Livet är skört och starkare än döden

Predikan i Varbergs kyrka på långfredagen 14 april 2017

Livet är skört. Det vet vi. När som helst kan livet slås i spillror. Det kan vara en buss med skolbarn som kör i diket, eller en lastbil som kör i hög fart på en gågata full med folk. Det kan vara sjukdom som drabbar mig själv eller någon i min närhet. Var finns Gud då när detta händer? Var finns Gud när allting rasar samman?

Svaret har vi mitt framför ögonen här i kyrkan. Vi har ett kors i centrum av altartavlan. Och på korset hänger Jesus, Guds son. Gud finns alltså på korset. Mitt i lidandet och förnedringen, där finns Gud. Det är det viktigaste vi har att säga om Gud här i kyrkan. Därför har korset den mest centrala platsen i Varbergs kyrka.

Gud finns hos oss i allt vårt lidande och all vår smärta. När Simon från Kyrene tvingas att bära korset, då går Gud där tillsammans med honom. När rövarna hängs upp på korsen för att plågas till döds, då hänger Gud på korset tillsammans med dem. När kvinnorna står på avstånd och sörjer sin vän, då är Gud närmare än de kan ana. När Jesus ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? – då är det Gud själv som ropar.

I vår djupaste nöd, där är Gud oss allra närmast. Det är långfredagens evangelium, det glada budskapet denna allvarliga dag. Vårt rop i förtvivlan, det är Guds eget rop i oss. När vi ropar efter Gud, då är Gud redan hos oss. På korset finns Gud med oss i all vår plåga, i all vår övergivenhet. Och på korset besegras själva döden. När Jesus dör, då får vi liv. För Gud finns med oss i döden, och då kan inte döden hålla oss kvar.

På korset tar Gud plats bland de lidande och de föraktade. Därmed är alla människors lidande också Guds lidande. Jesus har tidigare sagt att han identifierar sig med alla som lider nöd – det ni gör mot en av dessa minsta, det gör ni mot mig. På korset visar Jesus att han menar vad han säger. Gud finns inte med oss på avstånd, utan mitt i det som är allra svårast. Det är Guds väsen att vara med-lidande. Gud finns i lidandet och i döden, för att ge hopp och lindring och för att ta oss till sig.

När bussen kraschar, när terrorn drabbar på öppen gata, då finns Gud med hos varje människa som drabbas. Ingen är ensam, ingen är övergiven av Gud. Vi önskar förstås att det onda inte skulle hända. Men det finns ingen sådan säkerhet att få i vår värld. Ingen går fri från olycka och prövningar. Den enda säkerhet som finns är att Gud är med oss, vad som än händer.

Gud väljer sida när Jesus korsfästs: Gud är med de fördömda, med dem som korsfästs – inte på deras sida som korsfäster. Det innebär inte att vi kan dra en gräns mellan människor och säga att Gud står på vår sida, inte på er sida. Det är väldigt mänskligt att vilja göra det. Men Gud står inte på vår sida mot några andra människor. Gud står på vår sida, och på varje människas sida, i vår svaghet och utsatthet. Men när vi korsfäster andra, när vi orsakar lidande eller blundar för andras lidande, då ställer vi oss själva på den andra sidan. Då står vi med dem som smädar och skymfar Jesus. När vi behandlar våra medmänniskor illa, då smädar vi Gud.

Gud väljer sida. Men gränsen mellan goda och onda går inte mellan människor, utan genom varje människas hjärta. Gränsen går inte mellan vi och de, utan mellan medmänsklighet och omänsklighet. Vid Jesu kors finns det dels människor som plågar honom och smädar honom, dels människor som sörjer och lider med honom. Men inte ens vid korset är den gränsen mellan människor knivskarp. Den ende som till slut förstår vem Jesus är och bekänner honom som Guds son är officeren som korsfäst honom.

Gud väljer sida när Jesus korsfästs. Men inte för att dra en gräns mellan människor, utan för att dra alla människor till sig. Jesus förkastar inte dem som korsfäster honom. Han ber för dem. Så kan Jesus välja sida och samtidigt vara barmhärtig mot alla – han korsfästs tillsammans med de fördömda, och ber för dem som korsfäster och fördömer.

Ska vi förlåta den som dödar människor i ett terrordåd? Dagen efter terrorattacken i Stockholm var den frågan aktuell. En del var upprörda över att domprosten sagt i TV att vi måste förlåta den skyldige. Det märkliga är att han inte hade sagt det. Ändå hade en del uppfattat det så, kanske för att de förväntade sig att präster ska tala om förlåtelse.

Men allt har sin tid. Förlåtelse är inte det första vi tänker på när något hemskt händer. Först måste vi ta hand om de skadade och drabbade och se till att alla är i säkerhet. Den skyldige ska gripas och det ska utredas vad som egentligen har hänt. Vi behöver få prata och bearbeta det som hänt och manifestera vårt stöd till de drabbade. Sedan kan vi börja tänka på förlåtelse.

Att söka förlåtelse och försoning i stället för hämnd är viktigt för oss alla. Det är viktigt för vårt samhälle och för vår värld. Men förlåtelse tar tid. Och förlåtelse är inget som kan krävas av andra. Förlåtelsen är en gåva som vi ger till den som gjort oss illa. Och en gåva till oss själva, för förlåtelse handlar om att släppa taget om det som varit och låta det förgångna vara förgånget. Förlåtelse är en gåva som vi ger och en gåva som vi tar emot av Gud, som är alla goda gåvors givare.

Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Så ber vi i bönen som Jesus lärde sina lärjungar. Vi kan inte förlåta det som någon gjort mot andra än oss själva. Det är bara den som blivit drabbad som kan förlåta. Kanske är det därför som Jesus måste korsfästas. Det är bara på korset som Gud kan förlåta människorna all ondska, för det är där som ondskan drabbar Gud själv. Korsets mysterium är att det är den Oskyldige som bär hela världens skuld.

Men framför allt är korsets mysterium att Gud delar allt vårt lidande och all vår död, för att ge oss av sitt liv. Jesus uppenbarar Guds djupa medkänsla genom att ta plats bland de lidande och de fördömda. Och Fadern visar sin medkänsla genom tecknen på himlen och på jorden – solen som förmörkas och förhänget som rivs itu. Solen förmörkas som ett tecken på Faderns sorg över Sonens lidande och alla människors lidande. Förhänget i templet rivs itu så som människor visar sorg genom att riva sönder sina kläder.

Jesus uppenbarar Guds djupa medkänsla med oss och väcker vår medkänsla. Så frälser och försonar Gud världen med sig själv. Gud delar vår smärta för att kunna vara nära var och en av oss och läka våra sår. Vårt lidande är ett fönster mot himlen. Det är korsets evangelium. Det är vad korset här framme i kyrkan vill säga oss – att den korsfästes armar omfamnar oss. Gud är alltid nära oss, och allra närmast när vi behöver det som mest.

Livet är skört och starkare än döden. Kärleken är sårbar och segrar över hatet.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s