Älskar du mig mer?

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 28 april 2019

”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”, frågar Jesus. Och Simon Petrus svarar: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus vet säkert det. Men han frågar ändå två gånger till, så att Petrus får säga ja tre gånger. Några dagar tidigare hade Petrus svarat nej tre gånger, när han fick frågan om han hörde till Jesu lärjungar. Därför är det en upprättelse för Petrus att nu få frågan igen och få lov att svara ja.

Petrus har gått till historien som den som förnekade Jesus, den som inte vågade följa Jesus hela vägen utan svek sin mästare och vän. Det kan jag tycka är lite orättvist mot Petrus. Den natten när Jesus blev gripen, då var ju faktiskt Petrus den modigaste av lärjungarna och den som följde Jesus längst.

Petrus hade sagt att även om alla de andra sviker, så skulle aldrig han göra det. Han skulle ge sitt liv för Jesus. Och han gjorde så gott han kunde. När soldaterna kom för att gripa Jesus, då var det Petrus som drog sitt svärd och högg av örat på en av soldaterna. Där var Petrus väldigt nära att döda någon för Jesus, och väldigt nära att själv bli dödad för Jesus. Men Jesus stoppade honom. Detta var fel sätt att visa sin kärlek till Jesus. ”Stoppa undan ditt svärd”, säger Jesus till Petrus. Och till soldaterna säger han: ”Det är mig ni söker. Låt de andra gå.”

De andra lärjungarna flyr. Men Petrus följer efter, ända in på översteprästens gård. Vad har han för plan? Kanske har han fortfarande svärdet med sig. Funderar han på ett desperat fritagningsförsök? Men Jesus har ju sagt nej till det. Petrus vet nog inte alls vad han ska göra. Han vill bara vara nära Jesus. Men så ställs han mot väggen: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus svarar nej tre gånger, trots att han fortfarande har soldatens blod på sina händer och på sina kläder.

Petrus måste känt att han svek Jesus. Men det var inte mod som fattades. Det som fattades var att han inte riktigt förstått vad det innebar att följa Jesus. Att dra sitt svärd för att döda människor i Jesu namn, det är ett svek mot det som Jesus står för. Ibland kan kärleken och hängivenheten leda oss fel, när vi inte lyssnat in ordentligt vad som är Guds vilja.

Soldaten som Petrus angriper är en människa med ett namn. Han heter Malkos. Jesus rör vid Malkos och läker hans öra. Malkos är inte en fiende att bekämpa. Han är en medmänniska, trots att han kommer med vapen i hand. När vi följer Jesus är det inte människor som är våra fiender. Det är hatet och våldet som är vår fiende.

Berättelsen om Jesus är ovanlig om vi jämför med andra berättelser. Det är förstås ovanligt att någon uppstår från de döda. Men det är ännu ovanligare att det inte finns minsta antydan till hämnd eller revansch mot dem som plågat och dödat Jesus. I en film eller en bok skulle det lyckliga slutet ha varit att hjälten besegrar sina motståndare. Men Jesus uppstår inte för att ta hämnd. Han uppstår för att ge världen liv.

Jesus visar sig för sina lärjungar och ger dem ny frimodighet, nytt hopp och nytt förtroende att vara hans lärjungar. De sänds ut i världen, inte för att bekämpa de romerska soldaterna eller de judiska översteprästerna, utan för att göra människor av alla folk till Jesu lärjungar. Detta är den seger som besegrar världen!

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”, skriver Johannes. Många tyckte att det kristna budskapet var udda och märkligt. Det konstiga var inte att man trodde på någon som kallades för Guds son. Det fanns många kungar och kejsare och andra framstående män som kallades så. Det konstiga med den kristna tron var att det var just Jesus som var Guds son – en korsfäst snickare från Galileen, som älskade sina fiender och bad för dem som förföljde honom.

Segern är inte att besegra sina fiender. Segern är att förlåta och försonas. Segern är att älska, att övervinna hatet.

För en vecka sedan fick vi höra om bombattentat mot kyrkor på Sri Lanka, där hundratals kristna dödades när de firade påsk. De terrordåden ska ha varit menade som en hämnd för attackerna mot moskéer på Nya Zeeland för ett par månader sedan. Och de attackerna i sin tur var en hämnd för andra attacker mot kristna. Så kan våldsspiralen drivas vidare om vi fortsätter att snurra på fiendskapens och hämndens hjul.

Att följa Jesus innebär att sörja med alla som drabbas, och be för förövarna. Att inte acceptera fiendebilderna. Detta är lätt att säga, men inte så lätt att praktisera. Det kan kosta livet, så som det kostade Jesus livet. Men bara så kan hatet och döden övervinnas.

Älskar du mig, frågar Jesus. Den kristna tron är en kärleksrelation. Den handlar om att ta emot Guds kärlek som uppenbaras för oss i Kristus, och att älska Gud i Kristus. Genom Jesus får vi en personlig relation till Gud, en Gud som vi kan älska.

Att älska Jesus står inte i motsats till att älska andra människor. Tvärtom. Vi älskar Jesus just genom att älska våra medmänniskor, de som är utsatta på olika sätt, och till och med våra fiender. Och det handlar inte bara om människorna. Det handlar också om att älska livet som Gud skapat, hela den sköra livsväven som vi håller på att trasa sönder.

När Petrus sagt ja tre gånger, säger Jesus till honom: ”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När vi är unga behöver vi lära oss att hitta vår egen vilja. Det är viktigt för att vi ska kunna bli vuxna och ansvarstagande människor. Efter hand som vi blir äldre och får mer ansvar och erfarenhet, lär vi oss att sätta in vår egen vilja i ett större sammanhang. Mognad handlar om att söka Guds vilja, inte min egen, och att gradvis låta Guds vilja bli min vilja. Här har vi möjlighet att växa och mogna hela livet.

”Älskar du mig mer än de andra?”, frågar Jesus. Det är mycket möjligt att Petrus älskade Jesus mer hängivet än de andra. Men nu har han förstått att kärleken inte handlar om honom, att han ska visa hur hängiven han är. Att älska Jesus är ingen tävling. Att älska Jesus handlar om att ta emot Guds oändliga kärlek, och låta den kärleken förändra mig. När Petrus mognat i sin kärlek till Jesus, kan han få ansvar för andra. ”Var en herde för mina får”, säger Jesus.

Samma fråga som Jesus ställde till Petrus, ställer han till var och en av oss. Älskar du mig? Älskar du mig mer – mer än allt annat? Mer än du gjorde igår? Om vi vågar svara ja på den frågan, då fördjupas vår relation till honom. Då kan vi ta emot mer av Guds kärlek, och låta den kärleken förändra våra liv.

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

På väg till Fadern

Predikan i Varbergs kyrka på skärtorsdagen 18 april 2019

Jesus vet att det är hans sista kväll i livet. I natt kommer han att fängslas och dömas till döden, och i morgon ska han korsfästas. Vad gör han då med sina sista, dyrbara timmar? Han tar en handduk och ett tvättfat och tvättar fötterna på sina lärjungar och vänner. Det tar nog ett par minuter per person, om man ska göra det ordentligt, så kanske är det en halvtimme av kvällen som ägnas åt detta. Det är ett sätt att ta avsked av var och en av dem. Och det är ett sätt att lämna kvar ett testamente, något för dem att minnas och bygga vidare på.

Jesus är på väg till Fadern. Och han är vägen till Fadern, kommer han snart att säga. Hur ser den vägen ut? Den ser ut som någon som tvättar sina lärjungars fötter. Jordnära omsorg och kärlek – det är vägen till Gud. Vi är nära Gud när vi tar emot medmänsklighet och kärlek. Och vi är nära Gud när vi visar medmänsklighet och kärlek. När vi tvättar varandras fötter – eller på tusen andra sätt stöttar och hjälper och bryr oss om våra medmänniskor.

Detta är Guds sätt att arbeta i världen – i det stilla och i det lilla. Att ständigt låta livet födas och växa till, och att vända människors hjärtan till att visa omsorg om andra. Vi kan tycka ibland att Gud borde gripa in ordentligt och ta bort ondskan och lidandet. Men så fungerar inte kärlekens makt. Kärlekens makt är den makt som Jesus visar oss. Den är svag och sårbar, men starkare än själva döden. Kärlekens makt är en makt som står på knä och tvättar människors fötter.

I måndags kväll brann det i Notre Dame i Paris. Det blev en påminnelse för oss om hur viktigt det är med heliga platser. Miljoner människor blev ledsna och berörda av den här branden. Samtidigt har många påpekat att katedralen inte är förstörd. Den kommer att byggas upp igen. För katedraler är ständigt under uppbyggnad. De blir aldrig färdiga.

Att bygga en katedral – så får vi se på vår uppgift som människor. Genom våra små och strävsamma handlingar är vi med och bygger upp Guds rike. Vi är med och ger rum åt det heliga, åt Gud. Vår uppgift är liten men viktig, och insatt i ett stort sammanhang.

Den viktigaste och heligaste katedralen i världen – det är vi. Vi människor, vi som är kyrkan, Kristi kropp. Vi är ett heligt tempel till Guds ära, levande stenar i ett andligt husbygge. Den katedralen lade Jesus grunden till när han kallade människor till lärjungar och tvättade deras fötter. Den katedralen är vi infogade i, och den är vi med och bygger vidare på.

”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er”, säger Jesus. Som han får vi ta vara på våra dyrbara timmar i livet och använda dem till att bygga upp och visa kärlek.

Under påskhelgen får vi följa Jesus under hans sista timmar, på vägen till korset och döden. Vi får vänta på hans uppståndelse och fira att han alltid lever och ger oss liv. Och när vår sista timme kommer, då vakar han med oss och tar emot oss. Vi är på väg till Fadern, varje dag i vårt liv, och Jesus är vägen.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Nardus

Predikan i Varbergs kyrka 14 april 2019

Kan du känna doften? Jag vet inte riktigt hur nardus luktar. Men doften måste vara stark och dyrbar. Om du vet hur nardus doftar, så kan du tänka dig det. Annars kan du tänka på en annan stark doft som du tycker om. För doften är viktig – den är en av huvudpersonerna i dagens evangelium.

Maria från Betania tar fram det dyraste hon har, en hel flaska med äkta nardusbalsam. Det var nog meningen att man skulle använda en droppe i taget. Men Maria bryter upp flaskan och häller alltihop över Jesu fötter. Slöseriet är så storslaget att alla i rummet blir tysta. I lugn och ro kan hon smörja Jesu fötter och torka dem med sitt hår. Doften av nardus ligger tung i hela huset.

Judas är den som först hittar något att säga. Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga? I princip har han förstås rätt. Pengarna skulle räcka till mat åt många hungriga människor. Och Jesus brukar vara mån om att man ska dela med sig till de fattiga. Men han försvarar Maria. Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. Jesus har bara några dagar kvar att leva. Därför kan slöseriet motiveras. Det är en god gärning att ta hand om de döda och de döende, likaväl som att ta hand om de fattiga. Doften av nardus är en doft av avsked och sorg.

