Att bära och bli buren

Predikan i Varbergs kyrka på kyndelsmässodagen 8 februari 2015 

Att bära och bli buren. Det ska predikan handla om idag.

Josef och Maria bär fram sin lille son i templet. Han är fyrtio dagar gammal, så det har blivit dags för deras rening. Jag tycker det är fint att det står deras rening. Egentligen var det mamman som ansågs oren efter att ha fött barn och som skulle bli ren igen. Men Josef och Maria har gett sig in i det här tillsammans. Tillsammans har de stått för att de väntar barn utan att vara gifta. De har tagit sig från Nasaret till Betlehem när Maria var höggravid och de har klarat av att ta emot sitt barn i ett stall. Josef har nog fått ta ett större ansvar för barnet än vad pappor brukade göra. Och nu bär de fram sitt barn i templet, med alla de känslor som nyblivna föräldrar har: Tacksamhet och glädje, trötthet och oro, och en intensiv upplevelse av livets helighet. Traditionen att bära fram ett reningsoffer blir ett sätt att uttrycka allt det här inför Gud.

Templet är stort och stökigt och fullt av människor. Kanske är det första gången som Josef och Maria är där. De ska offra ett lamm och en duva. Men de har inte råd med ett lamm, så de får ta två duvor i stället. När de letar efter prästen de ska lämna duvorna till, blir de stoppade av en äldre man. Det är Symeon, som tar deras barn i famnen och tackar Gud för att han har fått se ljuset komma i världen. När Symeon bär den lilla bebisen, omfamnar han Gud själv. Samtidigt är han buren och omfamnad av den som bär allt. ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”, säger Symeon. Med barnet i famnen har han funnit frid. Nu kan han lämna sig själv helt och hållet i Guds famn.

Just då kommer Hanna fram till dem också, så att de blir en egen liten folksamling i det stora myllret av människor. Hanna är en profet som bor i templet. Hon är till åren kommen, men hon har inte pensionerat sig från sin uppgift att tjäna Gud i fasta och bön. Som profet förstår hon vad det är för barn hon har framför sig. Och hon talar om det för alla som vill lyssna.

Det är något heligt i sig med det här mötet mellan generationerna – de gamla gudsmänniskorna i templet, de unga föräldrarna, det lilla barnet. De behöver varandra för att livet ska bli helt. De äldre har väntat så många år, och nu får de äntligen se barnet som innebär att Guds löften går i uppfyllelse. De liknar Abraham och Sara som fick vänta så länge innan de fick barn. De liknar patriarken Jakob som länge trodde att hans son Josef var död, men som till sist fick träffa honom igen och kunde hålla sina barnbarn i famnen. De liknar Noomi, som efter så många sorger fick en ny familj och en ny son genom svärdottern Rut.

Hanna och Symeon behöver barnet och dess föräldrar för att livet ska bli helt. Deras väntan i tro har gett livet hopp och mening hela vägen. Men nu får de se det som de hoppats på. Gud finns närvarande hos sitt folk. Det finns en framtid för Israel och för alla folk på jorden. Josef och Maria behöver de äldres insikt och erfarenhet för att livet ska bli helt. Som unga föräldrar har de fullt upp med allt som måste göras. Symeon och Hanna kan hjälpa dem att bära barnet, och har tiden och överblicken att se vad som är det viktiga och avgörande i allt det som sker. De får tala om för Josef och Maria vad det är för barn de fått ansvar för. De har hört det förut från både änglar och herdar, men de behöver höra det flera gånger så det går in. Och barnet behöver bli buret av flera människor och få del av både yngres och äldres erfarenheter.

Vi behöver bli burna av andra för att formas till människor. Vi behöver trygghet och närhet och hjälp att hantera livet. Särskilt när vi är små, förstås. Men hela livet behöver vi bli burna av andra ibland. Vi behöver stöd och bekräftelse och hjälp med praktiska saker. Även Josef och Maria, som klarat av så mycket på egen hand, även de behöver bli burna något lite av Hanna och Symeon.

Som vuxna har vi ansvar att bära andra människor som behöver oss. Vi har ansvar att bedöma vem som behöver oss bäst och var vi ska dra en gräns. Men ofta får vi också uppleva att vi själva blir burna av den som vi trodde att vi bar. Vi får kraft och glädje av det vi ger, inte bara av det vi tar emot. Ju mer vi har att bära, desto mer blir vi burna. Detta är en del av Guds mysterium, av den gudomliga omfamning som ytterst bär oss genom livet.

Hanna och Symeon känner igen Guds närvaro när de ser den. Hur kan de göra det? Finns det några knep som vi kan  lära oss av dem? Hanna är en profet och Symeon blir ledd av Anden till templet. Det är alltså Gud själv som talar till dem och visar dem vad de behöver veta. Att se Ljuset i världen, att uppfatta Guds närvaro, det är en gåva från Gud. Det är nåd. Men Hanna och Symeon är inte bara passiva mottagare av nåden. De gör sig själva mottagliga för Gud genom att leva i tro. De ber varje dag, vid särskilda tider och som en ständigt pågående dialog med Gud. De är i templet, de studerar skrifterna, de tackar Gud för det som är gott, och de väntar inte bara på sin egen frälsning utan på hela folkets och hela världens befrielse från det onda. De har tränat sin uppmärksamhet under många år. Därför kan de se det heliga och uppfatta Guds närvaro.

Fromma människor vid den här tiden hade en mängd yttre tecken på sin tro. Det fanns detaljerade regler för hur man skulle be, hur man skulle klä sig, vad man fick äta, hur man skulle offra, hur man skulle förhålla sig till sina medmänniskor. Jesus kritiserade de här yttre tecknen när de blev ett sken, en ersättning för hjärtats uppriktiga tro och ett hinder för medkänslan med andra. Men i vårt samhälle är problemet nog ofta det motsatta – att vi saknar de yttre tecknen som ger stöd åt hjärtats tro.

Vi är kroppsliga varelser. Vi behöver det handfasta och konkreta. Vi behöver heliga vanor som hjälper oss att praktisera vår tro och träna vår uppmärksamhet på Gud. Heliga vanor kan vara morgonbön och aftonbön, att regelbundet gå i kyrkan, att regelbundet läsa Bibeln. Heliga vanor kan vara att avsätta en del av sin tid och sina pengar för medmänniskornas skull. Heliga vanor kan vara att bära något påtagligt tecken på sin tro, som ett kors eller frälsarkransen, och att ha en särskild böneplats där hemma. Det här är bara några exempel – det finns mycket annat som också kan vara heliga vanor.

Snart går vi in i fastan. Det är en tid på kyrkoåret då vi särskilt inbjuds att se över våra heliga vanor. I en evangelisk kyrka, som Svenska kyrkan, finns det inga regler för hur man måste praktisera sin tro. Men det finns goda råd. Och det finns utrymme för var och en att forma sina egna heliga vanor, utifrån din längtan och din personlighet. De heliga vanorna hjälper oss att hålla livet heligt. De hjälper oss att uppfatta det heliga, Guds närvaro mitt ibland oss. De heliga vanorna är ett sätt att bära det heliga så det blir påtagligt för oss. Och de heliga vanorna kan bära oss när livet är tungt och motsträvigt.

Vi får bära Gud och bli burna av Gud. Det är Kyndelsmässodagens evangelium. Som Josef och Maria får bära på Jesusbarnet, som Symeon och Hanna får hålla honom i sin famn – så nära är Gud var och en av oss. Så varsamt och andäktigt som vi tar emot ett litet barn i famnen, så får vi ta emot Gud. Så tryggt som Jesusbarnet blir buret av sina föräldrar, så blir vi burna och omfamnade av Gud.

Att bära och bli buren. Det har predikan handlat om, och det får hela våra liv handla om.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s