Skatten i åkern

Predikan i Sollyckans kyrka 19 oktober 2014

Har du hittat en skatt någon gång? Något som är större och mera värdefullt än du kunde drömma om?

Derek McLennan gjorde det för några veckor sedan. Han sökte med metalldetektor på en åker i Skottland. Plötsligt tjuter metalldetektorn och Derek börjar gräva. Det han hittar är den största vikingaskatten någonsin. Ett hundratal silverföremål och en del guld också. Troligen är skatten nedgrävd på 900-talet. Där finns ett stort silverkors med halskedja, en tjock sliten guldring, en mystisk silverask med lock som man inte öppnat än, och en hel del annat.

Känslan att hitta skatten beskriver Derek så här: ”Mina sinnen exploderade. Jag gick in i chock, och endorfinerna översvämmade hela systemet. Jag hoppade runt och viftade med silverföremålet…” Så kan glädjen se ut när man hittar skatten i åkern.

När chocken gått över gör Derek McLennan så som man ska göra. Han kontaktar markägaren och myndigheterna, så att arkeologer kan gräva ut skatten. En skatt från vikingatiden kan inte vara en mans egendom. Den tillhör hela mänskligheten. Det är inte bara värdefulla metaller. Det handlar om vår historia, våra rötter, var vi kommer ifrån. Skatten tillhör alla, och ska vara tillgänglig för alla på ett museum. Upphittaren kommer att få en hittelön, och den delar han med markägaren.

I dagens evangelium berättar Jesus om en annan man som hittar en skatt. Men den här mannen säger inte till någon att han hittat skatten. Han gömmer skatten igen, går och säljer allt han äger och köper åkern. Så har han skatten för sig själv.

Får man göra så? Nej, det får man förstås inte. Inte idag, och inte på Jesu tid heller. Jesus brukar inte förespråka egoism, att man ska samla skatter åt sig själv, så det är nog inte det han är ute efter här heller. Men vad menar han då med sin liknelse? Vad är det för skatt han pratar om? Och vad är det för dyrbar åker som vi ska köpa och göra till vår egen?

I ett jordbrukssamhälle är det livsviktigt att äga mark. Vi kanske har glömt det idag när det finns så många andra sätt att få sin inkomst. Men det är inte så länge sedan som det var väldigt viktigt om man ägde sin mark eller om man jobbade åt någon annan. ”Hemmansägare” står det ibland på lite äldre gravstenar. Det var en fin titel, för det betydde att man ägde sin egen gård. Även om gården var liten så var det mycket bättre att vara hemmansägare än att vara arrendator eller torpare eller dräng.

Min farfar och farmor var hemmansägare i Grimeton. De hade ett hus och en liten bit mark som var deras egen, på kullarna upp mot Grimåsaberget. Jag tror det var viktigt för dem just detta att marken var deras egen, för de visste vad alternativet var. Min farfar växte upp i en torparfamilj, där man var tvungen att göra dagsverken på godset. Och min farmors föräldrar började som dräng och piga och slet på någon annans gård. Farfars och farmors mark var stenig och vattensjuk på samma gång. Men den var deras egen. Det var där de var hemma.

Att äga sin åker, det handlar om att vara hemma. Att ha rötter och tillhörighet. Vi ska vara hemma där himmelrikets skatter finns. Vi ska bruka vår egen jord, inte vara främlingar och drängar på himmelrikets mark.

Jag tänker att detta kan handla om vår kristna tradition. Kristendomen har funnits här i tusen år, sedan Harald Blåtand bestämde att hela hans rike skulle vara kristet (ungefär samtidigt som den stora vikingaskatten grävdes ner i Skottland).

Den steniga halländska marken är densamma som då. Den har brukats av åtskilliga generationer under tusen år. Och kristendomen finns kvar, därför att varje generation har funnit himmelrikets skatt på nytt. Det går inte att leva bara på traditionen. Man måste göra traditionen till sin egen, man måste arbeta på sin åker. Då kan vi finna himmelrikets skatter. Då blir skatten vår.

Kristendomen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde på Harald Blåtands tid. Det är ofrånkomligt att kristendomens former förändras, när kultur och tankevärld ändras. Men skatten är densamma som för tusen år sedan. För skatten är Gud själv, Guds närvaro mitt ibland oss. Himmelriket finns överallt där Guds vilja sker. Vi ber om himmelrikets skatter varje gång som vi ber: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Himmelriket är himlen på jorden, det som händer när Guds närvaro bryter igenom.

Åkern som vi får göra till vår egen, det kan vara den kristna traditionen. Där finns himmelrikets skatter. Men vi finner inte skatten om vi inte brukar åkern. Vi måste gräva. Det kan krävas en del uthållighet för att vi ska finna skatten. Men glädjen blir desto större när vi hittar det som vi söker, när Guds närvaro får beröra oss. Kanske är det först då som vi helhjärtat gör åkern till vår egen. Kanske är det först då som vi kan släppa allt det andra som varit vår trygghet och rikedom. I vår glädje kan vi sälja allt vi äger och köpa åkern.

Åkern är vår egen. Det innebär att ingen annan kan säga åt oss att ”så där kan du inte plöja”. ”Så där ska du inte be.” ”Så ska du inte uttrycka din tro.” Kristendomen kan se ut på många olika sätt, eftersom vi som är kristna är olika och gör kristendomen till vår egen på den dialekt som vi själva talar och förstår. Men skatten är densamma. Dialekterna är olika, åkerbruket kan gå till på olika sätt, men skatten som vi söker och finner är densamma.

Åkern som vi får göra till vår egen, det kan också vara vi själva. Vi finner himmelrikets skatt i vår egen erfarenhet, i vårt eget hjärta. Gud möter oss där vi är, inte någon annanstans. Därför får vi försöka vara närvarande där vi är. Vi får äga vårt hjärtas åker. Vi får vara hemma och rotade i vår egen erfarenhet. Himmelriket är nära, säger Jesus. Nära som vårt eget hjärta.

Gud möter oss i vår erfarenhet. I varje ögonblick finns Gud närvarande. Om vi lär oss att känna igen Guds röst, då kan vi finna himmelrikets skatt gång på gång. Att söka och finna Gud i allt – det är målet för vårt liv. Det är den andliga väg som vi inbjuds att gå. Denna väg går mitt i vår verklighet, mitt i vår värld. För mitt i vår verklighet, där finns Gud.

Skatten som Jesus vill att vi ska finna, det är Gud själv. Det är den högsta rikedomen, att söka och finna Gud i allt. I vår glädje kan vi sälja allting annat och köpa åkern där skatten ligger gömd. Den värdefulla åkern där skatten finns – det är den kristna traditionen, och det är vårt eget hjärta. Det är ingen egoism att vilja äga denna åker. Tvärtom är det så vi kan hjälpa andra att finna skatten, genom att själva finna den. Skatten tillhör inte bara mig, den tillhör hela mänskligheten.

Skatten finns tillgänglig för alla. Men var och en måste själv gräva på sin åker. Vi behöver inte vara experter på att gräva, vi behöver ingen särskild utrustning. För skatten vill bli funnen. Skatten drar oss till sig. Och den är större och mera värdefull än vi kunnat drömma om.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skatten i åkern

  1. Henrik skriver:

    Kul att du har börjat blogga igen! Jag tog mig friheten att dela din sida på Facebook. Hoppas det var ok.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s