Guds djupa medmänsklighet

Predikan i Varbergs kyrka 17 maj 2015

Vad har vi kristendomen till? Det händer att jag undrar det, när kristendomen används till att dra gränser mellan människor. När man säger att ”vi har rätt och ni har fel”. När man fördömer andra i kristendomens namn. Vad har vi då kristendomen till? Poängen med kristendomen är förstås att vi ska lära känna Gud. Att vi ska lära känna det mysterium som är livets centrum, själva meningen med livet. Vad livet handlar om.

Det säger sig självt att vi aldrig kan ha hela sanningen om tillvaron. Men något kan vi säga. Något kan vi komma fram till. Alla har vi någon skärva av sanningen. Och jag tror att kristendomen har ett avgörande bidrag till vårt sökande efter sanningen. Kristendomen handlar om Guds radikala medmänsklighet. Gud är med sin mänsklighet. Gud står på vår sida, på varje människas sida. Varje människa är älskad och dyrbar. Varje människa är helig, en bild av Gud.

Kristendomens kärna är inkarnationen, att Gud tar gestalt som människa i Jesus från Nasaret. Det betyder att det är genom honom vi lär känna Gud. Jesus är vårt fokus för att lära känna livets mening, som vi kallar för Gud. Sådan som Jesus är, sådan är Gud.

Därmed är det inte kristendomen som är sanningen om Gud. Det är Kristus som är Sanningen. Ett av mina favoritställen i Bibeln är blanksteget mellan två meningar i Johannes 18:38. Jesus står inför rätta hos den romerske ståthållaren Pilatus. Pilatus försöker förhöra Jesus, men lyckas inte så bra. Till slut säger Jesus att han kommit till världen för att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. Pilatus svarar med sin bevingade och cyniska fråga: Vad är sanning? Jesus säger inget mer. Men läsaren vet att det är Jesus själv som är Sanningen. Han är svaret på Pilatus fråga. Så under ett vibrerande blanksteg står Pilatus ansikte mot ansikte med Sanningen själv, men förmår inte uppfatta det. I detta blanksteg får vi leva, inför honom som är Sanningen.

Detta är viktigt, så jag säger det en gång till: Kristendomen är inte sanningen, och gör inte anspråk på att vara det. Kristendomen vittnar om sanningen, säger att det är Jesus som är sanningen. Om du vill lära känna sanningen, är det honom du ska lära känna. Vi äger inte sanningen. Men vi vill att sanningen ska äga oss.

Därmed borde kristendomen vara en väldigt ödmjuk religion. Det är den inte alltid, men den borde vara det. Vi har inte sanningen, vi söker den. Vi välkomnar människor att söka tillsammans med oss. Och vi möter alla människor som bröder och systrar till Kristus, oberoende av tro och religion.

Vad är det då för sanning som Kristus förkroppsligar och vittnar om? Det finns olika sätt att formulera den saken. Och det måste det få finnas, eftersom det inte är våra formuleringar som är sanningen. Vi får söka de formuleringar som bäst gör sanningen begriplig för oss. Jag tror att sanningen är Guds djupa medmänsklighet. Att Gud är med varje människa. Att Gud är människa med oss i Jesus Kristus.

I Bibeln finns det ett samband mellan Kain och Kristus – de är varandras motbilder. Kain är den som först dödar en annan människa. Han blir avundsjuk på sin bror Abel och dräper honom. Var är din bror, frågar Gud. Inte vet jag, säger Kain och rycker på axlarna. Ska jag ta vara på min broder?

Ja, det ska han. Det är själva meningen med vår existens som människor, att vi ska ta vara på varandra. Människan skapas för att vårda och bevara jorden, med alla växter och djur som finns på jorden. Framför allt ska människan ta vara på sin medmänniska. Men Kain dödar sin bror Abel, och hans blod ropar från marken.

Ska jag ta vara på min broder? Frågan är brännande för var och en av oss. Varje dag ställs vi inför människors behov av hjälp. Det är människor i vår närhet som gör anspråk på vår tid och vår omsorg. Det är människor på gatan som ber om en slant. Det är människor som vi bara hör om på nyheterna, men som är våra medmänniskor som drunknar i Medelhavet eller drabbas av svält eller krig.

Ska jag ta vara på min broder? Vi känner nog alla i vårt hjärta att svaret är ja. Men vi kan inte möta allas behov, det är omöjligt. Därför blir det lätt så att vi förhärdar oss. Att vi tittar bort. Att vi hittar på olika förklaringar till att de som lider nöd egentligen inte är så nödlidande eller inte har med oss att göra.

