Nära alla som ropar

Predikan i Varbergs kyrka 8 september 2019

”Herren är nära alla som ropar.” De orden hörde vi i dagens psaltarpsalm, så det är gamla och beprövade ord. Psaltaren är bibelns bönbok som både Jesus och Paulus lärde sig att be från att de var små. Orden var gamla redan då, för två tusen år sedan. Och de håller än idag.

Det är därför vi ber, för att vi känner att det är sant att Herren är nära alla som ropar. För att vi känner att det måste vara så. Vårt rop måste ha Någon som lyssnar. Det måste finnas en Kärlek som bär, för annars skulle allt rasa samman.

Herren är nära alla som ropar. Det kan vara bönens rop. Eller nödens tysta rop. Gud är nära den som är förtvivlad och övergiven. Gud är nära den som har sorg. Gud är nära den som är hungrig eller ensam eller sjuk.

Det är därför vi är i kyrkan idag, för att Gud är nära alla som ropar. Inte för att det är bara i kyrkan som Gud är nära, utan för att här i kyrkan blir vi påminda om att Gud alltid är nära.

”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.” Så lärde sig Jesus att be med Psaltarens ord. Så när han ser en kvinna som är krökt och inte kan räta på sig, då vet han vad han ska göra. ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, säger han till henne. För Jesus är det livets själva mening att göra Guds vilja. Och Guds vilja är att den som är kuvad och böjd ska kunna räta på ryggen och frimodigt möta andra människors blick.

Men synagogföreståndaren blir upprörd. I stället för att bli glad över att kvinnan blivit fri från det som plågade henne, så hittar han fel på hur det gått till. Kanske för att det skett utanför hans kontroll. Man får ju inte bota på sabbaten. Det är mot de religiösa reglerna. Som om människan var till för sabbaten och inte tvärt om.

Tyvärr är han inte ensam om att bete sig så dumt. Det finns många exempel in i vår tid på att kristendomen använts till att trycka ner människor i stället för att låta dem resa på sig. Men befrielse är alltid Guds verk. När vår tro befriar oss från rädsla och hopplöshet, då är det en gåva från Gud. När någon blir fri från en förtryckande tro, då är det Gud som befriar. Det kan vara Guds verk att någon lämnar sitt gamla sammanhang som var för trångt, för att kunna leva med Gud i sin fulla längd.

Det är typiskt för Jesus att det är en kvinna som får räta på ryggen på sabbaten. I evangelierna tar Jesus alltid parti för dem som är utsatta och nedtryckta. I ett patriarkalt samhälle innebär det att Jesus alltid försvarar kvinnor som blir kritiserade. Precis som han försvarar främlingar, barn, fattiga och föraktade. Jesus levde Psaltarens ord: ”Herren är nära alla som ropar, han rätar krökta ryggar.”

Även Paulus bad med Psaltarens ord och visste att Herren är nära alla som ropar. I dagens epistel från Romarbrevet, skriver Paulus att ”hela skapelsen ropar som i födslovåndor”. Det är inte bara människorna som ropar ut sin nöd inför Gud, utan hela skapelsen ropar. Alla levande varelser ropar till Gud, och hela naturen väntar på att räddas undan förgängelsen.

Detta är självklart i bibeln, att Gud inte bara är människornas Gud utan hela skapelsens Gud. När det står att alla lovar Gud, eller att Gud är barmhärtig mot alla, då handlar det inte bara om människorna. ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid”, står det i dagens psaltarpsalm. ”Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Lite tidigare står det: ”allt du har skapat skall tacka dig, dina trogna skall lovsjunga dig.” Hela naturen lovsjunger Gud, och människorna är välkomna att vara med i den kören.

I den moderna världen de senaste århundradena har vi fått för oss att det bara är människorna som räknas. Det är människornas hunger som ska mättas. Det är människornas behov och önskningar och vinstintresse som ska tillfredsställas, och naturen är råvaror till människans tjänst. I vår tid ser vi hur detta slår tillbaka på oss själva. Nu har vi skövlat så mycket av naturen att vi själva drabbas av klimatförändringar och mikroplaster och insektsdöd.

Paulus ord om att hela skapelsen ropar och hoppas på att befrias från förgängelsen, är mer aktuella än någonsin. ”Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”, skriver Paulus. ”Också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” Vilka är Guds söner? För Paulus är det alla människor som genom Kristus blir förvandlade till Guds avbild, så som vi människor var tänkta att vara. Guds söner är de fullvuxna och myndiga människorna, som kan ärva Guds rike.

Paulus skriver ”söner”, eftersom det bara var söner som hade arvsrätt och blev myndiga medborgare på hans tid. Men han menar förstås att alla människor kan bli Guds söner genom Kristus, både kvinnor och män. Hade han skrivit till oss idag så hade han nog skrivit att vi ska bli Guds fullvuxna barn, Guds döttrar och söner. Och när det sker, då ska hela ”skapelsen befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” Till Guds barn hör alltså inte bara människorna utan hela skapelsen, alla levande varelser.

En del av vår antropocentriska, människocentrerade världsbild har varit att vi ofta tänkt att det bara är människor som har en relation till Gud. Frälsningen gäller oss människor och det kristna hoppet är att vi människor ska uppstå till evigt liv. Men för Paulus och för resten av bibeln är det självklart att hela skapelsen har en Gudsrelation. Och att frälsningen omfattar hela skapelsen.

Paulus såg fram emot att hela skapelsen skulle befrias och återupprättas. Han trodde att det skulle ske snart, kanske i hans livstid. Så blev det inte utan vi väntar fortfarande. I vår väntan tror jag det är viktigt att vi återvänder till den bibliska visionen om hela skapelsens frälsning. För annars är det som att vi dras åt två olika håll. Dels har vi ett ansvar för jorden vi lever på, dels hoppas vi på att räddas undan jorden genom de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Men frälsningen är inte en livbåt, som räddar människor undan en sjunkande jord. Frälsningen är en ark, som rymmer både människor och djur, av alla arter. Herren är nära alla som ropar, både människor och djur och hela biosfären.

