Trettio tusen silvermynt

Predikan i Varbergs kyrka 29 juli 2018

Fem talenter – det är väldigt mycket pengar. En talent är sex tusen silvermynt, eller ungefär trettiofem kilo. Så den tjänare som fick en talent fick hela ryggsäcken full med pengar, så mycket som han kunde bära. Den som fick två talenter behövde ta en packåsna till hjälp för att få med sig alla silvermynten. Och fem talenter, etthundrasjuttiofem kilo, det blir en hel vagnslast med silvermynt.

Det är svårt att översätta talenter till dagens penningvärde, för ekonomierna är så olika. Men vi får tänka att det handlar om många miljoner kronor. Sådana summor som är fantasibelopp för de allra flesta.

Vad skulle du göra om du hade så mycket pengar? Om du hade en hel vagn med trettio tusen silvermynt, vad skulle du göra då? Eller om du hade trettio miljoner kronor? Det är den frågan som spelbranschen använder för att locka oss att köpa lotter och spel. De säljer drömmen om ett bekymmerslöst liv, där vi kan köpa allt som vi önskar oss.

Men för tjänarna i berättelsen blev det inte ett bekymmerslöst liv. Tvärtom. Pengarna var ju inte deras egna, utan de var förvaltare som skulle ta hand om pengarna åt sin herre. Det var nu deras bekymmer började. Den som hade en vagn med pengar skyndade sig iväg och köpte upp allt möjligt som kunde ge avkastning på pengarna. Jordbruksmark och vingårdar, handelsskepp och tullrättigheter. Den som hade en packåsna med pengar gjorde likadant.

Men den som hade en ryggsäck med pengar, han vågade inte riskera något. Skörden kunde ju slå fel. Skeppen kunde förlisa. Ett uppror skulle kunna förstöra tullinkomsterna. För säkerhets skull grävde han ner pengarna i stället, hela ryggsäcken, så han säkert visste var han hade dem någonstans.

När den rike mannen kommer tillbaka kräver han redovisning av sina tjänare. Den förste tjänaren visar stolt upp att han nu har två vagnar med silvermynt. Den andre tjänaren har två packåsnor fullastade med pengar. Men den tredje tjänaren kommer med sin jordiga ryggsäck och ger tillbaka exakt det belopp som han tagit emot. Han har inte rört pengarna, inte använt dem, bara stoppat undan dem.

Den rike mannen berömmer sina högpresterande tjänare och belönar dem. Men den lågpresterande tjänaren kallas för slö och oduglig och kastas ut i mörkret. Det hjälper inte att han håller ett försvarstal där han förklarar att han var rädd och därför ville vara säker på att inte förlora pengarna.

Vad lär vi oss av den här berättelsen? Jesus säger att det är en liknelse om himmelriket – ”det blir som när en man skulle resa bort…” Det är alltså inte en beskrivning av hur himmelriket fungerar. Men något i berättelsen ska likna himmelriket. Det finns något här som visar hur det sanna och verkliga livet ser ut, livet med Gud. Men vad kan det vara?

Det mesta i berättelsen liknar mest den vanliga, hårda verkligheten. En rik och girig man som kräver ränta på sina pengar. Tjänare som ser till att pressa fram vinst till priset av arbetares och jordbrukares hårda slit.

Kan poängen vara att vi ska vara goda samhällsmedborgare genom att investera vårt kapital och tjäna så mycket pengar som möjligt? Nej, det går på tvärs mot allt annat som Jesus säger. ”Samla inte skatter här på jorden”, säger han. ”Samla skatter i himlen” i stället. Det vill säga, satsa på det som är värdefullt inför Gud. Visa kärlek och omsorg om dina medmänniskor. Ge mat åt den som är hungrig och kläder åt den som behöver det. Direkt efter liknelsen om talenterna kommer liknelsen om fåren och getterna, där Jesus gör klart att de enda pengar som har värde inför Gud är de vi gett bort.

Kan poängen vara att Gud är som herren i den här liknelsen, som belönar de flitiga och bestraffar den som är ängslig och oföretagsam? Nej, Gud är raka motsatsen till den hårde och girige mannen som kräver ränta på sina pengar. I bibeln ses det som orättfärdigt att ta ränta när man lånar ut pengar. Det är ett sätt att utnyttja den fattige som behöver låna. ”Ge åt den som ber dig”, säger Jesus. ”Gör gott och ge lån utan att hoppas få igen.” Gud är inte den som ”skördar där han inte har sått”, utan tvärtom den som ger liv åt allt.

