Den lila färgen

Predikan i Varbergs kyrka 3 november 2019

Under allhelgonahelgen tänds det tusentals ljus på kyrkogårdarna här i Varberg. Det är vackert när alla ljusen är tända i mörkret. Och det uttrycker något som är viktigt för oss: att gemenskapen med våra kära består. Döden är inte slutet på vår kärlek och omsorg. Att tända ljus är ett sätt att be utan att använda ord. Ljuset uttrycker hopp – hoppet att våra kära har det bra där de är nu, och att vi ska få möta dem igen.

När vi tänder ljus för någon vi tänker på, då är det något väldigt personligt. Samtidigt hör våra ljus ihop med alla de ljus som är tända nu. Ljusen vi tänder är både något personligt och något gemensamt, och det är en del av styrkan med det.

Vad har jag då för hopp, frågar Job i en av dagens bibeltexter. Vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Jobs bok skildrar en man i djup sorg. Alla hans barn är döda, så han har rätt att sörja och klaga.

Job tror inte på någon uppståndelse, för den tanken kommer ganska sent i Bibeln. I större delen av Gamla testamentet står hoppet till att barn och barnbarn ska leva vidare. Släkten och folket ska leva vidare när jag dör. Men vad har då Job att hoppas på i sin sorg? Hans barn är döda, och när han själv dör, då är allt slut.

Jobs vänner kommer och gör honom sällskap när de får höra om hans sorg. Först sitter de tysta tillsammans med honom i tre dagar och tre nätter, eftersom de ser att hans smärta är stor. Så långt är de kloka vänner och själavårdare. Men när Job börjar klaga på Gud, då försöker vännerna tala honom till rätta. Så där får han inte säga. Men det går förstås inte att tala någon till rätta som sörjer. Sorgen måste få ta sin tid. Job klagar på Gud i trettio kapitel. Gud tål det, och svarar honom till slut när Job fått ur sig allt som han ville säga.

Sorgen får ta sin tid. Trettio kapitel, om det behövs. Och även en bearbetad sorg kan sitta kvar i oss hela livet. Den kan komma tillbaka på årsdagar eller vid andra tillfällen då vi blir påminda om dem vi förlorat. Det är inte farligt att det är så. Sorgen som vi bär tillsammans med glädjen och allt annat i livet, den innebär ju att de vi saknar fortfarande är viktiga för oss. Och våra egna minnen av sorg gör att vi kan förstå vad andra människor går igenom. Vi kan dela sorgen och stötta varandra.

Vid den här tiden på året brukar jag bli påmind om branden på Backaplan i Göteborg, där 63 unga människor dog. Det är 21 år sedan i år, men sorgen finns kvar hos många. På natten ringde telefonen och väckte min fru, som var diakon i Hammarkullens kyrka. Det var mamman till en av ungdomarna som var med på festen som ringde och sa: Våra barn är döda. Du måste öppna kyrkan. Just den här mammans son hade klarat sig, men alla barnen var ju våra barn.

Så vi gick ner och öppnade kyrkan och snart började ungdomar komma dit från branden. De var chockade och luktade skarpt av rök. Efter hand kom det dit föräldrar och vänner också, och människor som var berörda på olika sätt.

Kyrkan höll öppet dygnet runt i flera veckor för att människor skulle ha någonstans att vara med sin sorg. Man stöttade varandra och många hjälpte till på olika sätt. Affären i Hammarkullen gav oss bröd och stearinljus, för det gick åt mycket bröd och ljus. Marinkommandot skickade lastpallar med konserver, och sorgen var allas gemensamma sorg i hela Göteborg, samtidigt som den var mångas personliga sorg.

En av ungdomarna som dog i branden hade varit min konfirmand ett par år tidigare. En sak jag särskilt kom ihåg av henne var en teckning som hon ritade. Konfirmanderna fick uppgiften att rita hur de tänkte sig Gud. Några ritade en gubbe på ett moln, andra ritade olika symboler vi använder för Gud, som en triangel eller en duva. Men hon ritade ett landskap med människor och fåglar och träd och en flod. Och så tog hon en krita och målade lite lila färg på människorna, på träden och fåglarna och floden. Den lila färgen är Gud, sa hon. Gud finns överallt. Och så är det ju, Gud finns i hela sin skapelse och i varje människas hjärta.

Så var det de här veckorna i Hammarkullens kyrka. Gud fanns överallt. Jag tror det var många som upplevde det, att vi hörde samman allihop trots våra olikheter, och att det var Gud som höll oss samman. Vid ett tillfälle var det en muslimsk man och en kristen kvinna som bad tillsammans i kyrkan. Mannens dotter ryckte honom i ärmen och sa: Du är ju muslim och hon är kristen, hur kan ni be tillsammans? Vi är människor, svarade pappan.

Detta tänker jag är ett svar till Job på hans fråga: Vad har jag då för hopp? Går hopp och lycka med mig till dödsriket? Hoppet är att han inte är ensam, inte i sin sorg och inte ens i dödsriket. Vi hör ihop och det är Gud som håller oss samman. Vi stöttar varandra och Gud går med oss, ända in i dödsriket.

Någonstans är Job medveten om detta, även i sin klagan. Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden, säger han. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.

De här orden av Job slår en brygga från Gamla testamentet till evangeliet om Jesus. Job kräver en Gud som är god och barmhärtig och som finns nära honom i sorgen och i själva döden – och Gud måste svara på det. De här orden har blivit en psalm också, som vi ska sjunga om en stund: ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever”.

Paulus beskriver uppståndelsen från de döda i dagens episteltext. Jag är inte säker på att jag förstår allt som han säger. Och det är väl lite av Paulus poäng, att vi inte riktigt kan förstå uppståndelsen, för uppståndelselivet är himmelskt och alla våra referensramar är jordiska. Men det finns en kontinuitet. Vi sås som ett frö och uppstår som en blomma. Fröet kan inte tänka sig blomman. Men genom Guds skaparkraft blir fröet en blomma.

Vi människor hör ihop med både jorden och himlen. Vi hör ihop med Adam, som formades av jord och som vänder åter till jord. Och vi hör ihop med Kristus, som är uppstånden och lever.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, säger Jesus. Jag skall inte låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.

Alla som Fadern ger mig – vilka är det? Vilka är det som till slut omfattas av frälsningen? Det finns inget exakt och entydigt svar på det i Bibeln. Det kan vara alla som tror på Jesus. Då ska vi komma ihåg att Jesus själv har en ganska vid definition av tro. Det handlar inte om att ha alla de rätta orden, utan om att vara öppen för Guds vilja och Guds nåd. Jesus pekar ut hedningar och små barn som förebilder i tron. Till och med liljorna och fåglarna kan lära oss att tro på Gud. Och det går att tro på Jesus utan att ha en aning om att det är just det man gör, för det som ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det gör ni mot mig, säger Jesus.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla döpta. För när vi döps lovar Jesus att han är med oss alla dagar till tidens slut. Genom dopet dör och uppstår vi med Kristus, och lever redan med honom i uppståndelsens mysterium.

Alla som Fadern ger mig – det kan också vara alla människor och alla varelser. När det står ”alla” i Bibeln syftar det ofta inte bara på människorna utan också på alla andra varelser i Guds skapelse. Paulus skriver att allt är skapat genom Kristus och till Kristus, och allt ska sammanfattas i honom. Till slut ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, och Gud ska bli allt i alla.

När Jesus talar om sin korsfästelse säger han: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Genom sitt lidande och sin död har Jesus gemenskap med alla människor och alla levande varelser. Genom sitt lidande kan han dra alla till sig, för alla delar den erfarenheten och det ropet på en barmhärtig Gud.

I kyrkan står den lila färgen för prövning och lidande. Jag tror inte att min konfirmand tänkte på det när hon valde just den lila färgen för att måla Guds närvaro. Men det ligger ett djupt mysterium i detta, att det är i prövningarna och lidandet som Gud kommer oss allra närmast. Sorgen och lidandet binder oss samman med varandra och med Gud. Guds kärlek och omsorg bär oss, både i livet och i döden.

Det här inlägget postades i Predikan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s