Vittnen

Predikan i Varbergs kyrka 26 december 2017

På Annandag Jul får firar vi Stefanos, den förste kristna martyren. Det är stor kontrast mellan Juldagens glada budskap om barnet som föds och Annandagens kärvare budskap om martyrerna, de som gett sitt liv för evangeliet om Jesus.

Men det har en poäng att julevangeliet och martyrerna firas under samma helg. Evangelium och martyrium hör ihop. Det glada budskapet om Guds närvaro i världen får konsekvenser om vi tar det till oss. Evangeliet är gratis, det är en gåva som vi får ta emot helt fritt, av nåd. Men det kostar att stå för evangeliet. Att stå på Guds sida har sitt pris.

När Jesus föds i Betlehem så föds han in i fattigdom och utsatthet. Det finns inte plats för honom i härbärget, utan han får bo bland djuren i en krubba. Den kristna tron handlar om att Jesus visar oss vem Gud är. Därför har det betydelse att Guds son inte föds i ett palats, med beväpnade vakter och alla bekvämligheter. Det betyder att det inte är där vi ska söka Gud – hos makten och rikedomen och tryggheten. För Gud har valt sida. Gud finns där Jesusbarnet finns – i svagheten, i fattigdomen och i utsattheten. Där får vi söka Gud.

Jesus möter oss i vår svaghet och utsatthet. Där får vi ta emot honom. Vi kan inte förtjäna Guds kärlek genom våra prestationer, utan det är vår brist som gör oss mottagliga för Gud. Vårt hjärta är en fattig krubba, där Guds son vill födas och ta sin boning. Om vill vi följa Jesus, så är det i svaghet och utsatthet som vi får vandra med honom – med ett öppet hjärta för andra människors svaghet och utsatthet.

Jesus är vår frälsare, som är svag och sårbar och som frälser världen genom att ge sitt liv. Det är ett mysterium att frälsning och försoning verkar genom svaghet och sårbarhet. Det som ser ut som ett nederlag, när oskyldigt blod utgjuts, det är i själva verket en seger. Försoningens mysterium kan vi inte fullt ut förklara eller förstå. Men vi får leva i mysteriet och lära känna det inifrån. När vi lever i tron på Jesus, då kan vi bli vittnen om hur Guds kärlek verkar i vår svaghet och sårbarhet. Vi kan bli martyrer, som vittnar om Gud, så som Stefanos gjorde.

Det är folk från De frigivnas församling som retar upp sig på Stefanos. Varför just de? Kanske beror det på att de är på väg uppåt i samhället. De har varit slavar, men har blivit friköpta. Antingen för att de själva lyckats samla ihop pengar eller för att de har en rik välgörare som vill satsa på dem. Att vara frigiven är inte riktigt detsamma som att vara fri. Det sitter kvar som ett stigma att man en gång varit slav. Men de frigivnas barn kan födas fria och leva som fullvärdiga medborgare.

De frigivna är alltså framgångsrika, men vill ha mer. De är på väg uppåt, därför har de mycket att förlora. Den rådande ordningen verkar till deras fördel. Därför vill de inte höra talas om något som stör ordningen. Det är provocerande med en Gud som rör sig neråt, och det är svårt att se evangeliet i att den Sanna Människan blir korsfäst som en simpel slav.

De frigivna kan inte hävda sig mot Stefanos med ord. Därför tar de till våld och falska anklagelser, och Stefanos blir martyr. Martyr betyder vittne. Stefanos får vittna för sanningen med sina ord och med sitt blod. Det är det röda martyriet, att ge sitt liv för Sanningen. Man talar också om det vita martyriet, som innebär att man vittnar genom andra former av uppoffringar. Det kan handla om att välja klosterlivet, eller att på andra sätt avstå från något för sanningens och kärlekens skull. Det röda martyriet ska vi inte söka eller längta efter. Men det vita martyriet hör till vad det innebär att vara en lärjunge till Kristus. Något kommer det att kosta att vittna för sanningen.

På det sättet är alla kristna kallade att vara martyrer, vittnen. Att vara martyr handlar om att vittna om Jesus, som är Sanningen och Livet. Det handlar om att söka Guds ljus och låta det lysa genom mig. Att vi är martyrer innebär att vi lägger våra liv i Guds händer, för när vi litar på Guds kärlek och sanning, då blir vi vittnen om Gud. När vi överlåter våra liv, det är då vi vinner det verkliga livet.

Det röda martyriet är en verklighet idag på många håll i vår värld. Inte minst i Mellanöstern, i länder som Syrien och Irak och Egypten, är det många kristna som blir förföljda och dödade för sin kristna bekännelse. Detta är en tragedi som inte verkar ha något slut. De kristna i Mellanöstern behöver vårt stöd och våra förböner, och de som är på flykt måste få en fristad.

Samtidigt vet vi att det även finns kristna som begår övergrepp och våldsdåd, och att det finns många som är utsatta och förföljda i vår värld, inte bara kristna. Kristna länder har bidragit till våldsspiralen i Mellanöstern, och kristna soldater har dödat tusentals oskyldiga civila i Irak och Afghanistan och andra länder. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan oss som är kristna och de andra som inte är kristna. Så ser inte världen ut, och så ser inte den kristna tron ut. Den Gud vi tror på är inte bara de kristnas Gud. Vår Gud är hela världens Gud och alla människors Gud.

När Stefanos blir stenad, då gör han som sin Mästare. Han ber för dem som plågar honom och dödar honom. Även de är människor som Gud älskar. Martyrernas blod ropar inte på hämnd utan på försoning. När vi lider med våra kristna bröder och systrar som förföljs, då ökar också vår medkänsla med andra människor som är förföljda.

Den kristna tron ställer inte oss mot de andra. Den kristna tron ställer oss i Guds tjänst för världens skull. Det är inte människor av annan tro som är våra fiender. Det är hatet och våldet som är vår gemensamma fiende.

Detta är tecknet för er, säger ängeln till herdarna, ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Tre gånger sägs det i Julevangeliet att Jesusbarnet ligger i en krubba, så krubban måste vara ett viktigt tecken. Det handlar om utsattheten, att Jesus föds bland människor som är fattiga och sårbara och inte har ett ordentligt tak över huvudet.

Men kanske handlar det också om något mera. Krubban är ju ett serveringsfat för djuren, det är där deras mat finns. Redan från början är Jesusbarnet mat för världens hunger. Krubban är ett tecken på det som Jesus gör som vuxen, när han bryter brödet och säger: Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Jesus utger sig själv för oss, för att vi ska leva. Och vi, som är Kristi kropp, blir också utgivna för att världen ska leva. Så hör evangeliet och martyriet ihop, ända från början. Juldagen och Annandag Jul hör ihop, i samma helg.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s