Väva världen hel igen

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 6 september 2015

Människan är skapad till Guds avbild. Det kan vi läsa om i Bibelns första kapitel. Gud skapar världen och fyller den med levande varelser. Och människan får uppdraget att vara Guds ställföreträdare, Guds avbild, som tar hand om jorden och allt levande. Detta är det första som vi bekänner i den kristna trosbekännelsen: att Gud är allas Fader som skapar allting i himmelen och på jorden. Det finns en grundläggande enhet i skapelsen. Allt hör samman i en enda livsväv, och med en enda Skapare som ger liv åt allt.

I Bibeln kan vi läsa att Gud skapar livet, och vad som är meningen med vårt liv som människor. Om vi vill veta fler detaljer om hur Gud skapar, då får vi vända oss till vetenskapen. Vetenskapen ger oss många fascinerande inblickar i Guds skapelseprocess. Växter och djur har formats under många miljoner år, och det finns ett myller av olika livsformer. Vetenskapen bekräftar att allting hör samman i livets väv. Vi är alla beroende av varandra i en ömtålig ekologisk balans. Och allt levande är släkt. DNA-koden visar att vi har ett gemensamt ursprung. Alla människor är vår familj, och vi är släkt med alla varelser på jorden. Till och med växterna är våra avlägsna släktingar.

Till en början levde människorna i samspel med naturen. Men med ökad kunskap och förmåga har vi börjat riva sönder livsväven. Vi har ätit av kunskapens träd på gott och ont. Det innebär att vi både har makten att förstöra och förmågan att göra helt igen. Människan har en dubbelnatur. Dels är vi sociala och medkännande varelser som vill andra människor väl. Dels är vi egoistiska varelser som tar för oss av mer än det som är vårt, och som drar gränser mellan vi och dem, mellan oss som är bra människor och dem som vi ska akta oss för.

I alla kulturer är gästfrihet mot främlingar en dygd som hyllas och uppmuntras. ”Ta emot främlingen som Kristus”, säger benediktinerna. ”Ta emot främlingen som Buddha”, finns det buddhister som säger. Gästfriheten framhävs för att man ser att den är nödvändig, och för att den inte är självklar för oss – den behöver uppmuntras. På många håll i världen har jag överraskats av människors gästfrihet. Fattiga människor som öppnar sina hem eller ställer till med fest för att det kommer en främling till byn. Eller den tibetanska kvinnan som adopterade mig tillfälligt när hon förstod att jag var ensam och långt hemifrån. Så länge du är här är du min son, sa hon. Och så var det med den saken.

Gästfrihet mot främlingar och medkänsla över gränser är band som håller ihop människofamiljen. Det är krafter som gör motstånd mot krig och egoism. De senaste dagarna har vi sett hur engagemanget för flyktingar ökat, för att bilderna på Alan Kurdi har gett flyktingarna ett ansikte. Vi vet att miljontals människor är på flykt, att tusentals drunknar när de försöker ta sig till Europa med osäkra båtar. Men det är svårt att förstå vad sådana siffror egentligen innebär, att varje siffra är en människa. När vi ser bilderna på Alan Kurdi som drunknade på väg till Sverige, då ser vi en treåring som kunde varit vårt barn eller barnbarn. Vi kan förstå att hans pappa och släktingar är förtvivlade. Vi kan förstå att om man sätter sina barn i en ranglig flyktingbåt, då gör man det för att marken man står på är ännu osäkrare.

Det är svårt att vara solidarisk med hela mänskligheten. Men den enskilda människan kan vi känna igen som vår syster eller bror. Vi kan ha medkänsla med den som har ett ansikte för oss. Jag tror att detta är en del av inkarnationens mysterium. Gud blir människa i Kristus, för att ge oss ett ansikte. Vi kan ha en personlig relation till Gud, för att Jesus är en människa som vi. Genom tron på Jesus kan vi förstå Guds medkänsla med oss.

I dagens evangelium säger Jesus: Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig. Hur kan han säga så? Ska inte Jesus bry sig om alla människor? Jo, det gör han. Men mänskligheten består av enskilda människor, i en stor väv av vänskap och relationer. Även Jesus har vänner och personliga relationer. När han ber för sina vänner är det hans sista kväll i livet. Han vet att han snart kommer att bli fängslad och avrättad. Då ber han för dem som han ska lämna kvar och som nu måste klara sig utan honom.

Det finns ingen motsättning mellan att bry sig om sina närmaste och att bry sig om världen. Jesus ger sitt liv för att världen ska leva. Han ber för sina vänner, och när han hänger på korset ber han för soldaterna som verkställer avrättningen. Guds kärlek omfattar hela världen, just för att den gäller varje enskild människa. I Kristus har Gud fått ett ansikte som vi kan möta, var och en.

Som Jesus får vi be för våra närmaste. Vi kan gärna göra hans ord till våra egna: Jag ber för dem som du har gett mig. Våra närmaste medmänniskor är Guds gåva till oss. När vi bryr oss om dem, då tar vi hand om världen. För medmänskligheten blir större ju mer den delas, den sprider sig som ringar på vattnet.

Jesus ber för sina vänner när han sänder ut dem till världen. Och till Jesu vänner hör också vi som är samlade i Apelvikshöjds kyrka. Kyrkan är väldigt konkret en väv av vänskap som sträcker sig över hela jorden, och tillbaka till Petrus och Jakob och Johannes och de andra som först blev vänner och lärjungar till Jesus. Vi förenas av tron på Kristus, och av att vi möts i bön och vänskap och delar livet med varandra. Kyrkan är en väv av vänskap som håller samman vår värld. Med friden som band ska vi bevara den andliga enheten. Min frid ger jag er, säger den uppståndne Jesus till sina lärjungar. Den friden får vi ta emot och dela vidare till våra medmänniskor.

Enheten i Kristus är temat för den här söndagen. Det är en enhet som förenar alla kristna, för trots alla våra olikheter har vi har en och samma herre. Med friden som band får vi leva i den enheten. Men enheten i Kristus handlar inte bara om kyrkan. Kyrkan är ett nådemedel, inte ett självändamål. Kyrkan är ett av Guds verktyg för att väva världen hel igen. Kristus är inte bara kyrkans herre, utan hela världens frälsare. Gud har i Kristus försonat hela världen med sig. Försoningen omfattar hela skapelsen. Det är livsväven som ska återställas, det är människofamiljen som ska försonas och vävas samman.

Vi är skapade till Guds avbild, men skapelsen är inte färdig än. Med våra böner och våra liv får vi vara små trådar i Guds stora verk, att väva världen hel igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s