Med den visionen för vår frälsning så drar det lilla hoppet och det stora hoppet i samma riktning. Det lilla hoppet om ett bättre liv och en bättre värld här och nu, hör ihop med det stora hoppet om alltings återupprättelse och frälsning en gång i framtiden. Och det lilla hoppet om min frälsning, hör ihop med det stora hoppet om hela världens frälsning. Hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv gäller inte bara mig eller några få, utan hela jorden och hela skapelsen.

Herren är nära alla som ropar. Det är gamla och beprövade ord, som är lika aktuella idag som någonsin. Gud är nära den som ropar, vare sig det är människor som ropar eller om det är fjärilarna och girafferna, haven och regnskogen som ropar. Gud är nära och Gud rätar krökta ryggar så att vi kan leva med hopp och frimodighet.

Herren är nära alla som ropar och rätar krökta ryggar. Låt oss stå upp och bekänna vår tro!

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Goda förvaltare

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 18 augusti 2019

Dagens evangelium handlar om slaveri och piskstraff. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp, säger Jesus. ”Tjänare” står det på svenska. På grekiska används ordet för slav, doulos. Det är alltså slaveriets brutala verklighet som skildras, där slavar måste lyda sina herrar, och slavägaren kan straffa sina slavar efter eget godtycke. Hur kan Jesus använda en sådan liknelse?

Ja, han talar förstås i en tid då slaveri och kroppsbestraffningar hör till vardagen. Han tar en bild som folk känner igen. Vi kan säga att en bild är en bild. Vi förstår poängen, att den som fått större gåvor i livet har större ansvar än andra. Budskapet är att vi efter bästa förmåga ska göra Guds vilja och troget sköta de uppgifter vi får i livet. Så behöver vi inte bry oss om det föråldrade bildspråket.

Men en bild är inte bara en bild. Bilden färgar av sig på budskapet och föder associationer åt olika håll. I nya situationer kan bilden ge upphov till nya tolkningar. Slavägare har kunnat höra den här liknelsen och fått bekräftelse på att det är naturligt att äga slavar och rättvist att straffa de slavar som är olydiga. Och om man tänker att Gud är som slavägaren i liknelsen, då är Gud en dömande och skoningslös herre, som straffar oss hårt när vi inte gör det vi ska. Bibelord kan vara både livgivande och farliga. Därför behöver vi titta en gång till på liknelsen om förvaltaren. Vad betyder den egentligen?

Till att börja med är det viktigt att se vilka Jesus vände sig till. Jesus hade inga rika slavägare bland sina lärjungar. Han vände sig till enkla arbetare och daglönare. En del var säkert slavar och tjänstefolk. De kunde nicka instämmande när Jesus säger: Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Ja, tänk att få äta sig mätt. Tänk att ha en god förvaltare som ser till att man har det bra. Som inte missbrukar sin makt och slår och bär sig åt. En sådan förvaltare vore guld värd. Men den dålige förvaltaren som behandlar er illa, han förtjänar sitt straff. Så får man inte göra mot er.

Liknelsen om förvaltaren är svar på en fråga som Petrus ställer. Jesus har berättat en liknelse om trogna tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem. När husets herre kommer hem mitt i natten och finner sina tjänare vakna och beredda, då blir han så nöjd med dem att han vänder på rollerna och börjar passa upp sina tjänare. Då frågar Petrus: Gäller din liknelse oss eller alla? Är Gud så nöjd med alla människor som gör det goda eller är det vi lärjungar som är goda tjänare? Har alla människor ansvar inför Gud eller är det lärjungarna som har ansvar?

Jesus svarar med liknelsen om förvaltaren, där han skiljer på två olika sorters tjänare. Förvaltare har stort ansvar, andra tjänare har ett mindre ansvar. Poängen tycks vara att alla lärjungar har en förvaltares status och ansvar. Så stort förtroende har Jesus för sina lärjungar. Ni som är fattiga och förtryckta, säger Jesus, i Guds ögon är ni förvaltare med ansvar för människor ni möter. Så sträck på er! Och se till att ge vidare av de gåvor som ni fått. Ta hand om era medtjänare och dela ut maten åt dem i rätt tid.

Vi som är lärjungar till Jesus har ett större ansvar eftersom vi har anförtrotts mycket. Men vad är det vi har blivit anförtrodda med? Vet vi saker som inte andra vet? Har vi hemlig information om framtiden, vad som ska hända när? Nej, det har vi inte. Det finns många som försökt att sätta upp tidtabeller för den yttersta tiden och Jesu återkomst. Men hittills har alla haft fel, så det verkar osannolikt att vi skulle kunna ha någon sådan kunskap.

Har vi en djupare moralisk kunskap om rätt och fel? Nej, det har vi nog inte heller. I bibeln förutsätts det att alla människor har kunskap om gott och ont. Alla har ätit av kunskapens träd. Alla har ett samvete, som man kan välja att lyssna till eller inte lyssna till. Vi har bibeln förstås. Men för kristna är inte bibeln en regelbok att följa, utan en berättelse om Gud och Guds folk. Bibeln är framför allt evangelium, ett glädjebudskap om Guds kärlek och försoning.

Det finns många lagar och regler i bibeln, men de allra flesta av dem tillämpar vi inte idag. En del av dem för att de hör till förbundet mellan Gud och Israel, som inte omfattar oss hednakristna. Andra för att de hör hemma i ett annat samhälle än vårt och inte kan tillämpas rakt av i vår tid. Vi kan förstå intentionen med att man skulle lämna lite säd i kanten av åkern åt de fattiga, eller att församlingen skulle ge understöd åt änkor som uppfyllde vissa kriterier. Men idag organiserar vi de sociala skyddsnäten på andra sätt.

