Medkänslans hermeneutik

Detta är en artikel som handlar om bibelsyn, bibelforskning och hur vi kan läsa svåra texter i Bibeln som helig skrift. Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning 10/2017.

Hur ska vi läsa bibeltexter som verkar strida mot kärleksbudet och respekten för alla människors lika värde? Frågan kan förefalla modern, men i sak är den lika gammal som kristendomen. Eller ännu äldre, eftersom kristen bibeltolkning har sina rötter i judisk bibeltolkning. Kärleksbudet som moraliskt imperativ är gemensamt för kristna och judar, liksom stora delar av de texter som vi betraktar som helig skrift. Därför kan kristna och judar ha god nytta av varandra i reflektionen kring bibeltolkningsfrågor. I den här artikeln tar jag hjälp av den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi för att formulera en kristen hermeneutik.[1]

Hur vi ska tolka svåra texter i Bibeln, eller rent av anstötliga texter, är en fråga som kristna behövt förhålla sig till genom två tusen år. Ofta har man valt att göra allegoriska tolkningar, till exempel av berättelserna om krig och folkmord i Guds namn. Symboliska tolkningar kan göra det möjligt att finna uppbyggelse i texter där den bokstavliga innebörden strider mot läsarens gudsbild och värderingar.[2]

I modern tid har feministiska bibeltolkare ägnat stor uppmärksamhet åt kvinnoförnedrande texter i Bibeln, ”texts of terror”.[3] Det kan handla om negativa stereotyper och sexualisering av kvinnor, våld mot kvinnor eller andra sätt att begränsa kvinnors fulla mänsklighet. Ofta hjälper det inte så mycket i det avseendet om texterna tolkas allegoriskt. Misogyna uttalanden kan vara skadliga för kvinnor vare sig de är bokstavligt eller bildligt menade – inte minst när texterna har status som helig skrift.

Att läsa Bibeln både som kristen teolog och som forskare innebär en spänning mellan lojalitet och distansering. Som troende vill jag hämta näring och vägledning ur skrifterna. Som forskare vill jag placera texterna i deras historiska sammanhang, vilket ofta innebär att de blir mera främmande för mig. Detta är en spänning som alla präster och kristna teologer måste leva med i vår tid, för det går inte att förneka bibelvetenskapens existens. Det är en spänning men inte en motsats, för både den vetenskapliga läsningen och den fromma bibelläsningen är ett sökande efter sanningen. Och sanningen skall göra oss fria.

Vad innebär det då att vara trogen mot Bibeln, när bibeltexten skaver mot vår gudsbild och våra värderingar? Jag vill föreslå att medkänslans hermeneutik kan vara ett fruktbart begrepp för att hjälpa oss att läsa Bibeln med integritet, som både forskare och teologer.

Bibelvetenskapen är en kritisk verksamhet, som all vetenskap, och förutsätter ofta en ”misstänksamhetens hermeneutik” där man vill spåra agendan bakom formuleringarna i texten. Att läsa texten som troende behöver inte innebära att man motsätter sig de kritiska läsningarna. Tvärtom menar jag att trohet mot Bibeln förutsätter en öppenhet för att läsa som det faktiskt står, i ljuset av det som vi med bibelvetenskapens hjälp fått veta om texterna. Men det räcker inte med den kritiska blicken. Det behövs också en kärleksfull blick. Misstänksamhetens hermeneutik behöver kompletteras med medkänslans hermeneutik.

Som exempel tar jag i den här artikeln ett avsnitt ur Paulus korrespondens med församlingen i Korinth, 1 Kor 6:12–7:7. Det finns andra avsnitt i Första Korinthierbrevet som brukar betraktas som mer kontroversiella i vår tid. Till exempel händer det att 1 Kor 6:9 diskuteras i frågan om homosexuellas rättigheter i kyrkan, eller 1 Kor 14:33–35 när det handlar om kvinnors rättigheter. Det som Paulus säger i 1 Kor 6:12–7:7, om att man inte ska gå till prostituerade och att gifta makar ska ha lika skyldigheter gentemot varandra, kan låta mera självklart för moderna människor. Med forskarens kritiska blick kommer jag att hävda att Paulus värderingar är mer främmande för oss än vad vi spontant uppfattar. Sedan kommer jag att beskriva vad jag menar med medkänslans hermeneutik, för att till sist återvända till Paulus med den troendes kärleksfulla blick på texten.

