Trettio tusen silvermynt

Predikan i Varbergs kyrka 29 juli 2018

Fem talenter – det är väldigt mycket pengar. En talent är sex tusen silvermynt, eller ungefär trettiofem kilo. Så den tjänare som fick en talent fick hela ryggsäcken full med pengar, så mycket som han kunde bära. Den som fick två talenter behövde ta en packåsna till hjälp för att få med sig alla silvermynten. Och fem talenter, etthundrasjuttiofem kilo, det blir en hel vagnslast med silvermynt.

Det är svårt att översätta talenter till dagens penningvärde, för ekonomierna är så olika. Men vi får tänka att det handlar om många miljoner kronor. Sådana summor som är fantasibelopp för de allra flesta.

Vad skulle du göra om du hade så mycket pengar? Om du hade en hel vagn med trettio tusen silvermynt, vad skulle du göra då? Eller om du hade trettio miljoner kronor? Det är den frågan som spelbranschen använder för att locka oss att köpa lotter och spel. De säljer drömmen om ett bekymmerslöst liv, där vi kan köpa allt som vi önskar oss.

Men för tjänarna i berättelsen blev det inte ett bekymmerslöst liv. Tvärtom. Pengarna var ju inte deras egna, utan de var förvaltare som skulle ta hand om pengarna åt sin herre. Det var nu deras bekymmer började. Den som hade en vagn med pengar skyndade sig iväg och köpte upp allt möjligt som kunde ge avkastning på pengarna. Jordbruksmark och vingårdar, handelsskepp och tullrättigheter. Den som hade en packåsna med pengar gjorde likadant.

Men den som hade en ryggsäck med pengar, han vågade inte riskera något. Skörden kunde ju slå fel. Skeppen kunde förlisa. Ett uppror skulle kunna förstöra tullinkomsterna. För säkerhets skull grävde han ner pengarna i stället, hela ryggsäcken, så han säkert visste var han hade dem någonstans.

När den rike mannen kommer tillbaka kräver han redovisning av sina tjänare. Den förste tjänaren visar stolt upp att han nu har två vagnar med silvermynt. Den andre tjänaren har två packåsnor fullastade med pengar. Men den tredje tjänaren kommer med sin jordiga ryggsäck och ger tillbaka exakt det belopp som han tagit emot. Han har inte rört pengarna, inte använt dem, bara stoppat undan dem.

Den rike mannen berömmer sina högpresterande tjänare och belönar dem. Men den lågpresterande tjänaren kallas för slö och oduglig och kastas ut i mörkret. Det hjälper inte att han håller ett försvarstal där han förklarar att han var rädd och därför ville vara säker på att inte förlora pengarna.

Vad lär vi oss av den här berättelsen? Jesus säger att det är en liknelse om himmelriket – ”det blir som när en man skulle resa bort…” Det är alltså inte en beskrivning av hur himmelriket fungerar. Men något i berättelsen ska likna himmelriket. Det finns något här som visar hur det sanna och verkliga livet ser ut, livet med Gud. Men vad kan det vara?

Det mesta i berättelsen liknar mest den vanliga, hårda verkligheten. En rik och girig man som kräver ränta på sina pengar. Tjänare som ser till att pressa fram vinst till priset av arbetares och jordbrukares hårda slit.

Kan poängen vara att vi ska vara goda samhällsmedborgare genom att investera vårt kapital och tjäna så mycket pengar som möjligt? Nej, det går på tvärs mot allt annat som Jesus säger. ”Samla inte skatter här på jorden”, säger han. ”Samla skatter i himlen” i stället. Det vill säga, satsa på det som är värdefullt inför Gud. Visa kärlek och omsorg om dina medmänniskor. Ge mat åt den som är hungrig och kläder åt den som behöver det. Direkt efter liknelsen om talenterna kommer liknelsen om fåren och getterna, där Jesus gör klart att de enda pengar som har värde inför Gud är de vi gett bort.

Kan poängen vara att Gud är som herren i den här liknelsen, som belönar de flitiga och bestraffar den som är ängslig och oföretagsam? Nej, Gud är raka motsatsen till den hårde och girige mannen som kräver ränta på sina pengar. I bibeln ses det som orättfärdigt att ta ränta när man lånar ut pengar. Det är ett sätt att utnyttja den fattige som behöver låna. ”Ge åt den som ber dig”, säger Jesus. ”Gör gott och ge lån utan att hoppas få igen.” Gud är inte den som ”skördar där han inte har sått”, utan tvärtom den som ger liv åt allt.

Den rike mannen i liknelsen påminner mer om Herodes Antipas, som var furste över Galileen på Jesu tid. Två gånger reste han till Rom för att försöka övertala kejsaren att utnämna honom till kung över hela Judeen. Då utsåg han förvaltare som tog hand om hans egendomar, ungefär som tjänarna i liknelsen. Men båda gångerna misslyckades Herodes Antipas med sina ambitioner. Han blev inte kung.

