Tro och politik

Predikan i Sollyckans kyrka 16 oktober 2016

Sackaios vill så gärna se vem Jesus är. Men det är svårt för honom att se Jesus, för det är så mycket människor i vägen. De är i vägen fysiskt, för Sackaios är kort till växten. Men framför allt så är de i vägen mentalt, för de som samlas kring Jesus är inte vänner till Sackaios. De föraktar honom och ser ner på honom och vill inte alls släppa in honom i gemenskapen. De tycker att han är en syndare, för att han samarbetar med romarna och blivit rik på andras bekostnad.

Men Sackaios låter sig inte avskräckas av att människorna kring Jesus är fientliga. Han springer i förväg och klättrar upp i ett träd som Jesus måste passera på vägen. Det är smart, men inte så värdigt. Men nu struntar Sackaios i värdighet och anseende, för hans längtan är starkare. Kanske kan han inte formulera riktigt vad det är han längtar efter. Men han längtar, och hans längtan driver honom till Jesus.

Det tar ett tag för Jesus att ta sig fram genom folkmassan, så medan Sackaios väntar i trädet hinner vi tänka på en annan sak. Temat för den här söndagen är samhällsansvar och vi har lyssnat till bibelord som handlar om att vi ska bry oss om våra medmänniskor och behandla alla lika. Särskilt ska vi bry oss om dem som är fattiga och utsatta. Betyder detta att tron på Jesus är politisk? Ska kyrkan vara politisk?

Det korta svaret på den frågan är både ja och nej. Så vi behöver ett lite längre svar. Tron på Jesus är politisk, eftersom relationen till Gud alltid har med relationen till medmänniskorna att göra. Så är det i Gamla testamentet, där en god jude ska göra gott mot invandraren, den faderlöse och änkan. Jesus gör kopplingen ännu tydligare mellan tro och medmänsklighet: Det som ni gjort mot de minsta, de mest utsatta, det har ni gjort mot mig, säger han. Men tron på Jesus är inte politisk i den meningen att den ger oss ett politiskt program. Det finns inte en kristen åsikt om marginalskatter och bidragsnivåer. Kyrkan är inte höger eller vänster, inte allierad med något särskilt parti. Tron har en politisk dimension, men kan inte reduceras till politik.

För ganska länge sedan bodde jag i en liten by i Sydafrika som gäst hos den lutherska församlingen där. Kyrkorådets ordförande förklarade för mig att de var en politisk kyrka. Med det menade han att de brydde sig om hur människor har det. De drev ett soppkök och ett dagis och de hjälpte fattiga kvinnor att sälja hantverk. Och så tog de avstånd från apartheid. För första gången kände jag att jag var stolt över att vara just lutheran. Det var inte så märkvärdigt det där att vara en politisk kyrka. Men de hade hjärta för människor, även för dem som inte hörde till församlingen.

Kyrkan är politisk, eller kanske snarare profetisk. Vi ska bry oss om den värld som Gud har skapat och ständigt skapar. Vi ska älska de människor som Gud älskar, det vill säga alla människor. Ibland innebär det att ta avstånd från ondska och förtryck. Vi ska ta ställning för de som är fattiga och utsatta. Men vi ska inte vara mot någon människa eller grupp av människor. Vi får hela tiden be för världen och alla människor, och lyfta upp världen inför Gud i klagan och lovsång.

Engagemanget för världen och medmänniskorna handlar inte om att kyrkan har en politisk agenda. Det handlar om att vi vill leva i gemenskap med Gud. Gud är till sitt väsen gemenskap, treenighet, och i den gemenskapen får vi människor vara med. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig”, säger Jesus. När kyrkofäderna skulle försöka beskriva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden, då använde de ordet perichoresis, som handlar om att röra sig runt. Om man vill kan man översätta det med ”dans”. Personerna i treenigheten har en perfekt gemenskap, där de alltid är tillsammans och samtidigt ger plats åt varandra. Därför måste treenigheten beskrivas som rörelse, inte som något statiskt. Och i den här rörelsen bjuds vi in att vara med. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus.

Det finns en klassisk rysk ikon av treenigheten, där Gud avbildas som tre änglar som sitter till bords hemma hos Abraham. De tre änglarna sitter vid varsin sida av bordet – och bjuder in betraktaren att ta plats vid den fjärde sidan. Treenigheten är en öppen och generös gemenskap som bjuder in oss att vara med. Det finns en plats vid bordet för oss.
Nu tror jag att Jesus har hunnit fram till Sackaios, så vi återvänder till Jeriko. Sackaios ville ju se vem Jesus var, och därför klättrade han upp i en sykomor. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios ville se Jesus, men i stället blir han sedd. Han blir bjuden till gäst hos Jesus som vill gästa i hans hem.

Sackaios dras in i gemenskapen med Jesus, som är en perichoresis med Fadern och Sonen och Anden, och med de människor som följer med Jesus på vägen – Jesus bjöd säkert in inte bara sig själv till Sackaios, utan hela sitt följe av lärjungar. När Sackaios tackar ja till att vara med i gemenskapen så säger han inte att han vill ha en personlig relation med Jesus, men i övrigt ska hans liv fortsätta som tidigare – för en personlig relation till Jesus innebär en relation till medmänniskorna och hela Guds skapelse.

Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Räddningen, frälsningen, är att dras in i gemenskapen med treenigheten, som är en gemenskap med alla människor och hela skapelsen. För Sackaios innebär det att han ser sina grannar i Jeriko och vill ställa saker till rätta. Nu har det med honom att göra att människor är fattiga. När han är med i gemenskapen måste han dela med sig.

Här i kyrkan bjuds vi in till Guds bord – nattvardsbordet. Den innerligaste gemenskapen med Gud är också en gemenskap med våra medmänniskor. Vi blir det som vi tar emot, Kristi kropp i världen. Brödet bryts för alla och delas med alla som vill ta emot det. Nattvarden är en djupt politisk handling, just för att den är så djupt Gudstillvänd. När vi räckerut vår hand för att ta emot brödet, öppnar vi också vår hand för att dela med varandra, som Sackaios gjorde i Jeriko.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s