Medmänniskan

Predikan i Varbergs kyrka 30 augusti 2015

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Den laglärde frågar för att ställa Jesus på prov. Den här snickaren från en liten håla i Galileen, vad vet han egentligen om Torah, den judiska lagen? Frågan ska avslöja att han inte har den rätta utbildningen och inte vet vad han talar om. Men samtidigt har frågan ett existentiellt djup. Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Hur ska jag leva mitt liv så att jag lever helt och fullt, så inte livet rinner mellan fingrarna och blir till sand? Hur ska jag finna det som ger livet mening och bestående värde?

Jesus hade kunnat svara med en föreläsning. Men vem skulle haft nytta av det. I stället svarar han med en motfråga, för den laglärde vet ju själv svaret på sin fråga, om han tänker efter. Både för att han är laglärd och kan citera Bibeln, och för att varje människa innerst inne vet vad livet handlar om. Det som ger livet värde är kärlek och relationer. Kärlek till andra människor. Kärlek till Gud, som är livets innersta källa och mysterium.

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Ja, så står det i Bibeln. Och så är det. Att älska Gud och sin medmänniska, det är nyckeln till det äkta och sanna livet. Gör det, så får du leva.

Men den laglärde skruvar på sig. Han ville ju ha en diskussion, inte ett enkelt svar som är så svårt att praktisera. Och vem är min nästa, frågar han. Det är väl ändå en tillräckligt krånglig fråga för att diskussionen ska kunna fortsätta, så man inte behöver gå från ord till handling just den här förmiddagen. Vem är min medmänniska? Vem ska jag bry mig om och engagera mig i? Var går gränsen för mitt ansvar?

Jesus svarar med en ny motfråga. En lite längre, för först kommer det en berättelse, och sedan själva frågan: Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa? Tänk dig att du ligger slagen vid vägkanten och behöver hjälp. Skulle du ta emot hjälp av en samarier, ifall ingen annan stannar? Ja, i så fall är samariern din nästa. Gå du och gör som han.

Den laglärde ville diskutera bibeltolkning, men Jesus uppmanar honom i stället att lära sig medmänsklighet. Det är den viktigaste gudstjänsten, att öppna sitt hjärta för sina medmänniskor. Prästen och leviten visste allt om hur en rätt gudstjänst skulle gå till. Men vad var det för nytta med det, när de gick förbi den som låg i vägkanten. Det är viktigt att studera Bibeln. Bibeln kan lära oss mycket om Gud och om medmänsklighet. Men om den kunskapen ska vara något värd så måste den praktiseras.

Berättelsen om den barmhärtige samariern har åtminstone tre radikala poänger, som vi behöver påminnas om gång på gång. Den första är att medmänsklighet är kärnan i vår kallelse som människor och som kristna. Den kristna tron ska inte göra oss till något annat än människor, utan fördjupa våra rötter som människor i Guds skapade värld. Genom Jesus lär vi känna Guds djupa medmänsklighet, som är grunden för vår medmänsklighet. Tron på Jesus ger oss en djupare samhörighet med alla människor, inte bara med andra kristna.

Den andra poängen är att den laglärde ställer fel fråga när han säger: Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Även om det är en djupt existentiell fråga, så är det en egoistisk fråga, och därmed fel fråga. Tron på Gud handlar inte i första hand om vad vi själva ska vinna på saken, utan om vad Gud vill med oss. Jesus vänder den laglärdes blick från vad som är bra för honom själv, till vad som är bra för hans medmänniska. Den rätta frågan är: Vad kan jag göra för min nästa? Hur kan jag lära mig medmänsklighet?

Den tredje poängen är att vi ska lära oss medmänsklighet av de andra, av dem som inte är som vi. Jesus säger inte att den laglärde juden ska gå ut och lära samarier vad äkta medmänsklighet är. Utan tvärtom, att den som inte har ”den rätta tron” ändå kan vara den som vi har något att lära oss av. Juden ska lära sig medmänsklighet av samariern. Den kristne ska lära sig medmänsklighet av muslimen eller ateisten.

Gå du och gör som han. Vilken han? Vem är det vi ska lära oss av? Ett exempel kan vara den kurdiske linsbonden Mehmet. Han bor i en by på den turkiska sidan av gränsen mot Syrien. När flyktingar från Syrien började komma över gränsen, öppnade Mehmet sitt hem för dem. På några månader tog han emot tusen flyktingar i sitt hem. Hur är det möjligt att ta emot tusen flyktingar, frågar den svenske journalisten som intervjuar honom. Åttio åt gången, säger Mehmet och måttar upp hur mycket plats var och en behöver för att kunna sova på golvet i hans hus. Han ger dem mat och husrum i några dagar eller veckor tills de kan slussas vidare. Sedan tar han emot åttio nya flyktingar. Förra året tog Mehmet emot fler syriska flyktingar än vad hela Norge gjorde.

Varför gör du det, frågar journalisten. Då blir Mehmet upprörd och säger: Hur kan du fråga varför? Om man har sett ögonen på ett barn som är på flykt, då frågar man inte varför. Mehmet är muslim. Men det spelar ingen roll om flyktingarna är muslimer eller kristna eller yezidier. De är medmänniskor. Nöden är densamma, därför är hjälpen densamma.

Jag tror vi kan lära oss medmänsklighet av linsbonden Mehmet och av andra muslimer. Till exempel är det en plikt för muslimer att ge 2,5 % av sin inkomst till de fattiga. Hur många kristna gör det? Jesus säger att vi ska sälja allt vi äger och ge åt de fattiga. Men han menar nog inte det riktigt bokstavligt, utan mer som ett ideal om fullständig överlåtelse åt Gud och medmänniskan. När Sackaios säger att han ska ge hälften av det han äger åt de fattiga, så är Jesus nöjd med det. Vi kan väl inspireras av våra muslimska vänner att sätta 2,5 % som ett minimum, och se hur långt mot idealet vi kan sträcka oss.

Den kristna hållningen till medmänsklighet är att göra som den barmhärtige samariern eller som linsbonden Mehmet eller som Moder Teresa — att hjälpa den medmänniska som behöver oss, utan att fråga efter grupptillhörighet. Det är direkt okristet att dra en gräns mellan människor och bara vilja hjälpa de egna, inte de andra. Jesus drar inga sådana gränser mellan människor, mellan dem som är våra medmänniskor och dem som inte är det. Den enda gräns Jesus drar går mellan medmänsklighet och omänsklighet. Den gränsen går inte mellan människor, utan genom varje människas hjärta. Vi får be om nåden att sträcka oss över gränsen till medmänsklighet, och lära oss vägar att göra det.

Det innebär förstås inte att vi kan hjälpa alla människor som lider nöd, eller att vi gränslöst ska göra allt som människor kräver av oss. Det gör inte Jesus heller. Men det får vara vår längtan och vår strävan att leva med öppet hjärta för våra medmänniskor. Vi får aktivt lära oss medmänsklighet och sträcka oss över de gränser som vill begränsa medmänskligheten. Om vi ser våra medmänniskor och möter deras blick, om vi är nyfikna och välkomnande mot dem som inte är som vi, då är vi en bra bit på väg.

Den barmhärtige samariern fylldes av medkänsla när han såg den slagne mannen vid vägkanten. Därför sträckte han sig över de gränser som vi kallar nation och religion, för att kunna hjälpa sin medmänniska. Gå du och gör som han, säger Jesus. Varje människa kan vara den barmhärtige samariern — vi kan alla lära oss medmänsklighet, och vi kan lära oss något av varje människa vi möter.

När Jesus berättar om den barmhärtige samariern är han själv på väg att gå mellan Jeriko och Jerusalem. Därför är berättelsen också en berättelse om honom själv. Han är främlingen, en snickare från Galileen, som går medkänslans väg och som kallar oss att gå med honom. Jesus tar sig an dem han möter vid vägkanten, och går medkänslans väg ända till slutet, fram till korset.

Jesus blir själv den slagne och förkastade, den som präster och leviter går förbi. På korset ber han för soldaterna som avrättar honom, och därmed visar han att Guds medkänsla gäller alla människor utan gräns. Korset uppenbarar Guds djupa medmänsklighet, när Jesus blir ett med var och en som lider och ber för dem som orsakar lidandet. Den tomma graven visar att Guds medmänsklighet övervinner själva döden. Jesus är med oss i döden och genom döden till andra sidan.

Jesus är vägen till Fadern. Som kristen tror jag det, fullt och fast. Och eftersom det är Jesus som är vägen, är vägen till Gud en medkänslans väg som når varje människas hjärta. Guds medkänsla drar inte en gräns mellan kristna och andra. Jesus är vägen, och många går den vägen utan att känna dess namn, vare sig de är samarier eller judar eller något annat.

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Frågan är viktig, men den leder vår uppmärksamhet åt fel håll, mot mig och mitt. Jesus vill vända vår blick mot medmänniskan i stället, för det är i kärleken till Gud och till medmänniskan som vi finner det sanna livet. Det är där vi kan ta emot Guds kärlek som är det eviga livet. Gud sände sin son till världen för att vi skulle få liv genom honom, skriver aposteln Johannes. Jesus är Guds djupa medmänsklighet som ger hela världen liv. Den medmänskligheten får vi leva i och omslutas av.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Medmänniskan

  1. Lars Rydbeck skriver:

    Bra o ärlig predikan.
    Fint med inslaget om linsbonden Mehmet, vars hållning till flyktingarna griper mig.
    Saknar en integration av GTtexten i det hele , Kains predikament efter det att han dödat Abel.
    Skall jag ta vara på min broder? Den frågan genljuder genom årtusendena och speglar vår inställning till vår medmänniska. I praktiken!!! Vi vill svara ja, men blundar och då blir svaret nej. Och vi orkar inte skämmas.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s