Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 8 maj 2016

Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, säger Paulus. Ingenting. Varken nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd. Inga svårigheter eller motgångar kan skilja oss från Guds kärlek. Det är inte tomma ord när Paulus säger så. Han har varit med om alla de saker han räknar upp, och mer därtill. Han har varit med om skeppsbrott och suttit i fängelse, han har blivit slagen och stenad och nästan dödad. Och i allt detta finns Guds kärlek med honom. Paulus har upplevt det så starkt att han måste tala om det för hela världen, att Guds kärlek omfattar alla människor, inte bara några.

Så var det för Paulus. Men hur är det för oss? Är det sant att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek? Kan vi hålla fast vid vår tro på Gud vad som än händer?

Det finns många människor som brottats med den frågan före oss. En av dem är fredspristagaren Elie Wiesel. Som tonåring var han i Auschwitz och upplevde grymheterna i nazisternas utrotingsläger. En kväll blev han vittne till hur några judiska män ställde till med rättegång mot Gud. En av dem var åklagare som lade fram anklagelserna mot Gud, som låtit så mycket ont drabba det judiska folket. En var försvarsadvokat som försvarade Gud och sa att det var människornas ondska som var skulden till detta, inte Gud. Men domen blev till slut att Gud var skyldig. När rättegången var färdig sa en av männen att det var dags för kvällsbönen. Och så bad de kvällsbönen tillsammans.

För de här männen var det möjligt att hålla fast vid tron på Gud, samtidigt som de hade goda skäl att vara arga och bittra på Gud. Detta är vanligt i Bibeln, att människor klagar och grälar på Gud, och samtidigt har en stark tro på Gud. Så kan en levande Gudsrelation se ut, särskilt under svåra perioder i livet.

Själva namnet Israel, Gudsfolkets namn i Bibeln, betyder ”den som kämpar med Gud”. Jakob får det namnet när han brottas med en främling, som visar sig vara Gud själv.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så börjar den tjugoandra psalmen i psaltaren. Även när vi känner oss fullständigt övergivna av Gud, får vi vända oss till Gud med vår klagan och vår bön. Jesus ber den här psalmen på korset. Så när vi känner oss övergivna av Gud, då kan vi be tillsammans med Jesus själv.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Efter ett tag vänder den här klagopsalmen till en bön om hjälp, och ett tack för att Gud räddar. Ofta är det så, att om vi håller fast vid att vända oss till Gud med vår klagan, då kan vi till slut märka att Gud finns med oss, trots allt. Då kan vår klagan vändas i hopp och tacksamhet.

Det mest utförliga exemplet på detta i Bibeln, är Jobs bok. Berättelsen om Job handlar om en man som är rättfärdig och framgångsrik. När allting går bra för honom är det lätt att tro på Gud. Men plötsligt drabbas han av olyckor. Hans barn dör. Han förlorar alla sina rikedomar och drabbas av sjukdom.

Hans fru, som förstås är lika drabbad som han själv, säger till honom: Håll inte fast vid din rättfärdighet nu. Förbanna Gud och dö. Men Job är stum av sorg. Han sitter på en askhög och skrapar sin såriga hud med en lerskärva. Tre vänner kommer och sitter tillsammans med honom. När de ser hur stor hans sorg är, så sitter de tysta med honom i sju dagar och sju nätter.

Till slut bryter Job tystnaden, och då gör han som hans hustru har sagt. Han förbannar Gud. Han börjar med att förbanna den dag då han blev född. Sedan går han till rätta med Gud som låter allt detta lidande drabba en oskyldig man. Vännerna protesterar och försvarar Gud. Gud är rättfärdig, så Job måste ha syndat så att han nu drabbas rättvist.

Men Job håller fast vid att det är han som är rättfärdig. Han har inte gjort något för att förtjäna detta. Det är Gud som är orättfärdig. Gud är en brottsling som njuter av att plåga människorna, säger Job. Gud kan dräpa honom, men det gör detsamma. Han måste säga som det är. Job förbannar Gud i trettio kapitel och kräver att Gud ska ge honom ett svar. Vännerna är förfärade och försöker få honom att sluta häda, men det går inte.

Till slut svarar äntligen Gud. Svaret går ut på att Job inte kan förstå Guds verk. Gud skapar och upprätthåller allting och kämpar mot det onda. Job ser bara en liten, liten del av den stora helheten. När Gud svarar tar Job tillbaka allt han har sagt. Jag har talat om det jag inte begriper, säger han. Jag sätter handen för munnen. Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.

Då kommer den märkliga vändningen att Gud ger Job rätt. Du har talat sanning om mig, säger Gud. Vännerna, däremot, som försvarat Gud och försökt tala Job till rätta, de har inte talat sanning. Job får be för sina vänner och då upprättas han av Gud. Då blir han frisk och det går bra för honom igen.

Men det viktiga är inte att Job blir framgångsrik igen. Det viktiga är att Gud svarar honom. Job får tala till punkt och Gud ger honom rätt. Hans upplevelse stämmer. Job gör alltså rätt som förbannar Gud när han drabbas av olycka. Det är kanske en oväntad poäng i Bibeln. Men berättelsen om Job är väldigt mänsklig och djupt själavårdande. Ofta är det så, att när vi vänder oss till Gud med all vår vrede och bitterhet och klagan, då kan relationen till Gud fördjupas.

När Job talar fritt ur hjärtat i trettio kapitel och säger precis vad han känner, då öppnas möjligheter för Gud att svara honom på ett sätt som når fram. Då kan Job se att han inte har hela sanningen. Han har inte fel, för det stämmer att det inte är rättvist att han drabbats av olyckor. Men den större bilden är att det inte är rättvisa som är målet för Guds verk. Målet är att allting till sist ska bli bra. Hela skapelsen ska fullkomnas. Gud kämpar för det goda, och Job får vara med i den kampen när han ber för sina vänner. När Job släpper upptagenheten vid sin egen situation och ber för sina vänner, då kan han upprättas och gå vidare i livet. Det tar tid att komma dit. Men det går.

Job utvecklas och mognar i sin gudsbild medan han brottas med Gud. Och samtidigt utmanar han Gud att visa sig för honom på ett sätt som han kan förstå. Job säger att Gud måste stiga ner från himlen och möta människorna i ögonhöjd: Jag vet att min befriare lever och till sist ska träda fram på jorden, säger han. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan. Från sin askhög kräver Job att Gud ska inkarneras. Om Gud bryr sig om människorna på riktigt, då måste Gud stiga ner från himlen och sitta på askhögen tillsammans med oss.

Berättelsen om Jesus handlar om hur Gud svarar på Jobs utmaning. Gud blir människa och delar alla våra villkor. I sin egen kropp får Gud uppleva lidande, förnedring och död. På alla våra askhögar sitter Gud med oss och delar vår smärta. Därför kan ingenting skilja oss från Guds kärlek, för vad vi än råkar ut för så finns Gud där med oss och känner det som vi känner.

Detta är ingen enkel lösning på alla problem. Men det är en öppning för att vi kan finna hopp igen, även om det allra värsta drabbar oss. Gud finns där med oss och sitter kanske tyst tillsammans med oss i sju dagar och sju nätter, eller ännu längre. Gud lyssnar till all vår klagan och ångest och ger oss rätt när vi säger som det är. Vi får förbanna Gud i trettio kapitel – Gud håller för det.

Efter hand kan vi se hur vår kamp för livet hör hemma i Guds kamp för att hela världen ska leva. Vi kan ta in våra medmänniskor i vår omtanke och förbön. När vi ser att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, då ser vi också att ingen människa faller utanför Guds kärlek. Guds närvaro med oss öppnar våra ögon för de människor som finns omkring oss. Guds kärlek får utmana oss att vara med de människor som behöver oss, och inte lämna någon utanför.

Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Tillsammans med Job får vi kräva att Gud lever upp till det löftet. Och tillsammans med Gud får vi söka efter de människor som allra bäst behöver Guds kärlek i vår gestalt.

Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Det innebär inte att vi undgår prövningar och lidande. För Paulus var det tvärtom så att hans starka upplevelse av Guds kärlek sände honom in i prövningar och lidande. Men i vårt lidande är det den fasta marken under våra fötter, att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. I världen får ni lida, säger Jesus. Men var inte oroliga, jag har besegrat världen.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s