Den rike mannen i liknelsen påminner mer om Herodes Antipas, som var furste över Galileen på Jesu tid. Två gånger reste han till Rom för att försöka övertala kejsaren att utnämna honom till kung över hela Judeen. Då utsåg han förvaltare som tog hand om hans egendomar, ungefär som tjänarna i liknelsen. Men båda gångerna misslyckades Herodes Antipas med sina ambitioner. Han blev inte kung.

En av Herodes Antipas tjänare, eller kanske hans tjänares tjänare, hette Matteus. Matteus var tullindrivare i Kafarnaum i Galileen, och bidrog till att pressa ut pengar från fiskarna i Galileiska sjön till Herodes Antipas kassakista. Men när Jesus kallade Matteus till lärjunge, lämnade han tullhuset och blev en i gruppen av tidigare fiskare och upprorsmakare.

När Matteus berättar liknelsen om talenterna har han erfarenhet både av att vara den gode tjänaren som förvaltar sin herres kapital, och att vara den misslyckade tjänaren. När Jesus greps av soldaterna i Getsemane, då blev Matteus rädd och flydde med de andra lärjungarna. Jesus ger sitt liv för dem som är misslyckade och rädda och för alla som är i mörkret. Därför kan liknelsen om talenterna inte handla om hur Gud behandlar den som misslyckas. Gud är raka motsatsen till den hårde och krävande herren i liknelsen.

Poängen med liknelsen är att vi är förvaltare. Vi har enorma rikedomar, men de är inte våra egna. Var och en av oss har blivit anförtrodd med talenter att förvalta. Livet självt är en oerhörd rikedom – att vi finns till, att vi fått vakna upp till en ny dag. Den värld vi lever i är en rikedom, med skogar och hav, fiskar och fåglar och allt som lever. Våra medmänniskor är en rikedom, vänner och familj och alla som vi på olika sätt har att göra med. Vår samlade kunskap är en rikedom att ta vara på, den vetenskap och erfarenhet som gör att vi kan förstå livet och världen. Och var och en har vi fått våra särskilda gåvor och talanger att förvalta. Om vi tänker efter så ser vi att vi är som tjänarna i liknelsen – vi har säckar och vagnslaster av rikedomar att ta vara på, av sådant som är mycket mera värdefullt än silvermynt.

I bibelns första kapitel berättas det att Gud har skapat allting som finns. ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser”, säger Gud. Hur jorden har frambringat alla olika livsformer, det beskrivs inte i bibeln. Det får vi ta reda på genom naturvetenskapen. Det som bibelns skapelseberättelse vill säga oss är vad som är människans uppgift i skapelsen. Vi är skapade till Guds avbild. Vi ska vara lika Gud.

Det är en oerhörd välsignelse och utmaning vi får på bibelns första blad. Vi ska vara lika Gud. Vi ska vara kreativa och kärleksfulla, som Gud själv. Det är grunden för både människovärde och ansvar.

Alla människor är skapade till Guds avbild, det är viktigt att lägga märke till. Både kvinnor och män är Guds avbild, precis lika mycket. Både svarta och vita är Guds avbild, svenskar och kineser, fattiga och rika, högpresterande och lågpresterande. Så fort vi inför någon gradering av människovärdet och säger att vissa är viktigare och värdefullare än andra, då bryter vi mot Guds skapelseordning. Varje människa är skapad till Guds avbild, precis varenda en. När vi möter en främling, då möter vi Guds avbild.

Människorna ska ”vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden”. Den delen av uppdraget kan vi nog se som verkställd idag. Men uppgiften kvarstår att härska över jorden, ”över alla djur som myllrar på jorden”. Och vi ska härska som Guds avbild. Vi ska inte vara som Herodes Antipas som vill ha ränta och vinst på allting. Vi ska utöva vår makt som Gud själv, med kärlek och omsorg.

Med makt följer ansvar. Därför har vårt ansvar som människor aldrig varit större än idag, när vi har makt att både förgöra jorden och rädda den. Budskapet i den urgamla skapelseberättelsen är lika aktuellt som någonsin – vi har ansvar för både människor och djur och hela vår jord. Och Gud är med oss i detta ansvar. Vi är inte övergivna. Hela skapelsen vibrerar av Guds ande och ord.

Liknelsen om talenterna påminner oss om att vi är förvaltare och att vi ansvarar inför vår Herre för hur vi tar vara på våra rikedomar. Men allt är inte krav och börda i liknelsen. Det finns också en glimt av nåd och välsignelse. När tjänarna är trogna sin uppgift får de gå in i sin herres glädje. Det visar sig att talenterna de fått att förvalta trots allt är deras egna. De får behålla det som de blivit anförtrodda och allt som de har tjänat längs vägen.