Visste Maria att Jesus snart skulle dö? Ja, hon förstod nog det. Jesus var på väg till Jerusalem, och där fanns makthavarna som bestämt sig för att döda honom. Det som var droppen för dem, som gjorde att Jesus måste dö, det var att han hade uppväckt Marias bror Lasaros från de döda. Det var många som följde Jesus på grund av detta, och översteprästerna var rädda att Jesus-rörelsen skulle störa ordningen. Om folket utropade Jesus till kung, då var risken att romarna skulle gripa in och slå ner både Jesus-rörelsen och en hel del andra när de ändå höll på. Kanske skulle de till och med förstöra templet. Det fick inte hända. Därför var det bättre att en man dog för folket än att hela folket gick under. Det var inget personligt, bara realpolitik.

Det kan alltså vara många olika känslor hos Maria som ligger bakom hennes storslagna gest. Glädje och tacksamhet över att hennes bror fått livet tillbaka. Sorg och förtvivlan för att Jesus riskerar livet genom att gå mot Jerusalem. Kanske ett stänk av skuld över att Jesus kan få offra sitt eget liv för att han räddat hennes brors liv. Men den starkaste känslan är nog kärlek och tillgivenhet. Hon gör något som visar hur mycket hon håller av honom och bryr sig om honom. Hon visar ömhet mot hans kropp som snart ska utsättas för tortyr. Doften av nardus är en doft av kärlek och medkänsla.

Men varför just fötterna? Matteus och Markus berättar att en kvinna häller dyrbar nardusbalsam över Jesu huvud när han är i Betania strax före påsk. Det kan man förstå som att hon smörjer Jesus till kung, för det var så man gjorde då. Men Johannes berättar att det är Maria som är den här kvinnan, och att det är fötterna hon smörjer. Det är fullt möjligt att hon smörjer huvudet också, men Johannes vill rikta vår uppmärksamhet mot Jesu fötter. Varför det?

En förklaring är att Johannes också är den som berättar om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Det är en symbolhandling som Jesus gör på skärtorsdagen, strax innan han blir gripen av soldaterna. Jesus tvättar lärjungarnas fötter med vatten och torkar dem med en handduk. Han gör alltså det som en tjänare eller en slav brukade göra. Och så förklarar han att om han, som är deras mästare, har tvättat deras fötter, så ska de också tvätta varandras fötter. Med andra ord, de ska älska varandra så som han har älskat dem. De ska tjäna varandra och se till varandras bästa. De ska ha Jesus-blicken för sina medmänniskor. De ska visa praktisk omsorg och vara varandras tjänare.

Maria föregriper detta när hon tvättar Jesu fötter med nardusbalsam och torkar dem med sitt hår. Hon förstår av sig själv vad det innebär att vara en lärjunge och visa kärlek. Hennes hjärta driver henne att göra det som de andra lärjungarna måste undervisas om. Och mer än så, för hon tar till det som är mycket dyrbarare än vatten. Doften av nardus är en doft av det sanna lärjungaskapet, den ideala lärjungens doft.

Jesu fötter har också den betydelsen att de är på väg till korset. Jesus går medvetet och frivilligt den väg som går på tvärs mot all realpolitik. Han är en kung som inte är ute efter att ta makten och krossa sina fiender. Han är en kung som rider på en åsna, för att visa att han kommer med fred, inte med svärd.

Ungefär samtidigt som Jesus rider in i Jerusalem, så rider Pontius Pilatus också in i Jerusalem från andra hållet. Pilatus rider på en krigshäst och har sina soldater med sig. Jesus rider på en åsna med ett följe av obeväpnade fiskare och hantverkare, både kvinnor och män. De här båda intågen i Jerusalem är en väldigt tydlig bild av två olika sorters makt: Våldets makt och kärlekens makt.

Den äkta nardusen är rödaktig till färgen. Det är en kunglig färg, men också blodets färg. Med sina rödfärgade fötter går Jesus mot korset, och varje steg sprider väldoft. Soldaten som slår spikarna genom Jesu fötter måste känna doften av nardus, en doft av helighet och en doft som protesterar mot vanhelgandet av medmänniskans kropp.

Maria torkar Jesu fötter med sitt hår. Det är en gest av djup tillgivenhet, samtidigt som det är fullständigt opassande. Så gör inte en kvinna som är mån om sin heder. Men Jesus försvarar henne. Hon gör rätt. Och indirekt smörjer hon då också sig själv med den väldoftande oljan. Doften måste ha funnits kvar länge i Marias hår, och påmint om hennes närhet och hängivenhet för Jesus. Närheten till Kristus, den Smorde, gör henne själv till en kristen, en som är smord och sprider Kristusdoft i världen.

Vad innebär det att vara en kristen, en människa som hör samman med Kristus? Det innebär att tro på kärlekens makt, inte på våldets makt. Kärleken är svag och sårbar. Men ändå är den starkare än allt annat och uppstår på nytt när den blir korsfäst. Att vara kristen innebär att vara nära Jesus för att dofta som han och för att känna igen Kristus-doften överallt där vi möter den. Att vara kristen är att som Maria ha vördnad och respekt för den som bli korsfäst och föraktad. Att bry sig om Jesus och att bry sig om andra människor som är fattiga och utsatta, det är ingen motsättning utan två sidor av samma sak.

I varje mässa sjunger vi det som folket ropar när de tar emot Jesus som kung: Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Så får vi göra idag. Vi får hylla Jesus som vår kung och ta emot honom i vår församling, i vår stad och i våra liv. Som Maria får vi ta det som är äkta och dyrbart, vårt hjärta och vår längtan, och ge det till honom. Vi får vara så nära honom att vi sprider hans doft i världen. Doften av nardus, som är en doft av helighet och kärlek. En doft som genomsyrar hela vår värld. Kan du känna doften?

