Att höja blicken

Predikan i Sollyckans kyrka 10 mars 2019

I onsdags firade vi askonsdagen. En del av er kanske var i kyrkan och fick ett kors tecknat i pannan med aska. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Med de orden inleder vi fastetiden.

Askan och korstecknet påminner oss om att vi lever en begränsad tid här på jorden. Därför får vi ta vara på tiden och söka det som är viktigast i livet. Fest och glädje är viktigt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att finna mening och sammanhang. Att finna Gud. Fastan är en förberedelse för påsken, som är fest och glädje. Därför får gärna fastan också vara fylld av glädje. Allvar och glädje går ofta alldeles utmärkt att förena. Och fastans allvar är vägen till en djupare glädje, som håller för livets och dödens prövningar.

Fastan är en tid för omvändelse och andlig koncentration. Det behöver inte innebära att göra en massa saker – nu ska jag be två timmar om dagen och läsa tre kapitel i bibeln och göra fem extra goda gärningar… Nej, fastan handlar snarare om att göra mindre än att göra mer. Fastan handlar om att välja enkelhet. Att välja bort något för att få tid till stillhet. Att avstå från något för att kunna ge till andra. Att vara närvarande här och nu för att kunna möta Gud. Gud är alltid närvarande – frågan är bara om vi är det.

Den enklaste övningen i fastan kan vara att bara stanna upp och andas, och be med några enkla ord. ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Eller bara: ”Gud, här är jag.”

Den första söndagen i fastan, som vi firar idag, har temat ”Prövningens stund”. Prövningens stund har vi alla varit med om; när vi sätts på prov och frågan är vad som faller och vad som håller. En sådan prövning kan bli livsavgörande, på gott eller ont. Det finns också prövningar som inte bara har sin stund, utan som varar år efter år och kanske hela livet. Att leva med något som plågar oss eller begränsar oss varje dag är kanske den svåraste prövningen.

Det finns också prövningar som är gemensamma för hela mänskligheten. Idag lever vi i en prövningens tid, då vi nått gränserna för vad miljön och naturen kan klara. Vi har några år eller kanske en generation på oss att ställa om vårt samhälle till det som är hållbart. Den här insikten ger fastan en ytterligare dimension. Vi behöver träna på att avstå och leva enklare, för våra barns och barnbarns skull, och för att mångfalden av växter och djur ska kunna leva kvar. Kan vår tro hjälpa oss med detta? Det är en ödesfråga för oss och för hela vår planet.

I dagens bibelläsningar får vi möta Kain som ställs på prov och faller. Och vi får möta Petrus och Jesus som också ställs på prov men som består provet.

Kain kan inte hantera att hans bror Abel lyckas bättre än han. Han blir arg och kränkt när Abels offer faller bättre ut än hans eget. Varför såg Gud med välvilja på Abel men inte på Kain? Det vet vi inte. Kanske var Abels offer mer uppriktigt och äkta, medan Kain offrade för att visa hur duktig han var. Det sägs ju ofta i bibeln att Gud ser till hjärtat. Gud värderar vår kärlek och vår goda vilja, inte vår ambition att få status och erkännande.

För Kain är det en kränkning att han inte får status och erkännande. Han sänker blicken i vrede, och då varnar Gud honom för vad det kan leda till. Om vi sänker blicken, då ser vi bara oss själva. Då kan våra negativa tankar snurra runt, varv efter varv. Gud vill att Kain ska lyfta blicken och se lite längre. Se sig själv i perspektiv. Se andra människor. Se vägen framåt. Om man håller fast vid sin vrede med sänkt blick, då ligger synden vid dörren.

Vi vet vad som händer därnäst. Kain dödar sin bror Abel. De är bara två bröder på jorden, men Kain tycker att jorden inte är stor nog för dem båda. Ofta kallar vi det som berättas i kapitlet innan för syndafallet, när Adam och Eva äter av den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Men i den berättelsen används inte ordet synd för det som människorna gör. Ordet synd kommer först här, i berättelsen om Kain och Abel. Så kanske är det snarare detta som är berättelsen om syndafallet i bibeln. Ursynden är att döda sin broder i stället för att ta vara på honom. Och att sänka blicken så att de destruktiva tankarna får överhanden.

Kains vrede har att göra med hans offer till Gud. Är alltså religionen roten till allt ont, till alla krig och allt elände? Nej, när man säger att det är religionen som leder till krig, då har man inte tittat efter så noga. Krig bottnar i konkurrens om makt och rikedomar. De stora krigen under 1900-talet handlade om nationalism och konkurrerande politiska ideologier. Och när religionen används som sätt att skilja mellan vän och fiende, då är det ett missbruk av det som religionerna syftar till. Som allting annat kan religionen missbrukas.

