Den som lyfter upp ett barn till kinden

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 3 maj 2015

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Den raden från profeten Hosea är en av mina favoritrader i Bibeln. För den är så konkret och så lätt att känna igen sig i. Alla som lyft upp ett litet barn kan förstå vad som menas. Man lyfter upp barnet för att trösta eller för att hälsa. Och när man håller den varma och mjuka lilla kroppen, kind mot kind – då är det som att det finns inget viktigare i hela världen. Man blir så full av kärlek att det nästan gör ont.

Astrid Lindgren har beskrivit den känslan i berättelsen om Ronja Rövardotter. När rövarhövdingen Mattis håller i sin nyfödda Ronja, så säger han: ”Du barn, i de där små händerna håller du redan mitt rövarhjärta. Jag begriper det inte, men så är det.” Den som blivit pappa eller mamma är inte fri och självständig längre, för ”i de där små händerna håller du mitt rövarhjärta”. Att vara förälder är att vara djupt engagerad och djupt sårbar. För nu är någon annan viktigast i mitt liv, inte jag själv.

Sådan är Gud – som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så full av kärlek är Gud, till var och en av oss. Så engagerad och sårbar. Det är detta det betyder att Gud är vår fader. När vi säger att Vi tror på Gud Fader allsmäktig, när vi ber Vår Fader, du som är himlen – då kan vi tänka på bilden av Gud som lyfter sitt barn till kinden. Sådan är Gud.

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss. Guds kärlek är grunden för vårt liv. Det får vi påminnas om, så vi kan leva frimodigt och helhjärtat. Vi kan påminnas genom att läsa Bibeln som ett kärleksbrev från Gud. Ni vet, som man gjorde på den tiden när vi fortfarande skrev brev – om man fick ett kärleksbrev så läste man det om och om igen, och de bästa raderna lärde man sig utantill.

Så får vi läsa Bibeln. Och vi får läsa hela skapelsen som ett kärleksbrev. Varje vind och varje träd, varje blomma och varje medmänniska är en hälsning från vår skapare. Hela skapelsen är ett kärleksbrev till dig personligen.

Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Det är därför vi är här på jorden. För att ta emot Guds kärlek och ge den vidare. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och Guds kärlek har nått sin fullhet i oss, skriver aposteln. Gud är alltså närvarande och verksam i oss, när vi älskar våra medmänniskor. Så om du längtar efter Guds närvaro i ditt liv – vänd dig till din medmänniska med kärlek!

Risken med att säga detta är att det låter lite för stort och pretentiöst. Kan jag verkligen säga att jag älskar mina medmänniskor? Har det med verkligheten att göra eller är det ett vackert ideal som skär sig mot verkligheten? Kanske är det bättre ibland att tala om vänlighet och vänskap. För om vi praktiserar vänlighet och vänskap varje dag mot de människor vi möter, då är vi väldigt nära idealet om kärlek till medmänniskorna. Den jordnära kärleken kallar vi ofta för vänlighet och vänskap.

En som väldigt medvetet har praktiserat den här jordnära kärleken, är Thérèse av Lisieux, en fransk karmelitsyster som levde i slutet av 1800-talet. Karmeliterna är en klosterorden som lever inom klostrets murar och tillbringar den mesta tiden i tystnad. Så Thérèse kunde inte göra några spektakulära stordåd, det insåg hon. Klostermurarna satte gränser för vad hon kunde göra.

Därför valde hon att gå den ”lilla vägen”, som hon kallade det. Hon valde att göra de allra minsta sakerna med stor kärlek. Hon kunde sköta disken med kärlek. Hon kunde le mot sina medsystrar och vara uppmärksam på dem. Framför allt ville hon visa vänlighet mot dem som var kantiga och besvärliga, dem som hon irriterade sig på.

Thérèse var helt okänd i sin samtid och dog i tuberkolos bara 24 år gammal. Men hennes brev och dagboksanteckningar har publicerats och inspirerat många, för att de är så jordnära. Hon berättar till exempel om en syster som jämt gör ett irriterande ljud som hon retar sig på. Hon beskriver det som ett klickande ljud, som två snäckskal som gnids mot varandra. Thérèse bestämmer sig för att, i stället för att irritera sig på ljudet, så ska hon välkomna det och låta det påminna henne om att be för den här systern.

Det här är ett väldigt trivialt och jordnära exempel. Och just så triviala och jordnära är våra liv för det allra mesta. Tänk om vi kunde ta fasta på det som irriterar oss, och låta det bli en ingång till bön och omtanke! Tänk så annorlunda våra liv skulle bli! Så fulla av vänlighet och vänskap – och helighet och kärlek.

Jag tror att den ”lilla vägen” gärna ska kompletteras med helig vrede över orättvisorna i världen, och med en sund självrespekt så att vi också värnar våra gränser. Men jag tror att den lilla vägen har den största betydelsen. Om vi kan göra de små och vardagliga sakerna med kärlek, med vänlighet och vänskap, om vi kan ta fasta på det som irriterar oss och låta det få bli till välsignelse – då gör vi något stort. När vi visar medkänsla med en enda människa, då deltar vi i Guds verk att rädda världen.

Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Därmed är bekännelsen av Jesus som Guds son i grunden samma sak som att älska sina medmänniskor – för båda sakerna innebär att Gud förblir i oss och vi i Gud, skriver aposteln till oss idag. Hur kan det vara så? Det är ju helt olika saker, att bekänna Jesus och att älska sina medmänniskor – det ena är en religiös trosbekännelse och det andra är vanlig medmänsklighet.

Jag tror att om man sa så till de första lärjungarna, då skulle de vara helt oförstående. Hur skulle tron på Jesus kunna vara något annat än det sant mänskliga? Jesus är ju Människosonen, den sanna människan. Att tro på Jesus, det är att vara sant mänsklig, så som Gud skapat oss att vara. Och att älska sina medmänniskor, det hör till innebörden i att tro på Jesus och följa honom. Kärleken är lagen i dess fullhet. Och Jesus har fullkomnat lagen.

Jesus är alltså den fullkomliga kärleken i mänsklig gestalt. Hans liv visar oss att kärlek och lidande hör ihop. Men att kärlek också hör ihop med uppståndelse och nytt liv. Kärleken är engagerad och sårbar. Den som lyfter upp ett barn till kinden gör sig sårbar. Ofta sviker vi den som älskar oss och litar på oss. Ofta blir vi svikna. Men Jesus visar oss en Gud som alltid är beredd att vända andra kinden till och lyfta oss upp på nytt. I den gudomliga omfamningen får vi hämta vår glädje och styrka, så att vi kan omfamna våra medmänniskor.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Att förbli i kärleken, det handlar inte om att stå stilla. För kärleken är inte ett stillastående vatten. Kärleken är en process, ett ständigt flöde som ger världen liv. Så att förbli i kärleken, det handlar om att befinna sig i flödet – att ständigt på nytt ta emot kärleken från Gud och ge den vidare till våra medmänniskor.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s