 

Paulus manlighetsretorik i 1 Kor 6:12–7:7

I min forskning har jag ägnat mig åt manlighetsretoriken i Första Korinthierbrevet.[4] Med manlighetsretorik avser jag hur antikens föreställningar om manligt och omanligt används i textens argumentation, ibland uttryckligen men oftast mellan raderna.

I antikens grekiska, romerska och judiska kulturer var manlighet en mycket viktig egenskap. En man som ville göra anspråk på ledarskap och förtroende var tvungen att framstå som manlig – eller åtminstone som mera manlig än sina konkurrenter. Manlighet definieras ofta i kontrast till sin motsats, det vill säga omanlighet. Bristande manlighet hos en man kan handla om att han framstår som en kvinna, som ett barn, som en slav eller som en barbar.

Manlighet är alltså en hierarkisk egenskap som handlar mycket om kontroll. Dels om kontroll över andra, underordnade personer. Dels om självkontroll, eftersom en riktig man måste kunna stå emot impulser och styra över sig själv. I retoriska sammanhang, som tal eller texter, var det vanligt att den som förde ordet utmålade sig själv som manlig och sin motståndare som omanlig. Motståndarens manlighet kunde ifrågasättas på många olika sätt, till exempel genom antydningar om bristande mod eller bristande kontroll över kvinnor i hushållet, eller genom anspelningar på omanliga sexuella beteenden.

Dessa kulturella förutsättningar var självklara för antikens människor. Både Paulus och hans adressater i Korinth var en del av sin kultur, och därför ingår manlighetsretoriken som en självklar aspekt i texten. Paulus framställer sig själv som manlig och förtroendeingivande, till skillnad från de omanliga och dekadenta hedningarna (1 Kor 5:1, 6:1, 6:9–11).[5] Korinthierna ska ta Paulus som sin förebild (4:16) och vara manliga och starka (16:13).

Paulus manlighet kunde ifrågasättas på många grunder. Han hade ingen familj som han var överhuvud för, och ingen annan status eller position i samhället. Han försörjde sig på enkelt hantverk, som en slav. Han blev ofta pryglad och slagen. Till försvar för sin manlighet hävdar Paulus att han är korinthiernas andlige fader. De är hans barn som ska lyda honom (4:14–16).

Paulus framhåller framför allt sin självkontroll som ett föredöme för korinthierna (7:7). Att renodla självkontrollen som den viktigaste egenskapen hos en man är ett sätt att kunna hävda manlighet och auktoritet trots brister i de yttre tecknen på manlighet. Tonvikten på självkontroll som den viktigaste manliga egenskapen delar Paulus med de samtida stoikerna.

 

1 Kor 6:12–20  Att synda mot sin egen kropp

Paulus uppmanar korinthierna att avhålla sig från otukt (porneia) och inte umgås med skökor (pornai). För nutida läsare kan det vara lätt att instämma i att man inte ska utnyttja prostituerade. Sexköp är förbjudet i svensk lag eftersom det anses vara ett otillbörligt utnyttjande av utsatta människor. Bortsett från det lite gammaldags språkbruket kan Paulus alltså uppfattas som att han står i samklang med våra moderna värderingar. Men för Paulus är det inte omsorgen om prostituerade som ligger bakom förmaningen. Tvärtom. Män ska undvika skökor för att inte smittas av deras fördärv. Den som förenar sig med en sköka syndar inte mot henne, utan mot sin egen kropp.

För att förstå vad Paulus menar behöver vi ta hänsyn till antikens uppfattningar om manlighet. ”Ingenting får ta makten över mig”, skriver Paulus (6:12). Detta är antikens manlighetsideal i kort sammanfattning. Den som vill betraktas som en riktig man ska varken vara underkuvad av andra människor eller av sina egna begär. I grekisk och romersk kultur ansågs det normalt att män gick till prostituerade, som ofta var slavar, eller utnyttjade sina egna slavar för sexuella ändamål. Detta hotade inte en mans manlighet, utom i de fall då man kunde hävda att han på något sätt blev dominerad av sin partner eller helt besatt av sina begär.

Det Paulus hävdar är att en man alltid får sin manlighet komprometterad när han har sex med en sköka. Med hänvisning till ett bibelcitat (1 Mos 2:24, jämför Syrak 19:2–3) fastslår Paulus att mannen då blir en enda kropp (sōma) och ett kött (sarx) med skökan (6:16). Hans manliga kropp blir ett med hennes kvinnliga och sexuellt dominerade slavkropp. Han blir som hon – det vill säga passiv, dominerad, lustfylld och tillgänglig för andras sexuella ändamål. Den man som förenar sig med en sköka blir själv som en sköka.

Paulus skriver att den otuktige ”syndar mot sin egen kropp” (6:18). Samma uttryck används av Aischines när han står inför rätta för förräderi mot stadsstaten Aten. Aischines hävdar att hans motpart Timarchos har ”syndat mot sin egen kropp” genom att bete sig som en prostituerad kvinna. Han har sålt sexuella tjänster och dessutom njutit av att vara sexuellt underordnad, hävdar Aischines. Timarchos har därmed förverkat sin manlighet, sin trovärdighet och sin rätt att tala inför folkförsamlingen (hē ekklēsia) i Aten.[6]

Paulus har troligen inte läst Aischines tal. Men hans resonemang och hans värderingar hör hemma i samma tankevärld när det gäller manligt och omanligt. Paulus argumentation förutsätter alltså en kvinnosyn och ett manlighetsideal som är ganska främmande för vår tid och för det som vi skulle uppfatta som kristna värderingar. Det som kan vara mest anstötligt för oss är den totala avsaknaden av empati med kvinnor som tvingats in i prostitution. De beskrivs inte som människor, utan som avskräckande exempel som man ska undvika att smittas av.

 

1 Kor 7:1–7  Den gifte mannens fångenskap

Därefter tar Paulus sig an en fråga som korinthierna tydligen ställt till honom. Resonemanget hänger ihop med 6:12–20, för det handlar fortfarande om manlighet och mäns sexualitet. ”Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna” skriver Paulus (7:1). Sexuell avhållsamhet är idealet. Men Paulus medger att de som inte klarar detta ideal får leva som gifta makar, eftersom risken för otukt är överhängande och har så allvarliga konsekvenser. Sedan ger Paulus en överraskande jämställd bild av äktenskapet. Mannen och hustrun har symmetriska skyldigheter mot varandra. Kan det vara så att Paulus här föregriper en jämställd äktenskapssyn?

Nej, det är osannolikt. Något sådant var okänt i antiken, och Paulus gör det tydligt och klart i 1 Kor 11:3–16 och 14:34–35 att han ansluter sig till den självklara uppfattningen att äktenskapet är en hierarkisk relation, med olika roller och olika acceptabla beteenden för mannen och hustrun. I ett sammanhang där hierarkin ses som ”naturlig” och självklar, kan jämlikhet ses som en degradering för den normalt överordnade parten.

”Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen” (7:4). Så långt säger Paulus det som är självklart i hans kultur. Mannen ska ha auktoritet över sin hustru. Det är oacceptabelt och en stor vanära för mannen ifall hustrun skulle vara otrogen med en annan man. Däremot ansågs en fri man självklart ha kontroll över sin egen kropp. Vad han gör med sin kropp är hans sak, inte hustruns. Så när Paulus fortsätter med att säga ”Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun”, då är det en kraftig inskränkning av mannens frihet och auktoritet. När mannen saknar manlig självkontroll, får han leva med samma regler och begränsningar som en kvinna.

Paulus säger detta ”som ett medgivande” (7:6). Helst vill han att alla män ska ha självkontrollen att leva ogifta, som han själv (7:7). Men de män som inte når upp till samma nivå av manlighet, de som har bristande självkontroll (akrasia, 7:5), de får lov att leva med sin hustru i stället. Priset för detta är att de inte har kontroll (exousiazein) över sin egen kropp, utan är kroppsligen underordnade sina hustrur (7:4). Därmed står de i kontrast till Paulus, som inte låter någon eller något ha kontroll (exousiazein) över honom (6:12).

Den jämställda beskrivningen av äktenskapets skyldigheter är alltså i sitt sammanhang en retorisk örfil till männen i Korinth. Paulus gör klart att de gifta männens manlighet är skarpt begränsad. De saknar Paulus manliga självkontroll och kontrolleras av sina hustrur. De är som kvinnor. Men detta är ändå att föredra eftersom alternativet för dem vore att falla offer för otukten, som har mycket värre konsekvenser. Underordningen under hustrurna räddar dem från att helt förlora sin manlighet genom att bli som skökor.

 

Att läsa som det står: Några hermeneutiska strategier

När vi läser Paulus utifrån den antika kultur som han tillhörde, framstår hans tankevärld som ganska främmande för oss. Välbekanta bibeltexter kan bli problematiska för oss och ibland anstötliga och provocerande. Hur ska vi hantera det som kristna teologer? Ska vi i lydnad för bibeltexten försöka tillägna oss de främmande värderingarna och göra dem till våra egna? Nej, det är varken eftersträvansvärt eller ens möjligt. Vi kan inte göra oss till antika människor. Ska vi ta avstånd från exegetiken för att den lägger hinder i vägen för mera uppbyggliga läsningar av Bibeln? Nej, det vore inte intellektuellt hederligt. Ska vi ta avstånd från Bibeln som normerande skrift eftersom den inte stämmer med våra värderingar? Nej, då vore vi inte längre kristna.

Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan läsa Bibeln som både antik text och helig skrift, utan att göra avkall på vare sig intellektuell hederlighet eller kristen bibeltrohet. Innan vi kommer till begreppet medkänslans hermeneutik, vill jag lägga några hermeneutiska grundstenar för hur vi som kristna teologer kan läsa antika texter som helig skrift.

  1. Läs som det står. En bokstavlig läsning, informerad av bibelvetenskapen, framhäver den kulturella distansen mellan oss och de bibliska texterna. Till att läsa som det står hör att läsa texterna i deras ursprungliga kommunikationssituationer. De är inte skrivna till oss. En bokstavlig läsning av Första Korinthierbrevet innebär att läsa texten som ett brev från Paulus till församlingen i Korinth på 50-talet efter Kristus (som det anges i 1 Kor 1:1–2). När vi läser som det står kan vi alltså inte samtidigt läsa texten som direkt riktad till oss själva. Vi läser över axeln på de ursprungliga adressaterna.[7]
  2. Läs narrativt-historiskt. Bibeln är en berättelse om Gud och Guds folk. Men Bibeln är inte hela berättelsen, utan den normerande början på berättelsen. Den kristna berättelsen har fortsatt i två tusen år efter de bibliska skrifternas tillkomst. Vi läser Bibeln för att själva bli en del av den stora berättelsen om Gud och Guds folk. Det innebär inte att vi ska kopiera församlingen i Korinth, för det är inte vår plats i berättelsen. Men för att hitta vår plats i berättelsen är det avgörande att vi noga läser den bibliska delen av berättelsen och blir vänner med Paulus och församlingen i Korinth, för vi hör ihop med dem.
  3. Läs detaljer i ljuset av det som är textens ärende. Syftet med Första Korinthierbrevet är inte att fastställa hur manlighet ska konstrueras. Manlighetsretoriken är en kulturellt betingad egenskap hos texten, som Paulus använder för att kommunicera sitt budskap till människor som delar hans kulturella förutsättningar. Ett uttalat syfte med brevet beskriver Paulus när han säger ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme” (11:1). Paulus förmaningar syftar till att korinthierna ska bli mer Kristus-lika, genom att lära sig av honom som levt kristenlivet längre än de själva.
  4. Läs kristocentriskt. I luthersk tradition brukar vi säga att ”Kristus är Skriftens kärna och stjärna”. Det innebär att allt i Bibeln ska läsas i ljuset av evangeliet om Kristus och berättelserna om honom. Kristus är måttstocken för hur Skriften ska tolkas.

 

Medkänslans hermeneutik

Den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi har argumenterat för att den hebreiska Bibeln ska läsas med en ”hermeneutic of solicitude and solicitation”.[8] Som exempel tar hon berättelsen om hur Sara bestraffar sin slavflicka Hagar, som är gravid med hennes make Abrahams barn, så att Hagar i desperation flyr ut i öknen (1 Mos 16). Det är en hemsk text, där (den judiska) läsaren får välja att solidarisera sig med antingen stammodern Sara eller med den främmande slavflickan som utsätts för omänsklig behandling.

Cohn Eskenazi menar att läsaren har att göra ett moraliskt val mellan att hylla den egna gruppen eller att ha medkänsla med främlingen. Samtidigt är det valet inte bara en fråga om läsarens värderingar, utan texten själv kräver att vi sympatiserar med Hagar. Bibelns berättelser har en moralisk kompass till förmån för de förtyckta och marginaliserade. ”The stories cultivate readers into becoming certain types of persons who are able to respond to others in compassion.”[9] Läsaren fostras av bibeltexten att möta det främmande i texten med generositet och att tolka texten konstruktivt så att vi kan leva ”with and for others in community”.[10]

Termen ”hermeneutic of solicitude and solicitation” har en mångfald av betydelser och allusioner, med klangbotten hos Levinas och Ricoeur. Jag föreslår att vi på svenska talar om en medkänslans hermeneutik. Det är en lite plattare term, men den har fördelen att vara något så när begriplig.[11] När vi läser bibeltexter med medkänslans hermeneutik tar vi ställning för dem som missgynnas i texten. Detta kan innebära att vi läser mot strömmen i den enskilda texten – samtidigt som vi då läser med strömmen i Bibeln som helhet.

Medkänsla, kärlek och barmhärtighet är centrala värden som Bibeln vill fostra oss till. Som kristna ser vi detta framför allt förkroppsligat i Jesus Kristus, både i berättelserna om honom och i hans undervisning och i den urkristna förkunnelsen om frälsningen genom honom. Men naturligtvis är medkänsla, kärlek och barmhärtighet djupt rotade värden i den hebreiska Bibeln också.[12] Bibeln själv kräver av oss att vi läser bibeltexterna med medkänslans hermeneutik.

I evangelierna konfronteras Jesus gång på gång med frågor om hur de heliga skrifterna ska tolkas, och han väljer konsekvent att tolka bibelorden till utsatta människors fördel. Några exempel är frågan om man får bota på sabbaten (Matt 12:9–14), vad man ska göra med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott (Joh 7:53–8:11) och vad som ska gälla för den som är oren på grund av blödningar (Mark 5:24–34, jämför 3 Mos 15:25–27). Jesus radikaliserar kärleksbudet och manar till barmhärtighet mot alla människor, till och med mot fiender (Luk 6:27–36).

Berättelserna om hur Jesus tolkar bibeltexter ger oss en tolkningsnyckel till Bibeln, en mall för hur medkänslans hermeneutik kan tillämpas. Denna tolkningsnyckel är centralt och distinkt kristen, eftersom den är kristocentrisk. Samtidigt står den till stor del i samklang med den judiska tolkningsnyckel som Cohn Eskenazi urskiljer i den hebreiska Bibeln.

Medkänslans hermeneutik kan tillämpas på flera olika plan i mötet med bibeltexten. Det kan handla om medkänsla med de personer som förtalas eller osynliggörs i texten. Det kan handla om medkänsla med dem som beter sig arrogant och okunnigt. Det kan också handla om medkänsla med personer i vår värld idag som aktualiseras i mötet med texten. Även vi själva kan behöva medkänsla och barmhärtighet när vi konfronteras med de känslor som bibeltexten väcker hos oss. När vi läser Bibeln med medkänslans hermeneutik fostras vi till ett medkännande förhållningssätt till människor vi möter och till hela skapelsen.

Vi ska nu återvända till texterna i 1 Kor 6:12–7:7 för att läsa dem med medkänslans hermeneutik.

 

1 Kor 6:12–20  Heliga kroppar

Utifrån medkänslans hermeneutik är det en skandal att prostituerade kvinnor framställs, inte som människor, utan som en destruktiv kraft som förstör männens kroppar. Texten avhumaniserar utsatta människor och osynliggör det förtryck de utsätts för. Det är svårt att föreställa sig hur livet var för prostituerade i Korinth på Paulus tid, men de måste ha levt under fullständigt vidriga förhållanden. Stereotypen av horan som förför och förgör rymmer ett massivt kvinnoförakt, och framför allt ett förakt mot de kvinnor som är allra mest utsatta och exploaterade. Medkänslans hermeneutik tvingar oss att ta ställning för de föraktade och söka tolkningar av texten som ger dem upprättelse.

Som ett första steg kan vi se hur Jesus bemöter kvinnor som andra ser ner på. När Jesus ligger till bords i farisén Simons hus, kommer det en kvinna dit som är en ”synderska” (Luk 7:36–50). Hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, hon kysser hans fötter och smörjer dem med balsam. Simon tänker för sig själv att Jesus inte förstår vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Uppenbarligen menar Simon att kvinnan är oren och att en helig man inte skulle låta sig beröras av henne på det sättet. Men Jesus försvarar kvinnan och säger att hon har visat stor kärlek. Jesus gör klart för Simon att kvinnan är mer hedervärd än vad han är, den välbärgade farisén. Sedan vänder sig Jesus till kvinnan och bekräftar att hennes tro har hjälpt henne. Hennes synder är förlåtna.

Här har vi alltså en motbild till stereotypen av ”skökan”. Jesus bemöter kvinnan i Simons hus som en människa och är inte rädd för hennes beröring. Hon är inte oren, inte hotfull. Tvärtom lyfter Jesus fram henne som en förebild i både tro och kärlek. Och hennes synder kan förlåtas. Hon är inte fastlåst i rollen som syndig, oren och föraktad. Det finns upprättelse att få även för den som blivit stämplad som synderska (vad som nu menas med det).

Med denna medkänslans blick, som Jesus har för kvinnan som är utsatt för förakt, får vi återvända till Paulus brev. Paulus förmanar de korinthiska männen att vara rädda om sina kroppar. Deras kroppar är heliga och värdefulla, eftersom deras kroppar är Kristi lemmar och tempel för den heliga anden. Deras kroppar tillhör alltså Gud. Därför ska de ära Gud med sina kroppar och inte låta något annat ta makten över dem.

Paulus varnar dem för otukten genom att säga att deras kroppar vanhelgas genom kontakten med prostituerade. Kanske var det ett argument som fungerade gentemot de adressater som Paulus skrev till. Men det vore också möjligt att argumentera i en annan riktning, utifrån medkänslans blick. Eftersom deras kroppar är Kristi lemmar, ska de vara Kristi händer och fötter i världen. De ska ha Kristus som föredöme och göra hans gärningar. Gentemot prostituerade innebär det att se på dem med samma blick som Jesus. De ska möta föraktade och utsatta människor med kärlek och respekt. De prostituerades kroppar är lika heliga och värdefulla som deras egna kroppar. Respekten för den egna kroppen leder därmed till respekt för andras kroppar.

Lite senare i samma brev skriver Paulus att de som är i Kristus är en enda kropp (1 Kor 12:20). Om en kroppsdel lider, så lider också alla de andra (12:26). Utifrån Jesu solidaritet med föraktade och utsatta människor är det rimligt att tänka sig att även prostituerade i Korinth kan ses som lemmar i Kristi kropp. Deras lidande är hela kroppens lidande. Därmed kan man säga att den kristne broder som utnyttjar prostituerade syndar mot sin egen kropp, för både hans kropp och hennes kropp är lemmar i Kristi kropp. De heliga i Korinth ska ära Gud med sin egen kropp, och genom att respektera andras kroppar.

Att respektera allas kroppar som heliga och värdefulla har en revolutionär potential, i vår tid såväl som i antikens Korinth. Miljontals människor är offer för människohandel, prostitution och slaveri. Deras kroppar behandlas som en förbrukningsvara som kan köpas och säljas, utnyttjas och kasseras. Den som behandlar sin medmänniska på det sättet syndar mot Kristi kropp. För den som blir föraktad och exploaterad är en del av Kristi kropp, som plågas och korsfästs idag.

Evangeliet säger oss att ingen människas kropp är bortom räddning. Guds sons kropp kläddes av och plågades till döds, för att sedan uppväckas från de döda. Krucifixen i våra kyrkor säger att en plågad och förödmjukad kropp är helig och gudomlig. Nattvardens mysterium säger att vi alla är del av en och samma kropp, som lider och dör och uppstår.[13]

 

1 Kor 7:1–7  Manligheten tillgänglig för alla

När Paulus renodlar självkontrollen som det viktigaste uttrycket för manlighet, gör han manligheten i princip tillgänglig för alla människor, inklusive kvinnor och slavar. Därmed undergräver han den traditionella könsmaktsordningen samtidigt som han argumenterar utifrån dess spelregler. Paulus själv är på många sätt ett offer för den hierarkiska ordningen mellan överordnade och underordnade. Ändå kan han hävda att alla genom tron på Kristus har möjlighet till frihet och autonomi.

När Paulus skriver att den gifte mannen lyder under samma skyldigheter som sin hustru, är det primärt en inskränkning av mannens frihet. Men samtidigt ger det utrymme för den gifta kvinnan att vara en likvärdig partner med sin man. Den gemensamma tron på Kristus ger makarna en gemenskap och ömsesidighet i relationen som är utan motsvarighet hos antika författare.

I Paulus resonemang om äktenskapet finns en medkänsla med människors olika omständigheter och förutsättningar. En del har gåvan att leva ensamstående, andra har gåvan att leva i äktenskap. Det ena är bättre, men det andra är också en nådegåva, charisma, från Gud. Det finns en helighet och värdighet i det ofullkomliga.

 

Summering

Bibelns texter spretar åt många olika håll och hör hemma i kulturer som skiljer sig från vår egen. Troheten mot Bibeln kräver att vi läser som det står, även när vi inte håller med om det som står. Här har jag hävdat att medkänslans hermeneutik ger oss ett sammanhållet centrum i tolkningen av Bibeln, som är förankrat i Jesu sätt att tolka Bibeln i ord och handling. Med medkänslans hermeneutik kan vi läsa Bibeln som helig skrift, med bevarad integritet som både forskare och teologer, och i dialog med judiska bibeltolkare.

 

[1] Ett varmt tack till Jesper Svartvik som introducerade Cohn Eskenazi vid präst- och diakonmötet i Göteborg den 15 mars 2017. Tack också till deltagarna i Göteborgs stifts högre teologiska seminarium för respons på en tidigare version av den här artikeln.

[2] Ett inflytelserikt verk om kristen bibeltolkning är Augustinus Tolkning och retorik. De doctrina christiana (Artos, 2006). Augustinus menar att Bibelns syfte är att främja kärleken till Gud och medmänniskan. Därför måste bibelord, som bokstavligt lästa verkar strida mot kyrkans moral och tron på en kärleksfull Gud, tolkas bildligt i stället (Tolkning och retorik, s 43-46, 102-119). För metoder att tolka problematiska bibelord i judisk tolkningstradition, se Karin Hedner Zetterholm, Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition (Arcus, 2008).

[3] Det ofta använda uttrycket “texts of terror” kommer från Phyllis Trible, Texts of Terror (Fortress Press, 1984).

[4] För källhänvisningar och fylligare beskrivning av manlighetsretoriken i 1 Kor hänvisas till Fredrik Ivarsson, ”A Man has to Do What a Man has to Do: Protocols of Masculine Sexual Behaviour and 1 Corinthians 5–7”, i Identity Formation in the New Testament (red Bengt Holmberg och Mikael Winninge, WUNT 227, Mohr Siebeck, 2008), s 183–198.

[5] Ordet malakos i 1 Kor 6:9 betyder mjuk, och används ofta nedsättande om män med innebörden vek och omanlig. Karl XII:s bibel översätter ordet med ”veklingar”, vilket enligt min mening är rimligare än de moderna svenska översättningarna.

[6] Aischines, Timarchos 22, 39, 94, 159 och 195.

[7] Självklart är det inte så enkelt att “läsa som det står” i texternas historiska sammanhang. Det kräver en hel del kunskap och tolkning att läsa 1 Kor som en text till människor på 50-talet e Kr, och någon slutgiltig förståelse av texten lär vi inte komma fram till. Men det är en viktig poäng att den ”bokstavliga” betydelsen av bibeltexten inte är den som vi spontant uppfattar utifrån våra kulturella referensramar. En nutida tillämpning av bibeltexten är alltid något annat än en strikt bokstavlig läsning.

[8] Tamara Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope: Reading Biblical Narratives Today”, i The Shabbat Series: Excellence in Education for Jewish Women (Woman’s Institute for Continuing Jewish Education, 1997), s 17–35.

[9] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 25.

[10] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 32.

[11] Ordet medkänsla kan ibland uppfattas som nedlåtande och paternalistiskt. Jag använder ordet ändå, eftersom jag inte funnit något bättre ord på svenska för den praktiska och handfasta kärlek till medmänniskan som Jesus förkroppsligar. Gång på gång betonas i evangelierna att medkänslan är den drivkraft som får Jesus att handla som han gör (t ex Matt 9:36, 14:14, 15:32, 20:34 och Luk 7:13). Det grekiska ordet är splangchnizomai, som hör ihop med splangchna, inälvorna. Medkänslan är alltså en magkänsla, som handlar om att man blir berörd av andra människors lidande och agerar utifrån det.

[12] Se till exempel Psaltaren 145:8–9 och Mika 6:8. Jämför profeten Jona som beklagar sig över att Gud är ”en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, för att Gud har omsorg om både människor och djur i fiendestaden Nineve (Jona 4:1–11).

[13] 1 Kor 10:16–17.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s