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Att höja blicken

Predikan i Sollyckans kyrka 10 mars 2019

I onsdags firade vi askonsdagen. En del av er kanske var i kyrkan och fick ett kors tecknat i pannan med aska. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Med de orden inleder vi fastetiden.

Askan och korstecknet påminner oss om att vi lever en begränsad tid här på jorden. Därför får vi ta vara på tiden och söka det som är viktigast i livet. Fest och glädje är viktigt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att finna mening och sammanhang. Att finna Gud. Fastan är en förberedelse för påsken, som är fest och glädje. Därför får gärna fastan också vara fylld av glädje. Allvar och glädje går ofta alldeles utmärkt att förena. Och fastans allvar är vägen till en djupare glädje, som håller för livets och dödens prövningar.

Fastan är en tid för omvändelse och andlig koncentration. Det behöver inte innebära att göra en massa saker – nu ska jag be två timmar om dagen och läsa tre kapitel i bibeln och göra fem extra goda gärningar… Nej, fastan handlar snarare om att göra mindre än att göra mer. Fastan handlar om att välja enkelhet. Att välja bort något för att få tid till stillhet. Att avstå från något för att kunna ge till andra. Att vara närvarande här och nu för att kunna möta Gud. Gud är alltid närvarande – frågan är bara om vi är det.

Den enklaste övningen i fastan kan vara att bara stanna upp och andas, och be med några enkla ord. ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Eller bara: ”Gud, här är jag.”

Den första söndagen i fastan, som vi firar idag, har temat ”Prövningens stund”. Prövningens stund har vi alla varit med om; när vi sätts på prov och frågan är vad som faller och vad som håller. En sådan prövning kan bli livsavgörande, på gott eller ont. Det finns också prövningar som inte bara har sin stund, utan som varar år efter år och kanske hela livet. Att leva med något som plågar oss eller begränsar oss varje dag är kanske den svåraste prövningen.

Det finns också prövningar som är gemensamma för hela mänskligheten. Idag lever vi i en prövningens tid, då vi nått gränserna för vad miljön och naturen kan klara. Vi har några år eller kanske en generation på oss att ställa om vårt samhälle till det som är hållbart. Den här insikten ger fastan en ytterligare dimension. Vi behöver träna på att avstå och leva enklare, för våra barns och barnbarns skull, och för att mångfalden av växter och djur ska kunna leva kvar. Kan vår tro hjälpa oss med detta? Det är en ödesfråga för oss och för hela vår planet.

I dagens bibelläsningar får vi möta Kain som ställs på prov och faller. Och vi får möta Petrus och Jesus som också ställs på prov men som består provet.

Kain kan inte hantera att hans bror Abel lyckas bättre än han. Han blir arg och kränkt när Abels offer faller bättre ut än hans eget. Varför såg Gud med välvilja på Abel men inte på Kain? Det vet vi inte. Kanske var Abels offer mer uppriktigt och äkta, medan Kain offrade för att visa hur duktig han var. Det sägs ju ofta i bibeln att Gud ser till hjärtat. Gud värderar vår kärlek och vår goda vilja, inte vår ambition att få status och erkännande.

För Kain är det en kränkning att han inte får status och erkännande. Han sänker blicken i vrede, och då varnar Gud honom för vad det kan leda till. Om vi sänker blicken, då ser vi bara oss själva. Då kan våra negativa tankar snurra runt, varv efter varv. Gud vill att Kain ska lyfta blicken och se lite längre. Se sig själv i perspektiv. Se andra människor. Se vägen framåt. Om man håller fast vid sin vrede med sänkt blick, då ligger synden vid dörren.

Vi vet vad som händer därnäst. Kain dödar sin bror Abel. De är bara två bröder på jorden, men Kain tycker att jorden inte är stor nog för dem båda. Ofta kallar vi det som berättas i kapitlet innan för syndafallet, när Adam och Eva äter av den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Men i den berättelsen används inte ordet synd för det som människorna gör. Ordet synd kommer först här, i berättelsen om Kain och Abel. Så kanske är det snarare detta som är berättelsen om syndafallet i bibeln. Ursynden är att döda sin broder i stället för att ta vara på honom. Och att sänka blicken så att de destruktiva tankarna får överhanden.

Kains vrede har att göra med hans offer till Gud. Är alltså religionen roten till allt ont, till alla krig och allt elände? Nej, när man säger att det är religionen som leder till krig, då har man inte tittat efter så noga. Krig bottnar i konkurrens om makt och rikedomar. De stora krigen under 1900-talet handlade om nationalism och konkurrerande politiska ideologier. Och när religionen används som sätt att skilja mellan vän och fiende, då är det ett missbruk av det som religionerna syftar till. Som allting annat kan religionen missbrukas.

Gud vill inte att Kain ska bli fiende till någon. I stället vill Gud lära Kain att hantera sin vrede. Gudsrelationen kan hjälpa honom att utvecklas och mogna som människa. Men Kain vägrar att lyssna på Gud. Han lyssnar bara på sin egen känsla av kränkthet, och hanterar den på sämsta tänkbara sätt.

Gud frågar Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarar: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” ”Vad har du gjort?”, säger Gud. ”Din brors blod ropar till mig från marken.”

Blodet ropar från marken på så många håll i vår värld. Blodet från människor som dödas i krig och folkmord. Blodet från dem som dödas i vredesmod av någon de känner, eller slumpvis av en främling. Blodet från alla dem som går under av fattigdom och orättvisor. Blodet från dem som tar sitt eget liv, av ångest eller desperation.

Kains fråga ställs till var och en av oss: Ska jag ta hand om min bror och mina medmänniskor? Eller ska jag bara tänka på mig själv? Vi vet alla vad svaret måste vara. Men vi vet också hur svårt det kan vara att lyfta blicken och engagera sig i andra människor. Vi vet att kärlek och medkänsla är det som gör livet värt att leva, men att kärlek och medkänsla också gör oss sårbara.

Blodet ropar från marken till Gud. Gud svarar inte med att hämnas och straffa. Gud svarar inte heller med att stoppa oss från att göra det onda. Vi har vår frihet att göra ont och att göra gott. I stället går Gud in i våra villkor och delar lidandet med oss. Gud blir människa i Jesus och låter våldet och ondskan drabba honom själv. Människornas blod ropar på Gud, och Guds eget blod är svaret. Jesu blod är kärlekens och försoningens blod. Jesu blod ger oss uppståndelse och liv.

När Jesus berättar för sina lärjungar att han ska gå upp till Jerusalem och att han kommer att lida och bli dödad, då försöker Petrus tala honom till rätta: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Jesus reagerar väldigt starkt. ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Satan betyder fiende. Vad är det som är fientligt hos Petrus när han vill skydda Jesus? Han menar ju bara väl. Den sataniska tanken är att Gud bara finns i framgången, att Gud måste skydda mig från alla motgångar. Men den tanken står i vägen för det som är allra viktigast för Jesus. Han måste gå vägen till korset, för Gud måste finnas med i lidandet för att vara med oss på riktigt. Jesus måste lida och dö för att binda samman mänskligt och gudomligt. För att finnas med oss i varje ögonblick, även när vi behöver det som mest.

Petrus välmenande ord blir en prövning för Jesus, en frestelse att undvika lidandet. Därför reagerar Jesus så starkt. Detta blir i sin tur en prövning för Petrus. Ska han vända ryggen åt Jesus när han blir så bryskt tillrättavisad? Nej, han stannar kvar. Relationen är för stark för att han ska lämna Jesus bara för att han blir tillrättavisad. Petrus följer Jesus dit han inte ville. Därför kan Petrus fördjupas och växa i tron.

Petrus lyssnar till Guds röst och lyfter blicken så att han kan se den större bilden. På det sättet är han en motbild till Kain. Petrus är en förebild för oss för att han vågar göra fel, och försöker igen. Han lyssnar på Guds röst, även när Gud säger något annat än det han tänker sig.  Så kan vi växa i tron och växa som människor.

Hur gick det då för Kain? Gud straffar honom inte, utan ger honom en ny chans. Kain är rädd att han själv ska bli dödad av andra, så Gud sätter ett tecken på honom som ska skydda honom. Kain får lära sig att lyfta blicken och se andra människor. Han får familj och grundar en stad att leva i.

Här kan vi tycka att berättelsen är ologisk – det fanns ju inga andra människor än Adam, Eva och Kain, så varifrån kom de andra? Men de första kapitlen i bibeln är ingen historiebok och följer inte historiebokens logik. Bibelns början handlar om människans grundvillkor, i berättelsens form. Berättelsen om Kain handlar om varje människa.

Kan tron hjälpa oss att leva i världen? Ja. Tron hjälpte Kain och Petrus, och tron hjälper oss att höja blicken. Den hjälper oss att se andra människor, att se mening och mål och vad som är vår väg. Tron hjälper oss att se Gud. Tron hjälper oss varje dag och i prövningens stund.

Men framför allt är det Gud själv som hjälper oss. Korsets tecken är tecknet som skyddar Kain och varje människa. Korsets tecken skyddar oss idag och varje dag, i liv och i död.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Hopp är en rörelse

Predikan i Varbergs kyrka 10 februari 2019

Berättelsen om Ronja Rövardotter handlar om två rövarklaner som är väldigt lika varandra. Just därför är de ärkefiender, för de konkurrerar om rövarbytet i samma skog. Rövarhövdingen Mattis har en dotter som heter Ronja, och rövarhövdingen Borka har en son som heter Birk. Ronja och Birk blir vänner i hemlighet, men det är inget de kan säga till sina familjer.

Mattisborgen, där Mattisrövarna bor, är kluven mitt itu efter ett åsknedslag, och avgrunden som delar borgen kallas för Helvetesgapet. När Ronja växer upp får hon lära sig att akta sig för Helvetesgapet, för att ramla ner där är det farligaste som finns.

En dag flyttar Borkarövarna in i Mattisborgen, i den övergivna halvan på andra sidan Helvetesgapet. Mattis blir rasande. Inte kan Borkarövarna bo i Mattisborgen, den är ju hans! Mattis lyckas ta pojken Birk som fånge och därmed kan han tvinga Borkarövarna att göra som han vill. Han sänder bud efter Borka, och sedan står de båda rövarhövdingarna på var sin sida av Helvetesgapet, med sina rövare omkring sig. Mattis har lagt ett rep om halsen på Birk och hotar att slänga honom i en fängelsehåla och hålla honom kvar där tills Borkarövarna är långt borta.

Ronja står där också, och när hon hör detta blir hon alldeles förtvivlad. Birk är ju hennes vän, hennes bror. Och han skulle aldrig överleva att sitta i en mörk fängelsehåla, tänker hon. Så därför tar hon sats och hoppar över Helvetesgapet, till Borkarövarna på andra sidan. Därmed är situationen utjämnad. Birk är fånge hos Mattisrövarna och Ronja är fånge hos Borkarövarna. De utväxlar fångar, och både Birk och Ronja blir fria.

Jag tycker att Ronja kan lära oss en del om hopp. När situationen är hopplös, då vågar hon språnget över Helvetesgapet. På det sättet får hon hoppet tillbaka. Och inte bara hon, utan Birk också, och hans pappa och mamma och alla Borkarövarna.

Hopp är inte en tanke eller en känsla. Hopp är en rörelse. Hopp är att röra sig framåt, mot en framtid som vi inte kan se och inte veta något säkert om. Hopp är att gå i den riktning som vi hoppas på, fastän det inte finns någon annan väg än den som vi själva trampar upp.

