Alla tårar ska torkas

Predikan i Varbergs kyrka 20 november 2016

På Judiska museet i Berlin finns det ett rum som kallas för Förintelsetornet. Vägen dit går genom en korridor där det finns enkla små föremål som påminner om förintelsens offer. Där finns ett foto av två små barn som skickades till Auschwitz 1943. Där finns brev och teckningar som berättar om koncentrationslägren. Dörren till Förintelsetornet är tung och har ett handtag som ser ut som en bit järnvägsräls. Dörren slår igen med en smäll, och sedan befinner man sig i ett mörkt och trångt rum med kala betongväggar. Det är kallt och man hör ett dovt ljud från trafiken utanför. När ögonen vant sig vid dunklet ser man att rummet är smalt och högt som en skorsten. En bit upp på väggen finns det en stege, men det går inte att nå den. Det är ett obehagligt rum att vara i, och det är förstås meningen. Här ska man reflektera över förintelsen. Frågan som slår mig när jag står där är hur vi ska leva i en värld där ondskan verkar ha makten. Hur lever vi i en värld där människor stöts ut, görs till syndabockar, fråntas sin värdighet, förtrampas och dödas?

Detta är ingen ny fråga. Bibeltexterna vi hört idag på domssöndagen handlar om samma sak. De är skrivna till människor som är hårt trängda, och som när som helst kan bli fängslade eller dödade. Berättelserna om domen säger då att det finns rättvisa, trots allt. Gud håller världen i sin hand och kommer att upprätta de förtryckta. Daniels bok och Uppenbarelseboken kallas för apokalypser. De berättar med ett bildspråk som är ett slags kod. Alla ska inte förstå vad som menas, men adressaterna ska förstå att det är så här deras situation ser ut ur himlens perspektiv. Deras lidande sätts in i ett större sammanhang där Gud har makten. Apokalypserna är inte skrivna för att ge en karta över den avlägsna framtid som vi lever i. Utan meningen är att ge hopp och tröst åt dem som böckerna skrevs till i sin samtid. Daniels bok är skriven till judar som led under Mackabéerupproret på 160-talet före Kristus, och Uppenbarelseboken skrevs till förföljda kristna i Mindre Asien två hundra år senare. Gud står på er sida, är budskapet. Gud är på deras sida som gråter nu. Snart kommer ni att räddas undan förföljelse och lidande.

När Jesus talar om domen säger han att det är han som dömer, inte Fadern. Det betyder att domaren är jävig. Som domare är Jesus partisk, för de utstötta och förtryckta. Sammanhanget i vårt evangelium idag är att Jesus har botat en lam man vid Betesdas damm. Fariseerna blir upprörda över att mannen bär på sin bädd på sabbaten. Ännu mer upprörda blir de när de hör att Jesus har botat på sabbaten. Då svarar Jesus med att säga att det är han som dömer. Om de säger att han gör det onda när han gör gott, vems sida står de på då? De som står på Jesu sida, de kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. De andra, dem ska Jesus döma.

På andra ställen säger Jesus: Döm inte, så blir ni inte dömda. Jesus kan döma eftersom han är helt genomlyst av Guds vilja. Men vi ska avstå från att döma våra medmänniskor. Vi har inte den klarsyn och den kärlek som krävs för att döma. Jesus säger också att vi ska älska våra fiender, så som Gud älskar alla människor. På korset drar Jesus detta till sin yttersta konsekvens när han ber: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Jesus ber för dem som plågar honom och avrättar honom. Jesus är alltså partisk, inte bara för de förtryckta, utan till och med för sina fiender. Jesus är partisk för mänskligheten, för alla människor. Och honom har Gud gett i uppdrag att döma. Domen blir alltså inte rättvis, utan full av medkänsla. Domen är riggad, för domaren är vår broder, vår vän.

När vi döps så skrivs våra namn i Livets bok. Jesus säger till den döpte: ”Du är min. Du är med mig.” Och till alla som är hungriga och törstiga, nakna och hemlösa, sjuka och i fängelse, säger Jesus: ”Allt som människorna gör mot dig, det gör de mot mig. Du är min. Du är med mig.” När Jesus dömer står han på vår sida. Han står på allas sida som tror på honom och förtröstar på honom. Han står på allas sida som är utsatta och offer för ondskan och lidandet. Livets bok måste vara en väldigt tjock bok med många namn.

Vem är himmelrikets sekreterare som skriver i Livets bok? Det står det inte i Bibeln. Men jag skulle vilja nominera Sempo Sugihara som en lämplig man för uppgiften. Känner ni till honom? Sugihara är en japansk Raoul Wallenberg, kan man säga. Han var japansk konsul i Litauen en kort period i början av det andra världskriget. När Nazi-Tyskland invaderade Polen flydde många polska judar till Litauen. När Sovjetunionen sedan invaderade Litauen var de judiska flyktingarna fast i fällan, och sökte förtvivlat efter en utväg. Alla grannländer hade stängt sina gränser. Även Sverige, för man var rädd att det skulle komma för många flyktingar. Så vart skulle de ta vägen?

Sugihara greps av medkänsla och frågade sina överordnade i Tokyo ifall han kunde skriva ut japanska visum till flyktingarna. Tre gånger fick han avslag på sin förfrågan. Men han såg ingen annan möjlighet, så han började skriva ut visum i alla fall. Med ett japanskt transitvisum kunde de polska judarna åka transsibiriska järnvägen genom Ryssland ända till Japan, och sedan fortsätta dit där de blev mottagna. Om han jobbade nästan dygnet runt kunde han få 300 visum klara per dag. Trehundra visum innebar 300 räddade människoliv. Flyktingarna stod i kö dag och natt, och Sugihara skrev och stämplade, skrev och stämplade. I fyra veckor höll han på, tills han fick order från Tokyo att lämna Litauen. Han fortsatte att skriva transitvisum ända tills han satt på tåget som skulle lämna perrongen. De sista visumen stack han ut genom tågfönstret, och när tåget rullade iväg kastade han ut stämpeln till flyktingarna på perrongen.

Flera tusen människor kunde rädda sig undan förintelsen tack vare Sugihara. Han blev avskedad från japanska UD, men överlevde kriget och levde sedan ett stilla liv fram till sin död 1986. Vad som händer med honom efter döden, det vet jag förstås inte. Men min önskan vore att när Sempo Sugihara knackar på himlens port, då öppnar Sankte Per och säger: ”Äntligen kommer du! Vi har väntat på dig.” Så får Sugihara Himmelrikets stämpel och sätter sig ner för att skriva i Livets bok. Och när Sugihara får evigheten på sig, då skriver han och stämplar tills varenda människa står skriven i Livets bok.

Kan det vara så, att alla namn till slut blir skrivna i Livets bok? Jag vet inte. Men jag hoppas det, och jag tror det. För när det är Jesus som dömer, då är inte syftet att straffa och fördöma. Syftet är att upprätta dem som blivit drabbade av det onda. Syftet är att kärleken ska segra helt och fullt. När böckerna öppnas och allt kommer fram i ljuset, då nämns ondskan vid sitt rätta namn. Därmed får vi upprättelse för det onda som vi själva har drabbats av. Samtidigt döms det onda i oss själva, det som vi har gjort emot andra. Domen gör ont, för när det goda skiljs från det onda, då skär den rakt igenom var och en av oss. Men domen är framför allt ett evangelium, för den säger att det goda segrar till sist. Ondskan och lidandet och döden får inte sista ordet.

Hur ska vi leva i en värld där ondskan verkar ha makten? Ondskan måste bekämpas, och först och främst ondskan i mig själv. Det duger inte att peka ut några andra som problemet, som de onda som måste skäras bort. Det var ju så nazisterna såg på judarna. Det är så de största grymheterna har begåtts, när några andra har pekats ut som de onda. Vi får ta ansvar för världen genom att bekänna vår egen synd, och ta emot Guds kärlek och nåd som grunden för vårt liv och vårt engagemang. Gud är en kärleksfull närvaro i vår värld och i varje människas liv. Vi får vara en del av Guds kärleksfulla närvaro i världen.

Domssöndagen handlar om Kristi återkomst. Kristus kommer åter varje dag och ställer oss inför domen, inför valet mellan gott och ont. Han möter oss i de minsta bröderna och systrarna. Han inkarneras överallt där det finns kärlek och medkänsla. Och en gång ska han komma åter med makt och ta himlen med sig till jorden. Himlen och jorden kommer samman när Gud gör allting nytt. Då ska alla tårar torkas, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Detta är domssöndagens evangelium.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s