken skina igenom. Vi vet inte vad andra människor bär på, så därför borde vi alltid visa omtanke.

Trösta mitt folk, skriver Jesaja. Men vad finns det för tröst som hjälper? Vad finns det för tröst som torkar alla våra tårar, stillar vår oro och läker våra sår? Det finns nog inga snabba och enkla svar på den frågan. Det finns inga genvägar till ett liv utan sorger och bekymmer. Saliga de som sörjer, säger Jesus, de skall bli tröstade. Vägen till tröst går genom sorgen, inte förbi den. Trösten får ta tid.

Idag har vi fått höra tre bibeltexter som kan ge oss tröst på olika sätt. Tröst är något väldigt personligt, så det är nog inte samma bibelord som talar till allas hjärtan. Kanske är det därför Bibeln är en så tjock bok, för att vi behöver få höra olika bibelord. Jag har valt ut tre saker i dagens bibeltexter som ger mig tröst. Kanske kan de tala till er också. Eller så hittar ni något annat som ger er tröst.

Det första jag vill säga är att Guds ord kommer till oss i öknen. Lukas gör en väldigt omsorgsfull datering av Johannes döparens framträdande. Någonting vill han säga med att räkna upp en massa makthavare som bor i fina palats, och sedan säga att Guds ord kom – inte till någon av dem, utan till Sakarias son Johannes i öknen. Guds ord kom inte till de kända och mäktiga och rika, utan till en fullständigt okänd människa ute i öknen.

Så kan det vara också för oss. Guds röst talar till var och en av oss, i vårt hjärta, i vårt samvete, i vår längtan efter mening och sammanhang. Men ofta är det svårt att höra Guds röst. Det finns så mycket annat som distraherar. När vi drar oss tillbaka in i tystnad och stillhet, som Johannes gjorde i öknen, då kan det bli lättare att urskilja Guds tilltal. Guds ord kommer till oss i öknen, i tystnaden och stillheten.

Öknen kan också stå för de svåra och kärva perioderna i livet. Sorger och motgångar kan leda oss närmare Gud. Det behöver inte vara så, men det kan vara så. Ökenperioderna i livet gör oss uppmärksamma på vår törst – törsten efter mening och sammanhang och något som bär. Och törsten gör oss mottagliga för Guds ord till oss. Vi kan ha lättare att upptäcka källan med det levande vattnet när vi är medvetna om vår törst. Därför är det ofta så att Guds ord kommer till oss i öknen.

Det andra jag vill säga som ger mig tröst, det är att Vi kan bana väg för Gud. Vi är inte bara bristfälliga stackare som tar emot Guds nåd. Vi är också dugliga människor, Guds avbilder som kan förmedla Guds nåd till varandra. Gud vill ha oss till något – annars vore vi inte här. ”Vad skall vi då göra?” frågar folket Johannes. Svaret är väldigt enkelt, för Gud kräver inget konstigt och särskilt andligt av oss. Vi ska dela med oss. Den som har två skjortor ska ge en åt den som ingen har, och den som har bröd ska göra på samma sätt. Så enkelt är det att bana väg för Gud. Genom att vi öppnar vårt hjärta för andra människor och gör det lilla vi kan.

Vreden och yxan och elden som Johannes talar om kan vi nog känna igen. Vårt samhälle och våra liv är hotade, nu som då. Det finns så mycket som kan bryta sönder vår sköra trygghet. Lösningen är inte att tänka bara på sin egen välfärd, säger Johannes. Lösningen är inte att bygga murar och hålla de behövande borta. Den enda vägen undan förödelsen är att vi öppnar vårt hjärta och delar vad jorden ger, nu precis som på Johannes döparens tid. Vi behöver inte lösa alla problem, för det kan vi inte. Men vi kan bana väg för Gud genom att öppna våra hjärtan för andra. Det ger mig tröst.

Det tredje jag vill säga, det är att Vi är Guds barn. Det är Paulus som påminner oss om det i Galaterbrevet. Alla är ni genom tron Guds barn, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Vi har iklätt oss Kristus. Det får vi komma ihåg när vi hör julens berättelser om Jesu födelse, och allt annat som berättas om Jesus i evangelierna. Berättelserna om Jesus Kristus handlar också om oss. För vi har iklätt oss Kristus. Våra små livstrådar är invävda i den stora Kristus-väven. Jesus är Guds barn, och vi är Guds barn.

