Vi får vara med

Predikan i Apelvikshöjds kyrka på påskdagen 16 april 2017

”De sade ingenting till någon, för de var rädda.” Så slutar Markusevangeliet i de tidigaste handskrifterna vi har. Det som kommer sedan är ett tillägg som måste ha skrivits av någon annan än Markus, ett bra tag senare.

De sa inget till någon, för de var rädda. Det är ett ganska märkligt slut på en berättelse som ska vara just ett evangelium, ett glädjebudskap. Markus har berättat om vad Jesus sa och gjorde i Galileen, hur han gick upp till Jerusalem med sina lärjungar och hur det gick till när han blev gripen av soldaterna, dömd till döden och avrättad. Nu väntar vi oss ett lyckligt slut på berättelsen.

Kvinnorna kommer till graven tidigt på morgonen på söndagen, den första dagen i veckan. Stenen är bortrullad och graven är tom, förutom en ängel som säger att Jesus har uppstått. Det är som en ny skapelsemorgon, som den allra första dagen, på Bibelns första sida, när Gud säger ”Ljus, bli till”, och ljuset skingrar mörkret. Nu skapar Gud livet på nytt, döden är besegrad och det är det gladaste budskap som världen någonsin fått höra.

De tre kvinnorna – Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome – får vara med och sprida budskapet. Det är ett stort förtroende de får, men uppgiften är enkel. Allt de behöver göra är att gå till lärjungarna och säga att Jesus går före dem till Galileen, där ska de få se honom. Men de sa inget till någon för de var rädda. Punkt. Slut på berättelsen.

Men så kan det väl inte sluta? Hur skulle lärjungarna då få veta vad som hänt? Hur skulle det kunna bli något evangelium och någon kristen tro, och hur skulle vi då kunna vara här och fira att Jesus har uppstått? Berättelsen får inte sluta så. Det går inte.

Det är inte så konstigt att någon gjorde ett tillägg till Markus evangelium med information från de andra evangelierna. Tillägget berättar om hur Jesus visar sig för lärjungarna och sänder ut dem att förkunna för hela skapelsen. Så blir det ett bättre slut på berättelsen som känns bättre för läsaren.

Men det tror jag går på tvärs mot vad Markus ville. Jag tror att Markus menade att skriva ett outhärdligt slut på sin berättelse, för att dra in läsarna i berättelsen och tvinga dem att själva bidra till ett lyckligt slut. Kvinnorna vid graven sa inget till någon – så nu är det upp till oss. De var rädda – men hur är det med dig och mig? Kan vi föra budskapet vidare om att Jesus lever och att döden är besegrad?

Markus tänkte nog inte på oss i Varberg när han skrev sitt evangelium. Han skrev till sina samtida och tänkte på hur han skulle formulera budskapet så att de kunde ta det till sig. Det finns mycket som tyder på att Markus skriver i samband med det judisk-romerska kriget, ungefär en generation efter Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Det var en svår tid när det fanns all anledning för människor att vara rädda. Judiska rebeller gjorde uppror mot romarna, och Rom svarade med att sända dit sina legioner. Kriget rasade under flera år och förde med sig stort lidande. Olika rebellgrupper förskansade sig i Jerusalem och i templet, och staden belägrades av romarna. År 70 efter Kristus stormades Jerusalem och templet förstördes. Många människor korsfästes av romarna eller dödades på andra sätt. Många fördes bort till fångenskap och slaveri.

Den lilla gruppen av Jesus-troende judar måste ha varit hårt trängda under de här händelserna. Så när Markus skriver sitt evangelium om Jesus, då vill han ge tröst och mod till kristna som lever i den yttersta tiden. När kriget rasar i det heliga landet och katastrofen kommer som Jesus har varnat för, när många gör anspråk på att vara messias och judarnas konung, när templet vanhelgas och raseras – vad betyder det då att tro på Jesus? Vad betyder det då att ta sitt kors och följa honom?

Markus framhäver att alla Jesu lärjungar misslyckades med att följa honom. Männen blev rädda och flydde när Jesus greps i Getsemane. Kvinnorna blev rädda vid graven och sa inget till någon. Den första generationen lärjungar var inga superhjältar. Men Jesus valde ut dem ändå. Trots att de var rädda och flydde kunde Jesus använda dem för att sprida evangeliet om Guds rike. Då kan han använda även dem som är rädda och på flykt under det judisk-romerska kriget. De behöver inte heller vara några superhjältar, de får vara Jesu lärjungar ändå.

Markus berättelse är inte färdig och avslutad. Utan han drar in läsarna i berättelsen och låter dem vara med och skriva fortsättningen. Gå och säg till lärjungarna att Jesus är uppstånden! Segern är vunnen, fastän allt ser hopplöst ut. Kom ihåg att Jesus går före er till Galileen, där ska ni få se honom. Kom ihåg att den Uppståndne alltid går före er och finns hos er!

Vi som är lärjungar idag, två tusen år senare, även vi får dras in i Markus berättelse. Vi duger också som lärjungar, med alla våra rädslor och andra brister. Vi får ta till oss ängelns ord, som om de var riktade till oss. ”Var inte rädda! Ni söker efter Jesus från Nasaret. Han har uppstått, han är inte kvar i graven. Han går före er på vägen, hem till Sörse eller Håsten eller vart ni än ska, och där får ni möta honom. Han lever och han är med er.”

Vi får sprida det glada budskapet om uppståndelsen, och vi får leva i det budskapet varje dag. Evangeliet är inte slut, det har bara börjat.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s