När det gäller moderna etiska frågeställningar, som klimatförändringar och koldioxidutsläpp, fosterdiagnostik och organtransplantationer, så finns det inga bibliska påbud alls. Vi får använda vårt samvete och vår empati, vår erfarenhet och vårt förnuft, och försöka avgöra vad som är gott och kärleksfullt för människor idag. När det gäller att avgöra vad som är gott och rätt har vi samma utmaningar som alla andra.

Men är vi bättre på att göra det som är gott? Har Jesu lärjungar en större moralisk förmåga? Nej, jag är rädd att det inte är så heller. Kristna människor har precis samma mänskliga svagheter som alla andra. Bibeln uppmanar oss gång på gång att göra det goda och lägga bort det onda. I dagens epistel står det att vi ska sluta leva som förut, och i stället klä oss i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska sträva efter att bli bättre människor. Men inte bättre än andra, utan bättre än vi själva är idag. Det är stor skillnad på de drivkrafterna, att mäta sig mot andra eller att mäta sig bara mot sig själv. När vi följer Jesus får vi träna på att praktisera kärlek och omsorg om våra medmänniskor. Men det goda vi gör är alltid till för andras skull, inte för vår egen skull.

Men vad är det då så som vi blivit anförtrodda, som gör att lärjungarna har fått ett större ansvar att förvalta? Den rikedom vi har är relationen till Gud, genom Kristus och Anden. Vi har en erfarenhet av att ta emot kärlek, försoning och nåd. Vi har en tro på Guds närvaro i vår värld och våra liv. Vi har ett hopp om Jesu återkomst, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Och vi har alla kyrkans rikedomar – vi har evangeliet och bibelns berättelser, vi har sakramenten och liturgin, vi har bönen och gemenskapen…

Tron, hoppet och kärleken, och erfarenheten av Guds närvaro – det är den skatt vi har fått att förvalta. Detta som vi har anförtrotts ska vi använda för våra medtjänares skull, medan vi väntar på vår herre. Det är inte en skatt som vi ska skydda och försvara, utan en skatt som vi frikostigt ska dela med oss av. Sådana skatter tar inte slut. De växer när de delas.

Vi får vara trogna och kloka förvaltare av Guds rikedomar, som vi förvaltar genom att ge bort dem, åt var och en vad den behöver. Detta är innebörden i Jesu liknelse.

Men hur är det med piskrappen? Är Jesus en sträng herre som straffar oss när vi inte sköter vårt uppdrag som förvaltare? Nej, dit kan vi inte sträcka bilden. För Jesus är inte bara vår herre utan också vår tjänare, som har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Jesus piskar ingen. I stället är det Jesus som blir piskad av Pilatus och de romerska soldaterna.

Kristendomens kärna är att Jesus är den som ger Gud ett ansikte i vår värld. Vi känner Gud genom att vi känner Kristus. Därmed vet vi vilken sida Gud står på när det gäller slaveri och förnedring. Gud står på de slagnas och lidandes sida. Gud är den som blir slagen, inte den som slår. Genom Kristus delar Gud vår smärta och vårt liv, vårt lidande och vår död. Med Kristus får vi uppstå till nytt liv.

Gud är ingen slavägare. Guds makt är den goda och livgivande och tjänande makten, som är modellen för hur vi ska använda vår makt. Vi ska tjäna och förvalta som Guds avbild. Var barmhärtiga som er fader är barmhärtig, säger Jesus. Gud är den som välsignar oss och bevarar oss och vänder sitt ansikte till oss.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

I korsets tecken

Predikan i Varbergs kyrka och Sollyckans kyrka 28 juli 2019

När vi döps får vi ta emot korsets tecken. Prästen säger: ”Ta emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge.” Dopet är både en inbjudan och ett löfte, brukar jag säga i doptalet. Det är en inbjudan att följa Jesus och vara hans lärjunge. Och det är ett löfte att Jesus är med den döpte alla dagar till tidens slut. Dopet är som en korsformad vattenstämpel som vi har med oss hela livet. Varje gång vi gör korstecknet fyller vi i vårt dopkors, och säger att vi vill leva i korsets tecken.

Att leva i korsets tecken, vad betyder det? Korset är en symbol som kan betyda många olika saker. Rent allmänt är korset en symbol för den kristna tron. Korset står för kristendomen, halvmånen för islam, davidsstjärnan för judendomen, och så vidare. Korset på den svenska flaggan markerar att vi hör till den kristna kulturen, den kristna traditionen och den kristna civilisationen. Vilken kultur och religion vi tillhör är förstås väldigt viktigt för vår identitet. Men korstecknet handlar inte om vår kultur eller vår religion. Det går djupare än så. Det handlar om liv och död och meningen med livet.

Från början är korset en symbol för döden. Och inte vilken död som helst, utan den mest plågsamma och förnedrande döden. Korsfästelse var straffet för den som gjorde uppror mot Rom. De som korsfästes tillsammans med Jesus var nog upprorsmakare, inte bara brottslingar i allmänhet. Förrymda slavar kunde bli korsfästa. Och andra som på olika sätt utmanade den romerska makten. Man korsfäste dem som var farliga för ordningen, för att varna andra för att göra som de.

Jesus blev korsfäst för att han var farlig för makthavarna. Han kritiserade inte andra religioner och kulturer – det hade varit ofarligt. Utan han kritiserade hyckleriet och maktmissbruket inom sin egen religion och sin egen kultur. Jesus blev inte korsfäst för att han sa att man ska älska Gud och sina medmänniskor, för det höll alla med om i princip. Men Jesus visade att om man tar kärleken på allvar så får den konsekvenser som går på tvärs mot en del av samhällets värderingar och ordningar. Jesus bröt mot regler när han botade sjuka på sabbaten och samlade alla sorters människor vid samma bord. Han fick anhängare som sa att han var Messias, den verklige kungen som man skulle lyda och följa.

Det avgörande steget mot sin egen korsfästelse tog Jesus när han drev ut penningväxlarna och försäljarna ur templet. Då hotade han ordningen och inkomsterna för översteprästerna som hade ansvar för templet. Därför grep de Jesus och övertalade Pilatus att döma honom till döden. Pilatus tyckte inte att Jesus verkade så farlig. Men översteprästerna förklarade att den som gör sig till kung sätter sig upp emot kejsaren. Om du släpper honom fri är du inte kejsarens vän! Då gick Pilatus med på att korsfästa Jesus, för ordningens skull.

Om berättelsen om Jesus hade slutat här, så hade korset fortsatt att vara en skräckinjagande symbol för nederlag och död. Men Jesu uppståndelse ändrade på det. För kristna är korset en symbol för segern över döden och ondskan. Korset är en symbol för att vägen till livet går genom lidande och död, och att allt lidande och all död kan vändas till nytt liv. Korset är en symbol för att den självutgivande kärleken är den starkaste makten på jorden. Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden, säger Jesus. Det är kärlekens makt han talar om då. Det är den makt som besegrar döden.

Jesus sa till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Att ta sitt kors, det innebär att göra uppror så som Jesus gjorde. Att göra motstånd mot de onda makterna i världen, som förslavar och förstör.

Vi ska göra motstånd mot det som förslavar och förstör. När vi tänker på motstånd så tänker vi kanske först på protester och demonstrationer, som demonstrationerna för demokrati i Hong Kong och Moskva nu i helgen. Eller på Jesus när han rensar templet från dem som tjänar pengar på människors längtan efter Gud.

Kristet motstånd kan handla om att protestera och demonstrera. Men framför allt handlar det om något mycket mera vardagligt och mycket mera djupgående. Vi får börja med oss själva, nämligen. Jesus säger att den som vill följa honom ska förneka sig själv. Att förneka sig själv, det handlar om att säga nej till sitt ego. Att säga nej till att jag själv är världens centrum, och i stället ha mitt centrum i Gud.

Det kan vara skrämmande att säga att mitt liv inte handlar om mig själv i första hand. Det kan kännas som att förlora sitt liv. Men i själva verket är det en stor befrielse att ha sitt centrum i Gud och i Guds kärlek till världen och till mig. Då vinner jag mitt liv och finner mitt sanna jag, som inte handlar om vad jag tror att människor tänker och tycker om mig. Mitt sanna jag finns inte på ytan, i bilden av mig själv som mer eller mindre framgångsrik. Mitt sanna jag finns på djupet, i relationen till Gud som är Livet självt.

Vår kultur värderar framgång, yta och berömmelse, och allt som går att köpa för pengar. Att göra motstånd mot det som förslavar och förstör kan därför handla om att gå på djupet, och göra motstånd mot ytlighet och konsumism. Bönen är ett sätt att låta Gud vara vårt centrum. Bönen får gärna börja i oss själva, med våra känslor och önskningar, för i samtalet med Gud kommer efter hand Guds kärlek i fokus mer och mer.

Att verkligen se och lära känna en annan människa är ett sätt att gå på djupet och göra motstånd mot det som förslavar och förstör. Eller att göra som Jesus säger och se på himlens fåglar och ängens liljor, för att upptäcka vad de kan lära oss om livets mening. Att värdera Guds verk högre än allt det som vi människor tillverkar och köper och säljer. Att finna glädje i de enkla tingen. Att se på människor och på Guds skapelse med kärlek och inte med likgiltighet eller förakt.

Att tro på Jesus Kristus handlar om att lära sig se Kristus överallt, inte bara i Jesus från Nasaret. Kristus är den djupa verkligheten, mönstret för hela skapelsen. Mönstret som säger att vi finner vårt liv när vi ger upp det för andra. Mönstret som säger att kärlekens väg är korsets väg, genom död till liv. Vi får leva i korsets tecken och lita på att Guds kärlek bär oss i både liv och död.

Det viktigaste med att följa Jesus är inte hur duktiga vi är på att följa honom. Först och främst handlar det om att vara med honom, för det är han som är vårt hopp.

Vid vår begravning tecknas korsets tecken över oss för sista gången. Prästen säger: ”Jesus Kristus, du som är uppståndelsen och livet, ta emot honom i din frid och låt ditt eviga ljus lysa för honom.”

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Himmelrikets nycklar

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 21 juli 2019

Dagens evangelium handlar om vem Jesus är och vem Petrus är. De båda sakerna hör ihop.

Jesus frågar sina lärjungar vem människorna säger att han är. Någon slags profet, är svaret. Profet kallas den som talar Guds ord, så det är ett erkännande att Jesus har ett budskap från Gud. Men det är inte hela sanningen om Jesus.

Och ni, frågar han sina lärjungar, vem säger ni att jag är? Då svarar Simon Petrus: Du är Messias, den levande Gudens son. Jesus inte bara talar Guds ord. Han är Guds ord. Jesus är Guds logos, skaparordet som finns med från begynnelsen. Han är den djupa verkligheten, mönstret som präglar hela skapelsen. Han är den Smorde – Messias på hebreiska, Kristus på grekiska. Han är den sanna Människan, Guds avbild som den var tänkt att vara och som vi en gång ska bli. Han är livets mening och mål, den som ska sammanfatta allt i sig, så att Gud blir allt i alla. Han är Gud själv inkarnerad, Gud i mänsklig gestalt.

Det är inte säkert att Petrus förstod den fulla vidden av sina ord. För vem kan förstå Guds mysterium helt och fullt? Men han förstod tillräckligt mycket för att Jesus skulle svara: Salig är du, Simon Barjona (Jonas son), ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.

Den som känner igen Jesus som Messias är salig. Det är den sanna lyckan, att känna Jesus och tro på honom. Att finna livets mening och djup, det är saligt. Att stå ansikte mot ansikte med Guds kärlek och nåd, det är saligt.

Tron är inte en intellektuell prestation, utan en gåva från Gud. En gåva som Simon Petrus har valt att ta emot och leva i och göra till centrum i sitt liv.

Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka. När Simon Petrus har sagt: Du är Messias, så svarar Jesus med att säga: Du är Petrus. Simon finner sin sanna identitet när han lär känna Jesus som Messias.

Namnet Petrus betyder klippa. Vi vet inte om det är Jesus som ger Simon namnet Petrus, eller om han redan kallades så. Det är lite ironiskt att just Simon får namnet Petrus – han är ju så spontan och impulsiv, allra minst någon stadig klippa. Han ska gå på vattnet för Jesus, men blir rädd när han ser vågorna och sjunker. Han ska ge sitt liv för Jesus även om alla de andra sviker, men han flyr och förnekar tre gånger att han känner Jesus. Det är ironiskt att Simon får namnet Petrus. Men det är också fullt av nåd – för om Petrus kan vara en klippa att bygga på, då kan ju vi också vara det.

Egentligen är det Kristus som är klippan som vi ska bygga våra liv på. Men Petrus är en kristen, en som känner Kristus, och därför kan Kristus också bygga på honom. Det är ett av himmelrikets mysterier att Gud ger oss människor så stort förtroende. Guds kyrka byggs inte ovanifrån utan underifrån, av oss människor, med oss som byggstenar.

Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. Petrus brukar avbildas med två nycklar i handen. En att låsa med, en att låsa upp med. I folklig tradition talar man om Sankte Per som står vid himlens port och bestämmer vilka som ska få komma in i himlen, och vilka som inte får komma in.

Men det är en sammanblandning. Himmelriket är inte detsamma som himlen. Himlen är platsen där Gud bor. Dit når vi inte, och där kan inte vi bestämma vem som kommer in. Men himmelriket, det finns här på jorden. Himmelriket är Guds rike på jorden – som vi ber i bönen Vår Fader: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen. Överallt där Guds vilja sker, där är himmelriket (eller Guds rike, det är samma sak). Där är Gud kung i sitt rike, där råder sanningen och kärleken.

Himmelriket kan inte definieras och avgränsas. Man kan inte säga Här är det, eller Där är det, utan himmelriket är inom oss och mitt ibland oss. Himmelriket är som en surdeg som knådas in i tre mått mjöl och till slut är allt genomsyrat.

Uppståndelsen och det eviga livet hör till den kristna tron. Men tron handlar framför allt om livet här på jorden. Jesus talar mycket mer om himmelriket än om uppståndelselivet.

Petrus är inte himlens dörrvakt. Det är himmelrikets nycklar han får. Det är ett uppdrag här på jorden, ett uppdrag som handlar om att öppna upp för himmelriket. Att öppna människors hjärtan för Guds närvaro. Och uppdraget ges inte bara till Petrus – på ett annat ställe säger Jesus att alla lärjungar har uppdraget att binda och lösa, alltså att använda himmelrikets nycklar.

Att binda och lösa kan i rabbinsk tradition handla om att tolka torah, att avgöra vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Himmelrikets nycklar kan handla om att vi förvaltar Jesu ord och har ansvaret att tolka bibeln och evangeliet.

Nycklamakten handlar också om att förlåta synder – när vi ger syndernas förlåtelse här på jorden, så är synderna faktiskt förlåtna i himlen, inför Gud. Varje söndag använder vi himmelrikets nycklar i början av gudstjänsten.

Kyrkan är inte detsamma som himmelriket. Men kyrkan är viktig, för vi har fått ansvar att förvalta himmelrikets hemligheter, himmelrikets mysterier. Kyrkan ska hjälpa människor att se Guds rike och ta emot det – med hjälp av de himmelrikets nycklar som är evangeliet, bibeln, sakramenten, liturgin, gemenskapen, medmänskligheten.

Himmelriket finns överallt, för hela jorden är full av Guds härlighet, som seraferna sjunger i visionen av Gud som profeten Jesaja får se i templet. Med himmelrikets nycklar kan vi ana Guds närvaro överallt, och öppna upp för att ta emot Guds kallelse och säga som Jesaja: Här är jag, sänd mig!

Vem Jesus är och vem jag är hör ihop. När jag lär känna Jesus lär jag känna min egen sanna identitet. I relationen till Jesus finner vi himmelrikets nycklar.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Det är mänskligt att be

Predikan i Varbergs kyrka 26 maj 2019

”Herre, lär oss att be”, säger en av lärjungarna till Jesus. Vad ska det vara bra för, kan man undra. Det finns så mycket som behöver göras. Är det inte slöseri med tid att be? Är bönen till för de svaga, för dem som inte har något annat att ta till?

Ja, på ett sätt kanske bönen är till för de svaga. Om vi med det menar att vi alla är svaga och sårbara och det är därför som vi ber. Bönen behövs för att livet är fullt av lidande och kamp och vi måste få vända oss till Någon med vår nöd.

Samtidigt är livet också fullt av skönhet och glädje, och det är också en källa till bön. Tack, Gud, för goda vänner, för fåglarna som sjunger och havet som brusar! När vi ber sätter vi in oss själva, med all vår oro och all vår glädje, i ett större sammanhang, i Guds sammanhang.

Det är djupt mänskligt att be. Det har människor gjort i alla tider och alla kulturer. Världens äldsta tempel som vi känner till är tolv tusen år gammalt, i Göbekli Tepe i Turkiet. Innan människan byggde städer och blev bofast, så byggde vi tempel för att kunna samlas och be. Och bad gjorde vi säkert långt innan dess också, långt innan någon av de religioner fanns som vi känner till idag.

Det är mänskligt att be. Det är en del av vårt väsen att göra det. Men kanske har det blivit svårare att be i vår tid. Dels för att det kan behövas en viss stillhet för att kunna be, och vi har blivit vana att fylla tystnaden med så mycket annat. Dels för att vi vill att saker ska vara rationella och mätbara. Är det rationellt att be? Ger det resultat? Går det att mäta?

Det är ganska vanligt att människor säger: ”Jag kan inte be. Men du som ber, kan du be för mig?” När vi inte själva kan be så behöver vi andra som ber för oss. Det är en av kyrkans viktigaste uppgifter i världen: att be för världen och för alla människor. Att uthålligt varje dag lyfta fram världen inför Gud.

Är det någon mening med att be? Ja, det är jag övertygad om. Framför allt så ger det mening att be. Bönen sätter in min oro och längtan i ett större sammanhang. Bönen väver ihop himmel och jord och över mig att se med kärlekens blick.

Kanske är det svårare att be i vår tid. Samtidigt behöver vi det mer än någonsin, för hur ska vi annars kunna leva med att livet på jorden är hotat? Hur ska vi kunna möta klimatkrisen med lugn och beslutsamhet, om vi inte ber för oss själva och vår värld?

Oron förlamar oss, men bönen ger oss en riktning mot centrum, mot det som är viktigast i livet. När vi vänder oss mot Gud, då får vi rätt riktning på vår längtan och vår strävan. Våra krafter får bäras av Guds kraft och ställas i Guds tjänst.

”Herre, lär oss att be”, säger lärjungen till Jesus. Jesus svarar med bönen Fader Vår, eller Vår Fader. Den bönen har Jesus gett till oss som är hans lärjungar, så därför ber vi den varje gång vi träffas i kyrkan. Och vi får gärna be den bönen varje dag i vår egen bön.

Bönen som Jesus lär oss är riktad till vår Fader. Eller kanske egentligen vår Pappa. Ordet fader låter lite högtidligt och gammaldags på svenska. Det är nog ingen idag som säger ”fader” till sin förälder. Vi säger pappa eller far. Och det är det här förtroliga tilltalet som Jesus vill lära oss. Gud är vår pappa som vi kan vända oss till med vad som helst, och som alltid vill det som är gott för oss. Gud är oss så nära som pappan som bär på sitt lilla barn.

Det är det första som Jesus vill lära oss om bönen: Att vi får vända oss till Gud så som barnet kommer till sin pappa eller mamma. Vi får vara helt och hållet oss själva och säga allt vi har på hjärtat, som ett litet barn. Och vi får lita på att Gud vill det som är gott för oss och älskar oss helt utan förbehåll, som en mamma eller pappa älskar sitt barn. Bön är alltså något väldigt enkelt och spontant: vi får vända oss till Gud med just det som är vår oro och längtan och glädje.

Det andra som Jesus vill lära oss om bönen är att den handlar om Gud, inte bara om mig. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Bönen handlar inte om att jag ska få min vilja igenom. Bönen handlar om att Guds vilja ska ske, också med mig. I bönen får mina tankar och känslor och önskningar möta Guds kärlek. Inte för att Gud ska bli mer som jag vill, utan för att jag ska bli mer som Gud vill.

Det finns alltså ingen automatik i att vi får som vi vill när vi ber. Det vet alla som ber. Be, så skall ni få, säger Jesus. Men han säger inte ”Be, så får ni allt som ni önskar er.” Bönen ger resultat, men inte på något magiskt sätt. Bönen påverkar framför allt den som ber. När vi ber så får vi – vi får mer av kärlek och glädje, frid och tålamod. Bönen hjälper oss att se på världen och oss själva med Guds ögon.

I Getsemane ber Jesus att få slippa lida och dö. ”Låt denna bägare gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Inte ens Jesus får alltid som han vill när han ber. Men han får styrkan och friden att låta Guds vilja ske.

Det tredje som Jesus vill lära oss om bönen är att vi får komma till Gud med all vår nöd och med hela världens nöd. Ge oss idag det bröd vi behöver. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det ond

Kanske är det svårare att be i vår tid. Samtidigt behöver vi det mer än någonsin, för hur ska vi annars kunna leva med att livet på jorden är hotat? Hur ska vi kunna möta klimatkrisen med lugn och beslutsamhet, om vi inte ber för oss själva och vår värld?

Oron förlamar oss, men bönen ger oss en riktning mot centrum, mot det som är viktigast i livet. När vi vänder oss mot Gud, då får vi rätt riktning på vår längtan och vår strävan. Våra krafter får bäras av Guds kraft och ställas i Guds tjänst.

Herre, lär oss att be, säger lärjungen till Jesus. Jesus svarar med bönen Fader Vår, eller Vår Fader. Den bönen har Jesus gett till oss som är hans lärjungar, så därför ber vi den varje gång vi träffas i kyrkan. Och vi får gärna be den bönen varje dag i vår egen bön.

Det är inte den exakta ordalydelsen som är viktig, för vi har bönen i två versioner i Bibeln. I dagens evangelium har vi hört den kortare versionen från Lukasevangeliet. Men när vi ber bönen tillsammans om en stund, då använder vi den längre versionen från Matteusevangeliet.

Bönen som Jesus lär oss är riktad till vår Fader. Eller kanske egentligen vår Pappa. Ordet fader låter lite högtidligt och gammaldags på svenska. Det är nog ingen idag som säger ”fader” till sin förälder. Vi säger pappa eller far. Och det är det här förtroliga tilltalet som Jesus vill lära oss. Gud är vår pappa som vi kan vända oss till med vad som helst, och som alltid vill det som är gott för oss. Gud är oss så nära som pappan som bär på sitt lilla barn.

