Allt ska bli helt igen

Predikan i Varbergs kyrka på Påskdagen 5 april 2015

– Allt ska bli helt igen, säger den äldre kvinnan. Det är så jag förstår det. Allt ska bli helt igen.

– Men hur vet du det, säger den yngre kvinnan. Sa han det?

– Inte med de orden. Men han sa ”Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Jag tror det betyder att vi ska vara tillsammans igen. Han är hos Gud, och därför är vi det också. Hans Gud är vår Gud. Men mest tror jag det för sättet som han sa mitt namn. Jag kan fortfarande höra hur han säger ”Maria”, och då vet jag att allt kommer att bli bra. Allt ska bli helt igen.

– Hur var det att möta honom vid graven? Var det konstigt?

– Det har jag ju berättat massor av gånger!

– Ja, men berätta igen!

– Det var precis som vanligt. Det var det konstiga. Han var sig precis lik. Samma röst och samma blick. Han såg ut som vanligt och luktade som vanligt, men med en svag doft av nardus också. Och så sa han ”Håll inte fast mig.” Först då insåg jag att jag höll om honom, så hårt att han kanske hade svårt att andas. ”Håll inte fast mig”, sa han, och skrattade så som han brukade. ”Jag är ju här. Jag har inte gått till Fadern än.”

Först trodde jag att han var trädgårdsmästaren. Det är konstigt också, att jag inte kände igen honom. Men så är det. Om man inte tror att han finns där, då kan man inte se honom ens om han står mitt emot en. Men om man tror, då kan man känna hans närvaro. Då kan man prata med honom och känna igen honom i människor man möter.

– Varför visade han sig just för dig?

– Det vet jag inte. Kanske för att det var jag som var där, helt enkelt. Jag letade efter honom med hela mitt hjärta. Och då kom han till mig.

Jag har tänkt mycket på det här, att jag mötte honom just i en trädgård. Det var som att vi var tillbaka i paradiset, som de första människorna i skapelsens gryning. Allt var nytt och friskt och helt. Och då är han faktiskt Trädgårdsmästaren. Den som ska ta hand om jorden och allt levande, som Adam skulle göra. Han är den nya Människan, sådan som vi människor skulle vara. Den sanna Människan som gör oss hela och helhjärtade.

– Längtar du tillbaka dit, till trädgården?

– Nej, det gör jag inte. Jag har den med mig, fastän det gått så många år. Ofta glömmer jag bort att jag mött den Uppståndne. Men ganska ofta kommer jag ihåg det. Och då är det som att han finns här hos mig. Då är det som att alla dofterna från trädgården finns hos mig, här och nu. Då är livet helt.

– Men allt som är sorgligt, då. Och allt som gör ont. Känner du inte det?

– Jo, det gör jag. Jag känner det nog lika starkt nu som jag gjorde innan allt det här hände. Men jag vet att allt ska bli helt igen, så jag kan vara i det som gör ont. Jag måste inte fly. Jag var med Mästaren vid korset och vid graven. Jag vet att han finns med mig när jag följer andra till korset och graven. Och när jag är på väg mot min egen grav.

– En del säger att Petrus är den störste aposteln. Men det borde väl vara du. Du träffade ju den Uppståndne först!

Den äldre kvinnan ler.
– Det är ingen tävling. Petrus kallar mig för apostlarnas apostel, för att jag fick ta budskapet till honom och de andra apostlarna. Men Mästaren säger att ”Den störste bland er skall vara allas tjänare.” Så Petrus får gärna vara den störste. Det spelar ingen roll vem som mötte honom först. Det viktiga är att han finns hos oss nu, fortfarande.

– Jag önskar att jag hade fått se honom så som du, säger den yngre kvinnan. Det är svårt att tro riktigt starkt på det som man bara hört andra berätta.

– Du behöver inte tro på det jag berättar. Det är honom du ska tro på. Han finns hos dig. Du kan prata med honom och tänka på honom. Och ibland kan du känna hans närvaro, när du särskilt behöver det. Och du kan leva uppståndelsen varje dag, lika bra som jag.

– Leva uppståndelsen, hur menar du då?

– Jo, den där känslan av att livet är nytt och friskt och helt, den kan jag uppleva varje dag. När jag är riktigt närvarande i det jag gör eller riktigt uppmärksam på den jag möter. När jag ber för mig själv och andra. När jag delar förtroenden med någon, eller bara en bit bröd. När jag öppnar mitt hjärta för andra i medkänsla.

– Är uppståndelsen en känsla, menar du?

– Nej, känslan kan vara en hjälp. Men att leva uppståndelsen handlar egentligen om att leva som om Mästaren var här, vare sig det känns så eller inte. Att leva i tro, helt enkelt. Det gör livet mycket rikare.

– Att leva som om Mästaren var här. Är det så enkelt?

– Ja, precis så enkelt är det. Och så svårt. Om du lever som om Mästaren var här, då lever du i tro. Då kommer du att se tecken på att livet blir helt igen. Det är vad uppståndelsen betyder. Att allt ska bli helt igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s