Hemlig agent

Predikan i Varbergs kyrka på Trettondedag jul, den 6 januari 2018. Texten har tidigare publicerats i boken ”Närvarons sakrament”.

De tog en annan väg hem till sitt land, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga, men Herodes hästar var snabbare. Och många fler. Hjärtat bultade och Kaspar svettades, fastän det var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då hade han varit full av förväntan. Nu hade allt gått fel.

Det var Kaspars farbror Darius, som var kunglig stjärnskådare vid det parthiska hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men egentligen ganska självklar; att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med kung Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida från romarna till partherna.

Med stöd av Partherriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna och slippa vara lydkung. Och partherna skulle kunna lägga beslag på några romerska provinser i gränslandet. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar valdes ut, tillsammans med Melker och Baltasar, för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men han blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Man kommer att sjunga sånger om er, och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler.

Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det inte, men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens med kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. Han blev arg och misstänksam och ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bli spejare åt Herodes. De skulle bege sig till den lilla byn Betlehem för att se om där fanns något kungabarn. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet.

Ändå gick stjärnan före dem och pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Men något kungabarn hittade de inte. Bara en liten pojke klädd i trasor. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det?

Kaspar kom att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon.

Innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren – en enkel snickare! Han påstod att en av hans förfäder hade varit kung i Judeen för tusen år sedan. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det ändå något särskilt med den där familjen. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt.

Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parthernas kung Phraates var son till solguden. Det visste alla.

Men om den där fattiga pojkstackaren var kunglig, då kunde ju precis vem som helst vara det. Ska man buga inför varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Tanken ville inte riktigt lämna Kaspar ifred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv.

Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga Darius. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. De var beredda att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Det var ett lätt val att inte återvända till Herodes. En röst hade viskat det till honom i drömmen, och på något sätt visste han att det var Guds röst.

Nej, om han fick välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inombords när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Det var en öppen och nyfiken blick, och samtidigt kändes det som att barnet såg rakt igenom honom, ända in till hjärtat.

En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. Hellre en kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor. Även om de är främlingar. En kung som väcker glädje och kärlek, och tar fram det bästa hos människor. En sådan kung ville han ha.

De hade misslyckats med sin plan, att få Herodes att byta sida. Men kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Barnet i Betlehem skulle bli hans kung. Och Kaspar skulle vara hemlig agent för kärlek och fred.

Nu var han full av förväntan igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s