Förvaltare

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 13 augusti 2017

Min farfars farfar hette Andreas och levde under andra halvan av 1800-talet. Jag vet inte så mycket om honom mer än att han var backstugesittare i Breavad i Grimeton. Backstugesittarna var bland de fattigaste i det gamla bondesamhället. Det var de som inte hade någon egen mark att bruka, och inte heller var friska och starka nog att vara torpare eller drängar. Backstugesittare fick hanka sig fram genom att göra dagsverken och enklare sysslor, och genom att ta emot allmosor av sina grannar. Ofta var de hungriga och undernärda och illa klädda. Ofta stod de i skuld och hade små möjligheter att betala tillbaka.

Min farfars farfar var backstugesittare, och det kunde jag också ha varit om jag hade fötts hundra år tidigare. Det är nog så för oss allihop, att om vi går tillbaka i släkten några generationer så var de flesta enkla och fattiga människor som inte hade så mycket marginaler. Det har varit det normala genom historien. Och det är fortfarande det normala på många håll i världen, att man är fattig och hungrig och utan skyddsnät. Vårt välfärdssamhälle är ett lyckligt undantag. Man kan ha det knapert och osäkert även i välfärdssamhället, det vet vi. Men för de flesta av oss är det så att vi har ett bra tak över huvudet och mat på bordet varje dag.

Därför kan vi ha svårt att förstå det som står i Bibeln. För man hör andra saker om man är hungrig än om man är mätt. De som Jesus vände sig till, de var för det mesta hungriga och fattiga. Man kan tänka sig att de bad bönen Vår Fader med en annan intensitet än vad vi gör. Ge oss idag det bröd vi behöver – för annars får vi svälta. Förlåt oss våra skulder – för vi kan aldrig betala tillbaka det som vi är skyldiga.

När vi hör liknelsen om den ohederlige förvaltaren, då kan vi undra hur Jesus kunde lyfta fram honom som ett föredöme. Han stal ju från sin arbetsgivare, och det får man inte göra. Men för dem som var fattiga och hungriga var det nog lätt att sympatisera med förvaltaren, och med dem som stod i skuld hos hans herre. I antiken trodde man inte på ekonomisk tillväxt, utan man tänkte att resurserna var konstanta och begränsade. Den som var rik måste därför ha blivit det på andras bekostnad. Det var den som var rik som var ohederlig och omoralisk. Förvaltaren gjorde något gott när han efterskänkte skulder. Det påminner om jubelåret i Mose lag, då alla skulder skulle skrivas av och all jord återlämnas till de ursprungliga ägarna. Gudomlig rättvisa innebär att skulderna skrivs av så att alla får vad de behöver.

Jesus säger att vi ska göra som den här förvaltaren. Vi ska använda den ohederlige mammon. Inte tjäna mammon. Pengar och rikedom får inte vara vår herre och styra vårt liv. Vi ska vara trogna i att tjäna Gud och våra medmänniskor. Men gentemot mammon ska vi bete oss som den här förvaltaren som förskingrar och delar ut. Vi ska använda våra tillgångar till att göra gott och dela med oss. Vi ska använda den ohederlige mammon till att skaffa oss vänner.

Det är lätt att se att det här är ett glädjebudskap för de fattiga, att de rika ska dela med sig. Men är det evangelium för de rika också? Är det evangelium för oss? Man behöver ju inte vara så särskilt rik för att träffas av det som Jesus säger. Bekymra er inte för mat och kläder, säger han. Ge åt den som ber dig. Om någon vill ta din skjorta, så ge honom din mantel också. Sälj vad du äger och ge åt de fattiga.

Visst kan man önska att han hade sagt något annat i stället. Det hade varit enklare om Jesus hade begärt av sina lärjungar att vi skulle ha de rätta åsikterna eller den rätta teologin. Att vi skulle lovsjunga honom och säga ”herre, herre”, med de rätta orden och de rätta melodierna. Men så säger han inte. Jesus säger att vi ska följa honom och göra Guds vilja. Vi ska älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva.

Detta kan kännas kärvt och kravfyllt. Men samtidigt är det evangelium och befrielse. Vad vi tror på handlar om vad vi litar på och förtröstar på och sätter främst i livet. När vi sätter oss själva främst, då är vi ensamma och isolerade och förlorade, för vårt eget rike kan inte bestå. När vi sätter Gud främst i vårt liv, då är vi del av Guds rike som är mycket större än vårt eget rike och som består för evigt. Då bärs vi av Guds kärlek och nåd i stället för av våra egna prestationer och förtjänster.

När den rike Sackaios bjöd Jesus hem till sig och sa att han skulle ge hälften av vad han ägde åt de fattiga, då svarade Jesus att Idag har räddningen nått detta hus. Räddning och frälsning kan handla om att ge upp sig själv och sin rikedom, för att i stället ta emot det som är mycket större. När vi väljer kärlek och vänskap och medkänsla, då får vi mycket mer än vad vi ger.

Jesus säger att den som vill följa honom ska ge upp allt han äger, men hälften var gott nog i Sackaios fall. Hur hänger det ihop? De uppmaningar som Jesus ger oss är inte en kravlista som vi ska se till att uppfylla till punkt och pricka för att få vara hans lärjungar. Då skulle det ju handla om oss igen, om vår duktighet och våra prestationer. Att vara Jesu lärjunge, det handlar om att vilja följa honom i rätt riktning. För Guds skull och för medmänniskans skull.

Som Guds förvaltare ska vi se våra tillgångar som att de egentligen inte tillhör oss. Allt vi har och allt vi är, det har vi till låns. Det är en nåd att det får vara så. Vårt liv hänger inte på oss själva och vad vi kan prestera. Vårt liv ligger i Guds hand. Det är evangelium för både backstugesittare och välfärdsmedborgare.

Vårt uppdrag är att vara kloka och trogna förvaltare, och använda våra tillgångar där de gör bäst nytta. En god kristen tradition är att avsätta en del av sin inkomst för dem som behöver pengarna bättre. Det kan vara en liten summa eller en stor, beroende på våra resurser. Men även det lilla bidraget påminner oss om att vi är förvaltare. Att alla våra tillgångar och talanger ska användas för att tjäna Gud och våra medmänniskor. Vi ska använda den ohederlige mammon till att göra gott.

Vi är förvaltare – oikonomoi på grekiska. Som Guds ekonomer har vi vår skatt i himlen och vårt uppdrag på jorden. Vi ska ta hand om jorden och varandra, och dela brödet så det räcker åt alla. Varje gång vi firar nattvard påminns vi om vår tjänst som förvaltare. Vi kommer med tomma händer och tar emot brödet. Så blir vi det vi tar emot, Kristi kropp i världen, för att världen ska leva. Vi har vår skatt i himlen, men den är ändå inte långt borta från oss. För vår skatt är Gud själv. Vår skatt är Guds kärlek och nåd som alltid är med oss.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förvaltare

  1. Lars Rydbeck skriver:

    En mkt bra predikan!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s