Var inte rädd

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 22 mars 2015

Var inte rädd, säger ängeln till Maria. Det är så änglar brukar säga. När en ängel kommer med ett budskap till någon i Bibeln, då brukar ängeln börja med att säga: Var inte rädd.

Jag tror att änglarna viskar det till oss också. Var inte rädd. Vi behöver höra det om och om igen, för vi har så svårt att ta det till oss. Det finns så mycket som tynger ner oss, så mycket som vi är rädda för, så mycket som säger oss att vi inte duger och att vi inte kan lita på att livet vill oss väl.

Var inte rädd, säger ängeln. Och Maria verkar faktiskt ta till sig det änglaordet. Hon är påfallande orädd när hon pratar med ängeln. Hon frågar hur det ska kunna ske att hon ska bli mor till Guds son. Men hon verkar inte vara rädd för hur det ska gå eller för vad folk ska säga. Hon litar på att Gud vill henne väl. Jag är Herrens tjänarinna, säger hon. Må det ske med mig som du har sagt.

Det är en stark tro, att kunna ta emot allt som händer och säga: Må det ske med mig. Livet blir väl aldrig riktigt som vi tänkt oss. Ibland händer saker som ställer allting på ända. Men om vi tror att allting vilar i Guds hand och att Gud vill oss väl, då kan vi ta emot både glädje och sorg, både medgång och motgång, och säga som Maria: Må det ske med mig. Om Gud bär allt, då är också vi burna av Gud, vad som än händer.

En så stark tro har vi kanske inte alltid. Men vi får önska oss en sådan tro och vi får be om den. Och jag tror att Guds änglar viskar till oss som till Maria: Var inte rädd. Du har funnit nåd hos Gud.

Vi ska komma tillbaka till Maria. Men vi lämnar henne för en stund och går till kung Achas i Jerusalem, sju hundra år tidigare.

Var inte rädd, säger profeten Jesaja. Men kungen darrar av skräck. Två andra kungar har slutit sig samman för att angripa Jerusalem. När kungen och hovet får veta detta skakas de som när skogens träd skakas av stormen. Men Gud sänder Jesaja till kungen för att lugna honom. Han behöver inte vara rädd. Jerusalem ska inte falla i fiendehänder.

Kung Achas har svårt att tro på det som Jesaja säger. Så därför får han ett tecken. Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, säger Jesaja, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss”.

Sonen som ska födas är nog Hiskia, Achas son, som ska komma att bli kung efter honom. Achas är en dålig kung, men sonen Hiskia är desto bättre. Det står om Hiskia att ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom – och inte före honom heller. Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose. Därför var Herren med honom, och han hade framgång i allt han företog sig.

Herren var med honom. Hiskia är Immanu El, tecknet på att Gud är med sitt folk. I kungatidens Jerusalem fanns det två tydliga tecken på Guds närvaro. Dels templet, dels kungen av Davids släkt. Så länge templet och kungen, Guds Messias, fanns i Jerusalem, så var det tecken på att Gud var med sitt folk. Templet och kungen var påtagliga tecken på Guds närvaro.

Därför är Immanuelsprofetian ett direkt svar på kung Achas oro. Jerusalem ska inte falla för sina fiender. Den unga drottningen Avia är havande och ska föda en son. Achas ska få en arvinge som ska ärva tronen, och Gud ska vara med honom. Det finns en framtid för Achas och för Jerusalem.

Bibeln är en bok med många bottnar. Samma bibelord kan betyda olika saker för olika mottagare. Så det här profetordet om Immanu El, sonen som ska födas, det handlar inte bara om Hiskia. Det handlar också om Jesus, som föds sju hundra år senare. För oss kristna är det Jesus som är Immanu El, Gud med oss. Han är inte bara ett tecken på Guds närvaro, han är Guds närvaro. Jesus är närvarons sakrament, Guds fysiska och påtagliga närvaro i världen.

Därmed är vi tillbaka hos Maria. Det är hon som först av alla får ta emot närvarons sakrament. Hon som är buren av Gud får själv bära Gud.

Den här berättelsen om hur Maria tar emot Gud som ett litet barn, den säger oss mycket om hur Gud verkar i världen, och hur Gud verkar med oss. Gud har gott om tid, kan växa sakta i oss och börja i det väldigt lilla. För det mesta får vi inte erfara Gud på något spektakulärt och himlastormande sätt. Gud kommer till oss som en beröring inifrån. Gud verkar i det fördolda, i vårt hjärta. Men denna fördolda närvaro kan förvandla våra liv, som det blev för Maria.

Jesus kommer inte som ett svar på Marias frågor. Snarare stökar han till det för henne och ger henne en massa nya frågor. Jesus är inte svaret, utan den viktigaste frågan som Maria har att svara på. Vem är du egentligen? Vad går du för? Vad vill du med ditt liv? Har du ett öppet hjärta för Gud?

Det är många mirakel som sker i berättelsen om Maria och ängeln. Ett barn blir till. Det är ett mirakel varje gång det sker, även om vi tycker att vi kan beskriva hur det fungerar. En människa får mod att säga ja till Gud. Och Gud tar plats i vår värld, som sårbar och behövande. Gud gör sig beroende av oss människor. I jämförelse med allt detta är jungfrufödelsen det lilla miraklet, som pekar på att Jesus är unik. Det finns ingen annan som han.

Ett barn som blir till är för det mesta ett tecken på kärlek. Dels kärleken mellan dem som vill bli föräldrar. Dels kärleken till barnet man väntar. Så är det också den här gången, när Maria blir med barn. Inkarnationen är Guds kärleksförklaring till oss människor. Gud vill vara oss så nära som det lilla barnet i Marias kropp. Gud vill själv vara människa, för att kunna vara närvarande hos oss så konkret och påtagligt som möjligt. Gud är medmänniska, Gud med oss.

Gud tar kroppslig gestalt i Jesus, och är helt beroende av Marias kropp för att kunna göra det. Därmed förstår vi att Gud älskar och behöver våra kroppar, inte bara våra själar. Våra kroppar är heliga och värdefulla, hur de än har blivit märkta av livet. Vi får se med vördnad på vår egen kropp och vår egen mänsklighet. Det mänskliga livet är heligt och välsignat genom att Gud delar det med oss. Guds radikala medmänsklighet helgar vårt liv som människor.

Jesus är närvarons sakrament, som gör Guds närvaro synlig och påtaglig för oss. Gud finns alltid nära. Likt Maria inbjuds vi att ta emot Guds närvaro i våra liv. Med våra liv får vi ge kropp åt Gud, och därmed själva bli en del av närvarons mysterium. Vi är Kristi kropp i världen. Och vi tror att det vi gör mot de minsta bröderna och systrarna, det gör vi mot Kristus. Därmed får vi vara närvarons sakrament för varandra, påtagliga tecken på Guds närvaro och nåd.

Var inte rädd, säger ängeln. Och vi får svara: Må det ske med mig som du har sagt.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s