Humilitas

Predikan i Varbergs kyrka 16 augusti 2015

Predikan idag ska handla om ödmjukhet. Först får vi ställa oss frågan om vad ödmjukheten ska vara bra för. Vad har vi för nytta av den? Ofta kan vi uppskatta ödmjukhet hos andra. Om vi säger att ”det där är en ödmjuk människa”, då menar vi det som något gott. Då brukar vi mena att det är en person som inte framhäver sig själv utan låter andra få ta plats i stället, eller en person som delar med sig av sin kunskap för att hjälpa till, inte för att glänsa. Sådana människor är det lätt att uppskatta och tycka om.

Men vill vi själva vara ödmjuka? Vill vi inte hellre vara lyckliga och framgångsrika? Eller äkta och genuina, med en sund självkänsla? Inte vill vi väl förminska oss själva? Nej, det ska vi inte göra. Ödmjukhet handlar inte om att förminska sig själv, utan just om att vara äkta och genuin. Att vara sig själv rakt upp och ner, i stället för att göra sig till och försöka verka som någon annan än den man är.

Motsatsen till ödmjukhet är självupptagenhet och narcissism. Legenden om Narcissus handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sin egen spegelbild. Han blir så trollbunden av sin egen bild att han glömmer allt annat. Det slutar tragiskt eftersom Narcissus glömmer att äta och till slut tynar bort. Så narcissism handlar om att vara upptagen av bilden av sig själv. Man vill framstå som perfekt och speciell, och man vill ha andras uppskattning och beundran. En narcissist har svårt att ta kritik och erkänner sällan några fel.

Narcissmen är tragisk, för den står i vägen för verklig kontakt och vänskap med andra människor, eftersom allt kretsar kring mig och mitt behov av bekräftelse. Narcissismen förhindrar också verklig självkännedom. När jag är upptagen av min bild och min yta, kan jag inte gå på djupet. Därmed är narcissismen också ett hinder för lycka och framgång.

Vi har nog alla en del narcissistiska drag. Vi törstar efter uppskattning, och kan få för oss att universum kretsar kring oss själva. Detta är ett hinder för kärlek och vänskap. Det är ett hinder för äkthet och sund självkänsla. Det är inte fel att vi tycker om att få uppskattning. Men det blir fel när behovet av bekräftelse får styra våra liv. Och botemedlet mot detta är alltså ödmjukhet.

Humilitas är det latinska ordet för ödmjukhet, humility på engelska. Humilitas hör samman med humus, som betyder jord. Ödmjukhet handlar om att bejaka sin jordiskhet, kan man säga. Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. Vi är dödliga och begränsade varelser. Jorden kretsar inte kring oss, utan vi är en liten del av helheten. Humilitas innebär att stå med båda fötterna på jorden och se sig själv som en del av det stora sammanhanget. Att vara ödmjuk är att vara enkel och jordnära.

Humilitas har alltid varit en viktig kristen dygd. Men kanske är den ännu viktigare idag än någonsin. Idag kan vi se hur vårt högmod och vår självupptagenhet har lett till skövling och överkonsumtion. Vi behöver en ny känsla av sammanhang med jorden. Vi behöver humilitas, en ödmjuk och jordnära mänsklighet som ser sig som en del av helheten.

Kan vi lära oss ödmjukhet? Jag tror det. Det är bland annat det som vi har Bibeln och kristendomen till. Vi får en del anvisningar i dagens evangelium. Det första steget till ödmjukhet är att erkänna sin felbarhet och sin brist på ödmjukhet. Detta är poängen med liknelsen om farisén och tullindrivaren. Liknelsen är riktad till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra. Det är alltså en berättelse för narcissister.

Farisén framställs som fullblodsnarcissist. När han ber i templet tackar han Gud för att han är perfekt, och inte som andra människor som har fel och brister. Vi kan nog tänka oss att farisén ber högt, så att andra ska höra och lära sig av hans exempel. Han drar en skarp gräns mellan honom själv som är rättfärdig, och alla andra som är syndare.

Farisén är så pass karikerad att det är uppenbart att han gör sig löjlig. Men vi kanske ändå kan känna igen oss lite grann i honom. Händer det att vi ser ner på andra människor som inte är lika bra som vi? Händer det att vi drar en gräns mellan oss som står nära Gud, och de andra som står längre bort? När vi drar sådana gränser är det förmodligen oss själva vi stänger ute. För Gud finns alltid där också, på den andra sidan av vår gräns. Vi vet inte vad som rör sig i andra människors hjärta. Tullindrivaren stod ju närmare Gud än vad farisén gjorde. Öppenheten för Gud hör samman med öppenheten för våra medmänniskor. Stänger vi vårt hjärta för människor, så stänger vi vårt hjärta för Gud.

När vi kommer på oss själva med att göra som den här farisén, då får vi omvända oss och i stället göra som tullindrivaren i liknelsen. Han som säger Gud, var nådig mot mig syndare. Tullindrivare sågs allmänt som dåliga människor, eftersom de levde gott på att pressa andra på pengar. Om farisén gav tionde till de fattiga, så var tullindrivaren en som tog tionde från dem. Tullindrivaren hade nog skäl att se sig själv som en syndare. Men första steget till ödmjukhet är att erkänna sin felbarhet och sin brist på ödmjukhet. Därför har tullindrivaren kommit ett steg längre än farisén i sin andliga utveckling.

Det första steget till ödmjukhet, det tränar vi på när vi bekänner vår synd och när vi erkänner våra fel och brister. Vi kan fortsätta träna genom att vara öppna för kritik och goda råd. Det är inte så enkelt att ta emot kritik på ett konstruktivt sätt, utan att varken slå ifrån sig eller bli nedslagen. Därför behöver vi träna på det.

Det andra steget till ödmjukhet är att vara uppmärksam på andra människor. Inte för att upptäcka deras svaga punkter, utan för att se deras styrkor som vi kan lära oss något av, och för att se deras behov som vi kan möta. Självupptagenheten botas bäst genom att vi vänder blicken mot något annat än oss själva. Kärleksfull uppmärksamhet är både en träning i ödmjukhet, och i sig en form av ödmjukhet.

Det tredje steget till ödmjukhet är bönen. När vi ber får vi öva oss i att tala sanning om oss själva, så som tullindrivaren gjorde. Farisén försökte kanske också, men han behöver träna mera. I bön får vi tala helt ocensurerat med Gud, och uttrycka all vår längtan och oro, all vår glädje och all vår skam. Bönen är ett sätt att rikta kärleksfull uppmärksamhet mot Gud och mot djupen i oss själva. Därför är bönen en väg till självkännedom och ödmjukhet.

Ödmjukhet handlar inte om att förminska sig själv. Tvärtom. När vi bejakar vår jordiskhet, då kan vi slå rötter och växa som människor. Humilitas är en hjälp att finna jordmån där vi kan få näring, och att vattna så att vi kan växa.

Vi får ha Jesus som vår lärare i ödmjukhet. Han säger: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. När vi har Jesus som vår förebild i ödmjukhet, är det tydligt att det inte handlar om att förminska sig själv, eller att inte synas och ta plats. Ödmjukhet handlar om att vara fri från självupptagenhet, så att man kan bli full av kärlek. Ödmjukhet är den ”lätta bördan” som Jesus talar om. Den kan verka som en börda ibland. Men den tynger inte ner oss. Den lyfter upp oss, och ger oss vila för vår själ.

Vi kan träna oss i ödmjukhet genom att bekänna vår felbarhet, genom kärleksfull uppmärksamhet och genom uppriktig bön. Samtidigt är ödmjukheten en gåva från Gud. Alla är välkomna till Guds hus, både tullindrivare och fariséer. Vi får komma till Gud med vår törst och vår längtan, och ödmjukhetens gåva kan slå rot i oss alla.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s