Ska jag ta vara på min broder? I Kristus blir Gud själv min broder. Kristus är vår Hjälpare, vår broder som tar vara på oss. Kristus är motbilden till Kain, som inte ville ta vara på sin broder. Därför kallar vi Jesus för den sanna människan, för han är människan så som vi var avsedda att vara. Han är kärleken förkroppsligad, bilden för den människa som vi är skapade till att vara. Att vara sann människa är att vara djupt medmänsklig.

Det innebär inte att Jesus alltid var smidig och vänlig och strök alla medhårs. Medmänskligheten skaver mot omänskligheten. Jesus skaver mot dem som visar förakt eller likgiltighet för sina medmänniskor. Jesus skaver mot dem som vill ta monopol på Gud och hålla andra utanför.

Vi kan säga att vi är inte som Kain. Vi har inte dödat någon. Men Jesus nöjer sig inte med det. Han vill gå djupare. Den som föraktar sin broder eller skymfar sin broder, har också brutit mot budet att inte dräpa. Den som har något otalt med sin broder ska söka försoning. Och den som vänder ryggen mot människor i nöd vänder ryggen mot Gud. Jesus identifierar sig med de minsta bröderna och systrarna och säger att det vi gjort mot dem, det har vi gjort mot honom. Det vi inte gjort mot dem, det har vi inte heller gjort mot honom.

Guds djupa medmänsklighet är ett evangelium, för den innebär att vi är dyrbara och älskade, var och en. Samtidigt är Guds djupa medmänsklighet en utmaning till oss, för medmänskligheten skaver mot vår omänsklighet, mot bristerna i vår medmänsklighet.

Jesus skavde så mycket för makthavarna, att han fängslades och avrättades. Så anstötlig kan medmänskligheten vara, när den ställer krav och säger emot. När soldaterna korsfäster Jesus, ber han för dem. Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Här blir motbilden mot Kain som allra tydligast. Kain saknade medkänsla med sin bror. Men Kristus har till och med medkänsla med dem som korsfäster honom. Kain utgjuter sin broders blod. Kristus utgjuter inget annat blod än sitt eget.

Abels blod ropar från marken, tillsammans med blodet från alla människor som faller offer för våld och omänsklighet. På Golgata får det ropet sitt svar. Svaret är inte hämnd utan försoning. Detta är mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. På korset kan Gud äntligen förlåta Kain. Det går inte att förlåta från ovan. Det är bara den som är offer för omänskligheten som kan förlåta. Därför är det bara från korset som Gud kan förlåta.

Guds djupa medmänsklighet innebär en solidaritet med alla människor som lider. Gud lider med oss när vi far illa. Guds djupa medmänsklighet sträcker sig även till förövarna. Gud har medkänsla med Kain också, inte bara med Abel. När vi gör andra människor illa, manas vi till omvändelse och försoning. Den djupa medmänskligheten omfamnar oss i varje ögonblick.

Och nu är vi framme vid dagens evangelium om Hjälparen som Jesus ska sända. Hjälparen är sanningens ande, som vittnar om Jesus. Sanningens ande är alltså bandet som förenar oss med Kristus. Sanningens ande är vår hjälpare, eftersom den påminner oss om Kristus och hans djupa medmänsklighet. Anden säger oss att vi är dyrbara och älskade. Och att vi ska möta varje människa som dyrbar och älskad.

Den som dödar en annan människa, känner inte Gud. Den som föraktar eller förkastar en annan människa, känner inte Gud. Även om man handlar i Guds namn, så visar man på sin djupa okunnighet om Gud. Därför kan Jesus säga om sina bödlar att de vet inte vad de gör. Den som skadar en annan människa vet ytterst sett inte vad hon gör. Att känna Fadern är att känna den tillvarons puls som är kärlek och barmhärtighet och medkänsla.

Anden vittnar om Jesus, genom att påminna oss om den djupa medmänskligheten som omfamnar oss, och som omfamnar varje människa på jorden. Också vi ska vittna om Jesus. Det gör vi inte främst genom våra ord, för ord är trevande och bristfälliga. Vi vittnar om Jesus genom att ta emot hans djupa medmänsklighet och genom att leva i försoningens hemlighet.

Vad har vi kristendomen till? Vi har den inte till att dra gränser mellan människor eller till att få svar på alla våra frågor. Kristendomen ska hjälpa oss att lära känna Gud – den djupa medmänskligheten som omfamnar oss och alla människor på jorden.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s