En av Herodes Antipas tjänare, eller kanske hans tjänares tjänare, hette Matteus. Matteus var tullindrivare i Kafarnaum i Galileen, och bidrog till att pressa ut pengar från fiskarna i Galileiska sjön till Herodes Antipas kassakista. Men när Jesus kallade Matteus till lärjunge, lämnade han tullhuset och blev en i gruppen av tidigare fiskare och upprorsmakare.

När Matteus berättar liknelsen om talenterna har han erfarenhet både av att vara den gode tjänaren som förvaltar sin herres kapital, och att vara den misslyckade tjänaren. När Jesus greps av soldaterna i Getsemane, då blev Matteus rädd och flydde med de andra lärjungarna. Jesus ger sitt liv för dem som är misslyckade och rädda och för alla som är i mörkret. Därför kan liknelsen om talenterna inte handla om hur Gud behandlar den som misslyckas. Gud är raka motsatsen till den hårde och krävande herren i liknelsen.

Poängen med liknelsen är att vi är förvaltare. Vi har enorma rikedomar, men de är inte våra egna. Var och en av oss har blivit anförtrodd med talenter att förvalta. Livet självt är en oerhörd rikedom – att vi finns till, att vi fått vakna upp till en ny dag. Den värld vi lever i är en rikedom, med skogar och hav, fiskar och fåglar och allt som lever. Våra medmänniskor är en rikedom, vänner och familj och alla som vi på olika sätt har att göra med. Vår samlade kunskap är en rikedom att ta vara på, den vetenskap och erfarenhet som gör att vi kan förstå livet och världen. Och var och en har vi fått våra särskilda gåvor och talanger att förvalta. Om vi tänker efter så ser vi att vi är som tjänarna i liknelsen – vi har säckar och vagnslaster av rikedomar att ta vara på, av sådant som är mycket mera värdefullt än silvermynt.

I bibelns första kapitel berättas det att Gud har skapat allting som finns. ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser”, säger Gud. Hur jorden har frambringat alla olika livsformer, det beskrivs inte i bibeln. Det får vi ta reda på genom naturvetenskapen. Det som bibelns skapelseberättelse vill säga oss är vad som är människans uppgift i skapelsen. Vi är skapade till Guds avbild. Vi ska vara lika Gud.

Det är en oerhörd välsignelse och utmaning vi får på bibelns första blad. Vi ska vara lika Gud. Vi ska vara kreativa och kärleksfulla, som Gud själv. Det är grunden för både människovärde och ansvar.

Alla människor är skapade till Guds avbild, det är viktigt att lägga märke till. Både kvinnor och män är Guds avbild, precis lika mycket. Både svarta och vita är Guds avbild, svenskar och kineser, fattiga och rika, högpresterande och lågpresterande. Så fort vi inför någon gradering av människovärdet och säger att vissa är viktigare och värdefullare än andra, då bryter vi mot Guds skapelseordning. Varje människa är skapad till Guds avbild, precis varenda en. När vi möter en främling, då möter vi Guds avbild.

Människorna ska ”vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden”. Den delen av uppdraget kan vi nog se som verkställd idag. Men uppgiften kvarstår att härska över jorden, ”över alla djur som myllrar på jorden”. Och vi ska härska som Guds avbild. Vi ska inte vara som Herodes Antipas som vill ha ränta och vinst på allting. Vi ska utöva vår makt som Gud själv, med kärlek och omsorg.

Med makt följer ansvar. Därför har vårt ansvar som människor aldrig varit större än idag, när vi har makt att både förgöra jorden och rädda den. Budskapet i den urgamla skapelseberättelsen är lika aktuellt som någonsin – vi har ansvar för både människor och djur och hela vår jord. Och Gud är med oss i detta ansvar. Vi är inte övergivna. Hela skapelsen vibrerar av Guds ande och ord.

Liknelsen om talenterna påminner oss om att vi är förvaltare och att vi ansvarar inför vår Herre för hur vi tar vara på våra rikedomar. Men allt är inte krav och börda i liknelsen. Det finns också en glimt av nåd och välsignelse. När tjänarna är trogna sin uppgift får de gå in i sin herres glädje. Det visar sig att talenterna de fått att förvalta trots allt är deras egna. De får behålla det som de blivit anförtrodda och allt som de har tjänat längs vägen.

Här får vi en glimt av himmelrikets logik. När vi vill satsa på oss själva, på mig och mitt, då går vi miste om det viktigaste i livet. Men när vi ser vår uppgift som att tjäna och förvalta, då finner vi den sanna rikedomen. Den sanna glädjen är inte att vinna trettio miljoner. Den sanna glädjen är att leva i kärlek, att ta emot Guds nåd för att kunna ge av de gåvor vi fått. Då blir rikedomen vår egen, när vi delar den med andra.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s