Var finns Gud?

Predikan i Varbergs kyrka på långfredagen 25 mars 2016

Var finns Gud? När bomber exploderar i Bryssel eller Aleppo, var finns då Gud? När människor torteras eller plågas, var finns då Gud? När vi själva drabbas av sorg och motgångar, var finns då Gud?

Svaret har vi mitt framför ögonen här i kyrkan. Vi har ett kors i centrum av altartavlan. Och på korset hänger Jesus, Guds son. Gud finns alltså på korset. Mitt i lidandet och förnedringen, där finns Gud. Det är det viktigaste vi har att säga om Gud här i kyrkan. Därför har korset den mest centrala platsen i Varbergs kyrka.

Gud finns hos oss i allt vårt lidande och all vår smärta. När Simon från Kyrene tvingas att bära korset, då går Gud där tillsammans med honom. När rövarna hängs upp på korsen för att avrättas, då hänger Gud på korset tillsammans med dem. När kvinnorna står på avstånd och sörjer sin vän, då är Gud närmare än de kan ana.

När Jesus ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? – då är det Gud själv som ropar. I vår djupaste nöd, där är Gud oss allra närmast. Det är långfredagens evangelium, det glada budskapet denna allvarliga dag. Vårt rop i förtvivlan, det är Guds eget rop i oss. När vi ropar efter Gud, då är Gud redan hos oss.

På korset finns Gud med oss i all vår plåga, i all vår övergivenhet. På korset förlåter Gud oss all vår skuld. Och på korset besegras själva döden. När Jesus dör, då får vi liv. För Gud finns med oss i döden, och då kan inte döden hålla oss kvar.

På korset tar Gud plats bland de lidande och de föraktade. Därmed är alla människors lidande också Guds lidande. Jesus har tidigare sagt att han identifierar sig med alla som lider nöd – det ni gör mot en av dessa minsta, det gör ni mot mig. På korset visar Jesus att han menar vad han säger. Gud finns inte med oss på avstånd, utan mitt i det som är allra svårast. Det är Guds väsen att vara med-lidande. Gud finns i lidandet och i döden, för att ge hopp och lindring och för att ta oss till sig.

Gud väljer sida när Jesus korsfästs: Gud är med de fördömda, med dem som korsfästs – inte på deras sida som korsfäster. Det innebär inte att vi kan dra en gräns mellan människor och säga att Gud står på vår sida, inte på er sida. Det är väldigt mänskligt att vilja göra det. Men Gud står inte på vår sida mot några andra människor. Gud står på vår sida, och på varje människas sida, i vår svaghet och utsatthet. Men när vi korsfäster andra, när vi orsakar lidande eller blundar för andras lidande, då ställer vi oss själva på den andra sidan. Då står vi med dem som smädar och skymfar Jesus. När vi behandlar våra medmänniskor illa, då smädar vi Gud.

Gud väljer sida. Men gränsen mellan goda och onda går inte mellan människor, utan genom varje människas hjärta. Ofta vill vi fly undan vårt eget ansvar genom att lägga skulden på andra. Ibland pekar vi ut hela grupper av människor som syndabockar. Det är judarnas fel. Det är invandrarnas fel. Det är muslimernas fel. Det är de andras fel, de som inte är som vi.

Det här syndabockstänkandet är både primitivt och farligt. I den kristna historien har det ofta varit judarna som blivit utsatta. Judarna har fått skulden för Jesu död, fastän det inte alls är meningen i berättelserna om korsfästelsen. Dels är Jesus själv jude, dels är det faktiskt romarna som korsfäster honom. Det finns judar som sympatiserar med Jesus och det finns judar som smädar honom. Men inte heller romarna kan dras över en kam. Till och med soldaterna som korsfäster Jesus får inse och bekänna att han är Guds son.

Gud väljer sida när Jesus korsfästs. Men inte för att dra en gräns mellan människor, utan för att dra alla människor till sig. Jesus förkastar inte dem som korsfäster honom. Han ber för dem. Så kan Jesus välja sida och samtidigt vara barmhärtig mot alla – han korsfästs tillsammans med de fördömda, och ber för dem som korsfäster och fördömer.

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Jesu bön för dem som korsfäster honom gäller inte bara det som de gör just mot honom. Bönen gäller det de gör mot alla tre som korsfästs. Jesus identifierar sig med alla som misshandlas och korsfästs, och hans förbön gäller alla som misshandlar och korsfäster. Alla som kränker och misshandlar andra människor är syndare i behov av förlåtelse. Och ytterst sett vet vi inte vad vi gör när vi deltar i att kränka och misshandla. På fler sätt än vi förstår bär vi skuld för andra människors lidande. Därmed bär vi skulden för Jesu död, därför att Jesus dör med varje människa som lider och plågas. Därmed gäller Jesu bön om förlåtelse även oss. Lösningen på syndens och skuldens problem är inte att korsfästa dem som korsfäster. När Jesus ber för bödlarna säger han att våldet stannar här, det blir ingen hämnd och inget straff som driver vedergällningens hjul vidare.

Att Jesus dör för våra skulder har både med vår relation till Jesus att göra, och med vår relation till våra medmänniskor och hela vår värld. Gud försonar hela världen med sig i Kristus. Försoningen berör hela jorden, alla människor och alla trassliga vävar av ondska och skuld. Vem bär skulden för Jesu död? Det gör vi – jag och du och alla människor – för vi bär alla skuld för andra människors lidande, och Jesus delar alla människors lidande. Skulden är en tung börda att bära. Därför vill Jesus lyfta den av oss. Det är bara Gud som kan bära skulden för Jesu död och alla människors lidande. Korsets mysterium är att det är den Oskyldige som bär hela världens skuld.

Men framför allt är korsets mysterium att Gud delar allt vårt lidande och all vår död, för att ge oss av sitt liv. Jesus uppenbarar Guds djupa medkänsla genom att ta plats bland de lidande och de fördömda. Och Fadern visar sin medkänsla genom tecknen på himlen och på jorden – solen som förmörkas och förhänget som rivs itu. Solen förmörkas som ett tecken på Faderns sorg över Sonens lidande och alla människors lidande. Förhänget i templet rivs itu så som människor visar sorg genom att riva sönder sina kläder.

Jesus uppenbarar Guds djupa medkänsla med oss och väcker vår medkänsla. Så frälser och försonar Gud världen med sig själv. Gud delar vår smärta för att kunna vara nära var och en av oss och läka våra sår. Vårt lidande är ett fönster mot himlen. Det är korsets evangelium. Det är vad korset här framme i kyrkan vill säga oss – att den korsfästes armar omfamnar oss. Gud är alltid nära oss, och allra närmast när vi behöver det som mest.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s