Här får vi en glimt av himmelrikets logik. När vi vill satsa på oss själva, på mig och mitt, då går vi miste om det viktigaste i livet. Men när vi ser vår uppgift som att tjäna och förvalta, då finner vi den sanna rikedomen. Den sanna glädjen är inte att vinna trettio miljoner. Den sanna glädjen är att leva i kärlek, att ta emot Guds nåd för att kunna ge av de gåvor vi fått. Då blir rikedomen vår egen, när vi delar den med andra.

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Kyrkan, kärleken och Pride

Insändare i Hallands Nyheter 28 juni 2018

”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”, står det i Bibeln. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont.” Jag behöver alltså veta vad som är gott och ont för min medmänniska, för att kärleken ska vara på riktigt. Kärleken förutsätter lyhördhet och respekt för våra olikheter.

Därför är det viktigt med Pride. Okunskap och fördomar har vållat mycket ont för HBTQ-personer som inte tillåtits att vara sig själva. Fortfarande utsätts människor för våld och diskriminering för att de är homo eller bi, trans eller queer. Kärleksbudet kräver av oss alla att vi söker kunskap och visar respekt och solidaritet med våra medmänniskor.

Varje människa är skapad till Guds avbild. Våra olikheter är en del av skapelsens skönhet och rikedom. Därför är Svenska kyrkan med i Pride. Därför går vi med i Pridetåget, därför bjuder vi in till regnbågsmässa i Varbergs kyrka. Störst är kärleken.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svenska värderingar

Tacksägelsebön på Varbergs torg, nationaldagen 6 juni 2018

Det är en vacker flagga vi har hissat, den blåa och gula. Jag tror den betyder något för oss alla, men vi kan ha många olika associationer till vad den svenska flaggan står för. Den kan stå för tradition och samhörighet. Den kan stå för högtidsdagar och födelsedagar då vi hissar flaggan.  Den kan stå för jordgubbar och semester. Den kan stå för landslaget i fotboll eller ishockey. Den kan stå för vår svenska kultur, som vi blir mest medvetna om när vi är utomlands. Och den kan stå för det nya landet, som tog emot oss när vi var på flykt.

Ibland talar vi om svenska värderingar. Jag tror att om vi gick laget runt och berättade om vad vi menar med svenska värderingar, så skulle vi ge lite olika svar. En del svar skulle låta som socialdemokratiska värderingar eller borgerliga värderingar. Det skulle vara värderingar om nationalism eller om internationell solidaritet. Det skulle vara kristna värderingar eller sekulära värderingar. Det skulle vara värderingar som handlar om västerländsk demokrati och humanism, om mänskliga rättigheter, om jämlikhet och tradition, och om ansvaret för framtiden och miljön.

Om vi ska hitta en gemensam nämnare i allt detta så blir det kanske den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Den principen kan de allra flesta skriva under på. Den gyllene regeln är kärnan i att ha värderingar och moral. Jag citerar den gyllene regeln från Bibeln, men den finns formulerad på liknande sätt i alla kulturer och religioner. Den gyllene regeln är både allmänmänsklig och svensk.

Vad är det vi firar när vi firar nationaldagen? Jag tror det kan vara lite olika saker vi firar, och så får det lov att vara. Vi får rymmas på samma torg och under samma flagga, med våra allmänmänskliga likheter, och med våra olikheter i värderingar och traditioner. På nationaldagen kan vi förenas av tacksamheten över det som är gott och bra i vårt land, och vår önskan att fortsätta leva i fred och välstånd.

Vi får bli stilla en stund och tänka på vad vi är tacksamma för och vad vi önskar oss för Sverige.

Gud, tack för vårt underbara land,

för skogar och ängar, hav och sjöar,

för mäktiga fjällvidder och böljande fält,

för myllrande städer och levande landsbygd.

Gör oss medvetna om värdet i nedärvda traditioner

och öppna oss för rikedomen i mångfalden av nya erfarenheter och kulturer.

Gud, välsigna Sveriges land.

Välsigna vårt land med regn och sol,

fred och hälsa,

bröd och gemenskap

och frid i själen. Amen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Till Olivia på dopdagen

Predikan vid Olivias dop i Varbergs kyrka 3 juni 2018

Olivia, nu ska du snart döpas här i Varbergs kyrka. Du har inte valt själv att du ska döpas, utan dina föräldrar har burit dig hit. Så är det med mycket av det som är viktigt i livet, att vi hör till ett sammanhang innan vi själva kan välja vart vi vill höra. Vi får mycket som gåva innan vi själva har något att ge. Detta handlar dopet om – att du får livet som gåva, av nåd, och att du hör till ett sammanhang som bär dig.

Du döps när du är 80 dagar gammal, som traditionen är i Etiopien. Det har du gemensamt med din storasyster, din mamma och din mormor, som har döpts i den etiopiska ortodoxa kyrkan. Du hör ihop med dem. Du har en svensk dopklänning som dina kusiner använt tidigare. Den säger att du hör ihop med din pappas släkt och din farmor och farfar, som har döpts i Svenska kyrkan. Det är två släkter som möts i dig, Olivia, två traditioner. Du hör ihop med dem båda och bärs av dem båda.

Du ska döpas i den här dopfunten. Den är gjord av ek och tillverkad av Sven Snidare år 1619, sägs det. Kyrkan i Varberg har brunnit två gånger sedan dess, så två gånger har man räddat dopfunten undan lågorna. Dopfuntens kärna är av sten och ännu äldre, troligen från 1300-talet. Kanske har den stått i Getakärrs kyrka, som var den första kyrkan här i Varberg. Många tusen barn har döpts i den här dopfunten, och säkert en hel del vuxna också. Det sammanhanget fogas du in i när du döps. Så länge Varberg har funnits har föräldrar burit sina barn till dopet i den här dopfunten.

Men dopets sammanhang är ännu större än så. Du kommer att döpas i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Det är miljarder människor som döpts på det sättet, under två tusen år. När du döps blir du en del av den världsvida kyrkans gemenskap. Du blir en kristen, och bärs av ett sammanhang som är mycket, mycket större än vi som är här idag. Vart du än kommer i världen så finns det kristna där som är döpta precis som du. Du har bröder och systrar i alla länder på jorden.

Du döps i Faderns namn, i Skaparens namn. Därför är sammanhanget ännu större än den världsvida kyrkan. Du hör ihop med Skaparen, och därmed hör du ihop med hela skapelsen. Du hör ihop med alla människor, med alla växter och djur, och med hela universum. Vattnet som du döps i är en del av kretsloppet på jorden. Vattenmolekylerna har funnits i sjöar och hav, i koltrastar och dinosaurier, innan de samlas här i dopfunten för att hällas på ditt huvud. Allt liv på jorden har sitt ursprung i vattnet. Precis som du, Olivia, som börjat ditt liv i fostervattnet i din mammas mage.

Du döps i Sonens namn, Jesus Kristus från Nasaret i Galileen. Korfönstren här i kyrkan berättar om Jesus. Från födelsen och dopet, till korsfästelsen och graven, till uppståndelsen och himmelsfärden. När du döps blir du en del av den här berättelsen. Du kommer att ha många goda dagar i livet, mycket glädje och mycket välsignelse. Men du kommer också att drabbas av motgångar och lidande. Berättelsen om Jesus säger att lidandet är en del av livet. Alla människor måste lida och dö. Men lidandet och döden har inte sista ordet. Lidande följs av upprättelse. Död följs av uppståndelse. När du döps fogas du in i berättelsen om Jesus. Och Jesus lovar att vara med dig alla dagar till tidens slut.

Du döps också i den heliga Andens namn. Anden är Guds energi som finns i hela universum. Anden är själva livskraften, som ger dig andning och hjärtslag och glädje och inspiration. ”Det som har fötts av ande är ande”, säger Jesus. Olivia, du är född av både vatten och ande. Du är kropp och själ och ande. Du hör ihop med Gud och med hela universum. Varje dag får du födas på nytt. Varje dag får du ta emot livet på nytt som en gåva. Du hör till en gemenskap som bär dig.

Efter hand kommer du också att få bära andra. Det kommer dagar när du är den som är stark och får bära din syster och din mamma och din pappa. Kanske kommer det en dag när du bär dina barn till dopet. Men hela tiden är du buren av Gud, Fadern och Sonen och Anden, som är med dig alla dagar till tidens slut.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in?

Predikan i Varbergs kyrka 6 maj 2018

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? De frågorna ska predikan handla om idag.

Vi har hört hur Abraham förhandlar med Gud om staden Sodom. Gud vill förgöra Sodom eftersom människorna där är onda. Men Abraham vill rädda staden. Kanske för att han bryr sig om alla människor i Sodom, både män och kvinnor och barn. Kanske för att hans brorson Lot är en av invånarna i staden.

