Rätten att häda, igen

Jag har fått en del upprörda reaktioner på det jag skrev om ”Rätten att häda”, på lite olika vägar. Utgångspunkten för det jag skrev var förstås morden på journalisterna i Paris häromdagen. Jag förstår att det kan misstolkas och förtydligar gärna. Det jag vill framhålla är:

  • Att det är fullständigt bisarrt ur kristen synvinkel att döda människor för att man anser att de smädat Gud eller religionen. Då begår man själv den yttersta hädelsen, att kränka och döda Guds avbild.
  • Att kristna inte behöver uppröras över hädiska uttalanden eller bilder, för de skadar varken Gud eller oss. Vi ska lägga vår energi på att praktisera vår tro i bön, gemenskap och medmänsklighet. Det är så vi främjar tron.
  • Att Gud uppenbarligen tål den troendes uppriktiga hädelse. Job kallar Gud för ond och orättfärdig när han utsätts för olycka. Gud lyssnar tålmodigt i drygt trettio kapitel, och säger till sist att det är Job som talat sanning om Gud, inte vännerna som försökt hindra honom från att säga sitt hjärtas mening. Vi får alltså vända oss till Gud med alla våra tankar och känslor, även med vårt raseri och vår besvikelse på Gud. Vi behöver inte censurera något inför Gud, inte ens det som är hädiskt att tänka eller säga. Gud tål det. Och vår Gudsrelation kan fördjupas när vi vågar tala uppriktigt med Gud.
  • Att det hör till den kristna trons mysterier att Gud väljer att utsätta sig själv för den yttersta hädelsen, genom att inkarneras som människa och avrättas på korset. Blodet som utgjutes när Jesus skymfas och dödas försonar människorna med Gud. Det finns ingen hädelse som kan överträffa detta. Gud tål alla hädelser och kan använda dem för vår frälsning.

Självklart uppmanar jag ingen att häda, utom på det sätt som Job gör det. Men jag vill sätta hädelsen i perspektiv. Jesus driver konsekvent att det är hur vi behandlar våra medmänniskor som är det viktigaste uttrycket för vår tro, inte hur noga vi iakttar andra religiösa påbud.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Rätten att häda, igen

  1. Carina S skriver:

    Du skriver ” den kristan tron inrymmer rätten att häda”, dvs att håna och förlöjliga främst det gudomliga, som andra människor håller heligt. Bibeln är tydlig med att hädelse är synd, se t ex Markus 3:28ff, Uppenb 13:6 osv
    Självkart måste man fördöma ett så barbariskt brott som att mörda de man anser ha smädat ens gud. Men det betyder inte att man oreserverat måste ställa upp på den hädelse, som i detta fall Charlie Hebdot ägnat sig åt. Man kan ha en mer nyanserad syn här. De har inta bara hädat islam, de lär ska ha gett ut oerhört grova hädelsebilder av Jesus o jungrfru Maria.
    Kritik ska alla religioner tåla-men att håna och förlöjliga troende är inte ok.
    Sen, Gud ser hjärtats motiv. Om en männsiska känner sig djupt besvikten och bitter på Gud-och slänger ur sig något hädiskt så tror jag att Gud har förståelse och överseende med det. Det är inte uppsåtlig ondska. Detta gäller inte t ex dessa karikatyrtecknare. Man spottar på andra människors inre övertygelse.
    Hädelse var en bland andra synder som Jesus dog för att vi ska kunna få förlåtelse för.
    Att Jesus som en engånsföreteelse lät sig bli hädad vid korstästelsen, kan jag inte se hur det skulle kunna rättfärdiga övrig fortsatt hädelse.
    Du säger att det viktigaste är hur vi behandlar våra medmänniskor. Hur går då det ihop med ett sådant beteende som att medvetet håna och förnedra andra människor för deras tro?

    Gilla

  2. Fredrik skriver:

    Hej Carina! Du har alldeles rätt i att kärleksbudet är tillämpligt på hädelse också. Precis som vi inte ska såra våra medmänniskor på andra sätt, ska vi inte heller göra det genom att ”håna och förnedra människor för deras tro”. Det bör man så klart låta bli.
    Jag menar att det omvända också gäller, att det är lika illa att kränka sin medmänniska på något annat sätt, som att göra det genom att håna hennes tro. Det är en synd att häda, när det kränker min medmänniska. Jag har svårt att se att Gud skulle lida någon skada av hädelsen som går utöver den som medmänniskan lider.
    Charlie Hebdo står för en typ av satir som jag har svårt för. Inte främst för de ”hädiska” bilderna, utan för de rasistiska stereotyperna. Rasism gör verklig skada mot många människor. Men kränkande bilder står på en helt annan skala än kränkningen att döda en medmänniska. Det går inte att jämföra de sakerna utan att dödandet relativiseras.
    Jag anser att vi som kristna gör klokast i att, så gott vi förmår, inte låta oss kränkas av andras hädelser mot den kristna tron. Det är ett onödigt energiläckage. Det finns så mycket annat vi behöver lägga kraft och engagemang på.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s