Det är det första som Jesus vill lära oss om bönen: Att vi får vända oss till Gud så som barnet kommer till sin pappa eller mamma. Vi får vara helt och hållet oss själva och säga allt vi har på hjärtat, som ett litet barn. Och vi får lita på att Gud vill det som är gott för oss och älskar oss helt utan förbehåll, som en mamma eller pappa älskar sitt barn. Bön är alltså något väldigt enkelt och spontant: vi får vända oss till Gud med just det som är vår oro och längtan och glädje.

Det andra som Jesus vill lära oss om bönen är att den handlar om Gud, inte bara om mig. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Bönen handlar inte om att jag ska få min vilja igenom. Bönen handlar om att Guds vilja ska ske, också med mig. I bönen får mina tankar och känslor och önskningar möta Guds kärlek. Inte för att Gud ska bli mer som jag vill, utan för att jag ska bli mer som Gud vill.

Det finns alltså ingen automatik i att vi får som vi vill när vi ber. Det vet alla som ber. Be, så skall ni få, säger Jesus. Men han säger inte ”Be, så får ni allt som ni önskar er.” Bönen ger resultat, men inte på något magiskt sätt. Bönen påverkar framför allt den som ber. När vi ber så får vi – vi får mer av kärlek och glädje, frid och tålamod. Bönen hjälper oss att se på världen och oss själva med Guds ögon.

I Getsemane ber Jesus att få slippa lida och dö. ”Låt denna bägare gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Inte ens Jesus får alltid som han vill när han ber. Men han får styrkan och friden att låta Guds vilja ske.

Det tredje som Jesus vill lära oss om bönen är att vi får komma till Gud med all vår nöd och med hela världens nöd. Ge oss idag det bröd vi behöver. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Även om vi vet att allt inte blir som vi ber, får vi ändå komma med vår nöd inför Gud. Vi får lita på att Gud hittar vägar för sin goda vilja, även när inte vi kan se någon väg.

Bönen är inte ett slöseri med tid. Bönen helgar vår tid och ställer den i Guds tjänst. Genom bönen söker vi Guds goda vilja för att också kunna göra Guds goda vilja. Bön och arbete är två sidor av samma sak, som inandning och utandning.

Herre, lär oss att be, säger lärjungen till Jesus. De orden är en bön i sig, som vi får stava på hela livet. Herre, lär oss att be. Lär oss att leva i bön inför ditt ansikte. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. Amen.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Tillbaka till samhörigheten

Apelvikshöjds kyrka 12 maj 2019

Känn ingen oro, säger Jesus till oss idag. Tro på Gud, och tro på mig. Känn ingen oro – det är lättare sagt än gjort. Oron kommer så ofta smygande och sätter tänderna i oss. Hur ska det gå i skolan i morgon? Hur ska det gå för min vän som är sjuk? Hur ska det gå för vår värld, och för våra barn och barnbarn?

Det finns många anledningar till oro och psykisk ohälsa. En av de stora anledningarna är att vi upplever oss som separata, åtskilda från andra människor, åtskilda från Gud, åtskilda från resten av skapelsen. Inom sociologin kallas detta för ”avförtrollning”. Tidigare levde människan närmare naturen och närmare andra människor. Men genom teknik och industrialisering och individualisering har det blivit ett större avstånd mellan individen och den värld vi lever i. Vi har fått självständighet och välstånd, men till priset av att vi förstört naturen och blivit mera ensamma.

Det engelska ordet för avförtrollning är disenchantment. Chant betyder sjunga, så man kan säga att vi lever i en värld som slutat att sjunga. Eller rättare sagt, vi har slutat att sjunga med i skapelsens stora kör. Vi har slutat att sjunga tillsammans med broder Sol och syster Lärka om att livet är heligt och att hela jorden är full av Guds härlighet.

När vi firar gudstjänst, då sjunger vi tillsammans. För när vi sjunger tillsammans, då känner vi att vi hör ihop med varandra, med Gud, och med måne och sol och vatten och vind. När vi firar gudstjänst sätter vi oss in ett sammanhang där livet är heligt och vi är en del av helheten. Vi tar emot brödet som gör oss till Kristi kropp och till ett med Gud och varandra.

Känn ingen oro, säger Jesus. Jag går bort för att bereda plats åt er. Och vägen dit jag går, den känner ni – för det är jag som är vägen. Jesus är vägen. Det innebär att det inte är kristendomen eller någon annan religion som är vägen till Gud. Det är inte vad vi tänker om Gud som är vägen till Gud. Utan Gud själv är vägen till Gud. Den utgivande kärleken som är förkroppsligad i Jesus är vägen till Gud.

Jesus är vägen till Gud, och den vägen känner vi. Det handlar inte så mycket om teoretisk kännedom, utan om praktisk kännedom. Broder Sol och syster Lärka känner vägen av sig själva, utan att någon behöver predika för dem. Och till och med vi människor går ibland spontant på den väg som är Jesus. Kanske oftare än vi anar. Till människor som inte hade en aning om att de hade med Jesus att göra, säger Jesus: Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. För det som ni gjort mot dessa minsta, det har ni gjort mot mig.

Jesus är vägen, och den vägen känner vi. Men det finns mycket annat som drar i oss och som hindrar vår samhörighet med Gud och med varandra. Därför behöver vi varje dag omvända oss till den rätta vägen. Låt oss därför be och bekänna.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Goda herdar och heliga dårar

Predikan i Sollyckans kyrka 5 maj 2019

”Jag är den gode herden”, säger Jesus. Jesus avbildas ofta som en herde som tar hand om sina får. Särskilt i den tidiga kristna konsten. I riktigt gamla kyrkor, till exempel i Rom, finns det ofta en mosaik i koret som skildrar paradiset. Där är Jesus den gode herden, omgiven av sina får. Och där finns träd och blommor och vatten, fåglar och hjortar och alla möjliga djur. Det är en bild av den himmelska världen, och av jorden när den är som bäst. När naturen är i harmoni och alla får vad de behöver, då är livet som det ska vara.

