Hopp är en rörelse

Predikan i Varbergs kyrka 10 februari 2019

Berättelsen om Ronja Rövardotter handlar om två rövarklaner som är väldigt lika varandra. Just därför är de ärkefiender, för de konkurrerar om rövarbytet i samma skog. Rövarhövdingen Mattis har en dotter som heter Ronja, och rövarhövdingen Borka har en son som heter Birk. Ronja och Birk blir vänner i hemlighet, men det är inget de kan säga till sina familjer.

Mattisborgen, där Mattisrövarna bor, är kluven mitt itu efter ett åsknedslag, och avgrunden som delar borgen kallas för Helvetesgapet. När Ronja växer upp får hon lära sig att akta sig för Helvetesgapet, för att ramla ner där är det farligaste som finns.

En dag flyttar Borkarövarna in i Mattisborgen, i den övergivna halvan på andra sidan Helvetesgapet. Mattis blir rasande. Inte kan Borkarövarna bo i Mattisborgen, den är ju hans! Mattis lyckas ta pojken Birk som fånge och därmed kan han tvinga Borkarövarna att göra som han vill. Han sänder bud efter Borka, och sedan står de båda rövarhövdingarna på var sin sida av Helvetesgapet, med sina rövare omkring sig. Mattis har lagt ett rep om halsen på Birk och hotar att slänga honom i en fängelsehåla och hålla honom kvar där tills Borkarövarna är långt borta.

Ronja står där också, och när hon hör detta blir hon alldeles förtvivlad. Birk är ju hennes vän, hennes bror. Och han skulle aldrig överleva att sitta i en mörk fängelsehåla, tänker hon. Så därför tar hon sats och hoppar över Helvetesgapet, till Borkarövarna på andra sidan. Därmed är situationen utjämnad. Birk är fånge hos Mattisrövarna och Ronja är fånge hos Borkarövarna. De utväxlar fångar, och både Birk och Ronja blir fria.

Jag tycker att Ronja kan lära oss en del om hopp. När situationen är hopplös, då vågar hon språnget över Helvetesgapet. På det sättet får hon hoppet tillbaka. Och inte bara hon, utan Birk också, och hans pappa och mamma och alla Borkarövarna.

Hopp är inte en tanke eller en känsla. Hopp är en rörelse. Hopp är att röra sig framåt, mot en framtid som vi inte kan se och inte veta något säkert om. Hopp är att gå i den riktning som vi hoppas på, fastän det inte finns någon annan väg än den som vi själva trampar upp.

Jo, det finns en väg. Om vi går i riktning mot Gud, då är det Jesus som är Vägen. Det har han lovat oss. ”Jag är vägen till Fadern”, säger han. Om vi går i kärlekens riktning, i livets och försoningens riktning, då finns det en väg. Då går vi inte vilse.

Ronjas hopp över Helvetesgapet var ett hopp i kärlekens och försoningens riktning. Mattisrövarna och Borkarövarna såg varandra som fiender, inte som människor. Mattis älskade sin dotter Ronja över allting annat. Men Birk såg han bara som ett medel för att få som han ville. Birk var inte en människa, utan ”ett ormyngel, en lus, en liten tjyvahund”. Det var bara Ronja och Birk som såg varandra som människor och vänner, och som därför kunde överbrygga Helvetesgapet. Tack vare att Ronja vågade språnget kunde de båda klanerna försonas och bli vänner. Inte på en gång, men efter hand blev det så.

Den här förmågan, att se de andra som människor och vänner, det är den röda tråden i de bibeltexter som vi lyssnat till idag. Både Mose, Paulus och Jesus har en generös hållning till att se Guds verk utanför det egna sammanhanget.

När Eldad och Medad profeterar utan att Mose finns i närheten, då tycker Josua att det är en utmaning mot Moses auktoritet. Men Mose är inte orolig för sin auktoritet. Om ändå alla vore profeter, säger han. Profeter talar Guds ord, de talar kärlek och liv, och de gör Guds gärningar så att människor kan få hopp. De falska profeterna i bibeln säger att allting är bra, fortsätt som ni gör, och därmed leder de folk i fördärvet. Men de äkta profeterna utmanar makten och säger att det krävs botgöring och förändring. På så sätt kan de leda folket på rätta vägar och ge hopp på riktigt.

Paulus sitter i fängelse, och tydligen får han höra rapporter om att en del av de kristna inte vill honom väl. Men han bekymrar sig inte för det. Förkunnar de Kristus så är det bra. Alla måste inte vara på Paulus sida. Även de som är emot honom kan göra det som är gott, och det gläder han sig över. Tänk om vi kunde vara lika vidsynta som han!

Jesu lärjungar försöker stoppa någon som driver ut demoner i Jesu namn, för han är inte en av dem. Men Jesus säger: ”Hindra honom inte.” Det finns ingen copyright på att bekämpa det onda. Gör han det som är gott, så spelar det ingen roll vilken grupp eller vilken religion han tillhör.

Det finns många demoner som behöver drivas ut i vår tid också. Det kan vara ensamhetens och hopplöshetens demoner. Det kan vara föraktets och miljöförstöringens demoner. Finns det något hopp eller är allting redan för sent?

Jo, det finns hopp. Hoppet är en rörelse, och rör vi oss i rätt riktning, då finns det hopp. ”Hoppet kommer om man agerar”, säger en av våra unga profeter idag, Greta Thunberg. Och Paulus håller med. I Romarbrevet skriver han: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” Hopp är något som vi gör. Om vi är uthålliga i vårt lidande och vår förtvivlan, då föds det hopp.

Hopp är något som vi gör. Det är en riktning framåt, mot det som vi hoppas på. Ibland är det det som vi själva gör som ger oss hopp. Ibland är det det som andra gör. Om vi tänker efter så finns det säkert människor omkring oss som gett oss hopp genom det som de gjort för oss.

Det finns tillfällen i livet då vi måste vara stilla och bara förtrösta på det som Gud gör, för vi kan inget annat. Men för det mesta får vi vara med och göra Guds vilja. Att tro på Gud innebär inte att vi tror att Gud fixar allting och att vi inte behöver göra vår del av jobbet. Om vi tror på Guds vilja, då måste den ju gälla också oss. Det som vi hoppas på, det får vi vara med och förverkliga. Genom vår tro på Gud ställer vi oss till Guds förfogande för det goda som vi tror på.

Förr eller senare i vårt liv så kommer vi till Helvetesgapet. Vi ställs inför det som vi fruktar mest av allt, och frågan är för oss som för Ronja, om vi vågar språnget. Ibland vågar vi, ibland inte. Den kristna tron säger då att vi får lov att falla, vi får lov att misslyckas. För Jesus har tagit språnget över Helvetesgapet en gång för alla. I honom finns det en botten för allt vårt hopp. Om vi vågar språnget, då går vi med honom. Om vi inte vågar, då bär han oss. Jesus är vägen, och han leder oss hem till Gud, i kärlekens och livets och försoningens riktning.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hopp är en rörelse

  1. Lars Rydbeck skriver:

    Ja du Fredrik, vad finns det för hopp för en snart 85åring? Bleka dödens minut, ja du kommer till slut…

    Gilla

    • Fredrik skriver:

      Jag tänker att det finns hopp både för dig personligen och för allt som du har kärt och som finns kvar när du är borta. ”Den tillkommande världens liv” bekänner vi vår tro på med Nicenums ord. I det ryms både uppståndelsen och Guds rikes kommande här på jorden. Och varje liten glimt av himmel i vår bräckliga och dödliga tillvaro.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s