Genom tron är vi alla Guds barn. Ibland har vi uppfattat det som en gränsdragning – de som har den rätta kristna tron är Guds barn, men inte de andra. Men så tror jag inte Paulus menade. Den gamla gränsen mellan judar och icke-judar suddas inte ut för att genast ersättas med en ny gräns mellan kristna och icke-kristna. Den judiska lagen ersätts inte med den kristna trosbekännelsen. Utan lagen ersätts med Kristus. Kristus som sammanfattar allting i sig, som försonat hela världen med Gud och som drar alla människor till sig. Det som vi brukar översätta med ”tron på Kristus” kan lika gärna översättas med ”Kristi trofasthet”. Genom Kristi trofasthet är vi alla Guds barn.

Vi är Guds barn. För mig har den bilden blivit mycket starkare sedan jag själv fick barn. Det säger mig inte bara att jag som barn kan känna mig trygg hos Gud, utan det säger också något om Guds oerhörda kärlek till var och en av oss. En förälder slutar aldrig älska sitt barn. Man ger aldrig upp sitt barn.

Vi är Guds barn, och Gud vill trösta oss. Hur tröstar vi ett barn? Genom att vara där och hålla om. Det handlar inte om att säga så mycket, inte om att förklara bort det svåra. Men att finnas kvar, inte överge. Om vi är Guds barn så måste det betyda detta – att Gud alltid finns där för oss. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Ingenting.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Plantera mitt äppelträd

Predikan i Varbergs kyrka 24 november 2019

”Om än världen skulle gå under i morgon så skulle jag idag plantera mitt äppelträd.” Så sjöng kören för en liten stund sedan. Texten är ett citat från Martin Luther, ett av hans mest kända.

Ibland hör man talesättet ”att ha Luther på axeln”. Då menar man att man är skuldmedveten och ängslig, att man tyngs av krav och aldrig känner att man duger. Men det talesättet är inte så rättvist mot Luther. Det som är kännetecknande för honom är den raka motsatsen: frimodighet och förtröstan. Martin Luther visste att han var en syndare, men han visste också att han var förlåten av Gud, och att han lever omgiven av Guds nåd i varje ögonblick.

I sin förklaring till trosbekännelsen skriver Martin Luther: ”Jag tror att Gud… försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det jag till livets uppehälle behöver, samt beskärmar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och detta allt av sin blotta nåd och faderliga godhet…” Det är den lutherska livshållningen, att ta emot allt gott i livet som gåvor från Gud, som vi får vara tacksamma för och använda för våra medmänniskors bästa.

Jag tror det skulle vara nyttigt för oss att ha Luther på axeln, för då skulle han säga: Var inte orolig, för Gud tar hand om dig. Gör det goda som du kan, så får Gud ta hand om resten. Plantera ditt äppelträd, även om det stormar.

Varje dag hör vi larmrapporter om allt möjligt som hotar oss. Det kan vara svårt att sortera mellan det som är farligt på riktigt och det som vi inte behöver bry oss så mycket om. Det är lätt att tappa modet. Vad spelar mitt liv för roll om jorden håller på att gå under?

En del kristna spär på den här känslan genom att spekulera i att tidens slut snart är här. Men sådana spekulationer har alltid visat sig vara fel, och det finns inget som tyder på att de skulle vara mer rätt idag. Det finns ingen karta i Bibeln över vår tid som vi kan sätta årtal på.

De berättelser vi hört idag från Daniels bok och Johannes Uppenbarelse, de är skrivna för omkring två tusen år sedan till människor som levde under svåra omständigheter. Det var krig och förföljelser och människor var hotade till livet. Budskapet är att de ska hålla ut och lita på Gud. För Gud kommer att segra. Det kan se ut som att ondskan har makten, men Gud segrar. Ondskan ska dömas och besegras. Och era namn är skrivna i Livets bok.

Daniels bok och Uppenbarelseboken måste ha fungerat så som de var avsedda. De måste ha gett hopp och tröst till människor, eftersom de bevarats i Bibeln. Och budskapet är detsamma till oss: Att vi ska hålla ut i våra prövningar och lita på Gud. För Gud är på vår sida och på livets sida. Livet kommer att segra över döden.

