Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in?

Predikan i Varbergs kyrka 6 maj 2018

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? De frågorna ska predikan handla om idag.

Vi har hört hur Abraham förhandlar med Gud om staden Sodom. Gud vill förgöra Sodom eftersom människorna där är onda. Men Abraham vill rädda staden. Kanske för att han bryr sig om alla människor i Sodom, både män och kvinnor och barn. Kanske för att hans brorson Lot är en av invånarna i staden.

”Säg att det finns femtio rättfärdiga i staden, då måste väl staden få stå kvar, för de femtios skull? Inte kan väl Gud förgöra de rättfärdiga tillsammans med de orättfärdiga?”, säger Abraham. ”Ska inte den som är hela jordens domare göra det som är rätt?” Gud får hålla med om det, Abraham har en poäng. ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden”, säger Gud. Men Abraham nöjer sig inte med det svaret. Han litar inte riktigt på att det ska finnas femtio rättfärdiga. ”Om det finns fyrtiofem, hur blir det då?” Gud lovar att om det finns fyrtiofem, då ska staden skonas. Abraham prutar ända ner till tio rättfärdiga. Och Gud lovar att för tio rättfärdigas skull, ska hela staden räddas.

Varför nöjer sig Abraham med det? Tror han att det räcker så, att tio rättfärdiga måste det finnas? Är han rädd att Gud ska bli arg om han fortsätter pruta? Eller skulle det verka alltför släpphänt att vilja skona de onda för bara fem rättfärdigas skull? Det får vi inte veta. Men vi får veta hur det går för Sodom. Det visar sig att det bara finns en enda rättfärdig där. Bara Lot är rättfärdig, Abrahams brorson. De andra är onda, så därför förstörs staden i ett regn av eld och svavel. Ondskan får sitt straff.

Vad var det som var så syndigt med Sodom? Det får vi inte veta så mycket om. Ett exempel får vi på Sodoms ondska, och det handlar om hur man behandlar främlingar. När Gud och ett par änglar kommer vandrande i skepnad av tre män, då bjuder Abraham genast in dem på middag, fastän han inte vet vilka de är. De båda änglarna vandrar vidare till Sodom, där Lot får syn på dem och bjuder hem dem till sig. Abraham och Lot är rättfärdiga, och det yttrar sig i hur de behandlar främlingar. Fullständiga främlingar tar de emot som hedersgäster. Men alla de andra i Sodom är orättfärdiga, så de beter sig tvärtom. De samlas till en mobb utanför Lots hus och kräver att han ska skicka ut sina gäster till dem. Lot vägrar. Men folkmassan är så hotfull att han erbjuder sig att skicka ut sina två unga döttrar till dem i stället.

I berättelsen är detta ett tecken på hur extremt rättfärdig Lot är. Han värnar så mycket om sin heder att han är beredd att offra sina egna barn för att skydda sina gäster. Lot är storslagen och generös när han är beredd att offra sina barn – precis som Abraham var beredd att offra sin son Isak vid ett annat tillfälle. För oss blir detta i stället ett tecken på det kulturella avståndet mellan oss och Bibelns värld. Det som är gott och riktigt för Abraham och Lot är inte alltid gott och riktigt för oss. Abraham och Lot hör hemma i en patriarkal hederskultur, där hustrur och barn är mannens ägodelar, och där män är viktigare än kvinnor. Vi måste förstå berättelserna utifrån det.

Det innebär att vi inte kan använda Bibeln som facit om rätt och fel i alla frågor som i står inför idag. Det är inte det vi har Bibeln till. Bibeln talar inte om vad som är rätt och fel i alla detaljer. Det har vi vårt förnuft till. Människan har ätit av kunskapens träd, så vi kan skilja mellan gott och ont. Ofta kan det vara svårt i detaljerna. Men i stora drag vet vi vad som är rätt och vad som är fel. Gud använder sig av vårt samvete, vårt förnuft och vår samlade erfarenhet för att ge oss vägledning om rätt och fel.

Bibeln ger också vägledning, men den är inte främst en lärobok i moral. Den är mycket viktigare än så. Bibeln handlar om vad som är viktigast i livet, om vad vi ska ha för mål och riktning i våra liv. Bibeln handlar om Gud, och om vår relation till Gud. Framför allt handlar Bibeln om hur Gud möter oss i Kristus. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Så kan den kristna tron sammanfattas. Bibeln har vi för att vi ska lära känna Kristus. Därmed finns det centrum och periferi i Bibeln. Kristus är centrum. Den patriarkala hederskulturen, som Abraham och Lot lever i, är periferi.

Därmed inte sagt att vi inte har något att lära av berättelsen om Sodom. Eller att vår värld idag skulle vara mer moraliskt högtstående. Sodomsdoktrinen är lika radikal idag som den var då – om det finns tio oskyldiga i en stad, så får staden inte förstöras. Tänk om världens ledare hade tillämpat den principen! Då skulle det bli omöjligt att föra krig. Då skulle Hiroshima och Nagasaki ha fått stå kvar. Då skulle kriget i Syrien stanna upp.

Hederskulturens normer för gästfrihet utmanar oss också idag. Hur behandlar vi dem som är gäster och främlingar i vårt land? När bjöd vi senast in en främling i vårt hem, så som Lot och Abraham gör? Och det är lärorikt att se hur berättelsen om Sodom används senare i Bibeln. Sodom används inte som ett mönster för hur det går för de andra, för de onda, de som inte är som vi. Utan Sodom är en anledning till självprövning – är vi egentligen bättre än de? Hur behandlar vi främlingar och fattiga? Profeten Hesekiel säger så här till Jerusalem: ”Detta var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig” (Hes 16:49). Så blir Sodom en påminnelse om att visa medkänsla och barmhärtighet.

Vad ska vi göra med Sodom? Vad ska vi göra med de onda? Eld och svavel och kärnvapen är en dålig lösning på ondskans problem. För gränsen mellan gott och ont kan inte dras med en prydlig linje mellan olika grupper av människor. Gränsen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta. Därför kan inte det onda drivas bort med eld och svavel och bomber. Gud går ganska snart ifrån den lösningen i Bibeln. Det ser vi till exempel i berättelsen om Jona, där profeten blir besviken över att Gud skonar den onda staden Nineve. ”Var det inte det jag visste”, säger Jona, ”att du är en nådig och barmhärtig Gud. Det var ingen idé att jag gick hit och förkunnade dom, när du bara förlåter.” Så får Gud förklara att Gud har omsorg om alla människor, inte bara Israels folk. Sodom och Nineve är inte ”de andra” Sodom är du och jag. I varje människas hjärta finns det brist på medkänsla och barmhärtighet.

Så vad ska vi då göra med Sodom? Svaret vi får i dagens bibelläsningar är att vi ska be bort det onda. Som Abraham bad för Sodom ska vi be för vår värld. Som den envisa änkan bad om sin rätt, så ska vi be för varje människa som lider nöd. Bön är inte bara ord. Bön förändrar vårt hjärta – och därmed våra liv. När människors hjärtan och liv förvandlas, då kan världen förvandlas.

Abrahams bön för Sodom är en god bön. Men den är inte färdig. Om bönen hade fått tid att sjunka in hos Abraham, så skulle han nog inte nöjt sig med att be Gud att skona Sodom. Han skulle själv ha begett sig dit för att ge staden större chans att klara sig. Om han ber om tio rättfärdiga i Sodom, så kan han själv se till att vara en av dem. Så fungerar bönen. När vi ber att Gud ska göra något, då ställer vi oss själva till Guds förfogande för detta. Det är inte Gud som behöver vår bön. Gud känner redan alla våra önskningar och behov. Det är vi som behöver bönen – för att komma till klarhet över vad som är viktigt för oss, för att bearbeta och fokusera, för att kunna växa i tro och ta emot mer av Gud i våra liv.

Eller kanske är det ändå så att Gud behöver vår bön – för Gud behöver oss. Det är ett av skapelsens stora mysterier, att Gud behöver människor. Så Gud behöver vår bön. Inte för att få information, men för att få relation. Gud behöver en relation till oss människor. Gud vill nå vårt hjärta. Därför ska vi be.

Ytterst är det Kristus som är svaret på Abrahams bön. När det inte går att få tag på tio rättfärdiga som räddar Sodom, då måste något göras. Bristen på rättfärdighet kan inte mötas med eld och svavel. Bristen på rättfärdighet måste mötas med rättfärdighet. Därför blir Gud själv svaret på Abrahams bön. Kristus är den Rättfärdige som räddar vår jord. För hans skull ska mänskligheten skonas undan förgörelsen.

Hur många rättfärdiga krävs det för att rädda en stad? Det behövs bara en. Bara Kristus är rättfärdig, ingen annan. Men det räcker. Det behövs bara Kristus, och människor som vill följa honom. Människor av kött och blod som tar emot tro och hopp och kärlek från Gud. Vi behöver inte vara felfria, vi kan ändå andas in liv i vår värld.

Hur många böner behövs för att Gud ska gripa in? Det behövs bara en. Varje bön som kommer från hjärtat ger rum för Gud att gripa in. Vår bön ger rum för Gud i vårt hjärta, och därmed i vår värld.

Gud, låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. Amen.

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den som lyfter upp ett barn till kinden

Predikan i Sollyckans kyrka 29 april 2018

För ett par veckor sedan var påven Franciskus i en förort till Rom och träffade människor där. En liten pojke som heter Emanuele skulle få ställa en fråga till påven, en mycket viktig fråga. Men när Emanuele står vid mikrofonen får han inte fram sin fråga utan börjar gråta i stället. Då vinkar påven till sig honom och säger: ”Viska i mitt öra.” Emanuele går fram till Franciskus och viskar i hans öra. Påven kramar om honom och de pratar en stund. Sedan går Emanuele ner till sin plats igen.

Påven vänder sig till de församlade och säger att han fått lov av Emanuele att säga vad det var han ville fråga. Han frågade om sin pappa, som dog för inte så länge sedan. Pappan trodde inte på Gud, men han var en bra pappa och han döpte sina fyra barn. ”Är min pappa i himlen?”, undrar Emanuele. Påven säger att det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud är som en pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. ”Vad tror ni”, säger han till dem som lyssnar, ”tror ni att Gud skulle köra bort Emanueles pappa? Skulle Gud överge något av sina barn?” ”Nej”, svarar publiken. ”Där, Emanuele”, säger påven, ”där har du ditt svar. Gud är stolt över din pappa.”

Jag blir berörd för att påven svarar så fint på Emanueles fråga. Han svarar inte på den teoretiska frågan, om man kan komma till himlen utan att tro på Gud. I stället tar han fasta på Emanueles kärlek till sin pappa och pappans kärlek till Emanuele, och visar att detta har med Gud att göra. Gud är som Emanueles pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Därför är Gud stolt över Emanueles pappa, som älskade sina barn.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så säger Gud genom profeten Hosea. Det är en av mina favoritrader i Bibeln. För den är så konkret och så lätt att känna igen sig i. Alla som lyft upp ett litet barn kan förstå vad som menas. Man lyfter upp barnet för att trösta eller för att hälsa. Och när man håller den varma och mjuka lilla kroppen, kind mot kind – då är det som att det finns inget viktigare i hela världen. Man blir så full av kärlek att det nästan gör ont.

Sådan är Gud – som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så full av kärlek är Gud, till var och en av oss. Så engagerad och sårbar. Det är detta det betyder att Gud är vår fader. När vi säger att Vi tror på Gud Fader allsmäktig, när vi ber Vår Fader, du som är himlen – då kan vi tänka på bilden av Gud som lyfter sitt barn till kinden.

Dagens epistel är från Första Johannesbrevet, som är ett kärleksbrev i Bibeln. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss. Guds kärlek är grunden för vårt liv. När vi tror och litar på det, då vi kan leva frimodigt och helhjärtat. Vi får påminnas om detta genom att läsa Bibeln som ett kärleksbrev från Gud. Ni vet, som man gjorde på den tiden när vi fortfarande skrev brev – om man fick ett kärleksbrev så läste man det om och om igen, och de bästa raderna lärde man sig utantill.  Så får vi läsa Bibeln. Och vi får läsa hela skapelsen som ett kärleksbrev. Varje vind och varje träd, varje blomma och varje medmänniska är en hälsning från vår skapare. Hela skapelsen är ett kärleksbrev till dig personligen.

Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra, fortsätter aposteln. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och Guds kärlek har nått sin fullhet i oss. Gud är alltså närvarande och verksam i oss när vi älskar våra medmänniskor. Så om du längtar efter Guds närvaro i ditt liv – vänd dig till din medmänniska med kärlek!

Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Därmed är bekännelsen av Jesus som Guds son i grunden samma sak som att älska sina medmänniskor – för båda sakerna innebär att Gud förblir i oss och vi i Gud, skriver aposteln till oss idag. Hur kan det vara så? Är tro och kärlek samma sak? Ja, i Bibeln är det så, att tro och kärlek är två sidor av samma sak. Tro och kärlek är två sidor av vår relation till Gud.

I vår lutherska tradition har vi varit noga med att skilja mellan tro och gärningar. Det är viktigt att göra det när vi talar om vad som är grunden för vår relation till Gud. Vi kan inte förtjäna något inför Gud genom våra gärningar, vår relation till Gud bygger inte på våra prestationer. Vi är frälsta genom nåd, genom tron allena. Vi kan inte prestera något som håller inför Gud. Därför är vi fria från kravet att prestera. Vi behöver inte ha fokus på oss själva och våra prestationer. I stället kan vi ha fokus på Gud och våra medmänniskor.

Men det finns en risk med att skilja mellan tro och gärningar, om vi får för oss att tron är något teoretiskt som inte hör ihop med vad vi gör. Om tron blir en åsikt om Jesus i stället för ett liv med Jesus. Det var inte meningen.

I Bibeln handlar tro alltid om engagemang. Att säga ”herre, herre”, men inte göra Guds vilja, det är ingen riktig tro. Ordet pistis, som vi översätter med tro, kan lika gärna översättas med förtröstan eller trofasthet. Att tro på Jesus i biblisk bemärkelse, det handlar inte att hålla med om det som Bibeln säger om Jesus. Tro innebär att hålla fast vid det som Bibeln säger, att hålla fast vid Jesus. Att lita på Jesus och förtrösta på honom, så att den förtröstan formar våra liv.

Därför är tro och kärlek två sidor av samma sak som inte kan skiljas åt. Guds kärlek och Guds pistis, Guds trofasthet, är två sidor av samma sak. På samma sätt som vår kärlek och vår förtröstan är två sidor av samma sak. Jesus säger att vi kan ha en relation till honom utan att veta om det. När människorna i liknelsen om domen undrar när de sett Jesus hungrig och gett honom mat, då svarar Jesus att det som de gjort mot dessa minsta som är hans bröder, det har de gjort mot honom. När vi drivs av kärlek, då handlar vi i tro på Jesus, vare sig vi tänker på det eller inte.

Jesus är alltså den fullkomliga kärleken i mänsklig gestalt. Han är kärleken inkarnerad, därför har all kärlek med honom att göra. Hans liv visar oss att kärlek och lidande hör ihop. Men att kärlek också hör ihop med uppståndelse och nytt liv. Kärleken är engagerad och sårbar. Den som lyfter upp ett barn till kinden gör sig sårbar. Ofta sviker vi den som älskar oss och litar på oss. Ofta blir vi svikna. Men Jesus visar oss en Gud som alltid är beredd att vända andra kinden till och lyfta oss upp på nytt. I den gudomliga omfamningen får vi hämta vår glädje och styrka, så att vi kan omfamna våra medmänniskor.

Vi kan undra hur det är med frågan om vilka som kommer till himlen. Men vi får nöja oss med det svar som påven ger till Emanuele, för det är samma svar som vi får i Bibeln. Det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Gud är som den som lyfter upp ett barn till kinden.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Genom kärleken har vi gemenskap med Gud. Inte för att vår kärlek är så stark. Utan för att Guds kärlek är stark. Starkare än allt annat i himlen och på jorden.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nu har ljuset makten

Predikan i Sollyckans kyrka vid påsknattsmässan 31 mars 2018

Nu har mörkret makten. Så säger Jesus när soldaterna griper honom i Getsemane. Och så måste hans lärjungar ha upplevt det som hände. Mörkret har makten när deras herre och vän blir torterad och dödad. Mörkret har makten när deras hopp om Guds rike blir krossat. Drömmen om en bättre värld, där Gud har makten, var bara en dröm. Våldet och döden har fått sista ordet.

Det enda som återstår nu är att ge Jesus en värdig begravning. Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria och de andra kvinnorna, de gör vad de kan. De gör i ordning välluktande kryddor och oljor så att hans kropp ska lukta gott fastän den är död. När sabbaten är över ska de gå till gravkammaren för att tvätta hans kropp och smörja in den med kryddor och oljor. Något år senare ska de återvända för att ta vara på benen och lägga dem i en kista. Det var så man gjorde.

Men när de kommer till graven så är inte Jesus där. I stället finns där två änglar som säger till dem att han har uppstått. Den Levande finns inte bland de döda. Därför ska de lämna graven och gå ut i världen igen. Överallt dit de går kommer Jesus att vara med dem. De får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Det tar ett tag för lärjungarna att förstå det här, både för kvinnorna vid graven och för de andra som får höra vad de varit med om. Men efter hand sjunker det in. Jesus är uppstånden – det betyder att han alltid finns hos dem. Jesus är uppstånden – det betyder att kärleken och livet får sista ordet, inte våldet och döden.

När de ser tillbaka på det som hänt de här dagarna i Jerusalem, så kommer de att se att även när de trodde att mörkret hade makten, då fanns ljuset där. Till och med när Jesus är fastspikad på korset och snart ska dö, så är ljuset starkare än mörkret. Hans medkänsla och förtröstan är starkare än våldet och döden.

På korset ber Jesus för dem som dödar honom: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Till rövaren som ber Jesus att tänka på honom, säger han: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. Med sitt sista andetag säger Jesus: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. Detta är den tro, det hopp och den kärlek som besegrar döden.

Många gånger kan det kännas som att mörkret har makten, i våra personliga liv och i världen i stort. Men det är inte Pontius Pilatus och Herodes Antipas som har makten, inte Vladimir Putin och Donald Trump. Det är Gud som har makten. Den medkänsla och förtröstan som Jesus bär in i döden på korset, den övervinner döden. Jesus är uppstånden – därför har ljuset makten, trots allt.

Det kan ta ett tag för oss att förstå det här, kanske hela livet. Men efter hand får det sjunka in, att den kärlek som Jesus har till alla människor, både till dem som är korsfästa och till dem som korsfäster, den gäller också dig och mig. Den förtröstan Jesus har till sin Fader i dödens stund, den får bära även oss.

Vi får följa med Maria Magdalena och Johanna och Jakobs mor Maria, ut ur graven, för att leva med den Levande. Vi får frimodigt leva i Guds rike, för nu har ljuset makten.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Stenen i min hand

Predikan i Varbergs kyrka 4 mars 2018

Herdepojken plockar stenar i bäcken. Han väljer stenar som är jämna och fina och sköna att hålla i handen. Och lagom stora för en slunga. Han har övat mycket med slungan, för en herde måste kunna försvara sina får mot lejon och björnar. Det gäller att träffa med varje skott, för det är inte säkert att man hinner skjuta en gång till om man missar.

Men när han skjuter prick brukar han inte tänka att det är rovdjur han siktar på. Det är fiendesoldater han vill skjuta på egentligen. Fienderna som vill ta deras land och göra dem till slavar. Eller kanske döda dem allihop. Han har hört mycket om fiendernas grymhet. Alla han känner har förlorat någon släkting eller vän i kriget. Hans äldre bröder är soldater i kungens armé. Han är stolt över dem och samtidigt orolig för att något ska hända dem. Men sin morbror är han inte orolig för. Han är den störste krigaren av alla, en hjälte som man sjunger sånger om. Han kan nog ensam driva fienderna på flykten, om gudarna vill.

Fem stenar får räcka. Han har mycket annat att bära också, för han ska till sina bröder med mat. Pojken tar brödet som hans mamma bakat och lammet som hon lagat till. Och så går han till kungens läger. Men när han kommer fram har slaget redan ägt rum. Fienderna har segrat och hans bröder är döda. Till och med hans morbror Goliat har stupat, den väldige hjälten. Pojken blir stående som förstenad. Hur kunde det hända? Hur kunde gudarna låta deras fiender segra? Och hur ska han kunna berätta för sin mamma vad som hänt?

Berättelsen om David och Goliat är en farlig berättelse. För den kan få oss att tro att ondskan är de andra. Många av våra hjälteberättelser handlar om detta, att de goda besegrar de onda. Ofta handlar det lyckliga slutet i filmer och sagor om att de goda segrar och de onda blir dödade. Men även filistéer är människor. Även filistéer har bröder som vaktar fåren och mammor som bakar bröd åt dem. Om vi tänker efter så vet vi att ett folk inte kan vara godare eller ondare än ett annat folk. Människor är människor. Både svenskar och danskar är människor. Både israeler och palestinier. Både kristna och muslimer. Det finns inte onda och goda, det finns bara människor.

Men det hör till vår natur som människor att dela in världen i vi och de. Vänner och fiender. Det är en del av det vi kallar för arvsynd att vi fungerar på det sättet. När vi väl har definierat några som fiender, då är det lätt att tolka allt de gör utifrån vår fiendebild. Vi ser oförrätter som måste hämnas och maktpositioner som måste säkras. Tror vi på Gud, så tror vi gärna att Gud står på vår sida mot de andra. På många håll i världen finns det våldsspiraler som drivs vidare, varv efter varv. Och barn som får lära sig att de andra är grymma. Barn som plockar upp stenar för att försvara sig och slå tillbaka.

Älska era fiender, säger Jesus. Den som är utan synd ska kasta första stenen. Det är inte fienden vi ska bekämpa, utan fiendskapen. Det låter lika, men det är en väldig skillnad. Vill vi kämpa mot ondskan i världen, då måste vi börja med oss själva. För ondskan är inte de andra. Ondskan finns i var och en av oss, i dig och mig.

Jesus manar sina lärjungar att lägga bort fiendebilderna. Han lyfter fram samarier och romare som förebilder för judarna han talar till. Gudsfolket kan lära sig kärlek och tro av sina fiender. Med öppet hjärta får vi möta våra fiender och motståndare och ta emot det som Gud vill lära oss genom dem. Gud står på vår sida, det är sant. Men inte på vår sida mot de andra, utan på varje människas sida.

När Jesus talar om ondskan, då talar han inte om människor eller grupptillhörigheter. Han talar om demoner. Onda krafter som kan hålla oss fångna, men som vi också kan befrias från. Ondskan är inte vårt sanna jag. Den ockuperar oss. Det kan kännas främmande för oss att tala om demoner. Och jag menar inte att vi ska tänka på onda andar eller ockulta makter. Sådant är villospår som leder bort uppmärksamheten från den verkliga ondskan. Men det finns högst verkliga krafter som är onda och håller oss fångna. Om vi vill kan vi kalla de krafterna för demoner.

Det finns stumma demoner som hindrar oss att tala. Det kan vara rädsla eller bristande självkänsla. Det kan vara olika former av förtryck eller självförtryck som binder oss och tystar oss. Det finns demoner som får oss att göra andra människor illa. Avund och missunnsamhet. Själviskhet och främlingsfientlighet. Rasism och alla andra former av förakt för grupper av människor. Konsumismen kan vara en demon, alltså hållningen att skapelsen finns till för att jag ska konsumera den, som varor och upplevelser, och att jag hela tiden måste ha mer. Olika former av missbruk och missbruksbeteenden kan vara demoner. Och så vidare.

Ett sätt att bekämpa demonerna är att sätta namn på dem och avslöja dem hos oss själva. Det är ett första steg att erkänna för sig själv, att det är missbruket som får mig att svika människor jag tycker om. Eller att det är min dåliga självkänsla som hindrar mig att göra det jag egentligen vill. Det är ett första steg, men det räcker inte. Vi kan inte driva ut demonerna av egen kraft. De kommer tillbaka i nya former. Det är Guds ande som driver ut demonerna. Guds ande, som inte är frånvaron av det onda, utan närvaron av kärlek och glädje, frid och tålamod.

Nu tror jag vi kan återvända till berättelsen om David och Goliat. För det är inte bara en farlig berättelse. Det är också en djupt mänsklig berättelse, om att möta det onda. Jätten Goliat är inte andra människor eller andra folk. Goliat är ondskans makt över oss själva. Goliat är demonerna som binder oss, de onda krafterna som håller oss fångna. Det krävs ett stort mod för att möta de krafter som är starkare än vi och som inte vill oss väl. Det är lättare att blunda eller huka sig. Goliat kan inte besegras med svärd och spjut, inte med styrka och kraft.

Det är poängen med alla de här berättelserna om krig i Gamla testamentet, att man inte vinner seger med egen kraft. Det är Guds kraft som ger seger. Berättelserna om Israels och Judas historia är sammanställda efter att Jerusalem har fallit och riket krossats. Därför berättas de ur det perspektivet att man inte kan förlita sig på svärd och spjut och makt. Troheten mot Gud är det enda som räknas.

Ska vi möta Goliat måste vi gå i tro på Gud, som är starkare än vi och starkare än alla ondskans makter. Gud som fyller vårt hjärta med kärlek och glädje, frid och tålamod. David säger till Goliat: Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn. Guds goda makt är starkare än all ondska. Tror vi det kan vi möta Goliat. Inte bara en gång, som David, utan gång på gång. Tron är vår slunga som kan fälla jätten. Och stenen i vår hand, som är jämn och fin och skön att hålla i, vad är det för sten?

Stenen kan vara Andens frukter, som räknas upp i Bibeln: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det här är goda krafter som är både vardagliga och kraftfulla. Vi får ta emot dem och samla dem, som släta och fina stenar som vi hittar på stranden. De är stenar som är sköna att hålla i handen och kraftfulla vapen mot det onda. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (det är en lista som man gärna kan lära sig utantill, från Gal 5:22–23).

Stenen kan också vara den som det står om i Uppenbarelseboken. Jesus säger där: Åt den som segrar skall jag ge en vit sten, och på den stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Namnet på stenen är vårt rätta namn, vår sanna identitet i Gud. I relationen till Gud ligger vårt sanna jag, vårt skapelsejag. Den vi är avsedda att vara, utan demoner och arvsynd.

Den gode herden lägger stenen i vår hand och säger: Du är min ögonsten. Vart du än går är jag med dig. Då behöver vi inga fem stenar. Det räcker med den enda. Den vita stenen med namnet som är Jag.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

När De blir Du

Predikan i Varbergs kyrka 25 februari 2018

Vi och de. Det kan vara de farligaste orden som finns. För med orden vi och de kan vi skilja mellan olika sorters människor: Vi som är normala och de som är annorlunda. Vi som är individer och de som är likadana allihop för att de hör till samma grupp. Vi som är pålitliga och de som inte går att lita på. Vi som hör hemma här och de som är främlingar. Vi som är goda och de som är onda. Vi som har Gud på vår sida och de som är fiender till Gud. Vi som är fullt ut mänskliga och de som är omänskliga.

De grövsta formerna av rasism och främlingshat undviker vi för det mesta. Men tendenserna till vi-och-de-tänkande finns hos oss alla. Det hör till vårt sätt att fungera som människor. Ingen är fri från fördomar. Samtidigt har vi också möjligheten till empati och medkänsla med människor som är annorlunda än vi själva. När vi möter en människa på riktigt, då kan hon bli du i stället för en av dem.

Det är detta som händer i dagens evangelium. Några judiska män möter en kanaaneisk kvinna, och till en början är kollisionen total. Hon är en av de andra, en sådan som man vill undvika. Man hör på orden som används att hon hör till hundarna, inte till fåren eller barnen. Men eftersom kvinnan är så envis och inte låter sig schasas bort, så blir det till slut ett verkligt möte mellan henne och Jesus. Din tro är stark, säger Jesus, och jag skulle tro att han hjälper henne upp på fötterna igen. De som var främlingar blir du med varandra och erkänner varandra som medmänniskor.

Men varför är Jesus först så ovänlig och avvisande? Om Jesus är Guds son, och därmed den gudomliga kärleken förkroppsligad – varför möter han henne inte då med medkänsla redan från början? Förklaringen är nog att berättelsen finns här i Bibeln för vår skull, inte för den kanaaneiska kvinnans skull. Det finns något som Jesus vill att hans lärjungar ska lära sig, och som vi ska lära oss.

Om Jesus genast hade gjort som kvinnan bad honom, då hade vi fått ett exempel på att man ska hjälpa den som lider nöd, även om det är en av de andra. Men då hade vi gått miste om en del av poängen. Den kanaaneiska kvinnan är inte bara en stackare som behöver hjälp. Genom att Jesus först gör motstånd, får hon visa att hon är en människa som kan argumentera och till och med vinna en diskussion med Jesus – det är hon faktiskt den enda som gör, annars är det alltid Jesus som säger den smarta repliken.

Framför allt får hon visa att hon har en stark tro. Jesus lyfter henne som en förebild för lärjungarna, som inte alltid är lika starka i tron. Lärjungarna får lära sig att se på den kanaaneiska kvinnan med respekt. Och därmed att se på varje främling med respekt. Varje människa de möter kan ha något att lära dem. Det går inte att avfärda någon för att den hör till fel grupp av människor – fel folk, fel kön, fel religion. Varje människa vi möter kan vara en förebild för oss. Varje människa vi möter kan lära oss något om tron på Gud.

Att ha en stark tro på Gud, det handlar inte om att veta allt om Bibeln och den kristna tron. Det handlar inte om att tro ”rätt” på varje punkt. Att ha en stark tro på Gud handlar om att ha en stark relation till Gud. Att lita på Gud och vända sig till Gud i alla livets situationer. När vi vänder oss till Gud, då vänder vi oss åt rätt håll. Då vänder vi oss mot livets centrum och möter Kärlekens blick. Det ger oss inte lösningen på alla våra problem. Men det leder oss i rätt riktning. Det ger oss rätt perspektiv.

Tron på Gud gör inte så att allting blir harmoniskt och enkelt. I Bibeln är tron ofta en kamp med Gud. Jakob brottas med Gud och kräver att bli välsignad. Då får han namnet Israel, som betyder Den som kämpar med Gud. Att kämpa med Gud, det handlar om att komma till Gud med alla våra känslor och tankar, all vår oro och längtan och förtvivlan. En nära relation får lov att rymma alla känslor, den håller för det. Därför kan vår tro på Gud ha plats för vår kamp och vår klagan. När vi brottas med Gud då vinner vi seger, för vår klagan kan vändas i glädje och vår förtvivlan kan vändas i hopp.

Den kanaaneiska kvinnan vänder sig till Jesus i sin brottning med Gud. Herre, förbarma dig, ropar hon. Kyrie eleison. I varje gudstjänst instämmer vi i hennes rop. Tillsammans med henne får vi vända oss till Jesus med all vår nöd. Vi kanske inte får svar genast. Men vi får fortsätta att ropa. Vi får envist vända oss till Gud och be att Kärleken ska driva ut det onda, från oss och från vår värld.

Kvinnans tro är stark eftersom hon inte ger sig. Till slut leder hennes bön till att demonerna skingras. Hennes dotter blir frisk. Och inte bara det. Fördomarnas demoner drivs bort när lärjungarna ser henne som en människa och en jämlike. Föraktets och främlingskapets demoner får vika för hennes envisa bön. Hon är fortfarande en kanaaneisk kvinna. Samtidigt är hon också Israel, för hon kämpar med Gud och vinner seger. Skiljemuren mellan vi och de har rivits ner.

Jesus tar bort fiendskapen mellan vi och de när han älskar sina fiender och ber för dem som korsfäster honom. Jesus kom inte för att dra några nya gränser mellan vi och de, mellan kristna och icke-kristna. Han kom för att försona hela världen med Gud och dra alla människor till sig. I honom hålls allting samman, allt i himlen och allt på jorden. Nu är vi inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan alla är vi ett i Kristus.

Vi lever fortfarande i en splittrad och bruten värld. Men i tro på Jesus får vi längta efter den dag då det blir slut på hat och fiendskap. Vi får komma till honom med vårt Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Genom att vi hör ihop med Kristus hör vi ihop med varje människa på jorden. Djupast sett finns det inte längre vi och de. I honom finns det bara vi.

 

 

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Du är mitt älskade barn

Predikan i Sollyckans kyrka 7 januari 2018

Igår firade vi Trettondedag jul. Då fick vi följa de vise männen på deras väg till Betlehem, och se hur de ger sina gåvor till Jesusbarnet – guld och rökelse och myrra. Idag hoppar vi trettio år framåt i tiden. Jesusbarnet har vuxit upp och blivit en man, och nu döps han av Johannes i Jordan.

Ett halsbrytande hopp i handlingen, kan man tycka. Men temat är egentligen detsamma som igår. Vi firar hur Gud tar sin boning ibland oss. Genom Jesu födelse och liv delar Gud vår mänsklighet helt och fullt, och Anden är oss nära i varje ögonblick. Gud är inte långt borta från någon enda av oss, säger Paulus, ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.

Julens budskap är att Gud har blivit människa. Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Inte hälften av varje, utan hundra procent Gud och hundra procent människa. Det är inkarnationens mysterium, att mänskligt och gudomligt är fullständigt sammanflätat. Vi behöver inte vända oss bort från det vanliga och vardagliga för att söka Gud, utan Gud är oss nära i det alldeles vanliga mänskliga livet. Himmelriket finns mitt ibland oss, här på jorden. Med varje steg vi tar, går vi med Gud. Med varje andetag vi andas, tar vi emot Guds Ande.

Detta är svårt för oss att förstå och komma ihåg. Därför har vi sakrament, heliga handlingar som binder ihop jordiskt och himmelskt. Nattvardens sakrament är vanligt bröd och vin, och samtidigt Kristi kropp och blod, som ger oss liv till både kropp och själ. Dopets sakrament är vanligt vatten på vårt huvud, och samtidigt Guds nåd, som tvättar oss rena från synd en gång för alla. De heliga handlingarna påminner oss om att hela vårt liv är heligt, att varje ögonblick är fullt av Guds nåd.

När Jesus kommer till Johannes för att bli döpt, så protesterar Johannes. Det är jag som behöver döpas av dig, säger han. Men Jesus svarar: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Johannes kallade människor till omvändelse, och dopet var en symbolhandling för att visa att man ville tvätta bort det gamla livet och leva helt och fullt efter Guds vilja.

Det är en längtan som vi nog kan känna igen oss i. Ganska ofta känner vi att vårt liv inte riktigt är så som vi skulle vilja. Vi önskar att vi kunde leva mer helhjärtat och konsekvent, och bara göra det som är kärleksfullt och gott, för andra och för oss själva. Men aldrig blir det riktigt så. Hur vi än vänder oss, så behöver vi ständigt omvändas på nytt.

Jesus går in i allt mänskligt och delar vår längtan efter att göra Guds vilja. Samtidigt är han Gud, så hans längtan efter Gud är redan uppfylld. Genom Jesus uppfylls allt som hör till rättfärdigheten. Han är den sanna människan, Guds avbild helt och fullt. Därför blir dopet något annat när Jesus döps av Johannes. Det som var en symbol för människors längtan efter Gud, blir ett sakrament, ett fullbordat löfte om Guds närvaro hos den som döps. I vår längtan efter ett helhjärtat och rättfärdigt liv, är vi burna och omslutna av den Rättfärdige, som helhjärtat ger sitt liv för oss. Dopet handlar inte längre om vad vi vill göra för Gud, utan om vad Gud gör för oss.

När Jesus steg upp ur vattnet, öppnade sig himlen och Guds Ande kom ner som en duva och sänkte sig över honom. Vatten och Ande, vatten och duva. Vi hör ekon av skapelseberättelsen i Bibeln, där Guds Ande svävar över vattnet när himmel och jord blir till. Och berättelsen om Noas ark, där en duva kommer med en olivkvist i näbben, som visar att vattnet sjunkit undan så att det går att leva på jorden.

Berättelsen om Jesus hör alltså samman med den stora berättelsen om livet på jorden. Alla människor är skapade till Guds avbild, till ett liv i kärlek och rättfärdighet och gemenskap med Gud. Jesus är den sanna människan, som gör avbilden synlig och hel. Livet på jorden är hotat av klimatförändringar och förödelse, i vår tid som på Noas tid. Men Guds Ande svävar som en duva över våra kaosvatten också. Vår tro på Gud ger oss hopp om räddning och liv, för både människor och djur.

När vi döps, då förenas vi med Jesus Kristus. Dopet väver samman vårt liv med Jesu liv – och därmed med hela skapelsen. Han är den sanna människan, Guds väsens avbild. I honom är också vi sanna människor, så som Gud har skapat oss att vara. I oss själva är vi det inte, men i honom. Dopet gör oss till kristna, inte för att skilja ut oss från andra människor, utan för att vi tillsammans med Kristus ska leva i kärlek och tjänst för alla människor.

När Jesus döptes, hördes det en röst från himlen som sa: Detta är min älskade son, han är min utvalde. De orden gäller också oss, som är döpta i Jesu namn. Gud viskar till dig i varje ögonblick: ”Du är min älskade son, du är min älskade dotter, du är min utvalde”. Du är utvald av Gud till att leva just det liv som du lever, och att göra det i medvetenhet om Guds kärlek och nåd.

De vise männen följde stjärnan tills de kom fram till barnet i Betlehem. De vise männens vishet handlade just om att de sökte ljuset och följde ljuset, och att de gav sina gåvor till honom som är Världens ljus. Vishet är inte det samma som kunskap. Vishet handlar om att urskilja vad som är viktigast i livet, och hur man ska nå fram till det.

Vi får be om nåden att bli visa kvinnor och män, som ständigt söker efter Jesus, för att ge honom vårt guld, vår rökelse och vår myrra. Jesus tar emot våra gåvor, och ger oss det som är ännu större – liv och kärlek och försoning. När vi når fram till barnet i Betlehem är det i själva verket Gud som når fram till oss, till vårt inre barn, med orden: ”Du är min älskade son, du är min älskade dotter. Du är min utvalde.”

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Hemlig agent

Predikan i Varbergs kyrka på Trettondedag jul, den 6 januari 2018. Texten har tidigare publicerats i boken ”Närvarons sakrament”.

De tog en annan väg hem till sitt land, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga, men Herodes hästar var snabbare. Och många fler. Hjärtat bultade och Kaspar svettades, fastän det var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då hade han varit full av förväntan. Nu hade allt gått fel.

Det var Kaspars farbror Darius, som var kunglig stjärnskådare vid det parthiska hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men egentligen ganska självklar; att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med kung Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida från romarna till partherna.

Med stöd av Partherriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna och slippa vara lydkung. Och partherna skulle kunna lägga beslag på några romerska provinser i gränslandet. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar valdes ut, tillsammans med Melker och Baltasar, för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men han blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Man kommer att sjunga sånger om er, och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler.

Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det inte, men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens med kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. Han blev arg och misstänksam och ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bli spejare åt Herodes. De skulle bege sig till den lilla byn Betlehem för att se om där fanns något kungabarn. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet.

Ändå gick stjärnan före dem och pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Men något kungabarn hittade de inte. Bara en liten pojke klädd i trasor. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det?

Kaspar kom att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon.

Innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren – en enkel snickare! Han påstod att en av hans förfäder hade varit kung i Judeen för tusen år sedan. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det ändå något särskilt med den där familjen. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt.

Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parthernas kung Phraates var son till solguden. Det visste alla.

Men om den där fattiga pojkstackaren var kunglig, då kunde ju precis vem som helst vara det. Ska man buga inför varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Tanken ville inte riktigt lämna Kaspar ifred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv.

Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga Darius. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. De var beredda att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Det var ett lätt val att inte återvända till Herodes. En röst hade viskat det till honom i drömmen, och på något sätt visste han att det var Guds röst.

Nej, om han fick välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inombords när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Det var en öppen och nyfiken blick, och samtidigt kändes det som att barnet såg rakt igenom honom, ända in till hjärtat.

En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. Hellre en kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor. Även om de är främlingar. En kung som väcker glädje och kärlek, och tar fram det bästa hos människor. En sådan kung ville han ha.

De hade misslyckats med sin plan, att få Herodes att byta sida. Men kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Barnet i Betlehem skulle bli hans kung. Och Kaspar skulle vara hemlig agent för kärlek och fred.

Nu var han full av förväntan igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar