Hoppet går djupare



Predikan i Varbergs kyrka 6 oktober 2019

Idag får vi möta änkans son i Nain. Vi vet väldigt lite om honom. Vi får inte ens veta vad han heter eller vad han säger till sin mamma när han fått livet tillbaka. Men han är en symbol för hopp, och på så sätt talar han till oss också, två tusen år senare.

Har ni sett att Änkans son i Nain finns här i Varberg? Det finns en staty i brons utanför sjukhuset som heter Änkans son i Nain. Statyn gestaltar en pojke som är frisk och levande och går framåt i livet. Jag antar att statyn ska påminna om att sjukhuset är en plats för hopp. Vi kommer dit med hopp att bli friska och få livet tillbaka, eller hoppet att någon anhörig till oss ska bli bättre och få leva ett gott liv.

Sjukhuset är en plats för hopp. Och när vi tänker efter så finns det förstås många platser för hopp i Varberg. Lekplatser och förskolor är platser för hopp. Skolor och arbetsplatser. Och alla ställen där människor möts och engagerar sig för varandra och för framtiden. Och kyrkan förstås, där vi är samlade idag. Kyrkan är en plats för hopp, där vi ber och tänder ljus för det vi hoppas på. Och där vi firar vårt gemensamma hopp att livet är starkare än döden.

Berättelsen om änkans son i Nain visar att det finns hopp på de mest oväntade platser. Till och med i ett begravningsfölje kan det finnas hopp, när en mamma ska begrava sin son. Det brukar förstås inte bli så att den döde får liv igen. Det kan inte hända. Men även i det omöjliga finns det en glimt av hopp.

”Gud har besökt sitt folk” säger människorna som var med när Jesus uppväckte änkans son. Gud har besökt sitt folk, och därför finns det hopp även i det alldeles hopplösa. Guds närvaro bland oss innebär att hoppet går djupare än all vår förtvivlan och uppgivenhet.

När Jesus får syn på änkan i Nain, så fylls han av medkänsla. Det bibliska ordet för medkänsla hör samman med ordet för inälvor. Medkänslan handlar om att bli berörd på djupet. När Jesus ser änkan som gråter över sin son, då känner han hennes sorg i sin egen kropp. Han kan inte bara se på, han måste göra något. Jesus går fram och rör vid båren så att bärarna måste stanna. Och han säger till pojken att stiga upp. Den starka medkänslan gör så att pojken får liv igen.

Medkänslan ger liv. Det har vi nog upplevt allihop. När människor bryr sig om oss och engagerar sig för oss, då ger det liv. ”Älska din medmänniska som dig själv”, säger Jesus. För kärleken och medkänslan ger liv. I all äkta kärlek och medkänsla får vi en glimt av Guds närvaro.

När vi blir berörda och engagerar oss för någon eller något, då ger det hopp. Det vi gör är kanske väldigt litet, som att vara en stund tillsammans med den som har det svårt. Eller att inte köpa något som vi inte behöver, för att spara på miljön. Även ett väldigt litet steg kan ge hopp, när det är ett steg i rätt riktning.

Platser av hopp finns överallt där människor finns, och överallt där Gud finns. Som Jesus visar medkänsla med den sörjande änkan i Nain, så finns Gud med oss i allt som vi går igenom. Som Jesus rör vid den döde pojkens bår och reser honom upp igen, så tar Gud emot oss när vi dör.

Änkans son i Nain finns här i Varberg. Han är en av oss. En av oss som lever burna av Guds medkänsla.

Annonser
Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s