Att spekulera i när jordens undergång kommer, det är nog inte till någon nytta. Och det är inte en luthersk hållning. För vad spelar det för roll? Jag planterar ändå mitt äppelträd idag.

Men även en lutheran kan känna missmod ibland. Hur ska vi finna hopp?

Jag hörde en meteorolog som sa att han ibland får frågan: ”Vad kan jag som enskild göra åt klimatkrisen?” Då svarar han: ”Var inte enskild!” Det är ett bra svar, för som enskilda spelar det så liten roll vad vi gör. För att finna hopp behöver vi hitta vår samhörighet med andra människor, med Gud och med hela jorden. Vi är inte enskilda, vi hör ihop. Och därför finns det en mening med våra liv och med våra små äppelträd.

I Bibeln står det, i berättelsen om Noas ark, att Gud sluter ett förbund med alla levande varelser att skydda livet på jorden. Gud ska inte låta jorden översvämmas och förödas. Och regnbågen är tecknet på det här löftet från Gud. Det får vi tänka på, att varje levande varelse bär på ett löfte från Gud – varje människa vi möter, varje ekorre och koltrast, varje skalbagge och daggmask, bär på löftet att Gud är med oss och skyddar livet på jorden.

Om vi ändå känner att vi har svårt att hoppas på framtiden, då får vi fokusera på att plantera vårt äppelträd. För de hoppfulla handlingarna, de ger oss hopp.

Vårt äppelträd – det kan vara allt möjligt som pekar framåt, allt som är gott för andra människor, och allt som handlar om att njuta av de enkla tingen i Guds skapelse. Vi planterar och vattnar vårt äppelträd när vi utbildar oss och skaffar ett jobb, när vi tar hand om barn och barnbarn, när vi gör människor glada och när vi gör något litet för att ta ansvar för jordens framtid.

Om jorden går under i morgon så planterar jag mitt äppelträd idag. Det är fem hundra år sedan som Martin Luther sa detta. Och världen har väl rasat samman många gånger under den tiden, genom krig och andra katastrofer. Men äppelträdet spirar på nytt och livet går vidare på jorden.

Så kan det nog fortsätta i åtminstone fem hundra år till. Det kommer nya krig och nya katastrofer, men livet på jorden går vidare.

Tiden kommer att ta slut för var och en av oss, den dag när vi dör. Då står vårt äppelträd kvar på jorden och gläder både Gud och människor. Och livets Gud, som slutit ett förbund med dig och med alla levande varelser, kommer att ta emot dig och säga: ”Ditt namn är skrivet i Livets bok. Välkommen till det liv som aldrig dör.”

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Vår sanna rikedom

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 10 november 2019

När Jesus kommer till Jeriko möter han två människor som får sina liv förvandlade. Sackaios, som vi hört om idag, är den andre. Den förste är Bartimaios, den blinde tiggaren som sitter vid vägkanten utanför stadsporten.

När Bartimaios får höra att Jesus är på väg så ropar han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Folk säger till honom att vara tyst, för det är störande med tiggare som ropar. Men Bartimaios ropar ännu högre och Jesus stannar och frågar: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Bartimaios svarar: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” ”Du kan se igen”, svarar Jesus. ”Din tro har hjälpt dig.” Bartimaios blir förstås överväldigad när han kan se igen. Han följer efter Jesus och prisar Gud, och alla som ser det sjunger Guds lov, står det.

Det är den här folkmassan som strömmar in genom stadsporten, och som gör att Sackaios inte kan se vad det är som står på. Sackaios sitter vid sitt tullhus och ska ta upp tull av dem som kommer till staden. Men nu kommer det så många på en gång, så han har ingen chans att upprätthålla ordningen och fråga alla vad de har att förtulla.

Kaoset vid stadsporten påminner lite om det som hände för trettio år sedan i Berlin när muren öppnades. Ni kanske sett bilderna från Bornholmerstrasse; en stor folkmassa av glada och upphetsade människor som hört på TV att gränsen ska öppnas, och de förvirrade gränsvakterna som inte ser någon annan lösning än att öppna porten och låta folkmassan passera. När jag ser gränsvakterna tänker jag på Sackaios, och att någonstans i folkmassan finns nog Jesus också, för när murar faller och människor får hopp, då har han ett finger med i det som händer.

Berättelserna om Bartimaios och Sackaios läser vi på olika söndagar i kyrkan. Men hos Lukas hör berättelserna ihop. För Lukas vill nog gärna visa oss att Jesus har ett glädjebudskap till både fattiga och rika, men på lite olika sätt. Både den blinde tiggaren och den rike tullindrivaren är föraktade och utanför gemenskapen. Jesus vänder sig till dem båda, möter det som är deras innersta längtan och tar dem med in i gemenskapen med Guds folk.

För Bartimaios är det lätt att vända sig till Jesus. Han är så desperat att han ropar ut sin nöd, och han vet precis vad han längtar efter: Han vill kunna se igen, så han kan arbeta och inte behöver tigga. Sackaios har nog lite svårare att sätta fingret på vad det är som fattas honom. När man till det yttre har allt man behöver, kan det vara svårt att erkänna den inre tomheten och sätta ord på den.

Så när det gäller Sackaios är det Jesus som får ta initiativet och vara lika påflugen som Bartimaios. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” När Sackaios tar emot Jesus botas hans andliga blindhet och han får syn på sina medmänniskor. Kanske får han syn på dem rent bokstavligt, för Jesus kommer nog inte ensam till hans hus. Han tar med sina lärjungar och tiggaren Bartimaios som också följer honom nu.

”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga”, säger Sackaios. Och Jesus svarar: ”Idag har räddningen nått detta hus.” Jesus har räddningen, frälsningen, för alla människor, både fattiga och rika. När vi möter honom, då möter vi vår innersta längtan och den djupaste meningen med vårt liv. Men räddningen och frälsningen handlar inte bara om relationen till Jesus, för han kommer inte ensam till vårt hus. När vi möter Jesus, då får vi också syn på våra medmänniskor och hela skapelsen. För de relationerna hör ihop – relationen till Gud, och relationerna till vår medmänniska som är Guds avbild, och relationen till hela Guds skapelse som är full av Guds härlighet.

När Bartimaios och Sackaios får synen tillbaka blir deras värld mycket större, och de får också syn på varandra. De kommer med i gemenskapen och Sackaios delar med sig till Bartimaios så att alla får vad de behöver. Det är inte fel att leva tryggt och att ha vad man behöver. Det borde alla ha. Därför är det fel att ha mer än man behöver. Har vi det så får vi göra som Sackaios och dela med oss till dem som lider nöd.

Vi ska samla skatter i himlen, säger Jesus, inte på jorden. Det betyder att vi ska prioritera det som är värdefullt inför Gud. Gud är inte så imponerad av våra bankkonton, utan sätter värde på kärlek och medkänsla och barmhärtighet. Därför är det kärlek, medkänsla och barmhärtighet som är vår sanna rikedom. Vår sanna rikedom är inte det som vi äger, utan det som vi delar med varandra.

Jesus vill gästa dig och ditt hem idag. När du öppnar ditt hjärta och tar emot honom, då öppnas ditt hjärta också för dina medmänniskor och för hela skapelsen. Då kan murar falla.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den lila färgen

Predikan i Varbergs kyrka 3 november 2019

Under allhelgonahelgen tänds det tusentals ljus på kyrkogårdarna här i Varberg. Det är vackert när alla ljusen är tända i mörkret. Och det uttrycker något som är viktigt för oss: att gemenskapen med våra kära består. Döden är inte slutet på vår kärlek och omsorg. Att tända ljus är ett sätt att be utan att använda ord. Ljuset uttrycker hopp – hoppet att våra kära har det bra där de är nu, och att vi ska få möta dem igen.

När vi tänder ljus för någon vi tänker på, då är det något väldigt personligt. Samtidigt hör våra ljus ihop med alla de ljus som är tända nu. Ljusen vi tänder är både något personligt och något gemensamt, och det är en del av styrkan med det.

Vad har jag då för hopp, frågar Job i en av dagens bibeltexter. Vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Jobs bok skildrar en man i djup sorg. Alla hans barn är döda, så han har rätt att sörja och klaga.

Job tror inte på någon uppståndelse, för den tanken kommer ganska sent i Bibeln. I större delen av Gamla testamentet står hoppet till att barn och barnbarn ska leva vidare. Släkten och folket ska leva vidare när jag dör. Men vad har då Job att hoppas på i sin sorg? Hans barn är döda, och när han själv dör, då är allt slut.

Jobs vänner kommer och gör honom sällskap när de får höra om hans sorg. Först sitter de tysta tillsammans med honom i tre dagar och tre nätter, eftersom de ser att hans smärta är stor. Så långt är de kloka vänner och själavårdare. Men när Job börjar klaga på Gud, då försöker vännerna tala honom till rätta. Så där får han inte säga. Men det går förstås inte att tala någon till rätta som sörjer. Sorgen måste få ta sin tid. Job klagar på Gud i trettio kapitel. Gud tål det, och svarar honom till slut när Job fått ur sig allt som han ville säga.

Sorgen får ta sin tid. Trettio kapitel, om det behövs. Och även en bearbetad sorg kan sitta kvar i oss hela livet. Den kan komma tillbaka på årsdagar eller vid andra tillfällen då vi blir påminda om dem vi förlorat. Det är inte farligt att det är så. Sorgen som vi bär tillsammans med glädjen och allt annat i livet, den innebär ju att de vi saknar fortfarande är viktiga för oss. Och våra egna minnen av sorg gör att vi kan förstå vad andra människor går igenom. Vi kan dela sorgen och stötta varandra.

Vid den här tiden på året brukar jag bli påmind om branden på Backaplan i Göteborg, där 63 unga människor dog. Det är 21 år sedan i år, men sorgen finns kvar hos många. På natten ringde telefonen och väckte min fru, som var diakon i Hammarkullens kyrka. Det var mamman till en av ungdomarna som var med på festen som ringde och sa: Våra barn är döda. Du måste öppna kyrkan. Just den här mammans son hade klarat sig, men alla barnen var ju våra barn.

Så vi gick ner och öppnade kyrkan och snart började ungdomar komma dit från branden. De var chockade och luktade skarpt av rök. Efter hand kom det dit föräldrar och vänner också, och människor som var berörda på olika sätt.

Kyrkan höll öppet dygnet runt i flera veckor för att människor skulle ha någonstans att vara med sin sorg. Man stöttade varandra och många hjälpte till på olika sätt. Affären i Hammarkullen gav oss bröd och stearinljus, för det gick åt mycket bröd och ljus. Marinkommandot skickade lastpallar med konserver, och sorgen var allas gemensamma sorg i hela Göteborg, samtidigt som den var mångas personliga sorg.

En av ungdomarna som dog i branden hade varit min konfirmand ett par år tidigare. En sak jag särskilt kom ihåg av henne var en teckning som hon ritade. Konfirmanderna fick uppgiften att rita hur de tänkte sig Gud. Några ritade en gubbe på ett moln, andra ritade olika symboler vi använder för Gud, som en triangel eller en duva. Men hon ritade ett landskap med människor och fåglar och träd och en flod. Och så tog hon en krita och målade lite lila färg på människorna, på träden och fåglarna och floden. Den lila färgen är Gud, sa hon. Gud finns överallt. Och så är det ju, Gud finns i hela sin skapelse och i varje människas hjärta.

Så var det de här veckorna i Hammarkullens kyrka. Gud fanns överallt. Jag tror det var många som upplevde det, att vi hörde samman allihop trots våra olikheter, och att det var Gud som höll oss samman. Vid ett tillfälle var det en muslimsk man och en kristen kvinna som bad tillsammans i kyrkan. Mannens dotter ryckte honom i ärmen och sa: Du är ju muslim och hon är kristen, hur kan ni be tillsammans? Vi är människor, svarade pappan.

Detta tänker jag är ett svar till Job på hans fråga: Vad har jag då för hopp? Går hopp och lycka med mig till dödsriket? Hoppet är att han inte är ensam, inte i sin sorg och inte ens i dödsriket. Vi hör ihop och det är Gud som håller oss samman. Vi stöttar varandra och Gud går med oss, ända in i dödsriket.

Någonstans är Job medveten om detta, även i sin klagan. Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden, säger han. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.

De här orden av Job slår en brygga från Gamla testamentet till evangeliet om Jesus. Job kräver en Gud som är god och barmhärtig och som finns nära honom i sorgen och i själva döden – och Gud måste svara på det. De här orden har blivit en psalm också, som vi ska sjunga om en stund: ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever”.

Paulus beskriver uppståndelsen från de döda i dagens episteltext. Jag är inte säker på att jag förstår allt som han säger. Och det är väl lite av Paulus poäng, att vi inte riktigt kan förstå uppståndelsen, för uppståndelselivet är himmelskt och alla våra referensramar är jordiska. Men det finns en kontinuitet. Vi sås som ett frö och uppstår som en blomma. Fröet kan inte tänka sig blomman. Men genom Guds skaparkraft blir fröet en blomma.

Vi människor hör ihop med både jorden och himlen. Vi hör ihop med Adam, som formades av jord och som vänder åter till jord. Och vi hör ihop med Kristus, som är uppstånden och lever.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, säger Jesus. Jag skall inte låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.

Alla som Fadern ger mig – vilka är det? Vilka är det som till slut omfattas av frälsningen? Det finns inget exakt och entydigt svar på det i Bibeln. Det kan vara alla som tror på Jesus. Då ska vi komma ihåg att Jesus själv har en ganska vid definition av tro. Det handlar inte om att ha alla de rätta orden, utan om att vara öppen för Guds vilja och Guds nåd. Jesus pekar ut hedningar och små barn som förebilder i tron. Till och med liljorna och fåglarna kan lära oss att tro på Gud. Och det går att tro på Jesus utan att ha en aning om att det är just det man gör, för det som ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det gör ni mot mig, säger Jesus.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla döpta. För när vi döps lovar Jesus att han är med oss alla dagar till tidens slut. Genom dopet dör och uppstår vi med Kristus, och lever redan med honom i uppståndelsens mysterium.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla människor och alla varelser. När det står ”alla” i Bibeln syftar det ofta inte bara på människorna utan också på alla andra varelser i Guds skapelse. Paulus skriver att allt är skapat genom Kristus och till Kristus, och allt ska sammanfattas i honom. Till slut ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, och Gud ska bli allt i alla.

När Jesus talar om sin korsfästelse säger han: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Genom sitt lidande och sin död har Jesus gemenskap med alla människor och alla levande varelser. Genom sitt lidande kan han dra alla till sig, för alla delar den erfarenheten och det ropet på en barmhärtig Gud.

I kyrkan står den lila färgen för prövning och lidande. Jag tror inte att min konfirmand tänkte på det när hon valde just den lila färgen för att måla Guds närvaro. Men det ligger ett djupt mysterium i detta, att det är i prövningarna och lidandet som Gud kommer oss allra närmast. Sorgen och lidandet binder oss samman med varandra och med Gud. Guds kärlek och omsorg bär oss, både i livet och i döden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hoppet går djupare



Predikan i Varbergs kyrka 6 oktober 2019

Idag får vi möta änkans son i Nain. Vi vet väldigt lite om honom. Vi får inte ens veta vad han heter eller vad han säger till sin mamma när han fått livet tillbaka. Men han är en symbol för hopp, och på så sätt talar han till oss också, två tusen år senare.

Har ni sett att Änkans son i Nain finns här i Varberg? Det finns en staty i brons utanför sjukhuset som heter Änkans son i Nain. Statyn gestaltar en pojke som är frisk och levande och går framåt i livet. Jag antar att statyn ska påminna om att sjukhuset är en plats för hopp. Vi kommer dit med hopp att bli friska och få livet tillbaka, eller hoppet att någon anhörig till oss ska bli bättre och få leva ett gott liv.

Sjukhuset är en plats för hopp. Och när vi tänker efter så finns det förstås många platser för hopp i Varberg. Lekplatser och förskolor är platser för hopp. Skolor och arbetsplatser. Och alla ställen där människor möts och engagerar sig för varandra och för framtiden. Och kyrkan förstås, där vi är samlade idag. Kyrkan är en plats för hopp, där vi ber och tänder ljus för det vi hoppas på. Och där vi firar vårt gemensamma hopp att livet är starkare än döden.

Berättelsen om änkans son i Nain visar att det finns hopp på de mest oväntade platser. Till och med i ett begravningsfölje kan det finnas hopp, när en mamma ska begrava sin son. Det brukar förstås inte bli så att den döde får liv igen. Det kan inte hända. Men även i det omöjliga finns det en glimt av hopp.

”Gud har besökt sitt folk” säger människorna som var med när Jesus uppväckte änkans son. Gud har besökt sitt folk, och därför finns det hopp även i det alldeles hopplösa. Guds närvaro bland oss innebär att hoppet går djupare än all vår förtvivlan och uppgivenhet.

När Jesus får syn på änkan i Nain, så fylls han av medkänsla. Det bibliska ordet för medkänsla hör samman med ordet för inälvor. Medkänslan handlar om att bli berörd på djupet. När Jesus ser änkan som gråter över sin son, då känner han hennes sorg i sin egen kropp. Han kan inte bara se på, han måste göra något. Jesus går fram och rör vid båren så att bärarna måste stanna. Och han säger till pojken att stiga upp. Den starka medkänslan gör så att pojken får liv igen.

Medkänslan ger liv. Det har vi nog upplevt allihop. När människor bryr sig om oss och engagerar sig för oss, då ger det liv. ”Älska din medmänniska som dig själv”, säger Jesus. För kärleken och medkänslan ger liv. I all äkta kärlek och medkänsla får vi en glimt av Guds närvaro.

När vi blir berörda och engagerar oss för någon eller något, då ger det hopp. Det vi gör är kanske väldigt litet, som att vara en stund tillsammans med den som har det svårt. Eller att inte köpa något som vi inte behöver, för att spara på miljön. Även ett väldigt litet steg kan ge hopp, när det är ett steg i rätt riktning.

Platser av hopp finns överallt där människor finns, och överallt där Gud finns. Som Jesus visar medkänsla med den sörjande änkan i Nain, så finns Gud med oss i allt som vi går igenom. Som Jesus rör vid den döde pojkens bår och reser honom upp igen, så tar Gud emot oss när vi dör.

Änkans son i Nain finns här i Varberg. Han är en av oss. En av oss som lever burna av Guds medkänsla.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nära alla som ropar

Predikan i Varbergs kyrka 8 september 2019

”Herren är nära alla som ropar.” De orden hörde vi i dagens psaltarpsalm, så det är gamla och beprövade ord. Psaltaren är bibelns bönbok som både Jesus och Paulus lärde sig att be från att de var små. Orden var gamla redan då, för två tusen år sedan. Och de håller än idag.

Det är därför vi ber, för att vi känner att det är sant att Herren är nära alla som ropar. För att vi känner att det måste vara så. Vårt rop måste ha Någon som lyssnar. Det måste finnas en Kärlek som bär, för annars skulle allt rasa samman.

Herren är nära alla som ropar. Det kan vara bönens rop. Eller nödens tysta rop. Gud är nära den som är förtvivlad och övergiven. Gud är nära den som har sorg. Gud är nära den som är hungrig eller ensam eller sjuk.

Det är därför vi är i kyrkan idag, för att Gud är nära alla som ropar. Inte för att det är bara i kyrkan som Gud är nära, utan för att här i kyrkan blir vi påminda om att Gud alltid är nära.

”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.” Så lärde sig Jesus att be med Psaltarens ord. Så när han ser en kvinna som är krökt och inte kan räta på sig, då vet han vad han ska göra. ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, säger han till henne. För Jesus är det livets själva mening att göra Guds vilja. Och Guds vilja är att den som är kuvad och böjd ska kunna räta på ryggen och frimodigt möta andra människors blick.

Men synagogföreståndaren blir upprörd. I stället för att bli glad över att kvinnan blivit fri från det som plågade henne, så hittar han fel på hur det gått till. Kanske för att det skett utanför hans kontroll. Man får ju inte bota på sabbaten. Det är mot de religiösa reglerna. Som om människan var till för sabbaten och inte tvärt om.

Tyvärr är han inte ensam om att bete sig så dumt. Det finns många exempel in i vår tid på att kristendomen använts till att trycka ner människor i stället för att låta dem resa på sig. Men befrielse är alltid Guds verk. När vår tro befriar oss från rädsla och hopplöshet, då är det en gåva från Gud. När någon blir fri från en förtryckande tro, då är det Gud som befriar. Det kan vara Guds verk att någon lämnar sitt gamla sammanhang som var för trångt, för att kunna leva med Gud i sin fulla längd.

Det är typiskt för Jesus att det är en kvinna som får räta på ryggen på sabbaten. I evangelierna tar Jesus alltid parti för dem som är utsatta och nedtryckta. I ett patriarkalt samhälle innebär det att Jesus alltid försvarar kvinnor som blir kritiserade. Precis som han försvarar främlingar, barn, fattiga och föraktade. Jesus levde Psaltarens ord: ”Herren är nära alla som ropar, han rätar krökta ryggar.”

Även Paulus bad med Psaltarens ord och visste att Herren är nära alla som ropar. I dagens epistel från Romarbrevet, skriver Paulus att ”hela skapelsen ropar som i födslovåndor”. Det är inte bara människorna som ropar ut sin nöd inför Gud, utan hela skapelsen ropar. Alla levande varelser ropar till Gud, och hela naturen väntar på att räddas undan förgängelsen.

Detta är självklart i bibeln, att Gud inte bara är människornas Gud utan hela skapelsens Gud. När det står att alla lovar Gud, eller att Gud är barmhärtig mot alla, då handlar det inte bara om människorna. ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid”, står det i dagens psaltarpsalm. ”Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Lite tidigare står det: ”allt du har skapat skall tacka dig, dina trogna skall lovsjunga dig.” Hela naturen lovsjunger Gud, och människorna är välkomna att vara med i den kören.

I den moderna världen de senaste århundradena har vi fått för oss att det bara är människorna som räknas. Det är människornas hunger som ska mättas. Det är människornas behov och önskningar och vinstintresse som ska tillfredsställas, och naturen är råvaror till människans tjänst. I vår tid ser vi hur detta slår tillbaka på oss själva. Nu har vi skövlat så mycket av naturen att vi själva drabbas av klimatförändringar och mikroplaster och insektsdöd.

Paulus ord om att hela skapelsen ropar och hoppas på att befrias från förgängelsen, är mer aktuella än någonsin. ”Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”, skriver Paulus. ”Också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” Vilka är Guds söner? För Paulus är det alla människor som genom Kristus blir förvandlade till Guds avbild, så som vi människor var tänkta att vara. Guds söner är de fullvuxna och myndiga människorna, som kan ärva Guds rike.

Paulus skriver ”söner”, eftersom det bara var söner som hade arvsrätt och blev myndiga medborgare på hans tid. Men han menar förstås att alla människor kan bli Guds söner genom Kristus, både kvinnor och män. Hade han skrivit till oss idag så hade han nog skrivit att vi ska bli Guds fullvuxna barn, Guds döttrar och söner. Och när det sker, då ska hela ”skapelsen befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” Till Guds barn hör alltså inte bara människorna utan hela skapelsen, alla levande varelser.

En del av vår antropocentriska, människocentrerade världsbild har varit att vi ofta tänkt att det bara är människor som har en relation till Gud. Frälsningen gäller oss människor och det kristna hoppet är att vi människor ska uppstå till evigt liv. Men för Paulus och för resten av bibeln är det självklart att hela skapelsen har en Gudsrelation. Och att frälsningen omfattar hela skapelsen.

Paulus såg fram emot att hela skapelsen skulle befrias och återupprättas. Han trodde att det skulle ske snart, kanske i hans livstid. Så blev det inte utan vi väntar fortfarande. I vår väntan tror jag det är viktigt att vi återvänder till den bibliska visionen om hela skapelsens frälsning. För annars är det som att vi dras åt två olika håll. Dels har vi ett ansvar för jorden vi lever på, dels hoppas vi på att räddas undan jorden genom de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Men frälsningen är inte en livbåt, som räddar människor undan en sjunkande jord. Frälsningen är en ark, som rymmer både människor och djur, av alla arter. Herren är nära alla som ropar, både människor och djur och hela biosfären.

Med den visionen för vår frälsning så drar det lilla hoppet och det stora hoppet i samma riktning. Det lilla hoppet om ett bättre liv och en bättre värld här och nu, hör ihop med det stora hoppet om alltings återupprättelse och frälsning en gång i framtiden. Och det lilla hoppet om min frälsning, hör ihop med det stora hoppet om hela världens frälsning. Hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv gäller inte bara mig eller några få, utan hela jorden och hela skapelsen.

Herren är nära alla som ropar. Det är gamla och beprövade ord, som är lika aktuella idag som någonsin. Gud är nära den som ropar, vare sig det är människor som ropar eller om det är fjärilarna och girafferna, haven och regnskogen som ropar. Gud är nära och Gud rätar krökta ryggar så att vi kan leva med hopp och frimodighet.

Herren är nära alla som ropar och rätar krökta ryggar. Låt oss stå upp och bekänna vår tro!

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar