Nära alla som ropar

Predikan i Varbergs kyrka 8 september 2019

”Herren är nära alla som ropar.” De orden hörde vi i dagens psaltarpsalm, så det är gamla och beprövade ord. Psaltaren är bibelns bönbok som både Jesus och Paulus lärde sig att be från att de var små. Orden var gamla redan då, för två tusen år sedan. Och de håller än idag.

Det är därför vi ber, för att vi känner att det är sant att Herren är nära alla som ropar. För att vi känner att det måste vara så. Vårt rop måste ha Någon som lyssnar. Det måste finnas en Kärlek som bär, för annars skulle allt rasa samman.

Herren är nära alla som ropar. Det kan vara bönens rop. Eller nödens tysta rop. Gud är nära den som är förtvivlad och övergiven. Gud är nära den som har sorg. Gud är nära den som är hungrig eller ensam eller sjuk.

Det är därför vi är i kyrkan idag, för att Gud är nära alla som ropar. Inte för att det är bara i kyrkan som Gud är nära, utan för att här i kyrkan blir vi påminda om att Gud alltid är nära.

”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.” Så lärde sig Jesus att be med Psaltarens ord. Så när han ser en kvinna som är krökt och inte kan räta på sig, då vet han vad han ska göra. ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, säger han till henne. För Jesus är det livets själva mening att göra Guds vilja. Och Guds vilja är att den som är kuvad och böjd ska kunna räta på ryggen och frimodigt möta andra människors blick.

Men synagogföreståndaren blir upprörd. I stället för att bli glad över att kvinnan blivit fri från det som plågade henne, så hittar han fel på hur det gått till. Kanske för att det skett utanför hans kontroll. Man får ju inte bota på sabbaten. Det är mot de religiösa reglerna. Som om människan var till för sabbaten och inte tvärt om.

Tyvärr är han inte ensam om att bete sig så dumt. Det finns många exempel in i vår tid på att kristendomen använts till att trycka ner människor i stället för att låta dem resa på sig. Men befrielse är alltid Guds verk. När vår tro befriar oss från rädsla och hopplöshet, då är det en gåva från Gud. När någon blir fri från en förtryckande tro, då är det Gud som befriar. Det kan vara Guds verk att någon lämnar sitt gamla sammanhang som var för trångt, för att kunna leva med Gud i sin fulla längd.

Det är typiskt för Jesus att det är en kvinna som får räta på ryggen på sabbaten. I evangelierna tar Jesus alltid parti för dem som är utsatta och nedtryckta. I ett patriarkalt samhälle innebär det att Jesus alltid försvarar kvinnor som blir kritiserade. Precis som han försvarar främlingar, barn, fattiga och föraktade. Jesus levde Psaltarens ord: ”Herren är nära alla som ropar, han rätar krökta ryggar.”

Även Paulus bad med Psaltarens ord och visste att Herren är nära alla som ropar. I dagens epistel från Romarbrevet, skriver Paulus att ”hela skapelsen ropar som i födslovåndor”. Det är inte bara människorna som ropar ut sin nöd inför Gud, utan hela skapelsen ropar. Alla levande varelser ropar till Gud, och hela naturen väntar på att räddas undan förgängelsen.

Detta är självklart i bibeln, att Gud inte bara är människornas Gud utan hela skapelsens Gud. När det står att alla lovar Gud, eller att Gud är barmhärtig mot alla, då handlar det inte bara om människorna. ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid”, står det i dagens psaltarpsalm. ”Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Lite tidigare står det: ”allt du har skapat skall tacka dig, dina trogna skall lovsjunga dig.” Hela naturen lovsjunger Gud, och människorna är välkomna att vara med i den kören.

I den moderna världen de senaste århundradena har vi fått för oss att det bara är människorna som räknas. Det är människornas hunger som ska mättas. Det är människornas behov och önskningar och vinstintresse som ska tillfredsställas, och naturen är råvaror till människans tjänst. I vår tid ser vi hur detta slår tillbaka på oss själva. Nu har vi skövlat så mycket av naturen att vi själva drabbas av klimatförändringar och mikroplaster och insektsdöd.

Paulus ord om att hela skapelsen ropar och hoppas på att befrias från förgängelsen, är mer aktuella än någonsin. ”Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”, skriver Paulus. ”Också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” Vilka är Guds söner? För Paulus är det alla människor som genom Kristus blir förvandlade till Guds avbild, så som vi människor var tänkta att vara. Guds söner är de fullvuxna och myndiga människorna, som kan ärva Guds rike.

Paulus skriver ”söner”, eftersom det bara var söner som hade arvsrätt och blev myndiga medborgare på hans tid. Men han menar förstås att alla människor kan bli Guds söner genom Kristus, både kvinnor och män. Hade han skrivit till oss idag så hade han nog skrivit att vi ska bli Guds fullvuxna barn, Guds döttrar och söner. Och när det sker, då ska hela ”skapelsen befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” Till Guds barn hör alltså inte bara människorna utan hela skapelsen, alla levande varelser.

En del av vår antropocentriska, människocentrerade världsbild har varit att vi ofta tänkt att det bara är människor som har en relation till Gud. Frälsningen gäller oss människor och det kristna hoppet är att vi människor ska uppstå till evigt liv. Men för Paulus och för resten av bibeln är det självklart att hela skapelsen har en Gudsrelation. Och att frälsningen omfattar hela skapelsen.

Paulus såg fram emot att hela skapelsen skulle befrias och återupprättas. Han trodde att det skulle ske snart, kanske i hans livstid. Så blev det inte utan vi väntar fortfarande. I vår väntan tror jag det är viktigt att vi återvänder till den bibliska visionen om hela skapelsens frälsning. För annars är det som att vi dras åt två olika håll. Dels har vi ett ansvar för jorden vi lever på, dels hoppas vi på att räddas undan jorden genom de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Men frälsningen är inte en livbåt, som räddar människor undan en sjunkande jord. Frälsningen är en ark, som rymmer både människor och djur, av alla arter. Herren är nära alla som ropar, både människor och djur och hela biosfären.

Med den visionen för vår frälsning så drar det lilla hoppet och det stora hoppet i samma riktning. Det lilla hoppet om ett bättre liv och en bättre värld här och nu, hör ihop med det stora hoppet om alltings återupprättelse och frälsning en gång i framtiden. Och det lilla hoppet om min frälsning, hör ihop med det stora hoppet om hela världens frälsning. Hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv gäller inte bara mig eller några få, utan hela jorden och hela skapelsen.

Herren är nära alla som ropar. Det är gamla och beprövade ord, som är lika aktuella idag som någonsin. Gud är nära den som ropar, vare sig det är människor som ropar eller om det är fjärilarna och girafferna, haven och regnskogen som ropar. Gud är nära och Gud rätar krökta ryggar så att vi kan leva med hopp och frimodighet.

Herren är nära alla som ropar och rätar krökta ryggar. Låt oss stå upp och bekänna vår tro!

Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s