Att vara hos Gud

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 4 januari 2015

”Vi borde aldrig ha lämnat honom”, säger mamman. ”Vi borde hållit honom i handen hela tiden.” ”Men han är stor nu”, säger pappan. ”Han kan ta vara på sig själv.” ”Hemma i byn kan han väl det”, svarar mamman. ”Men han har aldrig varit bland så här många människor förr. Han borde stannat hemma med de andra barnen. Vem vet vad han kan råka ut för.” ”Men änglarna”, försöker pappan. ”Änglarna måste väl vara med oss nu också.” ”Ja”, säger mamman. ”Det bara måste de.”

När man letar efter sitt barn i tre dagar hinner man oroa sig väldigt mycket. När de till slut hittar honom förstår han inte vad de menar. ”Varför skulle ni leta efter mig? Jag har inte varit borta. Jag har ju varit här hela tiden! Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Mamman vill både skälla ut honom och krama om honom. Men det är så många som tittar på dem så hon bara drar med sig pojken därifrån. Pappan tackar dem som tagit hand om sonen och skyndar efter.

På vägen hem tänker Maria på det som hänt. Man hinner tänka mycket när man går hela dagarna. Och det blir mer ordning på tankarna när man inte är orolig och upprörd längre. Fast lite orolig är hon fortfarande. Vad ska det bli av hennes barn? Hon är stolt över honom, så klart. Som när han satt där bland Israels lärde och imponerade på dem med sitt förstånd. Men det är inte så enkelt att vara hans mamma. Ibland är han som vilket barn som helst. Ibland är han mer klarsynt och förståndig än alla vuxna. Och så självständig att man känner sig avvisad och överflödig.

Han har en förmåga att tala i gåtor som är som pärlor man kan vrida och vända på. Maria har lärt sig att ta vara på pärlorna som sonen säger. Hon lägger dem på minnet och funderar på dem när hon bakar eller städar. Eller när hon går, som nu.

De lärde i templet sa att pojken lyssnade och ställde frågor på ett sätt som fick dem att häpna. Att lyssna och ställa frågor, det är typiskt honom. På det sättet lockar han fram mycket mer gensvar från människor, än om han bara hade sagt en massa kloka saker. Kanske var hans frågor till oss, när vi hittade honom, också sådana frågor som vi skulle fundera på?

”Varför skulle ni leta efter mig”, sa han. ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Han sa ofta att man inte skulle vara orolig, inte göra sig bekymmer. Det är lätt att säga, särskilt för ett barn. Men när man bryr sig om människor och har ansvar för dem, då blir man ju orolig för dem. Tänk att han kunde förstå skrifterna lika bra som de lärde, men inte förstod att hans föräldrar var oroliga för honom! Han har en del kvar att lära, om hur människor känner och uppfattar saker. Kanske är det det jag ska lära honom, tänker Maria.

Eller så menar han att vi faktiskt inte behöver leta efter honom, om vi förstår att han måste vara hos sin fader. Hans far, det är ju Josef! Eller inte riktigt, om man ska vara ärlig. Ängeln sa till henne för tretton år sedan att hennes barn skulle kallas den Högstes son. Guds son. Det är Gud som är hans far. Han måste vara hos Gud. Det var därför han stannade i templet. Han var hemma där, fastän han inte hade varit där sedan han var en bebis.

Gjorde jag fel när jag drog iväg honom från templet? Hanna hade lämnat sin son Samuel i templet så att han fick växa upp där. Borde Maria ha gjort likadant? Samuel bodde i templet så att han skulle lära sig att känna igen Guds röst. Så blev han en profet som kunde tala Guds ord till människorna. Men Marias son verkade inte behöva lära sig det. Han kunde det redan.

Gud finns i templet, förstås. Det är därför alla människor kommer dit vid högtiderna. Rummet som kallas för Det allra heligaste är platsen för Guds närvaro i templet. Men det var inte där de hittade pojken. Dit fick ju bara översteprästen gå. Nej, de hittade sin son bland människorna i templet. Det var där han var hos sin fader, när han lyssnade på människor och ställde frågor som öppnade deras ögon och hjärtan för Gud.

Maria tittar på sin son som går bredvid henne i folkvimlet. Är han hos sin fader nu? Pojken tittar tillbaka och ler mot henne, som om han förstår vad hon tänker. Ja, det är klart att han är hos Gud hela tiden. Gud finns ju överallt. Det är bara det att vi människor har så lätt att glömma. Därför behöver vi gå upp till templet, för att påminnas om Guds närvaro.

”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Nej, varför skulle vi leta efter honom? Han är hos Gud hela tiden. Han är i trygga händer. Om vi också är hos Gud, då är vi med honom. Så det är Gud vi ska söka. Eller sluta söka och i stället bara ta emot. Vi är Guds tempel, så Gud bor redan hos oss. Vi är redan hemma.

För ett ögonblick känner Maria att all oro är borta. Hon kommer säkert att vara orolig för sin son många gånger till. Men just nu känner hon bara en varm och innerlig kärlek till sin son som går bredvid henne. Hon tar hans hand. Inte för att hålla fast honom, utan för att vara med honom. Så går de tillsammans.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s