”Säg att det finns femtio rättfärdiga i staden, då måste väl staden få stå kvar, för de femtios skull? Inte kan väl Gud förgöra de rättfärdiga tillsammans med de orättfärdiga?”, säger Abraham. ”Ska inte den som är hela jordens domare göra det som är rätt?” Gud får hålla med om det, Abraham har en poäng. ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden”, säger Gud. Men Abraham nöjer sig inte med det svaret. Han litar inte riktigt på att det ska finnas femtio rättfärdiga. ”Om det finns fyrtiofem, hur blir det då?” Gud lovar att om det finns fyrtiofem, då ska staden skonas. Abraham prutar ända ner till tio rättfärdiga. Och Gud lovar att för tio rättfärdigas skull, ska hela staden räddas.

Varför nöjer sig Abraham med det? Tror han att det räcker så, att tio rättfärdiga måste det finnas? Är han rädd att Gud ska bli arg om han fortsätter pruta? Eller skulle det verka alltför släpphänt att vilja skona de onda för bara fem rättfärdigas skull? Det får vi inte veta. Men vi får veta hur det går för Sodom. Det visar sig att det bara finns en enda rättfärdig där. Bara Lot är rättfärdig, Abrahams brorson. De andra är onda, så därför förstörs staden i ett regn av eld och svavel. Ondskan får sitt straff.

Vad var det som var så syndigt med Sodom? Det får vi inte veta så mycket om. Ett exempel får vi på Sodoms ondska, och det handlar om hur man behandlar främlingar. När Gud och ett par änglar kommer vandrande i skepnad av tre män, då bjuder Abraham genast in dem på middag, fastän han inte vet vilka de är. De båda änglarna vandrar vidare till Sodom, där Lot får syn på dem och bjuder hem dem till sig. Abraham och Lot är rättfärdiga, och det yttrar sig i hur de behandlar främlingar. Fullständiga främlingar tar de emot som hedersgäster. Men alla de andra i Sodom är orättfärdiga, så de beter sig tvärtom. De samlas till en mobb utanför Lots hus och kräver att han ska skicka ut sina gäster till dem. Lot vägrar. Men folkmassan är så hotfull att han erbjuder sig att skicka ut sina två unga döttrar till dem i stället.

I berättelsen är detta ett tecken på hur extremt rättfärdig Lot är. Han värnar så mycket om sin heder att han är beredd att offra sina egna barn för att skydda sina gäster. Lot är storslagen och generös när han är beredd att offra sina barn – precis som Abraham var beredd att offra sin son Isak vid ett annat tillfälle. För oss blir detta i stället ett tecken på det kulturella avståndet mellan oss och Bibelns värld. Det som är gott och riktigt för Abraham och Lot är inte alltid gott och riktigt för oss. Abraham och Lot hör hemma i en patriarkal hederskultur, där hustrur och barn är mannens ägodelar, och där män är viktigare än kvinnor. Vi måste förstå berättelserna utifrån det.

Det innebär att vi inte kan använda Bibeln som facit om rätt och fel i alla frågor som i står inför idag. Det är inte det vi har Bibeln till. Bibeln talar inte om vad som är rätt och fel i alla detaljer. Det har vi vårt förnuft till. Människan har ätit av kunskapens träd, så vi kan skilja mellan gott och ont. Ofta kan det vara svårt i detaljerna. Men i stora drag vet vi vad som är rätt och vad som är fel. Gud använder sig av vårt samvete, vårt förnuft och vår samlade erfarenhet för att ge oss vägledning om rätt och fel.

Bibeln ger också vägledning, men den är inte främst en lärobok i moral. Den är mycket viktigare än så. Bibeln handlar om vad som är viktigast i livet, om vad vi ska ha för mål och riktning i våra liv. Bibeln handlar om Gud, och om vår relation till Gud. Framför allt handlar Bibeln om hur Gud möter oss i Kristus. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Så kan den kristna tron sammanfattas. Bibeln har vi för att vi ska lära känna Kristus. Därmed finns det centrum och periferi i Bibeln. Kristus är centrum. Den patriarkala hederskulturen, som Abraham och Lot lever i, är periferi.

Därmed inte sagt att vi inte har något att lära av berättelsen om Sodom. Eller att vår värld idag skulle vara mer moraliskt högtstående. Sodomsdoktrinen är lika radikal idag som den var då – om det finns tio oskyldiga i en stad, så får staden inte förstöras. Tänk om världens ledare hade tillämpat den principen! Då skulle det bli omöjligt att föra krig. Då skulle Hiroshima och Nagasaki ha fått stå kvar. Då skulle kriget i Syrien stanna upp.

Hederskulturens normer för gästfrihet utmanar oss också idag. Hur behandlar vi dem som är gäster och främlingar i vårt land? När bjöd vi senast in en främling i vårt hem, så som Lot och Abraham gör? Och det är lärorikt att se hur berättelsen om Sodom används senare i Bibeln. Sodom används inte som ett mönster för hur det går för de andra, för de onda, de som inte är som vi. Utan Sodom är en anledning till självprövning – är vi egentligen bättre än de? Hur behandlar vi främlingar och fattiga? Profeten Hesekiel säger så här till Jerusalem: ”Detta var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig” (Hes 16:49). Så blir Sodom en påminnelse om att visa medkänsla och barmhärtighet.

Vad ska vi göra med Sodom? Vad ska vi göra med de onda? Eld och svavel och kärnvapen är en dålig lösning på ondskans problem. För gränsen mellan gott och ont kan inte dras med en prydlig linje mellan olika grupper av människor. Gränsen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta. Därför kan inte det onda drivas bort med eld och svavel och bomber. Gud går ganska snart ifrån den lösningen i Bibeln. Det ser vi till exempel i berättelsen om Jona, där profeten blir besviken över att Gud skonar den onda staden Nineve. ”Var det inte det jag visste”, säger Jona, ”att du är en nådig och barmhärtig Gud. Det var ingen idé att jag gick hit och förkunnade dom, när du bara förlåter.” Så får Gud förklara att Gud har omsorg om alla människor, inte bara Israels folk. Sodom och Nineve är inte ”de andra” Sodom är du och jag. I varje människas hjärta finns det brist på medkänsla och barmhärtighet.

Så vad ska vi då göra med Sodom? Svaret vi får i dagens bibelläsningar är att vi ska be bort det onda. Som Abraham bad för Sodom ska vi be för vår värld. Som den envisa änkan bad om sin rätt, så ska vi be för varje människa som lider nöd. Bön är inte bara ord. Bön förändrar vårt hjärta – och därmed våra liv. När människors hjärtan och liv förvandlas, då kan världen förvandlas.

Abrahams bön för Sodom är en god bön. Men den är inte färdig. Om bönen hade fått tid att sjunka in hos Abraham, så skulle han nog inte nöjt sig med att be Gud att skona Sodom. Han skulle själv ha begett sig dit för att ge staden större chans att klara sig. Om han ber om tio rättfärdiga i Sodom, så kan han själv se till att vara en av dem. Så fungerar bönen. När vi ber att Gud ska göra något, då ställer vi oss själva till Guds förfogande för detta. Det är inte Gud som behöver vår bön. Gud känner redan alla våra önskningar och behov. Det är vi som behöver bönen – för att komma till klarhet över vad som är viktigt för oss, för att bearbeta och fokusera, för att kunna växa i tro och ta emot mer av Gud i våra liv.

Eller kanske är det ändå så att Gud behöver vår bön – för Gud behöver oss. Det är ett av skapelsens stora mysterier, att Gud behöver människor. Så Gud behöver vår bön. Inte för att få information, men för att få relation. Gud behöver en relation till oss människor. Gud vill nå vårt hjärta. Därför ska vi be.

Ytterst är det Kristus som är svaret på Abrahams bön. När det inte går att få tag på tio rättfärdiga som räddar Sodom, då måste något göras. Bristen på rättfärdighet kan inte mötas med eld och svavel. Bristen på rättfärdighet måste mötas med rättfärdighet. Därför blir Gud själv svaret på Abrahams bön. Kristus är den Rättfärdige som räddar vår jord. För hans skull ska mänskligheten skonas undan förgörelsen.

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Det behövs bara en. Bara Kristus är rättfärdig, ingen annan. Men det räcker. Det behövs bara Kristus, och människor som vill följa honom. Människor av kött och blod som tar emot tro och hopp och kärlek från Gud. Vi behöver inte vara felfria, vi kan ändå andas in liv i vår värld.

Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? Det behövs bara en. Varje bön som kommer från hjärtat ger rum för Gud att gripa in. Vår bön ger rum för Gud i vårt hjärta, och därmed i vår värld.

Gud, låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. Amen.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den som lyfter upp ett barn till kinden

Predikan i Sollyckans kyrka 29 april 2018

För ett par veckor sedan var påven Franciskus i en förort till Rom och träffade människor där. En liten pojke som heter Emanuele skulle få ställa en fråga till påven, en mycket viktig fråga. Men när Emanuele står vid mikrofonen får han inte fram sin fråga utan börjar gråta i stället. Då vinkar påven till sig honom och säger: ”Viska i mitt öra.” Emanuele går fram till Franciskus och viskar i hans öra. Påven kramar om honom och de pratar en stund. Sedan går Emanuele ner till sin plats igen.

Påven vänder sig till de församlade och säger att han fått lov av Emanuele att säga vad det var han ville fråga. Han frågade om sin pappa, som dog för inte så länge sedan. Pappan trodde inte på Gud, men han var en bra pappa och han döpte sina fyra barn. ”Är min pappa i himlen?”, undrar Emanuele. Påven säger att det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud är som en pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. ”Vad tror ni”, säger han till dem som lyssnar, ”tror ni att Gud skulle köra bort Emanueles pappa? Skulle Gud överge något av sina barn?” ”Nej”, svarar publiken. ”Där, Emanuele”, säger påven, ”där har du ditt svar. Gud är stolt över din pappa.”

Jag blir berörd för att påven svarar så fint på Emanueles fråga. Han svarar inte på den teoretiska frågan, om man kan komma till himlen utan att tro på Gud. I stället tar han fasta på Emanueles kärlek till sin pappa och pappans kärlek till Emanuele, och visar att detta har med Gud att göra. Gud är som Emanueles pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Därför är Gud stolt över Emanueles pappa, som älskade sina barn.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så säger Gud genom profeten Hosea. Det är en av mina favoritrader i Bibeln. För den är så konkret och så lätt att känna igen sig i. Alla som lyft upp ett litet barn kan förstå vad som menas. Man lyfter upp barnet för att trösta eller för att hälsa. Och när man håller den varma och mjuka lilla kroppen, kind mot kind – då är det som att det finns inget viktigare i hela världen. Man blir så full av kärlek att det nästan gör ont.

Sådan är Gud – som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så full av kärlek är Gud, till var och en av oss. Så engagerad och sårbar. Det är detta det betyder att Gud är vår fader. När vi säger att Vi tror på Gud Fader allsmäktig, när vi ber Vår Fader, du som är himlen – då kan vi tänka på bilden av Gud som lyfter sitt barn till kinden.

Dagens epistel är från Första Johannesbrevet, som är ett kärleksbrev i Bibeln. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss. Guds kärlek är grunden för vårt liv. När vi tror och litar på det, då vi kan leva frimodigt och helhjärtat. Vi får påminnas om detta genom att läsa Bibeln som ett kärleksbrev från Gud. Ni vet, som man gjorde på den tiden när vi fortfarande skrev brev – om man fick ett kärleksbrev så läste man det om och om igen, och de bästa raderna lärde man sig utantill.  Så får vi läsa Bibeln. Och vi får läsa hela skapelsen som ett kärleksbrev. Varje vind och varje träd, varje blomma och varje medmänniska är en hälsning från vår skapare. Hela skapelsen är ett kärleksbrev till dig personligen.

Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra, fortsätter aposteln. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och Guds kärlek har nått sin fullhet i oss. Gud är alltså närvarande och verksam i oss när vi älskar våra medmänniskor. Så om du längtar efter Guds närvaro i ditt liv – vänd dig till din medmänniska med kärlek!

Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Därmed är bekännelsen av Jesus som Guds son i grunden samma sak som att älska sina medmänniskor – för båda sakerna innebär att Gud förblir i oss och vi i Gud, skriver aposteln till oss idag. Hur kan det vara så? Är tro och kärlek samma sak? Ja, i Bibeln är det så, att tro och kärlek är två sidor av samma sak. Tro och kärlek är två sidor av vår relation till Gud.

I vår lutherska tradition har vi varit noga med att skilja mellan tro och gärningar. Det är viktigt att göra det när vi talar om vad som är grunden för vår relation till Gud. Vi kan inte förtjäna något inför Gud genom våra gärningar, vår relation till Gud bygger inte på våra prestationer. Vi är frälsta genom nåd, genom tron allena. Vi kan inte prestera något som håller inför Gud. Därför är vi fria från kravet att prestera. Vi behöver inte ha fokus på oss själva och våra prestationer. I stället kan vi ha fokus på Gud och våra medmänniskor.

Men det finns en risk med att skilja mellan tro och gärningar, om vi får för oss att tron är något teoretiskt som inte hör ihop med vad vi gör. Om tron blir en åsikt om Jesus i stället för ett liv med Jesus. Det var inte meningen.

I Bibeln handlar tro alltid om engagemang. Att säga ”herre, herre”, men inte göra Guds vilja, det är ingen riktig tro. Ordet pistis, som vi översätter med tro, kan lika gärna översättas med förtröstan eller trofasthet. Att tro på Jesus i biblisk bemärkelse, det handlar inte att hålla med om det som Bibeln säger om Jesus. Tro innebär att hålla fast vid det som Bibeln säger, att hålla fast vid Jesus. Att lita på Jesus och förtrösta på honom, så att den förtröstan formar våra liv.

Därför är tro och kärlek två sidor av samma sak som inte kan skiljas åt. Guds kärlek och Guds pistis, Guds trofasthet, är två sidor av samma sak. På samma sätt som vår kärlek och vår förtröstan är två sidor av samma sak. Jesus säger att vi kan ha en relation till honom utan att veta om det. När människorna i liknelsen om domen undrar när de sett Jesus hungrig och gett honom mat, då svarar Jesus att det som de gjort mot dessa minsta som är hans bröder, det har de gjort mot honom. När vi drivs av kärlek, då handlar vi i tro på Jesus, vare sig vi tänker på det eller inte.

Jesus är alltså den fullkomliga kärleken i mänsklig gestalt. Han är kärleken inkarnerad, därför har all kärlek med honom att göra. Hans liv visar oss att kärlek och lidande hör ihop. Men att kärlek också hör ihop med uppståndelse och nytt liv. Kärleken är engagerad och sårbar. Den som lyfter upp ett barn till kinden gör sig sårbar. Ofta sviker vi den som älskar oss och litar på oss. Ofta blir vi svikna. Men Jesus visar oss en Gud som alltid är beredd att vända andra kinden till och lyfta oss upp på nytt. I den gudomliga omfamningen får vi hämta vår glädje och styrka, så att vi kan omfamna våra medmänniskor.

Vi kan undra hur det är med frågan om vilka som kommer till himlen. Men vi får nöja oss med det svar som påven ger till Emanuele, för det är samma svar som vi får i Bibeln. Det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Gud är som den som lyfter upp ett barn till kinden.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Genom kärleken har vi gemenskap med Gud. Inte för att vår kärlek är så stark. Utan för att Guds kärlek är stark. Starkare än allt annat i himlen och på jorden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nu har ljuset makten

Predikan i Sollyckans kyrka vid påsknattsmässan 31 mars 2018

Nu har mörkret makten. Så säger Jesus när soldaterna griper honom i Getsemane. Och så måste hans lärjungar ha upplevt det som hände. Mörkret har makten när deras herre och vän blir torterad och dödad. Mörkret har makten när deras hopp om Guds rike blir krossat. Drömmen om en bättre värld, där Gud har makten, var bara en dröm. Våldet och döden har fått sista ordet.

Det enda som återstår nu är att ge Jesus en värdig begravning. Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria och de andra kvinnorna, de gör vad de kan. De gör i ordning välluktande kryddor och oljor så att hans kropp ska lukta gott fastän den är död. När sabbaten är över ska de gå till gravkammaren för att tvätta hans kropp och smörja in den med kryddor och oljor. Något år senare ska de återvända för att ta vara på benen och lägga dem i en kista. Det var så man gjorde.

Men när de kommer till graven så är inte Jesus där. I stället finns där två änglar som säger till dem att han har uppstått. Den Levande finns inte bland de döda. Därför ska de lämna graven och gå ut i världen igen. Överallt dit de går kommer Jesus att vara med dem. De får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Det tar ett tag för lärjungarna att förstå det här, både för kvinnorna vid graven och för de andra som får höra vad de varit med om. Men efter hand sjunker det in. Jesus är uppstånden – det betyder att han alltid finns hos dem. Jesus är uppstånden – det betyder att kärleken och livet får sista ordet, inte våldet och döden.

När de ser tillbaka på det som hänt de här dagarna i Jerusalem, så kommer de att se att även när de trodde att mörkret hade makten, då fanns ljuset där. Till och med när Jesus är fastspikad på korset och snart ska dö, så är ljuset starkare än mörkret. Hans medkänsla och förtröstan är starkare än våldet och döden.

På korset ber Jesus för dem som dödar honom: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Till rövaren som ber Jesus att tänka på honom, säger han: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. Med sitt sista andetag säger Jesus: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. Detta är den tro, det hopp och den kärlek som besegrar döden.

Många gånger kan det kännas som att mörkret har makten, i våra personliga liv och i världen i stort. Men det är inte Pontius Pilatus och Herodes Antipas som har makten, inte Vladimir Putin och Donald Trump. Det är Gud som har makten. Den medkänsla och förtröstan som Jesus bär in i döden på korset, den övervinner döden. Jesus är uppstånden – därför har ljuset makten, trots allt.

Det kan ta ett tag för oss att förstå det här, kanske hela livet. Men efter hand får det sjunka in, att den kärlek som Jesus har till alla människor, både till dem som är korsfästa och till dem som korsfäster, den gäller också dig och mig. Den förtröstan Jesus har till sin Fader i dödens stund, den får bära även oss.

Vi får följa med Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria, ut ur graven, för att leva med den Levande. Vi får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar