Vad gör kyrkan för de fattiga?

Predikan i Varbergs kyrka 9 november 2014

Vad gör kyrkan för de fattiga? Det är en viktig fråga. Inte minst på samhällsansvarets söndag, som vi firar idag. Engagemanget för de fattiga hör till kyrkans väsen. Så är det i Bibeln och så har det varit genom historien.

I dagens bibeltexter har vi hört om ansvaret gentemot de fattiga. Andra Moseboken formulerar lagar för hur man ska behandla alla rättvist. Allra viktigast är att skydda de svagaste. Du skall inte vränga rätten för den fattige. En invandrare får du inte förtrycka. De här orden är mer än tvåtusen år gamla, men de har tyngd och relevans också idag, i vårt samhälle.

Dagens epistel handlar om insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Paulus skriver till församlingen i Korinth och ger instruktioner för insamlingen. Ansvaret för människor långt borta som man aldrig träffat, motiverar Paulus med vad Jesus gjort för oss alla. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Den som tror på Jesus har mött Guds stora generositet. Då är det naturligt att man vill dela med sig av Guds gåvor. Inte för att de i Korinth ska lida brist, utan för att de med sitt överflöd ska avhjälpa andras brist.

Vad gör kyrkan för de fattiga? Ni som läser Hallands Nyheter har kanske sett att jag försökt svara på den frågan i ett par insändare. Men det är en fråga som egentligen kräver ett lite längre svar. Längre än vad som ryms i en insändare. Därför vill jag passa på att ge ett längre svar i predikan idag.

Vad gör kyrkan för de fattiga? Helst skulle jag vilja svara att kyrkan gör inget för de fattiga. Kyrkan är de fattiga, som tar emot Guds rikedomar och delar dem varandra. Kyrkan är de fattiga. Den världsvida kyrkan rymmer många fattiga. Och fattigdom kan se ut på många olika sätt. Om jag som är svenskkyrklig möter en medmänniska som är rumänsk-ortodox, då är vi båda en del av kyrkan. Vi har båda något att dela med varandra. När vi möts som medmänniskor finns det inte vi och de. Det finns bara vi.

Kyrkan är de fattiga. Det är inte främst vår rikedom som för oss samman i kyrkan, inte vår vilja att göra nytta för samhället. Det som för oss samman är vår längtan. Vår längtan efter helhet och mening. Vår längtan efter gemenskap och sammanhang. Vår längtan efter helande och försoning. Vår längtan efter Gud. Det är vår brist som för oss samman, och det är i vår fattigdom som vi kan möta Gud. Saliga är ni som är fattiga, säger Jesus. Er tillhör Guds rike. Vi är alla fattiga. När vi känns vid vår fattigdom och brist, då kan vi möta Gud.

Den främsta kristna symbolen är korset. Korset, som står för lidande och förnedring och det allra värsta som vi människor kan utsätta varandra för, är samtidigt en symbol för Guds närvaro. Det innebär att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. I vår utsatthet och vårt lidande, där är Gud som allra närmast. Himmel och jord möts på korset, där det behövs som allra mest. I vår största fattigdom, där möter oss Gud.

Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan. Så står det om Jesus i dagens evangelium. Jesus har en särskild ömhet för de knäckta stråna och de tynande lågorna. Det som är knäckt eller tynande hos oss, det får vi lägga i hans händer. Jesus möter oss i vår svaghet, med kärlek och respekt.

Tillsammans med Jesus får vi möta andra människors svaghet med ömhet och respekt. När vi möter Gud i vår egen svaghet, då kan vi möta Gud även i andras svaghet. När vi känner vår egen fattigdom, kan vi möta den fattige i ögonhöjd, som medmänniskor. Då ser vi att det är mer som förenar oss än som skiljer oss.

Wir sind Bettler. Hoc est verum. Det ska vara de sista orden som Martin Luther skrev innan sin död. Vi är tiggare, det är sant. När vi ser en människa på gatan som tigger, då ser vi oss själva. Vi är helt beroende av Gud och våra medmänniskor. Vi har bara en benägenhet att glömma det. Därför får vi möta dem som tigger, inte bara med respekt, utan också med tacksamhet för att de påminner oss om den verklighet vi lever i.

Men vad gör då kyrkan för de fattiga? Ja, kyrkan gör det som vi gör. Det är du och jag som är kyrkan, tillsammans med alla människor som samlas kring Jesus. Kyrkan består av alla medlemmar, alla döpta, alla som tror på Jesus, och alla som utan att veta om det tjänar Kristus i de minsta bröderna och systrarna. Kyrkan gör det som vi gör. Var och en kan vi göra skillnad för någon vi möter, varje dag. Alla tillsammans är vi en kraft som förändrar världen. Varje dag.

Varbergs församling finns till för de fattiga. För din och min fattigdom, för vår brist och vår längtan. Och för dem som lider nöd, i Varberg och på andra håll. Varbergs församling består av tusentals människor. Många av oss har ett materiellt överflöd som vi kan dela med oss av. Då är det vårt ansvar som människor och som kristna att göra det. Alla har vi möjlighet att visa medmänsklighet på många andra sätt också, genom vänlighet och medkänsla och förböner.

Kyrkan är framför allt en organism, en levande gemenskap. Som organism har vi enorma möjligheter att göra skillnad, och låta Varberg präglas av bön, gemenskap och medmänsklighet.

Organisationen Varbergs församling är mindre än organismen. Men även organisationen kan göra skillnad. Under en stor del av Sveriges historia var det kyrkans organisation som hade ansvar för omsorgen om fattiga och sjuka. Nuförtiden har kyrkan delegerat det ansvaret till kommun och landsting. Men det innebär inte att vi står utan ansvar. Medmänskligheten kan inte begränsas till att betala skatt, även om det är viktigt också. Kyrkans organisation ska hjälpa människor som faller mellan maskorna i samhällets skyddsnät, och påtala bristerna i samhällets omsorg.

Kyrkan finns till för de fattiga, som en mötesplats mellan himmel och jord, mellan Gud och människa. Kyrkklockorna har kallat oss till gudstjänst idag, som de gjort i vårt land i tusen år. Som de ska göra i tusen år till, om jorden får stå. I somras var det några som trodde att kyrkklockorna kanske ringde mot något som hände på torget. Men det gjorde de förstås inte. Kyrkklockorna ringer inte mot, bara för. Varje gång kyrkklockorna ringer, så kallar de oss till bön, gemenskap och medmänsklighet. De kallar oss att komma till kyrkan. Och de kallar oss att vara kyrkan, mitt i vår vardag, mitt i vårt samhälle.

Vi har samlats idag för att fira nattvard. Nattvardens sakrament ger oss gemenskap med Gud och med varandra, och med hela vår jord. Vi tar emot Livets bröd med öppna händer och delar det med varandra så det räcker åt alla. Nattvarden formar oss till de människor vi är skapade att vara, Guds avbild, som tar hand om jorden och varandra.

Jorden känner inga rika, skriver biskop Ambrosius på 300-talet. Jorden känner inga rika. Bara fattiga, som den föder. Kyrkan är de fattiga, som tar emot Guds rikedomar och delar dem med varandra.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s