Den som lyfter upp ett barn till kinden

Predikan i Sollyckans kyrka 29 april 2018

För ett par veckor sedan var påven Franciskus i en förort till Rom och träffade människor där. En liten pojke som heter Emanuele skulle få ställa en fråga till påven, en mycket viktig fråga. Men när Emanuele står vid mikrofonen får han inte fram sin fråga utan börjar gråta i stället. Då vinkar påven till sig honom och säger: ”Viska i mitt öra.” Emanuele går fram till Franciskus och viskar i hans öra. Påven kramar om honom och de pratar en stund. Sedan går Emanuele ner till sin plats igen.

Påven vänder sig till de församlade och säger att han fått lov av Emanuele att säga vad det var han ville fråga. Han frågade om sin pappa, som dog för inte så länge sedan. Pappan trodde inte på Gud, men han var en bra pappa och han döpte sina fyra barn. ”Är min pappa i himlen?”, undrar Emanuele. Påven säger att det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud är som en pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. ”Vad tror ni”, säger han till dem som lyssnar, ”tror ni att Gud skulle köra bort Emanueles pappa? Skulle Gud överge något av sina barn?” ”Nej”, svarar publiken. ”Där, Emanuele”, säger påven, ”där har du ditt svar. Gud är stolt över din pappa.”

Jag blir berörd för att påven svarar så fint på Emanueles fråga. Han svarar inte på den teoretiska frågan, om man kan komma till himlen utan att tro på Gud. I stället tar han fasta på Emanueles kärlek till sin pappa och pappans kärlek till Emanuele, och visar att detta har med Gud att göra. Gud är som Emanueles pappa. Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Därför är Gud stolt över Emanueles pappa, som älskade sina barn.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så säger Gud genom profeten Hosea. Det är en av mina favoritrader i Bibeln. För den är så konkret och så lätt att känna igen sig i. Alla som lyft upp ett litet barn kan förstå vad som menas. Man lyfter upp barnet för att trösta eller för att hälsa. Och när man håller den varma och mjuka lilla kroppen, kind mot kind – då är det som att det finns inget viktigare i hela världen. Man blir så full av kärlek att det nästan gör ont.

Sådan är Gud – som den som lyfter upp ett barn till kinden. Så full av kärlek är Gud, till var och en av oss. Så engagerad och sårbar. Det är detta det betyder att Gud är vår fader. När vi säger att Vi tror på Gud Fader allsmäktig, när vi ber Vår Fader, du som är himlen – då kan vi tänka på bilden av Gud som lyfter sitt barn till kinden.

Dagens epistel är från Första Johannesbrevet, som är ett kärleksbrev i Bibeln. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss. Guds kärlek är grunden för vårt liv. När vi tror och litar på det, då vi kan leva frimodigt och helhjärtat. Vi får påminnas om detta genom att läsa Bibeln som ett kärleksbrev från Gud. Ni vet, som man gjorde på den tiden när vi fortfarande skrev brev – om man fick ett kärleksbrev så läste man det om och om igen, och de bästa raderna lärde man sig utantill.  Så får vi läsa Bibeln. Och vi får läsa hela skapelsen som ett kärleksbrev. Varje vind och varje träd, varje blomma och varje medmänniska är en hälsning från vår skapare. Hela skapelsen är ett kärleksbrev till dig personligen.

Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra, fortsätter aposteln. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och Guds kärlek har nått sin fullhet i oss. Gud är alltså närvarande och verksam i oss när vi älskar våra medmänniskor. Så om du längtar efter Guds närvaro i ditt liv – vänd dig till din medmänniska med kärlek!

Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Därmed är bekännelsen av Jesus som Guds son i grunden samma sak som att älska sina medmänniskor – för båda sakerna innebär att Gud förblir i oss och vi i Gud, skriver aposteln till oss idag. Hur kan det vara så? Är tro och kärlek samma sak? Ja, i Bibeln är det så, att tro och kärlek är två sidor av samma sak. Tro och kärlek är två sidor av vår relation till Gud.

I vår lutherska tradition har vi varit noga med att skilja mellan tro och gärningar. Det är viktigt att göra det när vi talar om vad som är grunden för vår relation till Gud. Vi kan inte förtjäna något inför Gud genom våra gärningar, vår relation till Gud bygger inte på våra prestationer. Vi är frälsta genom nåd, genom tron allena. Vi kan inte prestera något som håller inför Gud. Därför är vi fria från kravet att prestera. Vi behöver inte ha fokus på oss själva och våra prestationer. I stället kan vi ha fokus på Gud och våra medmänniskor.

Men det finns en risk med att skilja mellan tro och gärningar, om vi får för oss att tron är något teoretiskt som inte hör ihop med vad vi gör. Om tron blir en åsikt om Jesus i stället för ett liv med Jesus. Det var inte meningen.

I Bibeln handlar tro alltid om engagemang. Att säga ”herre, herre”, men inte göra Guds vilja, det är ingen riktig tro. Ordet pistis, som vi översätter med tro, kan lika gärna översättas med förtröstan eller trofasthet. Att tro på Jesus i biblisk bemärkelse, det handlar inte att hålla med om det som Bibeln säger om Jesus. Tro innebär att hålla fast vid det som Bibeln säger, att hålla fast vid Jesus. Att lita på Jesus och förtrösta på honom, så att den förtröstan formar våra liv.

Därför är tro och kärlek två sidor av samma sak som inte kan skiljas åt. Guds kärlek och Guds pistis, Guds trofasthet, är två sidor av samma sak. På samma sätt som vår kärlek och vår förtröstan är två sidor av samma sak. Jesus säger att vi kan ha en relation till honom utan att veta om det. När människorna i liknelsen om domen undrar när de sett Jesus hungrig och gett honom mat, då svarar Jesus att det som de gjort mot dessa minsta som är hans bröder, det har de gjort mot honom. När vi drivs av kärlek, då handlar vi i tro på Jesus, vare sig vi tänker på det eller inte.

Jesus är alltså den fullkomliga kärleken i mänsklig gestalt. Han är kärleken inkarnerad, därför har all kärlek med honom att göra. Hans liv visar oss att kärlek och lidande hör ihop. Men att kärlek också hör ihop med uppståndelse och nytt liv. Kärleken är engagerad och sårbar. Den som lyfter upp ett barn till kinden gör sig sårbar. Ofta sviker vi den som älskar oss och litar på oss. Ofta blir vi svikna. Men Jesus visar oss en Gud som alltid är beredd att vända andra kinden till och lyfta oss upp på nytt. I den gudomliga omfamningen får vi hämta vår glädje och styrka, så att vi kan omfamna våra medmänniskor.

Vi kan undra hur det är med frågan om vilka som kommer till himlen. Men vi får nöja oss med det svar som påven ger till Emanuele, för det är samma svar som vi får i Bibeln. Det är Gud som bestämmer vem som kommer till himlen. Och Gud har en faders hjärta och älskar alla sina barn. Gud är som den som lyfter upp ett barn till kinden.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Genom kärleken har vi gemenskap med Gud. Inte för att vår kärlek är så stark. Utan för att Guds kärlek är stark. Starkare än allt annat i himlen och på jorden.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s