Under en himmel som välsignar oss

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 14 maj 2015

Varför står ni och ser mot himlen, frågar änglarna. Kan ni se bilden framför er? Elva män står i en klunga och tittar upp i luften – och det finns ingenting där att se. Jesus försvann framför deras ögon, men de kan ändå inte släppa honom med blicken. Till slut får Gud sända två änglar som säger till dem att de faktiskt har annat att göra. Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Jesus kommer tillbaka, men tills dess ska ni stå stadigt på jorden. Ni är galileer, kom ihåg det. Inte himlaväsen. Ni är hemma här på jorden.

Det skulle kunna vara en karikatyr av kyrkan – en grupp människor som världsfrånvänt står och tittar upp mot himlen. Kanske gör vi så ibland, att vi tittar bort från det jordiska och vardagliga. Då får änglarna påminna oss om att sänka blicken, ner mot jorden igen. För det är på jorden vi har vår uppgift. Det är här vi ska följa Jesus. Vi ska gärna ha blicken fäst på Jesus. Men vi tittar åt fel håll om vi står och se mot himlen. Vill vi se Jesus, då ska vi se vår medmänniska.

Vi säger ofta att Gud är i himlen. Varje gång vi firar gudstjänst ber vi Vår Fader, du som är i himlen. Och idag, på Kristi himmelsfärds dag, firar vi att Jesus är upptagen till himlen och sitter på Faderns högra sida. Men var finns himlen någonstans? Finns Gud uppe i det blå? Eller ute i rymden? Nej, det är förstås inte så vi menar. Himlen är en bild för Guds transcendens, en bild för att Gud finns bortom den verklighet som vi kan se och röra vid, Gud är bortom det som vi kan kontrollera. Samtidigt är Gud alltid nära, så som himlen är nära och omsluter oss var vi än är på jorden.

Himlen är en bild för Gud. Så är det för oss moderna människor, som vet att himlens blåa färg är en synvilla som beror på solljusets brytning i atmosfären. Och bortom det blåa har vi en oändlig rymd som är tom och kall. Men det är inte bara vi moderna människor som använder himlen som en bild för Gud. Så är det i Bibeln också. Himlen är platsen där Gud bor, men samtidigt är himlen en del av Guds skapade universum. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, står det på Bibelns första rad. Himlarnas himmel rymmer dig inte, säger kung Salomo när templet invigs i Jerusalem. Ändå säger vi att Gud finns i himlen, för vi måste använda bilder för att kunna tala om Gud.

Var finns himlen någonstans? Den spontana tanken är att himlen är ovanför oss. Himlen är det blåa som vi inte kan nå, men som vi vet alltid finns där bakom molnen. Så är det med Gud. Vi kan inte nå Gud med våra händer, och inte riktigt med vår tanke heller. Gud är ett mysterium. Men Gud finns alltid hos oss, även om molnen är mörka. Himlen är orubblig, den finns alltid kvar. Som vi tar emot solsken och regn från himlen, får vi ta emot allt gott i livet som gåvor från Gud.

Om vi tänker efter lite vet vi att jorden är rund, så egentligen är inte himlen ovanför oss utan runt omkring oss. Himlen omfamnar jorden och ger oss liv. Atmosfären ger oss syre och värme och skydd mot farlig strålning. Himlen är vårt skydd mot den kalla och tomma rymden. Att jorden är rund, det visste man i antiken också. Det är inte så svårt att räkna ut, och folk var inte dummare då än nu. Men kanske är det mer känslomässigt påtagligt för oss att jorden är rund, för vi har så många bilder av vår vackra och ömtåliga planet. För oss är det påtagligt att himlen omfamnar jorden, och att vi inte kan leva utan den omfamningen.

Gud är bortom och samtidigt nära – därför är himlen en bra bild för Gud. Himlen är över oss och himlen omfamnar oss. Med trons ögon kan vi se två saker på samma gång. Vi kan se en vacker solnedgång och förstå att den har med jordens rotation att göra. Och samtidigt kan solnedgången träffa oss i hjärtat, som Guds finger som pekar på oss och säger ”Det är gott att du finns”. Med trons ögon kan vi se livets djupdimension. Det gör oss inte mindre vetenskapliga, bara mer mänskliga. Med trons ögon kan vi se att universum inte är tomt och kallt. Det finns en värme och en mening. Det finns en Gud som alltid är nära oss.

Det finns två berättelser i Bibeln om hur Jesus tas upp till himlen. Idag har vi läst den lite längre berättelsen från Apostlagärningarna. I den andra berättelsen, i Lukasevangeliet, står det att Jesus lyfte sina händer och välsignade lärjungarna. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. Det är alltså det sista lärjungarna ser av Jesus – händerna som välsignar dem. De sårmärkta händerna som famnar hela jorden. När de ser upp mot himlen ser de en himmel som välsignar dem. Det är inte konstigt att de blir stående och bara tittar. Men de får inte stanna där. Himlen välsignar dem för att de ska sköta sin uppgift på jorden.

Kristi himmelsfärd betyder att Kristus är där Gud är. Jesus har intagit sin plats på Faderns högra sida i himmelen (det är som sagt en bild, men vi kan inte prata om det yttersta utan att använda bilder). Därmed är Jesus den som regerar över både himmel och jord. Han har makten, det är bara honom vi ska lyda och tjäna. Detta är väldigt radikalt när vi tar det till oss. Det är inte kejsaren som har makten. Inte regeringar och marknadskrafter. Makten finns hos en snickare från Nasaret. Han välsignar oss med sina händer – händer som är märkta av hårt arbete och imperiets övervåld. Hans liv såg ut som ett nederlag, men har blivit det liv som ger hela världen liv. Med hans välsignelse får vi vända oss till våra medmänniskor för att tjäna Gud i dem.

På Kristi himmelsfärds dag firar vi inte att Jesus är borta från jorden. Vi firar att han alltid är nära var och en av oss. Jesus är i himlen, och samtidigt här mitt ibland oss – i vår gemenskap, i vårt hjärta, i brödet vi delar. Det betyder att himlen finns här, mitt ibland oss. Jesus tar himlen hit till oss. En liten bit av himmel finns i ditt hjärta. Det finns mycket annat där också – men Guds närvaro är det starkaste av allt det som du bär på.

Vi lever under en himmel som välsignar oss. Ibland får vi lyfta blicken så vi ser himlen klarare. Men hela tiden är vi fast rotade på den jord där vi hör hemma. Och änglarna kallar oss att se himlen här på jorden. Vi är himlaväsen ändå, och samtidigt jordvarelser med båda fötterna på jorden. Vår himmelsfärd leder inte bort från jorden, utan inåt, mot livets mitt.

Varbergare, varför står ni och ser mot himlen, säger änglarna. Jesus kommer tillbaka, men till dess har ni saker att göra. Ert hem är på jorden, och himlen är med er.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s