Jo, det finns en väg. Om vi går i riktning mot Gud, då är det Jesus som är Vägen. Det har han lovat oss. ”Jag är vägen till Fadern”, säger han. Om vi går i kärlekens riktning, i livets och försoningens riktning, då finns det en väg. Då går vi inte vilse.

Ronjas hopp över Helvetesgapet var ett hopp i kärlekens och försoningens riktning. Mattisrövarna och Borkarövarna såg varandra som fiender, inte som människor. Mattis älskade sin dotter Ronja över allting annat. Men Birk såg han bara som ett medel för att få som han ville. Birk var inte en människa, utan ”ett ormyngel, en lus, en liten tjyvahund”. Det var bara Ronja och Birk som såg varandra som människor och vänner, och som därför kunde överbrygga Helvetesgapet. Tack vare att Ronja vågade språnget kunde de båda klanerna försonas och bli vänner. Inte på en gång, men efter hand blev det så.

Den här förmågan, att se de andra som människor och vänner, det är den röda tråden i de bibeltexter som vi lyssnat till idag. Både Mose, Paulus och Jesus har en generös hållning till att se Guds verk utanför det egna sammanhanget.

När Eldad och Medad profeterar utan att Mose finns i närheten, då tycker Josua att det är en utmaning mot Moses auktoritet. Men Mose är inte orolig för sin auktoritet. Om ändå alla vore profeter, säger han. Profeter talar Guds ord, de talar kärlek och liv, och de gör Guds gärningar så att människor kan få hopp. De falska profeterna i bibeln säger att allting är bra, fortsätt som ni gör, och därmed leder de folk i fördärvet. Men de äkta profeterna utmanar makten och säger att det krävs botgöring och förändring. På så sätt kan de leda folket på rätta vägar och ge hopp på riktigt.

Paulus sitter i fängelse, och tydligen får han höra rapporter om att en del av de kristna inte vill honom väl. Men han bekymrar sig inte för det. Förkunnar de Kristus så är det bra. Alla måste inte vara på Paulus sida. Även de som är emot honom kan göra det som är gott, och det gläder han sig över. Tänk om vi kunde vara lika vidsynta som han!

Jesu lärjungar försöker stoppa någon som driver ut demoner i Jesu namn, för han är inte en av dem. Men Jesus säger: ”Hindra honom inte.” Det finns ingen copyright på att bekämpa det onda. Gör han det som är gott, så spelar det ingen roll vilken grupp eller vilken religion han tillhör.

Det finns många demoner som behöver drivas ut i vår tid också. Det kan vara ensamhetens och hopplöshetens demoner. Det kan vara föraktets och miljöförstöringens demoner. Finns det något hopp eller är allting redan för sent?

Jo, det finns hopp. Hoppet är en rörelse, och rör vi oss i rätt riktning, då finns det hopp. ”Hoppet kommer om man agerar”, säger en av våra unga profeter idag, Greta Thunberg. Och Paulus håller med. I Romarbrevet skriver han: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” Hopp är något som vi gör. Om vi är uthålliga i vårt lidande och vår förtvivlan, då föds det hopp.

Hopp är något som vi gör. Det är en riktning framåt, mot det som vi hoppas på. Ibland är det det som vi själva gör som ger oss hopp. Ibland är det det som andra gör. Om vi tänker efter så finns det säkert människor omkring oss som gett oss hopp genom det som de gjort för oss.

Det finns tillfällen i livet då vi måste vara stilla och bara förtrösta på det som Gud gör, för vi kan inget annat. Men för det mesta får vi vara med och göra Guds vilja. Att tro på Gud innebär inte att vi tror att Gud fixar allting och att vi inte behöver göra vår del av jobbet. Om vi tror på Guds vilja, då måste den ju gälla också oss. Det som vi hoppas på, det får vi vara med och förverkliga. Genom vår tro på Gud ställer vi oss till Guds förfogande för det goda som vi tror på.

Förr eller senare i vårt liv så kommer vi till Helvetesgapet. Vi ställs inför det som vi fruktar mest av allt, och frågan är för oss som för Ronja, om vi vågar språnget. Ibland vågar vi, ibland inte. Den kristna tron säger då att vi får lov att falla, vi får lov att misslyckas. För Jesus har tagit språnget över Helvetesgapet en gång för alla. I honom finns det en botten för allt vårt hopp. Om vi vågar språnget, då går vi med honom. Om vi inte vågar, då bär han oss. Jesus är vägen, och han leder oss hem till Gud, i kärlekens och livets och försoningens riktning.

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Alltid nära

Predikan i Sollyckans kyrka 13 januari 2019

Det är nu det börjar. Han har förberett sig hela livet, för han har alltid vetat att det är något särskilt han ska göra. Han har inte vetat vad, men att det är någonting särskilt. Någonting viktigt. Så han har förberett sig genom att vara uppmärksam på människor omkring honom. Hur de har det. Vad de är rädda för och vad de hoppas på. För om man ska göra något viktigt så måste det handla om att hjälpa människor. Och ska man hjälpa människor så måste man först se dem, och älska dem sådana som de är.

Vattnet droppar från håret och kläderna. Men solen är varm, så snart kommer han att vara torr igen. Han ber, för det är det bästa sättet att vara helt och hållet närvarande och öppen för Guds vilja. När han ber kan han se vad som är viktigt och vad det är han ska göra nu. Plötsligt händer något som han inte varit med om tidigare. Det är som att himlen öppnar sig och Guds ande strömmar över honom, som vattnet alldeles nyss fast mycket mer. Och en röst viskar och vibrerar genom hela hans kropp: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Nu vet han vad han ska göra. Han ska vara Guds son. Han ska vara Gud själv, Guds närvaro bland människorna. Han ska älska människorna så som Gud älskar. Han ska ge hopp. Han ska kalla människorna att omvända sig och ta emot Guds kärlek, och själva vara Guds söner och döttrar. Han ska få dem att välja livet och inte vara rädda för döden. Han ska ge sitt liv, och när han gett sitt liv ska han få det tillbaka. Han är Guds älskade son, och därför finns himlen på jorden och Gud är nära varje människa.

Kan du se honom framför dig? Jesus från Nasaret, en snickare från en liten by i Galiléen för tvåtusen år sedan. Han är bränd av solen och märkt av hårt arbete. Han har valkar i händerna och smuts under naglarna. Ofta har han varit hungrig och han har aldrig träffat någon tandläkare. Han ser inte ut som du eller jag och luktar inte som du eller jag, utan liknar mer en fattig arbetare i Indien eller Algeriet.

Om vi mötte Jesus så som han såg ut för tvåtusen år sedan, då skulle vi nog tycka att han såg främmande ut. Men han skulle ändå vara Guds älskade son, den som gör Guds kärlek närvarande ibland oss. Det kan vara bra att tänka på det när vi möter människor som ser främmande ut och talar främmande språk. Var och en av dem är Guds avbild och Guds älskade barn, lika mycket som du eller jag.

Vi har en bild av Jesus här på det stora korset över altaret. Här är inte Jesus avbildad så som han såg ut, som en snickare från Galileen. Utan bilden är symbolisk, för att beskriva tron på Jesus. Jesus ser ut som man tänkte sig en kunglig person i antiken, med fina kläder och välskött hår. Och han har en gloria kring huvudet som visar att han är en helig person, en som står nära Gud.

Han är uppspikad på korset, för det var så han dödades. Ovanför honom står texten INRI – Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum, som betyder ”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Jesus dömdes till döden för att han gjorde anspråk på att vara judarnas kung, och det var detsamma som att göra uppror mot kejsaren. Texten är på latin eftersom det var romarna som avrättade honom. För oss som tror på Jesus är det sant att han är judarnas kung, och inte bara det utan vår kung också, alla människors kung.

Bokstäverna bredvid huvudet på Jesus, IC XC, är en förkortning av namnet Jesus Kristus på grekiska, den tidiga kyrkans språk. Bredvid Jesus står de som var med honom vid korset. Hans mor Maria och lärjungen Johannes.

Längst ner på korset finns en liten bild av Jesus där han drar upp Adam och Eva ur deras gravar. Det är en symbol för hur Jesus genom sin död räddar alla människor från döden och ger dem liv igen. Längst upp på korset sitter Jesus på tronen i himlen, omgiven av änglarna.

Det här korset illustrerar några rader ur den kristna trosbekännelsen: ”Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen.”

Bakom korset har vi ett fönster med en vacker glasmosaik. Bilden i fönstret är himlatrappan som Jakob såg i en dröm. När han kände sig som mest ensam och övergiven fick han se en trappa i drömmen, som gick hela vägen från jorden till himlen, och änglar som gick på trappan. Då förstod Jakob att himlen var nära honom och att änglarna var med honom och beskyddade honom.

Man kan tycka att korset skymmer fönstret med himlatrappan. Men man kan också tänka att de visar samma sak på två olika sätt. Jesus är som trappan mellan himmel och jord. Genom honom finns himlen på jorden och Gud är nära varje människa. Jesus visar oss att Gud inte är långt borta utan alltid nära oss. Tron på Jesus innebär att vi aldrig är ensamma och övergivna. Gud är alltid med oss och änglarna beskyddar oss. Jesus är med oss i lidandet och döden, så vi är aldrig övergivna av Gud.

Ett annat namn på Jesus är Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Det är en ängel som ger honom det namnet innan han föds, och till sina lärjungar säger han: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” När du döptes så lästes det bibelordet, för det läser vi vid alla dop. Dopet innebär att du hör ihop med Jesus, som är Guds älskade son. Han är Immanuel, Gud som är med dig alla dagar i ditt liv, ända till tidens slut. Och du är också Guds älskade son, Guds älskade dotter.

Det är nu det börjar. Resten av ditt liv ligger framför dig. Vad vill du göra med ditt liv? Vill du tro på Gud, som är kärleken och alltid är nära dig? Vill du lyssna till kärlekens röst? Vill du välja livet och inte vara rädd för döden? Vart du än går så kommer Jesus att vara med dig, för det har han lovat när du döptes. Vart du än går kommer du att vara Guds älskade son, Guds älskade dotter.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Ta emot Guds rike som ett barn

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 30 december 2018

Precis som farao så har jag en viss respekt för barnmorskor. De verkar alltid som att de vet precis vad de gör. Säger de att det är på ett visst sätt, då tror jag på det de säger. Kungen av Egypten verkar göra likadant. Han befaller barnmorskorna att döda de hebreiska pojkarna. Men Shifra och Pua blåljuger för honom och säger att de hebreiska kvinnorna redan har fött när de kommer fram, så det går inte att veta om de fått en pojke eller en flicka. Och farao verkar nöja sig med det svaret.

Shifra och Pua är gudfruktiga och därför låter de barnen leva, fastän de tar stora risker när de trotsar kungens order. Annars i bibeln brukar det vara viktigt att tala sanning. Men när det gäller att rädda barnens liv, då är det till och med OK att ljuga. Barnen måste få leva. Om vi är gudfruktiga, då prioriterar vi det före allt annat. (Shifra betyder förtjusande och Pua betyder lysande, så man hör redan på barnmorskornas namn att de har rätt…)

Tusen år efter Shifra och Pua föds det ett barn i Betlehem. Kung Herodes känner sig så hotad av det här barnet att han vill döda det. För säkerhets skull befaller han att alla nyfödda pojkar i Betlehem ska dödas. Men Josef och Maria blir varnade och flyr till Egypten med sitt barn. Det är en cirkel som sluts när Egypten blir en tillflyktsort för att rädda ett hebreiskt barn. Det är inte ett visst folk eller ett visst land som är onda, utan det är maktfullkomliga kungar som hotar barnens liv, vare sig det är kungen i Egypten eller kungen i Israel.

När Jesus blivit vuxen så har han en särskild omsorg om barn, fastän han inte har några egna barn. Kanske hänger det ihop med hans egen erfarenhet. Han föds i ett stall för att det inte finns plats för honom i härbärget. Han tvingas att fly och får leva sina första år i ett främmande land. Och när han kommer hem till Nasaret så vet alla att han är född utanför äktenskapet – ”u.ä.” som det kunde stå i folkbokföringen förr i tiden. I ett patriarkalt samhälle är det ett stigma som han får leva med under hela sin uppväxt.

När folk kom till Jesus med barn så försökte lärjungarna hindra dem. De hade säkert goda skäl till att vilja skydda Mästaren från alltför mycket uppmärksamhet. Men Jesus blir arg på lärjungarna. Det finns inget viktigare att göra för Guds son än att ta emot barnen och välsigna dem.

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Det bibelordet står skrivet på dopfunten i Varbergs kyrka, på gammaldags svenska från Karl XII:s bibel. I Petersgårdens kyrka i Lund finns det ett mosaikfönster med bilden av hur folk kommer till Jesus med barn, och lärjungarna försöker mota undan dem. Petrus står med en stor nyckel i handen och försöker blockera vägen. Petrus avbildas ofta med en nyckel, eftersom Jesus säger till honom att han ska få himmelrikets nyckel. Men den nyckeln får han för att släppa in människor i Guds rike, inte för att hålla dem utanför.

Hindra dem inte, säger Jesus. Guds rike tillhör sådana som de. Guds rike tillhör inte lärjungarna. Det är inte vårt att förfoga över. Guds rike tillhör alla dem som behöver Guds beskydd. Guds rike tillhör barnen och de fattiga, säger Jesus. Och de ödmjuka och de som är förföljda.

Det är lätt att tänka som Petrus att vår uppgift som lärjungar är att få så mycket som möjligt uträttat. Och då måste man ju dra vissa gränser mellan viktigt och oviktigt. Men Jesus säger till Petrus och de andra lärjungarna att deras första kallelse är att inte göra någonting alls. Deras första kallelse är att bara bli stilla och ta emot – att ta emot Guds rike som ett barn. I Guds rike kommer relation före prestation. Vi får ta emot innan vi ger vidare. Vår identitet finns inte i det vi uträttar, utan i att vi är Guds barn. Det kommer först.

Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem och välsigna dem. Var det judiska barn eller samariska barn? Grekiska barn eller syriska barn? Det vet vi inte och det spelar ingen roll. Guds rike tillhör sådana som de, oavsett vilket folk de tillhör eller vilket språk som är deras modersmål. Alla barn är välkomna till Jesus, alla barn är Guds barn och skapade till Guds avbild.

Vi kan inte dra gränser och säga att vissa människor är viktigare och värdefullare än andra. Så fort vi drar en gräns och säger att de på den här sidan har med Jesus att göra men inte de andra, då kommer Jesus att ställa sig på andra sidan av vår gräns och säga: Guds rike tillhör sådana som de.

Kommer ni ihåg Shifra och Pua? Barnen måste få leva, lär vi oss av dem. Och det gäller alla barn. Hebreiska barn och palestinska barn. Svenska barn och etiopiska barn. Och framtida generationer som ska komma efter oss. Detta får politiska konsekvenser. Inte så att vi kan läsa i bibeln vilket parti vi ska rösta på eller hur balansen ska se ut mellan offentlig och privat sektor. Bibeln säger nog inget om vänster eller höger. Men kärleken till medmänniskorna kan inte begränsas till vårt eget folk och vi har ett ansvar för att vårda och bevara jorden. Detta är grundläggande kristna värderingar. Barnen måste få leva, och det gäller alla barn.

Vi ska ta emot Guds rike som ett barn, annars kan vi inte ta emot det alls. Det kan betyda två saker. Antingen att vi ska ta emot Guds rike så som ett barn tar emot – prestigelöst och med öppet hjärta, inställda på att växa och förändras. Eller att vi ska ta emot Guds rike så som vi tar emot ett barn – så som vi skulle bära Jesusbarnet i vår famn, så som vi håller i vårt eget barn för första gången. Båda tolkningarna är nog precis lika bra. Och de betyder ungefär detsamma – att vi ska ta emot Guds rike med hela vårt hjärta, utan reservationer och försvar.

Det går inte att ta emot Guds rike lite grann, på söndag mellan elva och tolv eller när vi inte har något viktigare att göra. Att ta emot Guds rike är att låta sitt hjärta fyllas av Gud, så att man av fri vilja låter Guds vilja råda. Det är som att ta emot ett litet barn i sin familj – plötsligt ändrar man sina prioriteringar radikalt, både av nödtvång och för att man ingenting hellre vill. Barnet hjälper oss att ta emot Guds rike – både Barnet i krubban och varje barn som vi möter.

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, säger Jesus. Hindra framför allt inte dig själv från att komma till Jesus. Vi är alla barn innerst inne, som behöver kärlek och omsorg. Vi är alla Guds barn och Jesus kommer inte att låta någonting hindra dig från att komma till honom.

 

 

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer