Den röda tråden

Predikan i Varbergs kyrka 26 oktober 2014

Predikan idag ska handla om Den röda tråden. Det ska handla om den röda tråden i Bibeln, vår heliga historia. Och om den röda tråden i våra liv.

Vi har hört berättelsen om hur Rachav hjälper de båda spejarna som kommer till Jeriko. Hon gömmer spejarna på taket under linhalmen och ljuger för kungens män som kommer och frågar efter dem. ”De har gått sin väg. Skynda er, så hinner ni ifatt dem!” Sedan firar hon ner spejarna med sitt rep, så de kan sätta sig i säkerhet.

Ni som har läst Barnens bibel kommer kanske ihåg vad det är för färg på Rachavs rep. Det är rött, så det gör sig bra på bild. Det röda repet får hänga kvar från Rachavs fönster, på utsidan av Jerikos stadsmur. När israeliterna ser repet så vet de att där bor Rachav. Hon och hennes familj är våra vänner.

Rachavs rep är den röda tråden som vi ska följa idag. Den röda tråden går från Rachavs fönster i Jeriko – till Jesus, som står och tittar upp genom ett hål i taket i sitt hus i Kafarnaum. Det är fyra män där uppe som gjort hål i taket, för att kunna fira ner sin lame vän till Jesus. Vi får nog tänka oss att taket de bryter sönder är ett enkelt solskydd, av kvistar eller löv. Eller varför inte linhalm.

När Jesus ser hålet i taket och mannen som firas ner med ett rep, då står det att Jesus såg deras tro. De fyra vännerna är som Rachav. De visar mod och handlingskraft när de räddar människor genom att fira ner dem med sitt rep. Och Jesus ser deras tro. Tron är den röda tråden. Tron är repet som binder oss samman – som binder samman Rachav och spejarna och de fyra vännerna och den lame mannen och Jesus och oss som är här idag.

Jesus ser deras tro. Tro är alltså något som syns. Tron är lika synlig som Rachavs röda rep som hänger nerför muren. Tron är lika synlig som hålet i taket på Jesus hus. Tron är inte en teori, inte ett antagande om hur det kanske förhåller sig. Tron är en praktik, ett ställningstagande som uttrycks i handling. Man kan säga att tron är en riktning – en riktning mot Gud, en riktning mot medmänniskan, en riktning att fira ner medmänniskan till Jesus, och anförtro henne i Guds hand. Det kan låta som tre olika riktningar, men det är i själva verket precis samma riktning.

När det talas om tro i Bibeln och i den kristna traditionen, då är det den här praktiska tron som det handlar om. Den kristna tron är inte främst något vi tänker, utan något som vi gör. Tro är detsamma som förtröstan och trofasthet. Om jag säger att jag tror på dig, då menar jag inte att jag antar att du finns. Jag menar att jag litar på dig. Jag menar att jag är beredd att ta en del risker för din skull och att jag känner mig trygg med det. Jag tar ställning för dig och ställer mig på din sida.

Vi menar samma sak när vi säger att vi tror på Gud. Vi litar på Gud, och vi känner oss trygga med det. När vi läser trobekännelsen i kyrkan, då menar vi inte att vi antar att Gud finns, eller att vi förmodar att Gud har vissa egenskaper. Vi bekänner att vi litar på Gud. Vi litar på den Gud som har skapat himmel och jord, den Gud som är Jesus Kristus, den Gud som är den heliga Anden. Trosbekännelsen är ett ställningstagande. Vi tar ställning för Gud, och vi litar på att Gud tar ställning för oss.

Tron är den röda tråden i Bibeln. Med tron menar jag då både Guds trofasthet mot människorna, och människornas förtröstan på Gud, och människornas trofasthet mot sina medmänniskor för Guds skull. Allt detta kallas i Bibeln för tro. Tron är den röda tråden som binder ihop Bibelns böcker och ger oss en riktning att följa i våra liv. Det finns mycket som spretar åt olika håll i Bibeln. Det finns många lösa trådar. Men det är den röda tråden vi ska ta fasta på när vi läser Bibeln.

Ett exempel kan vara berättelsen om Jeriko. Delar av den berättelsen är ganska förfärliga. Israeliterna erövrar staden och dödar alla utom Rachav och hennes familj. Det gör de i Guds namn och på Guds befallning. Det är så ISIS går fram i Syrien och Irak i våra dagar. Detta är förstås inget vi kan ursäkta eller sympatisera med, bara för att det står i Bibeln. Folkmord är lika illa oavsett i vems namn det begås.

Det vi får göra när vi läser om Jeriko, det är att ta fasta på den röda tråden från Rachav till Jesus och vidare till oss. Den röda tråden handlar om att förtrösta på Gud och att visa trofasthet mot sina medmänniskor. Det är så Rachav gör när hon räddar spejarnas liv. Det är så Jesus gör. Och det är så vi är kallade att göra.

I Bibeln är Jesus den nye Josua. Jesus och Josua är egentligen samma namn. Det har blivit så att vi uttalar namnet på två olika sätt på svenska. Men båda heter på hebreiska Jehoshua, som betyder ”Herren är räddningen”.

Så när ängeln säger att Marias barn ska heta Jesus, då är det som om ett svenskt barn skulle få namnet Gustav Adolf eller Karl XII. Det är ett namn med starka associationer. Josua räddade Guds folk genom att fördriva och döda deras fiender. Jesus, den nye Josua, ska också rädda Guds folk. Men han gör det på ett helt annat sätt. Man kan säga att Jesus läser om Josuas bok och ger oss en riktning att följa när vi läser den heliga historien i Bibeln.

När Jesus kommer till Jeriko, tusen år efter Josua, då botar han den blinde tiggaren Bartimaios, och bjuder in sig själv till tullindrivaren Sackaios. Så erövrar Jesus staden Jeriko – genom att vinna människors hjärtan och väcka deras tro, både fattiga och rika. Berättelsen om den barmhärtige samariern utspelar sig också på vägen till Jeriko. När vi går med Jesus är det så vi får närma oss Jeriko, med medkänsla och respekt för dem vi möter. Även samariern, den som tillhör ett annat folk och har en annan tro, kan vara ett föredöme för oss.

Jesus skriver om berättelsen om Jeriko i vår heliga historia. Och Rachavs röda tråd vävs in i gudsfolkets väv, när hon lyfts fram som ett föredöme i tron. I början av Matteus-evangeliet räknas Jesu släkttavla upp. Där finns Rachav med. Det är bara fyra kvinnor som nämns, och Rachav är en av dem. Men Josua finns inte med bland alla de män som räknas upp. Jesus härstammar alltså inte från Josua utan från Rachav.

Rachav är en av Jesu förmödrar, och därmed också vår. För vi som är kristna hör till Jesu familj. Vi är döpta in i Kristus, vi är hans små bröder och systrar. Därmed är vi också ättlingar till Rachav, och hennes röda tråd löper vidare från Jesus till oss. Gud har ställt sig på vår sida, och vi får ta ställning för Gud. Vi får leva i förtröstan på Gud och i trofasthet mot våra medmänniskor.

Tron är den röda tråden i våra liv. Tron ger oss riktning och mening och tillhörighet. Tron väver oss samman med den heliga historien, med alla dem som gått före oss. Tron väver oss samman med varandra som lever idag. Och tron väver oss samman med Gud. Tron drar oss till Gud och får oss att sträcka oss mot våra medmänniskor.

Tron är synlig, som Rachavs röda rep. Den har en riktning, mot Gud och mot medmänniskorna. Vi får uttrycka vår tro genom bön, gemenskap och medmänsklighet. Inte för att vi är så starka alla gånger. Men för att tron är stark. Guds trofasthet är stark. Därför kan vi lita på att repet håller när vi firas ner i Guds hand. Trons röda tråd väver samman människor och Gud, himmel och jord, tid och evighet.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s