Gud vill inte att Kain ska bli fiende till någon. I stället vill Gud lära Kain att hantera sin vrede. Gudsrelationen kan hjälpa honom att utvecklas och mogna som människa. Men Kain vägrar att lyssna på Gud. Han lyssnar bara på sin egen känsla av kränkthet, och hanterar den på sämsta tänkbara sätt.

Gud frågar Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarar: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” ”Vad har du gjort?”, säger Gud. ”Din brors blod ropar till mig från marken.”

Blodet ropar från marken på så många håll i vår värld. Blodet från människor som dödas i krig och folkmord. Blodet från dem som dödas i vredesmod av någon de känner, eller slumpvis av en främling. Blodet från alla dem som går under av fattigdom och orättvisor. Blodet från dem som tar sitt eget liv, av ångest eller desperation.

Kains fråga ställs till var och en av oss: Ska jag ta hand om min bror och mina medmänniskor? Eller ska jag bara tänka på mig själv? Vi vet alla vad svaret måste vara. Men vi vet också hur svårt det kan vara att lyfta blicken och engagera sig i andra människor. Vi vet att kärlek och medkänsla är det som gör livet värt att leva, men att kärlek och medkänsla också gör oss sårbara.

Blodet ropar från marken till Gud. Gud svarar inte med att hämnas och straffa. Gud svarar inte heller med att stoppa oss från att göra det onda. Vi har vår frihet att göra ont och att göra gott. I stället går Gud in i våra villkor och delar lidandet med oss. Gud blir människa i Jesus och låter våldet och ondskan drabba honom själv. Människornas blod ropar på Gud, och Guds eget blod är svaret. Jesu blod är kärlekens och försoningens blod. Jesu blod ger oss uppståndelse och liv.

När Jesus berättar för sina lärjungar att han ska gå upp till Jerusalem och att han kommer att lida och bli dödad, då försöker Petrus tala honom till rätta: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Jesus reagerar väldigt starkt. ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Satan betyder fiende. Vad är det som är fientligt hos Petrus när han vill skydda Jesus? Han menar ju bara väl. Den sataniska tanken är att Gud bara finns i framgången, att Gud måste skydda mig från alla motgångar. Men den tanken står i vägen för det som är allra viktigast för Jesus. Han måste gå vägen till korset, för Gud måste finnas med i lidandet för att vara med oss på riktigt. Jesus måste lida och dö för att binda samman mänskligt och gudomligt. För att finnas med oss i varje ögonblick, även när vi behöver det som mest.

Petrus välmenande ord blir en prövning för Jesus, en frestelse att undvika lidandet. Därför reagerar Jesus så starkt. Detta blir i sin tur en prövning för Petrus. Ska han vända ryggen åt Jesus när han blir så bryskt tillrättavisad? Nej, han stannar kvar. Relationen är för stark för att han ska lämna Jesus bara för att han blir tillrättavisad. Petrus följer Jesus dit han inte ville. Därför kan Petrus fördjupas och växa i tron.

Petrus lyssnar till Guds röst och lyfter blicken så att han kan se den större bilden. På det sättet är han en motbild till Kain. Petrus är en förebild för oss för att han vågar göra fel, och försöker igen. Han lyssnar på Guds röst, även när Gud säger något annat än det han tänker sig.  Så kan vi växa i tron och växa som människor.

Hur gick det då för Kain? Gud straffar honom inte, utan ger honom en ny chans. Kain är rädd att han själv ska bli dödad av andra, så Gud sätter ett tecken på honom som ska skydda honom. Kain får lära sig att lyfta blicken och se andra människor. Han får familj och grundar en stad att leva i.

Här kan vi tycka att berättelsen är ologisk – det fanns ju inga andra människor än Adam, Eva och Kain, så varifrån kom de andra? Men de första kapitlen i bibeln är ingen historiebok och följer inte historiebokens logik. Bibelns början handlar om människans grundvillkor, i berättelsens form. Berättelsen om Kain handlar om varje människa.

Kan tron hjälpa oss att leva i världen? Ja. Tron hjälpte Kain och Petrus, och tron hjälper oss att höja blicken. Den hjälper oss att se andra människor, att se mening och mål och vad som är vår väg. Tron hjälper oss att se Gud. Tron hjälper oss varje dag och i prövningens stund.

Men framför allt är det Gud själv som hjälper oss. Korsets tecken är tecknet som skyddar Kain och varje människa. Korsets tecken skyddar oss idag och varje dag, i liv och i död.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s