I gränslandet

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 11 oktober 2015

Din tro har hjälpt dig, säger Jesus. Det kan vi nog känna igen, alla som tror, att tron hjälper oss. Tron kan vara besvärlig och utmanande också. Men framför allt hjälper den oss. Tron hjälper oss att se mening och sammanhang. Tron bär oss i svåra stunder. Tron ger hopp och glädje och gemenskap. När kände du senast att tron hjälpte dig? Tänk efter! Din tro har hjälpt dig. Och den kommer att fortsätta hjälpa dig, hela livet.

Ett exempel på att tron kan hjälpa ett helt land, är det som hände vid inbördeskriget i Liberia för femton år sedan. Kriget slet sönder landet och gjorde människor till fiender för varandra. Många dödades. Då fick Leymah Gbowee en dröm. En röst sa till henne i drömmen: ”Samla kvinnorna och be för fred.”

Så började fredsrörelsen som kallades Kvinnor i vitt. De samlades på fiskmarknaden i Monrovia och demonstrerade för fred genom att sjunga och be. De fortsatte varje dag och blev fler och fler. Till slut belägrade de presidentpalatset och bad i flera dagar tills presidenten gick med på ett fredsavtal.

Leymah Gbowee har en stark kristen tro och hör till den lutherska kyrkan i Liberia. Eftersom kriget ställde kristna och muslimer mot varandra var det en viktig poäng att både kristna och muslimer fanns med i Kvinnor i vitt. Kristna kvinnor och muslimska kvinnor bad tillsammans för fred.

En del kristna ville inte be tillsammans med muslimer, och menade att det var mot Guds vilja. Gud hade sagt till dem att kristna och muslimer inte skulle sitta tillsammans, sa de. Men Leymah svarade: ”Gå och säg till Gud att det ska de visst.” Hon höll fast vid sin vision om att samla kvinnorna och be för fred.

Så hur vet man vad som är Guds vilja? Hur skiljer man mellan Guds röst och andra röster? Det klassiska kristna sättet är att pröva sig fram. Pröva allt, och ta vara på det som är bra, skriver Paulus i dagens epistel. Det som ger god frukt är förmodligen från Gud. Om tron, hoppet och kärleken fördjupas, då är Gud verksam. I Liberia var Kvinnor i vitt en viktig rörelse för fred och försoning. Jag tror vi får lov att se Guds finger i det.

Guds ord till oss människor är som allra tydligast i Jesus Kristus. Det är kärnan i den kristna tron. Det som Jesus säger och gör, det visar oss hurdan Gud är. När vi möter Jesus i dagens evangelium finns han i gränslandet. Han följer gränsen mellan Samarien och Galileen, och där möter han människor som vädjar till honom om hjälp.

Samarier och galileer var fiender, så gränsen skiljer människor åt. De är olika folk och de har olika religion. De har fört krig mot varandra och kan komma att göra det igen. Misstänksamheten är stor mellan samarier och galileer. Men en sak har de gemensamt. De släpper inte in orena människor i byn. De som är spetälska måste stanna utanför.

Tio spetälska ropar till Jesus på avstånd: Jesus, mästare, förbarma dig över oss! Kanske vill de ha en allmosa. Spetälska är helt utlämnade till andras välvilja för sin överlevnad. Kanske har de hört talas om att Jesus botat en annan spetälsk. Jesus till och med rörde vid honom, fastän han var oren. Men Jesus blev inte smittad av orenheten. I stället var det renheten som smittade. Den spetälske blev frisk. Så nu ropar de: Herre, förbarma dig. Kyrie eleison.

Det ropet gör vi till vårt varje gång vi firar högmässa. Vi har nyss sjungit: ”Herre, förbarma dig över oss.” Vi får komma till Jesus med all vår orenhet och allt vårt utanförskap, all vår oro och ångest. Vi har alla varit med om gränser som stänger oss ute. Vi har alla en oro för oss själva och för andra. Allt detta får vi bära fram inför Gud. För Gud är alla nära, alla älskade. Inga gränser stänger oss ute från Guds nåd.

Men Jesus ger ingen allmosa och rör inte vid de spetälska. I stället skickar han iväg dem. Gå och visa upp er för prästerna! Prästerna i Jerusalem var de som kunde förklara dem rena och ta upp dem i gemenskapen igen. Jesus möter de orena och föraktade i gränslandet, och sänder dem in mot centrum, både judar och samarier. De är inte orena. De är Guds barn som har rätt att vara i templet i Jerusalem och trängas med alla andra där.

På vägen till Jerusalem blir de rena från sin spetälska, alla tio. Men det är bara en som ser att han blivit frisk. Det är bara en som stannar upp och ser miraklet. Han vänder om och skyndar tillbaka till Jesus. Han prisar Gud och kastar sig till marken och tackar Jesus. Han är samarier. Men det spelar ingen roll längre. Han är ren från sin spetälska och människa inför Gud. Den som har tagit emot Guds nåd ser inte längre gränserna som skiljer människor åt.

Han som nyss kom till Jesus med sitt Kyrie, kommer nu med sitt Gloria. ”Ära åt Gud i höjden”, som änglarna sjunger i julnatten, som vi sjunger i varje högmässa. Vi får komma till Gud med vårt Kyrie och vårt Gloria, med vår oro och med vårt tack och vår lovsång.

Jesus är en galileisk jude. Men det är bara främlingen, den spetälske samariern, som känner igen honom som Gud. Och Jesus lyfter fram den orene samariern som ett föredöme. Det är bara han som ser och förstår Guds nåd och vem Jesus är. Det är bara han som tackar och prisar Gud.

Vi vill så gärna dra gränser mellan människor. Mellan vi och de, rena och orena, mellan svenskar och invandrare, kristna och muslimer. Men Jesus korsar alla våra gränser och ser Guds barn i varje människa. Jesus rör sig i gränslandet, i periferin. Han möter främlingen som en medmänniska och vän. Han ser de orena, de som andra vänder bort blicken ifrån, och drar in dem i gemenskapen.

Var finns vi i den här berättelsen, vi som vill vara Jesu lärjungar? Jag tänker att vi är den som vänder tillbaka till Jesus och tackar honom. Alla tio blir hjälpta och botade av Jesus. Men en av tio ser Guds nåd och tackar Jesus. Det är vi. Alla människor lever av Guds nåd. Kyrkan är vi som ser Guds nåd och vet vart vi ska vända oss för att tacka och prisa Gud.

Vi får vara med Jesus i gränslandet. Vi får korsa gränserna mellan människor och välkomna dem som är orena och föraktade, de som vi tidigare vände oss bort ifrån. Vi får välkomna främlingen, så som Jesus gör. Främlingen är en vän vi inte lärt känna ännu. Ingen kan välkomna alla främlingar. Men alla kan lära känna någon. Jag tror det hör till vår kallelse som kristna att korsa gränser och bli vänner med dem som inte är som vi. Det är vår kallelse att be för världen, tillsammans med alla människor av god vilja.

Din tro har hjälpt dig, säger Jesus. Men min tro hjälper inte bara mig själv. Om det var poängen, då vore tron en andlig egoism.  Den kristna tron har vi fått för alla människors skull. Tron ser Guds nåd och hjälper oss att ta emot Guds gåvor. Tron hjälper oss att se människor så som Jesus ser dem, som Guds älskade barn. Vi får stå upp och gå. Jesus kallar oss att korsa gränserna mellan människor och be för fred i hela vår värld.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s