Fred

Predikan vid fredsgudstjänst på Varbergs fästning 28 juni 2015

Hör ni dem? Hör ni historiens vingslag? För 100 år sedan firades det fredsgudstjänst på Varbergs fästning. Och nu är vi här igen. Nu är det en tradition att vi ses här vart hundrade år, varje gång som det är fredskongress i Varberg.

Det finns mycket som ser mörkt ut för freden i vår värld. Det är krig i Syrien och Irak. Det är krig i Ukraina, och spänningen ökar mellan Ryssland och NATO. Terrordåd begås mot oskyldiga, för att skrämma och polarisera. Massor av människor är på flykt, en liten rännil av dem når fram till vårt land. Men vid fredskongressen 1915, då var situationen ännu värre. Då var det världskrig. Hela Europa var i krig, och därmed Europas kolonier också, som utgjorde en stor del av världen.

Då samlades människor i Varberg för att de trodde att det gick att göra något för freden. Resolutionerna man antog gav inget omedelbart resultat. Men de var frön som fick gro och växa, och som vi kan känna igen i de ideal som ligger bakom Förenta Nationerna. Kunde de tro för hundra år sedan att det spelade roll vad de gjorde, då kan vi tro att det spelar roll vad vi gör. Att det spelar roll vad vi väljer och vad vi engagerar oss för. Vi kan också så frön som får gro och växa.

Historiens vingslag går ännu längre tillbaka än hundra år. Fästningen har funnits här i 400 år. Ännu längre tillbaka var det här ett vårdberg, som Varberg fått sitt namn från. Ett vårdkaseberg där man tände eldar för att varna för fara. För tusen år sedan blev det här vårdberget kristnat, när Harald Blåtand bestämde att alla i det danska riket skulle vara kristna. Och för två tusen år sedan var människor samlade på ett liknande berg långt här ifrån för att lyssna på vad en galileisk snickare hade att säga. Jesu ord i Bergspredikan når oss här idag, och utmanar oss att verka för fred i vår tid.

Vad ska vi göra för freden? Vad kan vi göra? Jesus ger oss några resolutioner för fred i Bergspredikan. Älska era fiender, säger han. Be för dem som förföljer er. Vänd andra kinden till. De här orden är välkända. Jag tror de flesta kan känna igen att det var Jesus som sa så. Ändå har orden inte praktiserats så mycket. Trots att vårt land varit kristet i tusen år, trots att vi har korset på vår flagga, har vi inte hunnit bli så bra på att göra det som Jesus säger.

Vad kan det bero på? Kanske är det för att det verkar svårt och opraktiskt att vända andra kinden till. Menar Jesus att vi ska låta folk behandla oss som dörrmattor, utan att nånsin göra motstånd? Nej, det menar han inte. Att vända andra kinden till är en bild för att inte hämnas, men att stå upp för det vi tror på.

När Jesus själv blir slagen på kinden, då är det så han gör. När Jesus blivit fängslad och förhörs av översteprästen, så svarar han kaxigt och självmedvetet på frågorna han får. Då är det en soldat som ger honom en örfil och säger: Skall du svara översteprästen på det sättet? Jesus svarar: Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?

Att vända andra kinden till innebär att göra så som Jesus gör. När vi blir angripna eller orättvist behandlade, då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala orätten och stå för vår sak utan att vika undan. Men vi ska inte hämnas, inte slå tillbaka, inte möta orätt med orätt. Det kan vara svårt att vända andra kinden till på det här sättet. Man tar risken att bli slagen på den andra kinden också. Men det är möjligt att göra det, och det är det enda konstruktiva sättet att bemöta våld och orättvisor.

Om vi böjer oss för det onda, då vinner ondskan. Om vi ger tillbaka med samma medel, då vinner också det onda. Det goda vinner bara om vi håller fast vid att göra det goda. Vi ska envist göra det goda, även när vi möter motstånd. Därför ska vi vända andra kinden till.

Det är lätt att göra gott mot den som gör gott mot oss. Utmaningen är att vara medmänniskor även när vi möter motmänniskor. Som med allt annat vi vill lära oss, måste vi öva på detta. Den enklaste övningen kan vara att be för dem vi har svårt för. Be för dem som förföljer dig. Och be för dem som irriterar dig, dem som du har svårt att förstå dig på, dem som du skaver emot. Bönen är ett sätt att ta ställning för medmänsklighet och öppna vägar för Guds kärlek.

Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det betyder att ingen människa kan hamna utanför Guds kärlek. Gud är fullkomlig och behandlar oss med kärlek, vad vi än har ställt till med eller vad vi än har råkat ut för. Vi behöver inte göra något alls för att försäkra oss om Guds kärlek. Den finns där redan, så som en förälder älskar sitt barn redan från början och ingenting kan ändra på det.

Gud ger oss både sol och regn. Kanske kunde vi önska oss mer sol och mindre regn. Men vi får det som jorden behöver. Och det är kombinationen av sol och regn som gör att vi ibland kan få se regnbågen på himlen. Regnbågen har en speciell betydelse i Bibeln. I berättelsen om Noa är den tecken på förbundet mellan himmel och jord. Regnbågen står för Guds löfte att bevara jorden. Det är ett evigt förbund som Gud har slutit med alla levande varelser, både människor och djur.

Gud ska bevara jorden. Men om vi människor ändå förstör den? Vi har ju skaffat oss den förmågan. Vi kan förstöra jorden snabbt, med ett kärnvapenkrig. Eller så kan vi göra det lite långsammare, med växthusgaser, miljögifter och rovdrift. Regnbågens tecken får påminna oss om att vi bara har en enda jord och att den ska bevaras. Regnbågen får påminna oss om att det är mångfaldens skönhet som bevarar vår jord. Alla färger måste få finnas. Alla folk och kulturer ryms i Guds mänsklighet. När vi erkänner alla människor som våra medmänniskor, då deltar vi i Guds verk att bevara jorden. För freden mellan människor hör ihop med freden mellan människor och jord.

Historiens vingslag talar till oss idag när vi firar fredsgudstjänst på fästningen. Bibelns fredsbudskap och minnet av fredskongressen 1915 manar oss att vara med och göra historia. Vars och ens bidrag till freden kan kännas obetydligt. Men vars och ens bidrag är värdefullt. Vi hör hemma i ett sammanhang som gör att varje liten handling har betydelse – Guds stora sammanhang. När vi älskar våra medmänniskor, då blir vi vår himmelske faders söner och döttrar. Vi är en enda familj här på jorden – människofamiljen, som är Guds familj. Vi är alla burna av Guds nåd och kärlek, och Guds änglar beskyddar oss. Om vi lyssnar noga kan vi höra att historiens vingslag i själva verket är änglarnas vingslag.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s