Det sägs att en miljon arter på jorden är utrotningshotade. En miljon arter. Det är en ofattbar siffra. Det är alla tänkbara sorter av växter och djur som finns på den listan. Mossor och lavar, plankton och insekter, blommor och träd, fiskar och fåglar, och nästan alla de stora däggdjuren. Snart kanske vi lever i en värld utan tigrar och noshörningar och giraffer.

Det är normalt att enstaka arter dör ut och lämnar plats för andra. Men att en miljon arter riskerar att utrotas, det är en katastrof. Och det är förstås vi människor som är problemet. Vi tar för mycket plats på jorden med vårt sätt att leva. Vi lever som om det fanns fyra jordklot, fastän det bara finns ett enda. Därför hotas en miljon arter av utrotning – och i förlängningen hotas vår egen överlevnad också.

Har detta något med Gud att göra, och med vår kristna tro? Ja, det är klart att det har. Ibland pratar vi om den kristna tron som om den bara handlade om oss människor, och att frälsningen bara handlar om hur vi ska komma till himlen. Men bibeln målar en mycket större bild. Bibeln beskriver en Gud som bryr sig om både himmel och jord, både människor och djur, både själar och sälar. Synden och ondskan drabbar inte bara människorna utan hela skapelsen, och därför är det hela skapelsen som omfattas av frälsningen.

Allt är skapat genom Kristus och allt ska sammanfattas i honom. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” Det grekiska ordet är kosmos, världsalltet. Så älskade Gud kosmos – hela världen, både människor och djur, hela biosfären. Jesus ger sig själv för att världen ska leva, han är Guds lamm som tar bort världens synd. Att ta bort synden handlar inte bara om att förlåta människornas synder, utan också om att hela det som skadats genom synden. Att ta bort gifter och mikroplaster ur ekosystemen, och att förlåta oss människor för vår girighet och vårt oförstånd.

”Gå ut och förkunna evangeliet för hela skapelsen”, säger Jesus till sina lärjungar. Den heliga Franciskus tog det bokstavligt och predikade för fåglarna. Jag är inte säker på vad fåglarna fick ut av det… Men säkert är att Franciskus fick ut mycket av att se broder Koltrast och syster Lärka som en del av sin familj. Att predika evangelium för hela skapelsen – det kan innebära att se vårt släktskap med syster Natur och vårt ansvar för allt som lever.

Bibelns första kapitel handlar om biologisk mångfald. Just de orden används inte, men det berättas att Gud skapar ett myller och ett vimmel av levande varelser. Det är alla fiskar och fåglar och alla markens djur, efter deras arter. Gud välsignar dem och säger till dem att uppfylla jorden. Och Gud såg att det var gott. Människan skapas till att vara Guds avbild, och därmed får vi ansvaret att ta hand om jorden. Som Gud får vi glädjas över skapelsen och se att det är gott med myllret och vimlet av olika arter.

I paradiset lever människan i harmoni med djuren och naturen. Harmonin rubbas när människan tar för sig av mer än det som var meningen. Och därför handlar frälsningen i bibeln om att harmonin återställs. Människan kan inte frälsas på egen hand, resten av skapelsen måste också vara med. När Noa bygger en ark måste den vara stor nog att rymma både människor och djur. När profeterna talar om frälsningen, då beskrivs den som shalom, det hebreiska ordet för fred och harmoni. ”Jag skall sluta ett fredsförbund med dem”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Då ska de vara trygga för fiender och rovdjur, regnet ska falla och marken ge sin gröda, och de ska kunna sova i skogarna.

I bibelns sista kapitel landar himlen på jorden. Det himmelska Jerusalem sänks ner på jorden, och paradiset upprättas på nytt, med livets träd som bär frukt tolv gånger om året och ger läkedom åt folken. Det kan vara svårt att föreställa sig nya himlar och en ny jord. Men om vi ska känna igen oss, och se att livet är gott, så behöver det nog finnas både växter och djur även där. Som i mosaikerna av paradiset, där Jesus är den gode herden som samlar sina får tillsammans med ett myller av träd och örter och levande varelser.

Jesus är den gode herden. Han samlar oss och skyddar oss och ger oss det som vi behöver. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Jesus ger sitt liv för oss. I varje ögonblick går han vid vår sida. Han skyddar oss och ger oss liv.

Jag har också andra får, säger Jesus, som inte hör till den här fållan. Vad menar han med det? Kanske menar han att hans första lärjungar, som var judar, skulle få sällskap av alla möjliga sorters människor från alla folk – till och med sådana som vi. Men vi vet inte säkert vad Jesus menade. Och det är nog en del av poängen. Vi kan aldrig veta säkert vilka som hör ihop med Jesus och vilka som inte gör det. Vi kan bara veta att Jesus också har andra får, som inte hör till vår fålla.

Fåren lyssnar till Herdens röst. Därför har vi något att komma med här i världen. När vi lyssnar till Herdens röst, då får vi hopp om livet. En miljon arter är hotade av utrotning. Ändå finns det hopp. Synder kan förlåtas, skador kan helas. Kanske är det vår roll i världen att vara heliga dårar som tror att det finns hopp. Vi får vara heliga dårar som tror på Jesu ord om att världen ska leva.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.” Gud är vår herde. Och eftersom vi är Guds avbild, så är vi också herdar. Vi får vara goda herdar som inte flyr när vi ser vargen komma. Vi får ta hand om livet på jorden, i tro på Gud som ger oss livet.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar