Vår sanna rikedom

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 10 november 2019

När Jesus kommer till Jeriko möter han två människor som får sina liv förvandlade. Sackaios, som vi hört om idag, är den andre. Den förste är Bartimaios, den blinde tiggaren som sitter vid vägkanten utanför stadsporten.

När Bartimaios får höra att Jesus är på väg så ropar han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Folk säger till honom att vara tyst, för det är störande med tiggare som ropar. Men Bartimaios ropar ännu högre och Jesus stannar och frågar: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Bartimaios svarar: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” ”Du kan se igen”, svarar Jesus. ”Din tro har hjälpt dig.” Bartimaios blir förstås överväldigad när han kan se igen. Han följer efter Jesus och prisar Gud, och alla som ser det sjunger Guds lov, står det.

Det är den här folkmassan som strömmar in genom stadsporten, och som gör att Sackaios inte kan se vad det är som står på. Sackaios sitter vid sitt tullhus och ska ta upp tull av dem som kommer till staden. Men nu kommer det så många på en gång, så han har ingen chans att upprätthålla ordningen och fråga alla vad de har att förtulla.

Kaoset vid stadsporten påminner lite om det som hände för trettio år sedan i Berlin när muren öppnades. Ni kanske sett bilderna från Bornholmerstrasse; en stor folkmassa av glada och upphetsade människor som hört på TV att gränsen ska öppnas, och de förvirrade gränsvakterna som inte ser någon annan lösning än att öppna porten och låta folkmassan passera. När jag ser gränsvakterna tänker jag på Sackaios, och att någonstans i folkmassan finns nog Jesus också, för när murar faller och människor får hopp, då har han ett finger med i det som händer.

Berättelserna om Bartimaios och Sackaios läser vi på olika söndagar i kyrkan. Men hos Lukas hör berättelserna ihop. För Lukas vill nog gärna visa oss att Jesus har ett glädjebudskap till både fattiga och rika, men på lite olika sätt. Både den blinde tiggaren och den rike tullindrivaren är föraktade och utanför gemenskapen. Jesus vänder sig till dem båda, möter det som är deras innersta längtan och tar dem med in i gemenskapen med Guds folk.

För Bartimaios är det lätt att vända sig till Jesus. Han är så desperat att han ropar ut sin nöd, och han vet precis vad han längtar efter: Han vill kunna se igen, så han kan arbeta och inte behöver tigga. Sackaios har nog lite svårare att sätta fingret på vad det är som fattas honom. När man till det yttre har allt man behöver, kan det vara svårt att erkänna den inre tomheten och sätta ord på den.

Så när det gäller Sackaios är det Jesus som får ta initiativet och vara lika påflugen som Bartimaios. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” När Sackaios tar emot Jesus botas hans andliga blindhet och han får syn på sina medmänniskor. Kanske får han syn på dem rent bokstavligt, för Jesus kommer nog inte ensam till hans hus. Han tar med sina lärjungar och tiggaren Bartimaios som också följer honom nu.

”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga”, säger Sackaios. Och Jesus svarar: ”Idag har räddningen nått detta hus.” Jesus har räddningen, frälsningen, för alla människor, både fattiga och rika. När vi möter honom, då möter vi vår innersta längtan och den djupaste meningen med vårt liv. Men räddningen och frälsningen handlar inte bara om relationen till Jesus, för han kommer inte ensam till vårt hus. När vi möter Jesus, då får vi också syn på våra medmänniskor och hela skapelsen. För de relationerna hör ihop – relationen till Gud, och relationerna till vår medmänniska som är Guds avbild, och relationen till hela Guds skapelse som är full av Guds härlighet.

När Bartimaios och Sackaios får synen tillbaka blir deras värld mycket större, och de får också syn på varandra. De kommer med i gemenskapen och Sackaios delar med sig till Bartimaios så att alla får vad de behöver. Det är inte fel att leva tryggt och att ha vad man behöver. Det borde alla ha. Därför är det fel att ha mer än man behöver. Har vi det så får vi göra som Sackaios och dela med oss till dem som lider nöd.

Vi ska samla skatter i himlen, säger Jesus, inte på jorden. Det betyder att vi ska prioritera det som är värdefullt inför Gud. Gud är inte så imponerad av våra bankkonton, utan sätter värde på kärlek och medkänsla och barmhärtighet. Därför är det kärlek, medkänsla och barmhärtighet som är vår sanna rikedom. Vår sanna rikedom är inte det som vi äger, utan det som vi delar med varandra.

Jesus vill gästa dig och ditt hem idag. När du öppnar ditt hjärta och tar emot honom, då öppnas ditt hjärta också för dina medmänniskor och för hela skapelsen. Då kan murar falla.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den lila färgen

Predikan i Varbergs kyrka 3 november 2019

Under allhelgonahelgen tänds det tusentals ljus på kyrkogårdarna här i Varberg. Det är vackert när alla ljusen är tända i mörkret. Och det uttrycker något som är viktigt för oss: att gemenskapen med våra kära består. Döden är inte slutet på vår kärlek och omsorg. Att tända ljus är ett sätt att be utan att använda ord. Ljuset uttrycker hopp – hoppet att våra kära har det bra där de är nu, och att vi ska få möta dem igen.

När vi tänder ljus för någon vi tänker på, då är det något väldigt personligt. Samtidigt hör våra ljus ihop med alla de ljus som är tända nu. Ljusen vi tänder är både något personligt och något gemensamt, och det är en del av styrkan med det.

Vad har jag då för hopp, frågar Job i en av dagens bibeltexter. Vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Jobs bok skildrar en man i djup sorg. Alla hans barn är döda, så han har rätt att sörja och klaga.

Job tror inte på någon uppståndelse, för den tanken kommer ganska sent i Bibeln. I större delen av Gamla testamentet står hoppet till att barn och barnbarn ska leva vidare. Släkten och folket ska leva vidare när jag dör. Men vad har då Job att hoppas på i sin sorg? Hans barn är döda, och när han själv dör, då är allt slut.

Jobs vänner kommer och gör honom sällskap när de får höra om hans sorg. Först sitter de tysta tillsammans med honom i tre dagar och tre nätter, eftersom de ser att hans smärta är stor. Så långt är de kloka vänner och själavårdare. Men när Job börjar klaga på Gud, då försöker vännerna tala honom till rätta. Så där får han inte säga. Men det går förstås inte att tala någon till rätta som sörjer. Sorgen måste få ta sin tid. Job klagar på Gud i trettio kapitel. Gud tål det, och svarar honom till slut när Job fått ur sig allt som han ville säga.

Sorgen får ta sin tid. Trettio kapitel, om det behövs. Och även en bearbetad sorg kan sitta kvar i oss hela livet. Den kan komma tillbaka på årsdagar eller vid andra tillfällen då vi blir påminda om dem vi förlorat. Det är inte farligt att det är så. Sorgen som vi bär tillsammans med glädjen och allt annat i livet, den innebär ju att de vi saknar fortfarande är viktiga för oss. Och våra egna minnen av sorg gör att vi kan förstå vad andra människor går igenom. Vi kan dela sorgen och stötta varandra.

Vid den här tiden på året brukar jag bli påmind om branden på Backaplan i Göteborg, där 63 unga människor dog. Det är 21 år sedan i år, men sorgen finns kvar hos många. På natten ringde telefonen och väckte min fru, som var diakon i Hammarkullens kyrka. Det var mamman till en av ungdomarna som var med på festen som ringde och sa: Våra barn är döda. Du måste öppna kyrkan. Just den här mammans son hade klarat sig, men alla barnen var ju våra barn.

Så vi gick ner och öppnade kyrkan och snart började ungdomar komma dit från branden. De var chockade och luktade skarpt av rök. Efter hand kom det dit föräldrar och vänner också, och människor som var berörda på olika sätt.

Kyrkan höll öppet dygnet runt i flera veckor för att människor skulle ha någonstans att vara med sin sorg. Man stöttade varandra och många hjälpte till på olika sätt. Affären i Hammarkullen gav oss bröd och stearinljus, för det gick åt mycket bröd och ljus. Marinkommandot skickade lastpallar med konserver, och sorgen var allas gemensamma sorg i hela Göteborg, samtidigt som den var mångas personliga sorg.

En av ungdomarna som dog i branden hade varit min konfirmand ett par år tidigare. En sak jag särskilt kom ihåg av henne var en teckning som hon ritade. Konfirmanderna fick uppgiften att rita hur de tänkte sig Gud. Några ritade en gubbe på ett moln, andra ritade olika symboler vi använder för Gud, som en triangel eller en duva. Men hon ritade ett landskap med människor och fåglar och träd och en flod. Och så tog hon en krita och målade lite lila färg på människorna, på träden och fåglarna och floden. Den lila färgen är Gud, sa hon. Gud finns överallt. Och så är det ju, Gud finns i hela sin skapelse och i varje människas hjärta.

Så var det de här veckorna i Hammarkullens kyrka. Gud fanns överallt. Jag tror det var många som upplevde det, att vi hörde samman allihop trots våra olikheter, och att det var Gud som höll oss samman. Vid ett tillfälle var det en muslimsk man och en kristen kvinna som bad tillsammans i kyrkan. Mannens dotter ryckte honom i ärmen och sa: Du är ju muslim och hon är kristen, hur kan ni be tillsammans? Vi är människor, svarade pappan.

Detta tänker jag är ett svar till Job på hans fråga: Vad har jag då för hopp? Går hopp och lycka med mig till dödsriket? Hoppet är att han inte är ensam, inte i sin sorg och inte ens i dödsriket. Vi hör ihop och det är Gud som håller oss samman. Vi stöttar varandra och Gud går med oss, ända in i dödsriket.

Någonstans är Job medveten om detta, även i sin klagan. Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden, säger han. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.

De här orden av Job slår en brygga från Gamla testamentet till evangeliet om Jesus. Job kräver en Gud som är god och barmhärtig och som finns nära honom i sorgen och i själva döden – och Gud måste svara på det. De här orden har blivit en psalm också, som vi ska sjunga om en stund: ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever”.

Paulus beskriver uppståndelsen från de döda i dagens episteltext. Jag är inte säker på att jag förstår allt som han säger. Och det är väl lite av Paulus poäng, att vi inte riktigt kan förstå uppståndelsen, för uppståndelselivet är himmelskt och alla våra referensramar är jordiska. Men det finns en kontinuitet. Vi sås som ett frö och uppstår som en blomma. Fröet kan inte tänka sig blomman. Men genom Guds skaparkraft blir fröet en blomma.

Vi människor hör ihop med både jorden och himlen. Vi hör ihop med Adam, som formades av jord och som vänder åter till jord. Och vi hör ihop med Kristus, som är uppstånden och lever.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, säger Jesus. Jag skall inte låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.

Alla som Fadern ger mig – vilka är det? Vilka är det som till slut omfattas av frälsningen? Det finns inget exakt och entydigt svar på det i Bibeln. Det kan vara alla som tror på Jesus. Då ska vi komma ihåg att Jesus själv har en ganska vid definition av tro. Det handlar inte om att ha alla de rätta orden, utan om att vara öppen för Guds vilja och Guds nåd. Jesus pekar ut hedningar och små barn som förebilder i tron. Till och med liljorna och fåglarna kan lära oss att tro på Gud. Och det går att tro på Jesus utan att ha en aning om att det är just det man gör, för det som ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det gör ni mot mig, säger Jesus.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla döpta. För när vi döps lovar Jesus att han är med oss alla dagar till tidens slut. Genom dopet dör och uppstår vi med Kristus, och lever redan med honom i uppståndelsens mysterium.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla människor och alla varelser. När det står ”alla” i Bibeln syftar det ofta inte bara på människorna utan också på alla andra varelser i Guds skapelse. Paulus skriver att allt är skapat genom Kristus och till Kristus, och allt ska sammanfattas i honom. Till slut ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, och Gud ska bli allt i alla.

När Jesus talar om sin korsfästelse säger han: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Genom sitt lidande och sin död har Jesus gemenskap med alla människor och alla levande varelser. Genom sitt lidande kan han dra alla till sig, för alla delar den erfarenheten och det ropet på en barmhärtig Gud.

I kyrkan står den lila färgen för prövning och lidande. Jag tror inte att min konfirmand tänkte på det när hon valde just den lila färgen för att måla Guds närvaro. Men det ligger ett djupt mysterium i detta, att det är i prövningarna och lidandet som Gud kommer oss allra närmast. Sorgen och lidandet binder oss samman med varandra och med Gud. Guds kärlek och omsorg bär oss, både i livet och i döden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hoppet går djupare



Predikan i Varbergs kyrka 6 oktober 2019

Idag får vi möta änkans son i Nain. Vi vet väldigt lite om honom. Vi får inte ens veta vad han heter eller vad han säger till sin mamma när han fått livet tillbaka. Men han är en symbol för hopp, och på så sätt talar han till oss också, två tusen år senare.

Har ni sett att Änkans son i Nain finns här i Varberg? Det finns en staty i brons utanför sjukhuset som heter Änkans son i Nain. Statyn gestaltar en pojke som är frisk och levande och går framåt i livet. Jag antar att statyn ska påminna om att sjukhuset är en plats för hopp. Vi kommer dit med hopp att bli friska och få livet tillbaka, eller hoppet att någon anhörig till oss ska bli bättre och få leva ett gott liv.

Sjukhuset är en plats för hopp. Och när vi tänker efter så finns det förstås många platser för hopp i Varberg. Lekplatser och förskolor är platser för hopp. Skolor och arbetsplatser. Och alla ställen där människor möts och engagerar sig för varandra och för framtiden. Och kyrkan förstås, där vi är samlade idag. Kyrkan är en plats för hopp, där vi ber och tänder ljus för det vi hoppas på. Och där vi firar vårt gemensamma hopp att livet är starkare än döden.

Berättelsen om änkans son i Nain visar att det finns hopp på de mest oväntade platser. Till och med i ett begravningsfölje kan det finnas hopp, när en mamma ska begrava sin son. Det brukar förstås inte bli så att den döde får liv igen. Det kan inte hända. Men även i det omöjliga finns det en glimt av hopp.

”Gud har besökt sitt folk” säger människorna som var med när Jesus uppväckte änkans son. Gud har besökt sitt folk, och därför finns det hopp även i det alldeles hopplösa. Guds närvaro bland oss innebär att hoppet går djupare än all vår förtvivlan och uppgivenhet.

När Jesus får syn på änkan i Nain, så fylls han av medkänsla. Det bibliska ordet för medkänsla hör samman med ordet för inälvor. Medkänslan handlar om att bli berörd på djupet. När Jesus ser änkan som gråter över sin son, då känner han hennes sorg i sin egen kropp. Han kan inte bara se på, han måste göra något. Jesus går fram och rör vid båren så att bärarna måste stanna. Och han säger till pojken att stiga upp. Den starka medkänslan gör så att pojken får liv igen.

Medkänslan ger liv. Det har vi nog upplevt allihop. När människor bryr sig om oss och engagerar sig för oss, då ger det liv. ”Älska din medmänniska som dig själv”, säger Jesus. För kärleken och medkänslan ger liv. I all äkta kärlek och medkänsla får vi en glimt av Guds närvaro.

När vi blir berörda och engagerar oss för någon eller något, då ger det hopp. Det vi gör är kanske väldigt litet, som att vara en stund tillsammans med den som har det svårt. Eller att inte köpa något som vi inte behöver, för att spara på miljön. Även ett väldigt litet steg kan ge hopp, när det är ett steg i rätt riktning.

Platser av hopp finns överallt där människor finns, och överallt där Gud finns. Som Jesus visar medkänsla med den sörjande änkan i Nain, så finns Gud med oss i allt som vi går igenom. Som Jesus rör vid den döde pojkens bår och reser honom upp igen, så tar Gud emot oss när vi dör.

Änkans son i Nain finns här i Varberg. Han är en av oss. En av oss som lever burna av Guds medkänsla.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nära alla som ropar

Predikan i Varbergs kyrka 8 september 2019

”Herren är nära alla som ropar.” De orden hörde vi i dagens psaltarpsalm, så det är gamla och beprövade ord. Psaltaren är bibelns bönbok som både Jesus och Paulus lärde sig att be från att de var små. Orden var gamla redan då, för två tusen år sedan. Och de håller än idag.

Det är därför vi ber, för att vi känner att det är sant att Herren är nära alla som ropar. För att vi känner att det måste vara så. Vårt rop måste ha Någon som lyssnar. Det måste finnas en Kärlek som bär, för annars skulle allt rasa samman.

Herren är nära alla som ropar. Det kan vara bönens rop. Eller nödens tysta rop. Gud är nära den som är förtvivlad och övergiven. Gud är nära den som har sorg. Gud är nära den som är hungrig eller ensam eller sjuk.

Det är därför vi är i kyrkan idag, för att Gud är nära alla som ropar. Inte för att det är bara i kyrkan som Gud är nära, utan för att här i kyrkan blir vi påminda om att Gud alltid är nära.

”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.” Så lärde sig Jesus att be med Psaltarens ord. Så när han ser en kvinna som är krökt och inte kan räta på sig, då vet han vad han ska göra. ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, säger han till henne. För Jesus är det livets själva mening att göra Guds vilja. Och Guds vilja är att den som är kuvad och böjd ska kunna räta på ryggen och frimodigt möta andra människors blick.

Men synagogföreståndaren blir upprörd. I stället för att bli glad över att kvinnan blivit fri från det som plågade henne, så hittar han fel på hur det gått till. Kanske för att det skett utanför hans kontroll. Man får ju inte bota på sabbaten. Det är mot de religiösa reglerna. Som om människan var till för sabbaten och inte tvärt om.

Tyvärr är han inte ensam om att bete sig så dumt. Det finns många exempel in i vår tid på att kristendomen använts till att trycka ner människor i stället för att låta dem resa på sig. Men befrielse är alltid Guds verk. När vår tro befriar oss från rädsla och hopplöshet, då är det en gåva från Gud. När någon blir fri från en förtryckande tro, då är det Gud som befriar. Det kan vara Guds verk att någon lämnar sitt gamla sammanhang som var för trångt, för att kunna leva med Gud i sin fulla längd.

Det är typiskt för Jesus att det är en kvinna som får räta på ryggen på sabbaten. I evangelierna tar Jesus alltid parti för dem som är utsatta och nedtryckta. I ett patriarkalt samhälle innebär det att Jesus alltid försvarar kvinnor som blir kritiserade. Precis som han försvarar främlingar, barn, fattiga och föraktade. Jesus levde Psaltarens ord: ”Herren är nära alla som ropar, han rätar krökta ryggar.”

Även Paulus bad med Psaltarens ord och visste att Herren är nära alla som ropar. I dagens epistel från Romarbrevet, skriver Paulus att ”hela skapelsen ropar som i födslovåndor”. Det är inte bara människorna som ropar ut sin nöd inför Gud, utan hela skapelsen ropar. Alla levande varelser ropar till Gud, och hela naturen väntar på att räddas undan förgängelsen.

Detta är självklart i bibeln, att Gud inte bara är människornas Gud utan hela skapelsens Gud. När det står att alla lovar Gud, eller att Gud är barmhärtig mot alla, då handlar det inte bara om människorna. ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid”, står det i dagens psaltarpsalm. ”Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Lite tidigare står det: ”allt du har skapat skall tacka dig, dina trogna skall lovsjunga dig.” Hela naturen lovsjunger Gud, och människorna är välkomna att vara med i den kören.

I den moderna världen de senaste århundradena har vi fått för oss att det bara är människorna som räknas. Det är människornas hunger som ska mättas. Det är människornas behov och önskningar och vinstintresse som ska tillfredsställas, och naturen är råvaror till människans tjänst. I vår tid ser vi hur detta slår tillbaka på oss själva. Nu har vi skövlat så mycket av naturen att vi själva drabbas av klimatförändringar och mikroplaster och insektsdöd.

Paulus ord om att hela skapelsen ropar och hoppas på att befrias från förgängelsen, är mer aktuella än någonsin. ”Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”, skriver Paulus. ”Också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” Vilka är Guds söner? För Paulus är det alla människor som genom Kristus blir förvandlade till Guds avbild, så som vi människor var tänkta att vara. Guds söner är de fullvuxna och myndiga människorna, som kan ärva Guds rike.

Paulus skriver ”söner”, eftersom det bara var söner som hade arvsrätt och blev myndiga medborgare på hans tid. Men han menar förstås att alla människor kan bli Guds söner genom Kristus, både kvinnor och män. Hade han skrivit till oss idag så hade han nog skrivit att vi ska bli Guds fullvuxna barn, Guds döttrar och söner. Och när det sker, då ska hela ”skapelsen befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” Till Guds barn hör alltså inte bara människorna utan hela skapelsen, alla levande varelser.

En del av vår antropocentriska, människocentrerade världsbild har varit att vi ofta tänkt att det bara är människor som har en relation till Gud. Frälsningen gäller oss människor och det kristna hoppet är att vi människor ska uppstå till evigt liv. Men för Paulus och för resten av bibeln är det självklart att hela skapelsen har en Gudsrelation. Och att frälsningen omfattar hela skapelsen.

Paulus såg fram emot att hela skapelsen skulle befrias och återupprättas. Han trodde att det skulle ske snart, kanske i hans livstid. Så blev det inte utan vi väntar fortfarande. I vår väntan tror jag det är viktigt att vi återvänder till den bibliska visionen om hela skapelsens frälsning. För annars är det som att vi dras åt två olika håll. Dels har vi ett ansvar för jorden vi lever på, dels hoppas vi på att räddas undan jorden genom de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Men frälsningen är inte en livbåt, som räddar människor undan en sjunkande jord. Frälsningen är en ark, som rymmer både människor och djur, av alla arter. Herren är nära alla som ropar, både människor och djur och hela biosfären.

Med den visionen för vår frälsning så drar det lilla hoppet och det stora hoppet i samma riktning. Det lilla hoppet om ett bättre liv och en bättre värld här och nu, hör ihop med det stora hoppet om alltings återupprättelse och frälsning en gång i framtiden. Och det lilla hoppet om min frälsning, hör ihop med det stora hoppet om hela världens frälsning. Hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv gäller inte bara mig eller några få, utan hela jorden och hela skapelsen.

Herren är nära alla som ropar. Det är gamla och beprövade ord, som är lika aktuella idag som någonsin. Gud är nära den som ropar, vare sig det är människor som ropar eller om det är fjärilarna och girafferna, haven och regnskogen som ropar. Gud är nära och Gud rätar krökta ryggar så att vi kan leva med hopp och frimodighet.

Herren är nära alla som ropar och rätar krökta ryggar. Låt oss stå upp och bekänna vår tro!

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Goda förvaltare

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 18 augusti 2019

Dagens evangelium handlar om slaveri och piskstraff. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp, säger Jesus. ”Tjänare” står det på svenska. På grekiska används ordet för slav, doulos. Det är alltså slaveriets brutala verklighet som skildras, där slavar måste lyda sina herrar, och slavägaren kan straffa sina slavar efter eget godtycke. Hur kan Jesus använda en sådan liknelse?

Ja, han talar förstås i en tid då slaveri och kroppsbestraffningar hör till vardagen. Han tar en bild som folk känner igen. Vi kan säga att en bild är en bild. Vi förstår poängen, att den som fått större gåvor i livet har större ansvar än andra. Budskapet är att vi efter bästa förmåga ska göra Guds vilja och troget sköta de uppgifter vi får i livet. Så behöver vi inte bry oss om det föråldrade bildspråket.

Men en bild är inte bara en bild. Bilden färgar av sig på budskapet och föder associationer åt olika håll. I nya situationer kan bilden ge upphov till nya tolkningar. Slavägare har kunnat höra den här liknelsen och fått bekräftelse på att det är naturligt att äga slavar och rättvist att straffa de slavar som är olydiga. Och om man tänker att Gud är som slavägaren i liknelsen, då är Gud en dömande och skoningslös herre, som straffar oss hårt när vi inte gör det vi ska. Bibelord kan vara både livgivande och farliga. Därför behöver vi titta en gång till på liknelsen om förvaltaren. Vad betyder den egentligen?

Till att börja med är det viktigt att se vilka Jesus vände sig till. Jesus hade inga rika slavägare bland sina lärjungar. Han vände sig till enkla arbetare och daglönare. En del var säkert slavar och tjänstefolk. De kunde nicka instämmande när Jesus säger: Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Ja, tänk att få äta sig mätt. Tänk att ha en god förvaltare som ser till att man har det bra. Som inte missbrukar sin makt och slår och bär sig åt. En sådan förvaltare vore guld värd. Men den dålige förvaltaren som behandlar er illa, han förtjänar sitt straff. Så får man inte göra mot er.

Liknelsen om förvaltaren är svar på en fråga som Petrus ställer. Jesus har berättat en liknelse om trogna tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem. När husets herre kommer hem mitt i natten och finner sina tjänare vakna och beredda, då blir han så nöjd med dem att han vänder på rollerna och börjar passa upp sina tjänare. Då frågar Petrus: Gäller din liknelse oss eller alla? Är Gud så nöjd med alla människor som gör det goda eller är det vi lärjungar som är goda tjänare? Har alla människor ansvar inför Gud eller är det lärjungarna som har ansvar?

Jesus svarar med liknelsen om förvaltaren, där han skiljer på två olika sorters tjänare. Förvaltare har stort ansvar, andra tjänare har ett mindre ansvar. Poängen tycks vara att alla lärjungar har en förvaltares status och ansvar. Så stort förtroende har Jesus för sina lärjungar. Ni som är fattiga och förtryckta, säger Jesus, i Guds ögon är ni förvaltare med ansvar för människor ni möter. Så sträck på er! Och se till att ge vidare av de gåvor som ni fått. Ta hand om era medtjänare och dela ut maten åt dem i rätt tid.

Vi som är lärjungar till Jesus har ett större ansvar eftersom vi har anförtrotts mycket. Men vad är det vi har blivit anförtrodda med? Vet vi saker som inte andra vet? Har vi hemlig information om framtiden, vad som ska hända när? Nej, det har vi inte. Det finns många som försökt att sätta upp tidtabeller för den yttersta tiden och Jesu återkomst. Men hittills har alla haft fel, så det verkar osannolikt att vi skulle kunna ha någon sådan kunskap.

Har vi en djupare moralisk kunskap om rätt och fel? Nej, det har vi nog inte heller. I bibeln förutsätts det att alla människor har kunskap om gott och ont. Alla har ätit av kunskapens träd. Alla har ett samvete, som man kan välja att lyssna till eller inte lyssna till. Vi har bibeln förstås. Men för kristna är inte bibeln en regelbok att följa, utan en berättelse om Gud och Guds folk. Bibeln är framför allt evangelium, ett glädjebudskap om Guds kärlek och försoning.

Det finns många lagar och regler i bibeln, men de allra flesta av dem tillämpar vi inte idag. En del av dem för att de hör till förbundet mellan Gud och Israel, som inte omfattar oss hednakristna. Andra för att de hör hemma i ett annat samhälle än vårt och inte kan tillämpas rakt av i vår tid. Vi kan förstå intentionen med att man skulle lämna lite säd i kanten av åkern åt de fattiga, eller att församlingen skulle ge understöd åt änkor som uppfyllde vissa kriterier. Men idag organiserar vi de sociala skyddsnäten på andra sätt.

När det gäller moderna etiska frågeställningar, som klimatförändringar och koldioxidutsläpp, fosterdiagnostik och organtransplantationer, så finns det inga bibliska påbud alls. Vi får använda vårt samvete och vår empati, vår erfarenhet och vårt förnuft, och försöka avgöra vad som är gott och kärleksfullt för människor idag. När det gäller att avgöra vad som är gott och rätt har vi samma utmaningar som alla andra.

Men är vi bättre på att göra det som är gott? Har Jesu lärjungar en större moralisk förmåga? Nej, jag är rädd att det inte är så heller. Kristna människor har precis samma mänskliga svagheter som alla andra. Bibeln uppmanar oss gång på gång att göra det goda och lägga bort det onda. I dagens epistel står det att vi ska sluta leva som förut, och i stället klä oss i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska sträva efter att bli bättre människor. Men inte bättre än andra, utan bättre än vi själva är idag. Det är stor skillnad på de drivkrafterna, att mäta sig mot andra eller att mäta sig bara mot sig själv. När vi följer Jesus får vi träna på att praktisera kärlek och omsorg om våra medmänniskor. Men det goda vi gör är alltid till för andras skull, inte för vår egen skull.

Men vad är det då så som vi blivit anförtrodda, som gör att lärjungarna har fått ett större ansvar att förvalta? Den rikedom vi har är relationen till Gud, genom Kristus och Anden. Vi har en erfarenhet av att ta emot kärlek, försoning och nåd. Vi har en tro på Guds närvaro i vår värld och våra liv. Vi har ett hopp om Jesu återkomst, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Och vi har alla kyrkans rikedomar – vi har evangeliet och bibelns berättelser, vi har sakramenten och liturgin, vi har bönen och gemenskapen…

Tron, hoppet och kärleken, och erfarenheten av Guds närvaro – det är den skatt vi har fått att förvalta. Detta som vi har anförtrotts ska vi använda för våra medtjänares skull, medan vi väntar på vår herre. Det är inte en skatt som vi ska skydda och försvara, utan en skatt som vi frikostigt ska dela med oss av. Sådana skatter tar inte slut. De växer när de delas.

Vi får vara trogna och kloka förvaltare av Guds rikedomar, som vi förvaltar genom att ge bort dem, åt var och en vad den behöver. Detta är innebörden i Jesu liknelse.

Men hur är det med piskrappen? Är Jesus en sträng herre som straffar oss när vi inte sköter vårt uppdrag som förvaltare? Nej, dit kan vi inte sträcka bilden. För Jesus är inte bara vår herre utan också vår tjänare, som har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Jesus piskar ingen. I stället är det Jesus som blir piskad av Pilatus och de romerska soldaterna.

Kristendomens kärna är att Jesus är den som ger Gud ett ansikte i vår värld. Vi känner Gud genom att vi känner Kristus. Därmed vet vi vilken sida Gud står på när det gäller slaveri och förnedring. Gud står på de slagnas och lidandes sida. Gud är den som blir slagen, inte den som slår. Genom Kristus delar Gud vår smärta och vårt liv, vårt lidande och vår död. Med Kristus får vi uppstå till nytt liv.

Gud är ingen slavägare. Guds makt är den goda och livgivande och tjänande makten, som är modellen för hur vi ska använda vår makt. Vi ska tjäna och förvalta som Guds avbild. Var barmhärtiga som er fader är barmhärtig, säger Jesus. Gud är den som välsignar oss och bevarar oss och vänder sitt ansikte till oss.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

I korsets tecken

Predikan i Varbergs kyrka och Sollyckans kyrka 28 juli 2019

När vi döps får vi ta emot korsets tecken. Prästen säger: ”Ta emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge.” Dopet är både en inbjudan och ett löfte, brukar jag säga i doptalet. Det är en inbjudan att följa Jesus och vara hans lärjunge. Och det är ett löfte att Jesus är med den döpte alla dagar till tidens slut. Dopet är som en korsformad vattenstämpel som vi har med oss hela livet. Varje gång vi gör korstecknet fyller vi i vårt dopkors, och säger att vi vill leva i korsets tecken.

Att leva i korsets tecken, vad betyder det? Korset är en symbol som kan betyda många olika saker. Rent allmänt är korset en symbol för den kristna tron. Korset står för kristendomen, halvmånen för islam, davidsstjärnan för judendomen, och så vidare. Korset på den svenska flaggan markerar att vi hör till den kristna kulturen, den kristna traditionen och den kristna civilisationen. Vilken kultur och religion vi tillhör är förstås väldigt viktigt för vår identitet. Men korstecknet handlar inte om vår kultur eller vår religion. Det går djupare än så. Det handlar om liv och död och meningen med livet.

Från början är korset en symbol för döden. Och inte vilken död som helst, utan den mest plågsamma och förnedrande döden. Korsfästelse var straffet för den som gjorde uppror mot Rom. De som korsfästes tillsammans med Jesus var nog upprorsmakare, inte bara brottslingar i allmänhet. Förrymda slavar kunde bli korsfästa. Och andra som på olika sätt utmanade den romerska makten. Man korsfäste dem som var farliga för ordningen, för att varna andra för att göra som de.

Jesus blev korsfäst för att han var farlig för makthavarna. Han kritiserade inte andra religioner och kulturer – det hade varit ofarligt. Utan han kritiserade hyckleriet och maktmissbruket inom sin egen religion och sin egen kultur. Jesus blev inte korsfäst för att han sa att man ska älska Gud och sina medmänniskor, för det höll alla med om i princip. Men Jesus visade att om man tar kärleken på allvar så får den konsekvenser som går på tvärs mot en del av samhällets värderingar och ordningar. Jesus bröt mot regler när han botade sjuka på sabbaten och samlade alla sorters människor vid samma bord. Han fick anhängare som sa att han var Messias, den verklige kungen som man skulle lyda och följa.

Det avgörande steget mot sin egen korsfästelse tog Jesus när han drev ut penningväxlarna och försäljarna ur templet. Då hotade han ordningen och inkomsterna för översteprästerna som hade ansvar för templet. Därför grep de Jesus och övertalade Pilatus att döma honom till döden. Pilatus tyckte inte att Jesus verkade så farlig. Men översteprästerna förklarade att den som gör sig till kung sätter sig upp emot kejsaren. Om du släpper honom fri är du inte kejsarens vän! Då gick Pilatus med på att korsfästa Jesus, för ordningens skull.

Om berättelsen om Jesus hade slutat här, så hade korset fortsatt att vara en skräckinjagande symbol för nederlag och död. Men Jesu uppståndelse ändrade på det. För kristna är korset en symbol för segern över döden och ondskan. Korset är en symbol för att vägen till livet går genom lidande och död, och att allt lidande och all död kan vändas till nytt liv. Korset är en symbol för att den självutgivande kärleken är den starkaste makten på jorden. Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden, säger Jesus. Det är kärlekens makt han talar om då. Det är den makt som besegrar döden.

Jesus sa till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Att ta sitt kors, det innebär att göra uppror så som Jesus gjorde. Att göra motstånd mot de onda makterna i världen, som förslavar och förstör.

Vi ska göra motstånd mot det som förslavar och förstör. När vi tänker på motstånd så tänker vi kanske först på protester och demonstrationer, som demonstrationerna för demokrati i Hong Kong och Moskva nu i helgen. Eller på Jesus när han rensar templet från dem som tjänar pengar på människors längtan efter Gud.

Kristet motstånd kan handla om att protestera och demonstrera. Men framför allt handlar det om något mycket mera vardagligt och mycket mera djupgående. Vi får börja med oss själva, nämligen. Jesus säger att den som vill följa honom ska förneka sig själv. Att förneka sig själv, det handlar om att säga nej till sitt ego. Att säga nej till att jag själv är världens centrum, och i stället ha mitt centrum i Gud.

Det kan vara skrämmande att säga att mitt liv inte handlar om mig själv i första hand. Det kan kännas som att förlora sitt liv. Men i själva verket är det en stor befrielse att ha sitt centrum i Gud och i Guds kärlek till världen och till mig. Då vinner jag mitt liv och finner mitt sanna jag, som inte handlar om vad jag tror att människor tänker och tycker om mig. Mitt sanna jag finns inte på ytan, i bilden av mig själv som mer eller mindre framgångsrik. Mitt sanna jag finns på djupet, i relationen till Gud som är Livet självt.

Vår kultur värderar framgång, yta och berömmelse, och allt som går att köpa för pengar. Att göra motstånd mot det som förslavar och förstör kan därför handla om att gå på djupet, och göra motstånd mot ytlighet och konsumism. Bönen är ett sätt att låta Gud vara vårt centrum. Bönen får gärna börja i oss själva, med våra känslor och önskningar, för i samtalet med Gud kommer efter hand Guds kärlek i fokus mer och mer.

Att verkligen se och lära känna en annan människa är ett sätt att gå på djupet och göra motstånd mot det som förslavar och förstör. Eller att göra som Jesus säger och se på himlens fåglar och ängens liljor, för att upptäcka vad de kan lära oss om livets mening. Att värdera Guds verk högre än allt det som vi människor tillverkar och köper och säljer. Att finna glädje i de enkla tingen. Att se på människor och på Guds skapelse med kärlek och inte med likgiltighet eller förakt.

Att tro på Jesus Kristus handlar om att lära sig se Kristus överallt, inte bara i Jesus från Nasaret. Kristus är den djupa verkligheten, mönstret för hela skapelsen. Mönstret som säger att vi finner vårt liv när vi ger upp det för andra. Mönstret som säger att kärlekens väg är korsets väg, genom död till liv. Vi får leva i korsets tecken och lita på att Guds kärlek bär oss i både liv och död.

Det viktigaste med att följa Jesus är inte hur duktiga vi är på att följa honom. Först och främst handlar det om att vara med honom, för det är han som är vårt hopp.

Vid vår begravning tecknas korsets tecken över oss för sista gången. Prästen säger: ”Jesus Kristus, du som är uppståndelsen och livet, ta emot honom i din frid och låt ditt eviga ljus lysa för honom.”

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Himmelrikets nycklar

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 21 juli 2019

Dagens evangelium handlar om vem Jesus är och vem Petrus är. De båda sakerna hör ihop.

Jesus frågar sina lärjungar vem människorna säger att han är. Någon slags profet, är svaret. Profet kallas den som talar Guds ord, så det är ett erkännande att Jesus har ett budskap från Gud. Men det är inte hela sanningen om Jesus.

Och ni, frågar han sina lärjungar, vem säger ni att jag är? Då svarar Simon Petrus: Du är Messias, den levande Gudens son. Jesus inte bara talar Guds ord. Han är Guds ord. Jesus är Guds logos, skaparordet som finns med från begynnelsen. Han är den djupa verkligheten, mönstret som präglar hela skapelsen. Han är den Smorde – Messias på hebreiska, Kristus på grekiska. Han är den sanna Människan, Guds avbild som den var tänkt att vara och som vi en gång ska bli. Han är livets mening och mål, den som ska sammanfatta allt i sig, så att Gud blir allt i alla. Han är Gud själv inkarnerad, Gud i mänsklig gestalt.

Det är inte säkert att Petrus förstod den fulla vidden av sina ord. För vem kan förstå Guds mysterium helt och fullt? Men han förstod tillräckligt mycket för att Jesus skulle svara: Salig är du, Simon Barjona (Jonas son), ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.

Den som känner igen Jesus som Messias är salig. Det är den sanna lyckan, att känna Jesus och tro på honom. Att finna livets mening och djup, det är saligt. Att stå ansikte mot ansikte med Guds kärlek och nåd, det är saligt.

Tron är inte en intellektuell prestation, utan en gåva från Gud. En gåva som Simon Petrus har valt att ta emot och leva i och göra till centrum i sitt liv.

Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka. När Simon Petrus har sagt: Du är Messias, så svarar Jesus med att säga: Du är Petrus. Simon finner sin sanna identitet när han lär känna Jesus som Messias.

Namnet Petrus betyder klippa. Vi vet inte om det är Jesus som ger Simon namnet Petrus, eller om han redan kallades så. Det är lite ironiskt att just Simon får namnet Petrus – han är ju så spontan och impulsiv, allra minst någon stadig klippa. Han ska gå på vattnet för Jesus, men blir rädd när han ser vågorna och sjunker. Han ska ge sitt liv för Jesus även om alla de andra sviker, men han flyr och förnekar tre gånger att han känner Jesus. Det är ironiskt att Simon får namnet Petrus. Men det är också fullt av nåd – för om Petrus kan vara en klippa att bygga på, då kan ju vi också vara det.

Egentligen är det Kristus som är klippan som vi ska bygga våra liv på. Men Petrus är en kristen, en som känner Kristus, och därför kan Kristus också bygga på honom. Det är ett av himmelrikets mysterier att Gud ger oss människor så stort förtroende. Guds kyrka byggs inte ovanifrån utan underifrån, av oss människor, med oss som byggstenar.

Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. Petrus brukar avbildas med två nycklar i handen. En att låsa med, en att låsa upp med. I folklig tradition talar man om Sankte Per som står vid himlens port och bestämmer vilka som ska få komma in i himlen, och vilka som inte får komma in.

Men det är en sammanblandning. Himmelriket är inte detsamma som himlen. Himlen är platsen där Gud bor. Dit når vi inte, och där kan inte vi bestämma vem som kommer in. Men himmelriket, det finns här på jorden. Himmelriket är Guds rike på jorden – som vi ber i bönen Vår Fader: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen. Överallt där Guds vilja sker, där är himmelriket (eller Guds rike, det är samma sak). Där är Gud kung i sitt rike, där råder sanningen och kärleken.

Himmelriket kan inte definieras och avgränsas. Man kan inte säga Här är det, eller Där är det, utan himmelriket är inom oss och mitt ibland oss. Himmelriket är som en surdeg som knådas in i tre mått mjöl och till slut är allt genomsyrat.

Uppståndelsen och det eviga livet hör till den kristna tron. Men tron handlar framför allt om livet här på jorden. Jesus talar mycket mer om himmelriket än om uppståndelselivet.

Petrus är inte himlens dörrvakt. Det är himmelrikets nycklar han får. Det är ett uppdrag här på jorden, ett uppdrag som handlar om att öppna upp för himmelriket. Att öppna människors hjärtan för Guds närvaro. Och uppdraget ges inte bara till Petrus – på ett annat ställe säger Jesus att alla lärjungar har uppdraget att binda och lösa, alltså att använda himmelrikets nycklar.

Att binda och lösa kan i rabbinsk tradition handla om att tolka torah, att avgöra vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Himmelrikets nycklar kan handla om att vi förvaltar Jesu ord och har ansvaret att tolka bibeln och evangeliet.

Nycklamakten handlar också om att förlåta synder – när vi ger syndernas förlåtelse här på jorden, så är synderna faktiskt förlåtna i himlen, inför Gud. Varje söndag använder vi himmelrikets nycklar i början av gudstjänsten.

Kyrkan är inte detsamma som himmelriket. Men kyrkan är viktig, för vi har fått ansvar att förvalta himmelrikets hemligheter, himmelrikets mysterier. Kyrkan ska hjälpa människor att se Guds rike och ta emot det – med hjälp av de himmelrikets nycklar som är evangeliet, bibeln, sakramenten, liturgin, gemenskapen, medmänskligheten.

Himmelriket finns överallt, för hela jorden är full av Guds härlighet, som seraferna sjunger i visionen av Gud som profeten Jesaja får se i templet. Med himmelrikets nycklar kan vi ana Guds närvaro överallt, och öppna upp för att ta emot Guds kallelse och säga som Jesaja: Här är jag, sänd mig!

Vem Jesus är och vem jag är hör ihop. När jag lär känna Jesus lär jag känna min egen sanna identitet. I relationen till Jesus finner vi himmelrikets nycklar.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar