Vittnen

Predikan i Varbergs kyrka 26 december 2017

På Annandag Jul får firar vi Stefanos, den förste kristna martyren. Det är stor kontrast mellan Juldagens glada budskap om barnet som föds och Annandagens kärvare budskap om martyrerna, de som gett sitt liv för evangeliet om Jesus.

Men det har en poäng att julevangeliet och martyrerna firas under samma helg. Evangelium och martyrium hör ihop. Det glada budskapet om Guds närvaro i världen får konsekvenser om vi tar det till oss. Evangeliet är gratis, det är en gåva som vi får ta emot helt fritt, av nåd. Men det kostar att stå för evangeliet. Att stå på Guds sida har sitt pris.

När Jesus föds i Betlehem så föds han in i fattigdom och utsatthet. Det finns inte plats för honom i härbärget, utan han får bo bland djuren i en krubba. Den kristna tron handlar om att Jesus visar oss vem Gud är. Därför har det betydelse att Guds son inte föds i ett palats, med beväpnade vakter och alla bekvämligheter. Det betyder att det inte är där vi ska söka Gud – hos makten och rikedomen och tryggheten. För Gud har valt sida. Gud finns där Jesusbarnet finns – i svagheten, i fattigdomen och i utsattheten. Där får vi söka Gud.

Jesus möter oss i vår svaghet och utsatthet. Där får vi ta emot honom. Vi kan inte förtjäna Guds kärlek genom våra prestationer, utan det är vår brist som gör oss mottagliga för Gud. Vårt hjärta är en fattig krubba, där Guds son vill födas och ta sin boning. Om vill vi följa Jesus, så är det i svaghet och utsatthet som vi får vandra med honom – med ett öppet hjärta för andra människors svaghet och utsatthet.

Jesus är vår frälsare, som är svag och sårbar och som frälser världen genom att ge sitt liv. Det är ett mysterium att frälsning och försoning verkar genom svaghet och sårbarhet. Det som ser ut som ett nederlag, när oskyldigt blod utgjuts, det är i själva verket en seger. Försoningens mysterium kan vi inte fullt ut förklara eller förstå. Men vi får leva i mysteriet och lära känna det inifrån. När vi lever i tron på Jesus, då kan vi bli vittnen om hur Guds kärlek verkar i vår svaghet och sårbarhet. Vi kan bli martyrer, som vittnar om Gud, så som Stefanos gjorde.

Det är folk från De frigivnas församling som retar upp sig på Stefanos. Varför just de? Kanske beror det på att de är på väg uppåt i samhället. De har varit slavar, men har blivit friköpta. Antingen för att de själva lyckats samla ihop pengar eller för att de har en rik välgörare som vill satsa på dem. Att vara frigiven är inte riktigt detsamma som att vara fri. Det sitter kvar som ett stigma att man en gång varit slav. Men de frigivnas barn kan födas fria och leva som fullvärdiga medborgare.

De frigivna är alltså framgångsrika, men vill ha mer. De är på väg uppåt, därför har de mycket att förlora. Den rådande ordningen verkar till deras fördel. Därför vill de inte höra talas om något som stör ordningen. Det är provocerande med en Gud som rör sig neråt, och det är svårt att se evangeliet i att den Sanna Människan blir korsfäst som en simpel slav.

De frigivna kan inte hävda sig mot Stefanos med ord. Därför tar de till våld och falska anklagelser, och Stefanos blir martyr. Martyr betyder vittne. Stefanos får vittna för sanningen med sina ord och med sitt blod. Det är det röda martyriet, att ge sitt liv för Sanningen. Man talar också om det vita martyriet, som innebär att man vittnar genom andra former av uppoffringar. Det kan handla om att välja klosterlivet, eller att på andra sätt avstå från något för sanningens och kärlekens skull. Det röda martyriet ska vi inte söka eller längta efter. Men det vita martyriet hör till vad det innebär att vara en lärjunge till Kristus. Något kommer det att kosta att vittna för sanningen.

På det sättet är alla kristna kallade att vara martyrer, vittnen. Att vara martyr handlar om att vittna om Jesus, som är Sanningen och Livet. Det handlar om att söka Guds ljus och låta det lysa genom mig. Att vi är martyrer innebär att vi lägger våra liv i Guds händer, för när vi litar på Guds kärlek och sanning, då blir vi vittnen om Gud. När vi överlåter våra liv, det är då vi vinner det verkliga livet.

Det röda martyriet är en verklighet idag på många håll i vår värld. Inte minst i Mellanöstern, i länder som Syrien och Irak och Egypten, är det många kristna som blir förföljda och dödade för sin kristna bekännelse. Detta är en tragedi som inte verkar ha något slut. De kristna i Mellanöstern behöver vårt stöd och våra förböner, och de som är på flykt måste få en fristad.

Samtidigt vet vi att det även finns kristna som begår övergrepp och våldsdåd, och att det finns många som är utsatta och förföljda i vår värld, inte bara kristna. Kristna länder har bidragit till våldsspiralen i Mellanöstern, och kristna soldater har dödat tusentals oskyldiga civila i Irak och Afghanistan och andra länder. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan oss som är kristna och de andra som inte är kristna. Så ser inte världen ut, och så ser inte den kristna tron ut. Den Gud vi tror på är inte bara de kristnas Gud. Vår Gud är hela världens Gud och alla människors Gud.

När Stefanos blir stenad, då gör han som sin Mästare. Han ber för dem som plågar honom och dödar honom. Även de är människor som Gud älskar. Martyrernas blod ropar inte på hämnd utan på försoning. När vi lider med våra kristna bröder och systrar som förföljs, då ökar också vår medkänsla med andra människor som är förföljda.

Den kristna tron ställer inte oss mot de andra. Den kristna tron ställer oss i Guds tjänst för världens skull. Det är inte människor av annan tro som är våra fiender. Det är hatet och våldet som är vår gemensamma fiende.

Detta är tecknet för er, säger ängeln till herdarna, ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Tre gånger sägs det i Julevangeliet att Jesusbarnet ligger i en krubba, så krubban måste vara ett viktigt tecken. Det handlar om utsattheten, att Jesus föds bland människor som är fattiga och sårbara och inte har ett ordentligt tak över huvudet.

Men kanske handlar det också om något mera. Krubban är ju ett serveringsfat för djuren, det är där deras mat finns. Redan från början är Jesusbarnet mat för världens hunger. Krubban är ett tecken på det som Jesus gör som vuxen, när han bryter brödet och säger: Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Jesus utger sig själv för oss, för att vi ska leva. Och vi, som är Kristi kropp, blir också utgivna för att världen ska leva. Så hör evangeliet och martyriet ihop, ända från början. Juldagen och Annandag Jul hör ihop, i samma helg.

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den heliga familjen

Predikan vid julnattsmässa i Varbergs kyrka 2017-12-24

Det var inte så här de hade tänkt. De skulle ju gifta sig först. Och bygga ett hus tillsammans med fint kök och plats för många barn.

Men nu var de i Betlehem, långt hemifrån, när det var dags för Maria att föda. Det fanns inga släktingar som kunde hjälpa dem. De hade inget hus och inte ens något rum att hyra, utan Maria fick föda sitt barn bland djuren, bland halm och gödsel. Och barnet hon födde var inte Josefs barn. Men han tog emot det som sitt eget. För han älskade Maria, och därmed också hennes barn.

Trots strapatserna, och trots att det inte alls blev som de hade tänkt sig, så känner vi den här familjen som den heliga familjen. Det är Josef och Maria och deras nyfödda barn som vi har i våra julkrubbor när vi firar jul, tillsammans med får och åsnor, herdar och vise män. Det är Jesusbarnet som änglarna sjunger om i natten, när de sjunger om fred på jorden och en stor glädje för alla människor.

När vi firar jul får vi vara med i den heliga familjen. Det finns plats för oss också i julkrubban, bland herdar och vise män. Vi får vara med och fira Jesusbarnets födelse och Guds närvaro mitt ibland oss. Barnet i krubban är världens centrum, för just där möts himmel och jord, Gud och människa.

Om världens centrum kan finnas i ett stall i Betlehem, bland fattiga och utsatta människor, då kan det finnas i våra liv också. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, och ibland drabbas vi av svårigheter som vi inte vet hur vi ska klara. Men mitt i allt finns Gud med oss, lika nära som hos Josef och Maria. Vi hör också till den heliga familjen, som är Guds familj. Och änglarna sjunger för oss i natten om fred på jorden och en stor glädje för alla människor.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Medkänslans hermeneutik

Detta är en artikel som handlar om bibelsyn, bibelforskning och hur vi kan läsa svåra texter i Bibeln som helig skrift. Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning 10/2017.

Hur ska vi läsa bibeltexter som verkar strida mot kärleksbudet och respekten för alla människors lika värde? Frågan kan förefalla modern, men i sak är den lika gammal som kristendomen. Eller ännu äldre, eftersom kristen bibeltolkning har sina rötter i judisk bibeltolkning. Kärleksbudet som moraliskt imperativ är gemensamt för kristna och judar, liksom stora delar av de texter som vi betraktar som helig skrift. Därför kan kristna och judar ha god nytta av varandra i reflektionen kring bibeltolkningsfrågor. I den här artikeln tar jag hjälp av den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi för att formulera en kristen hermeneutik.[1]

Hur vi ska tolka svåra texter i Bibeln, eller rent av anstötliga texter, är en fråga som kristna behövt förhålla sig till genom två tusen år. Ofta har man valt att göra allegoriska tolkningar, till exempel av berättelserna om krig och folkmord i Guds namn. Symboliska tolkningar kan göra det möjligt att finna uppbyggelse i texter där den bokstavliga innebörden strider mot läsarens gudsbild och värderingar.[2]

I modern tid har feministiska bibeltolkare ägnat stor uppmärksamhet åt kvinnoförnedrande texter i Bibeln, ”texts of terror”.[3] Det kan handla om negativa stereotyper och sexualisering av kvinnor, våld mot kvinnor eller andra sätt att begränsa kvinnors fulla mänsklighet. Ofta hjälper det inte så mycket i det avseendet om texterna tolkas allegoriskt. Misogyna uttalanden kan vara skadliga för kvinnor vare sig de är bokstavligt eller bildligt menade – inte minst när texterna har status som helig skrift.

Att läsa Bibeln både som kristen teolog och som forskare innebär en spänning mellan lojalitet och distansering. Som troende vill jag hämta näring och vägledning ur skrifterna. Som forskare vill jag placera texterna i deras historiska sammanhang, vilket ofta innebär att de blir mera främmande för mig. Detta är en spänning som alla präster och kristna teologer måste leva med i vår tid, för det går inte att förneka bibelvetenskapens existens. Det är en spänning men inte en motsats, för både den vetenskapliga läsningen och den fromma bibelläsningen är ett sökande efter sanningen. Och sanningen skall göra oss fria.

Vad innebär det då att vara trogen mot Bibeln, när bibeltexten skaver mot vår gudsbild och våra värderingar? Jag vill föreslå att medkänslans hermeneutik kan vara ett fruktbart begrepp för att hjälpa oss att läsa Bibeln med integritet, som både forskare och teologer.

Bibelvetenskapen är en kritisk verksamhet, som all vetenskap, och förutsätter ofta en ”misstänksamhetens hermeneutik” där man vill spåra agendan bakom formuleringarna i texten. Att läsa texten som troende behöver inte innebära att man motsätter sig de kritiska läsningarna. Tvärtom menar jag att trohet mot Bibeln förutsätter en öppenhet för att läsa som det faktiskt står, i ljuset av det som vi med bibelvetenskapens hjälp fått veta om texterna. Men det räcker inte med den kritiska blicken. Det behövs också en kärleksfull blick. Misstänksamhetens hermeneutik behöver kompletteras med medkänslans hermeneutik.

Som exempel tar jag i den här artikeln ett avsnitt ur Paulus korrespondens med församlingen i Korinth, 1 Kor 6:12–7:7. Det finns andra avsnitt i Första Korinthierbrevet som brukar betraktas som mer kontroversiella i vår tid. Till exempel händer det att 1 Kor 6:9 diskuteras i frågan om homosexuellas rättigheter i kyrkan, eller 1 Kor 14:33–35 när det handlar om kvinnors rättigheter. Det som Paulus säger i 1 Kor 6:12–7:7, om att man inte ska gå till prostituerade och att gifta makar ska ha lika skyldigheter gentemot varandra, kan låta mera självklart för moderna människor. Med forskarens kritiska blick kommer jag att hävda att Paulus värderingar är mer främmande för oss än vad vi spontant uppfattar. Sedan kommer jag att beskriva vad jag menar med medkänslans hermeneutik, för att till sist återvända till Paulus med den troendes kärleksfulla blick på texten.

 

Paulus manlighetsretorik i 1 Kor 6:12–7:7

I min forskning har jag ägnat mig åt manlighetsretoriken i Första Korinthierbrevet.[4] Med manlighetsretorik avser jag hur antikens föreställningar om manligt och omanligt används i textens argumentation, ibland uttryckligen men oftast mellan raderna.

I antikens grekiska, romerska och judiska kulturer var manlighet en mycket viktig egenskap. En man som ville göra anspråk på ledarskap och förtroende var tvungen att framstå som manlig – eller åtminstone som mera manlig än sina konkurrenter. Manlighet definieras ofta i kontrast till sin motsats, det vill säga omanlighet. Bristande manlighet hos en man kan handla om att han framstår som en kvinna, som ett barn, som en slav eller som en barbar.

Manlighet är alltså en hierarkisk egenskap som handlar mycket om kontroll. Dels om kontroll över andra, underordnade personer. Dels om självkontroll, eftersom en riktig man måste kunna stå emot impulser och styra över sig själv. I retoriska sammanhang, som tal eller texter, var det vanligt att den som förde ordet utmålade sig själv som manlig och sin motståndare som omanlig. Motståndarens manlighet kunde ifrågasättas på många olika sätt, till exempel genom antydningar om bristande mod eller bristande kontroll över kvinnor i hushållet, eller genom anspelningar på omanliga sexuella beteenden.

Dessa kulturella förutsättningar var självklara för antikens människor. Både Paulus och hans adressater i Korinth var en del av sin kultur, och därför ingår manlighetsretoriken som en självklar aspekt i texten. Paulus framställer sig själv som manlig och förtroendeingivande, till skillnad från de omanliga och dekadenta hedningarna (1 Kor 5:1, 6:1, 6:9–11).[5] Korinthierna ska ta Paulus som sin förebild (4:16) och vara manliga och starka (16:13).

Paulus manlighet kunde ifrågasättas på många grunder. Han hade ingen familj som han var överhuvud för, och ingen annan status eller position i samhället. Han försörjde sig på enkelt hantverk, som en slav. Han blev ofta pryglad och slagen. Till försvar för sin manlighet hävdar Paulus att han är korinthiernas andlige fader. De är hans barn som ska lyda honom (4:14–16).

Paulus framhåller framför allt sin självkontroll som ett föredöme för korinthierna (7:7). Att renodla självkontrollen som den viktigaste egenskapen hos en man är ett sätt att kunna hävda manlighet och auktoritet trots brister i de yttre tecknen på manlighet. Tonvikten på självkontroll som den viktigaste manliga egenskapen delar Paulus med de samtida stoikerna.

 

1 Kor 6:12–20  Att synda mot sin egen kropp

Paulus uppmanar korinthierna att avhålla sig från otukt (porneia) och inte umgås med skökor (pornai). För nutida läsare kan det vara lätt att instämma i att man inte ska utnyttja prostituerade. Sexköp är förbjudet i svensk lag eftersom det anses vara ett otillbörligt utnyttjande av utsatta människor. Bortsett från det lite gammaldags språkbruket kan Paulus alltså uppfattas som att han står i samklang med våra moderna värderingar. Men för Paulus är det inte omsorgen om prostituerade som ligger bakom förmaningen. Tvärtom. Män ska undvika skökor för att inte smittas av deras fördärv. Den som förenar sig med en sköka syndar inte mot henne, utan mot sin egen kropp.

För att förstå vad Paulus menar behöver vi ta hänsyn till antikens uppfattningar om manlighet. ”Ingenting får ta makten över mig”, skriver Paulus (6:12). Detta är antikens manlighetsideal i kort sammanfattning. Den som vill betraktas som en riktig man ska varken vara underkuvad av andra människor eller av sina egna begär. I grekisk och romersk kultur ansågs det normalt att män gick till prostituerade, som ofta var slavar, eller utnyttjade sina egna slavar för sexuella ändamål. Detta hotade inte en mans manlighet, utom i de fall då man kunde hävda att han på något sätt blev dominerad av sin partner eller helt besatt av sina begär.

Det Paulus hävdar är att en man alltid får sin manlighet komprometterad när han har sex med en sköka. Med hänvisning till ett bibelcitat (1 Mos 2:24, jämför Syrak 19:2–3) fastslår Paulus att mannen då blir en enda kropp (sōma) och ett kött (sarx) med skökan (6:16). Hans manliga kropp blir ett med hennes kvinnliga och sexuellt dominerade slavkropp. Han blir som hon – det vill säga passiv, dominerad, lustfylld och tillgänglig för andras sexuella ändamål. Den man som förenar sig med en sköka blir själv som en sköka.

Paulus skriver att den otuktige ”syndar mot sin egen kropp” (6:18). Samma uttryck används av Aischines när han står inför rätta för förräderi mot stadsstaten Aten. Aischines hävdar att hans motpart Timarchos har ”syndat mot sin egen kropp” genom att bete sig som en prostituerad kvinna. Han har sålt sexuella tjänster och dessutom njutit av att vara sexuellt underordnad, hävdar Aischines. Timarchos har därmed förverkat sin manlighet, sin trovärdighet och sin rätt att tala inför folkförsamlingen (hē ekklēsia) i Aten.[6]

Paulus har troligen inte läst Aischines tal. Men hans resonemang och hans värderingar hör hemma i samma tankevärld när det gäller manligt och omanligt. Paulus argumentation förutsätter alltså en kvinnosyn och ett manlighetsideal som är ganska främmande för vår tid och för det som vi skulle uppfatta som kristna värderingar. Det som kan vara mest anstötligt för oss är den totala avsaknaden av empati med kvinnor som tvingats in i prostitution. De beskrivs inte som människor, utan som avskräckande exempel som man ska undvika att smittas av.

 

1 Kor 7:1–7  Den gifte mannens fångenskap

Därefter tar Paulus sig an en fråga som korinthierna tydligen ställt till honom. Resonemanget hänger ihop med 6:12–20, för det handlar fortfarande om manlighet och mäns sexualitet. ”Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna” skriver Paulus (7:1). Sexuell avhållsamhet är idealet. Men Paulus medger att de som inte klarar detta ideal får leva som gifta makar, eftersom risken för otukt är överhängande och har så allvarliga konsekvenser. Sedan ger Paulus en överraskande jämställd bild av äktenskapet. Mannen och hustrun har symmetriska skyldigheter mot varandra. Kan det vara så att Paulus här föregriper en jämställd äktenskapssyn?

Nej, det är osannolikt. Något sådant var okänt i antiken, och Paulus gör det tydligt och klart i 1 Kor 11:3–16 och 14:34–35 att han ansluter sig till den självklara uppfattningen att äktenskapet är en hierarkisk relation, med olika roller och olika acceptabla beteenden för mannen och hustrun. I ett sammanhang där hierarkin ses som ”naturlig” och självklar, kan jämlikhet ses som en degradering för den normalt överordnade parten.

”Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen” (7:4). Så långt säger Paulus det som är självklart i hans kultur. Mannen ska ha auktoritet över sin hustru. Det är oacceptabelt och en stor vanära för mannen ifall hustrun skulle vara otrogen med en annan man. Däremot ansågs en fri man självklart ha kontroll över sin egen kropp. Vad han gör med sin kropp är hans sak, inte hustruns. Så när Paulus fortsätter med att säga ”Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun”, då är det en kraftig inskränkning av mannens frihet och auktoritet. När mannen saknar manlig självkontroll, får han leva med samma regler och begränsningar som en kvinna.

Paulus säger detta ”som ett medgivande” (7:6). Helst vill han att alla män ska ha självkontrollen att leva ogifta, som han själv (7:7). Men de män som inte når upp till samma nivå av manlighet, de som har bristande självkontroll (akrasia, 7:5), de får lov att leva med sin hustru i stället. Priset för detta är att de inte har kontroll (exousiazein) över sin egen kropp, utan är kroppsligen underordnade sina hustrur (7:4). Därmed står de i kontrast till Paulus, som inte låter någon eller något ha kontroll (exousiazein) över honom (6:12).

Den jämställda beskrivningen av äktenskapets skyldigheter är alltså i sitt sammanhang en retorisk örfil till männen i Korinth. Paulus gör klart att de gifta männens manlighet är skarpt begränsad. De saknar Paulus manliga självkontroll och kontrolleras av sina hustrur. De är som kvinnor. Men detta är ändå att föredra eftersom alternativet för dem vore att falla offer för otukten, som har mycket värre konsekvenser. Underordningen under hustrurna räddar dem från att helt förlora sin manlighet genom att bli som skökor.

 

Att läsa som det står: Några hermeneutiska strategier

När vi läser Paulus utifrån den antika kultur som han tillhörde, framstår hans tankevärld som ganska främmande för oss. Välbekanta bibeltexter kan bli problematiska för oss och ibland anstötliga och provocerande. Hur ska vi hantera det som kristna teologer? Ska vi i lydnad för bibeltexten försöka tillägna oss de främmande värderingarna och göra dem till våra egna? Nej, det är varken eftersträvansvärt eller ens möjligt. Vi kan inte göra oss till antika människor. Ska vi ta avstånd från exegetiken för att den lägger hinder i vägen för mera uppbyggliga läsningar av Bibeln? Nej, det vore inte intellektuellt hederligt. Ska vi ta avstånd från Bibeln som normerande skrift eftersom den inte stämmer med våra värderingar? Nej, då vore vi inte längre kristna.

Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan läsa Bibeln som både antik text och helig skrift, utan att göra avkall på vare sig intellektuell hederlighet eller kristen bibeltrohet. Innan vi kommer till begreppet medkänslans hermeneutik, vill jag lägga några hermeneutiska grundstenar för hur vi som kristna teologer kan läsa antika texter som helig skrift.

  1. Läs som det står. En bokstavlig läsning, informerad av bibelvetenskapen, framhäver den kulturella distansen mellan oss och de bibliska texterna. Till att läsa som det står hör att läsa texterna i deras ursprungliga kommunikationssituationer. De är inte skrivna till oss. En bokstavlig läsning av Första Korinthierbrevet innebär att läsa texten som ett brev från Paulus till församlingen i Korinth på 50-talet efter Kristus (som det anges i 1 Kor 1:1–2). När vi läser som det står kan vi alltså inte samtidigt läsa texten som direkt riktad till oss själva. Vi läser över axeln på de ursprungliga adressaterna.[7]
  2. Läs narrativt-historiskt. Bibeln är en berättelse om Gud och Guds folk. Men Bibeln är inte hela berättelsen, utan den normerande början på berättelsen. Den kristna berättelsen har fortsatt i två tusen år efter de bibliska skrifternas tillkomst. Vi läser Bibeln för att själva bli en del av den stora berättelsen om Gud och Guds folk. Det innebär inte att vi ska kopiera församlingen i Korinth, för det är inte vår plats i berättelsen. Men för att hitta vår plats i berättelsen är det avgörande att vi noga läser den bibliska delen av berättelsen och blir vänner med Paulus och församlingen i Korinth, för vi hör ihop med dem.
  3. Läs detaljer i ljuset av det som är textens ärende. Syftet med Första Korinthierbrevet är inte att fastställa hur manlighet ska konstrueras. Manlighetsretoriken är en kulturellt betingad egenskap hos texten, som Paulus använder för att kommunicera sitt budskap till människor som delar hans kulturella förutsättningar. Ett uttalat syfte med brevet beskriver Paulus när han säger ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme” (11:1). Paulus förmaningar syftar till att korinthierna ska bli mer Kristus-lika, genom att lära sig av honom som levt kristenlivet längre än de själva.
  4. Läs kristocentriskt. I luthersk tradition brukar vi säga att ”Kristus är Skriftens kärna och stjärna”. Det innebär att allt i Bibeln ska läsas i ljuset av evangeliet om Kristus och berättelserna om honom. Kristus är måttstocken för hur Skriften ska tolkas.

 

Medkänslans hermeneutik

Den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi har argumenterat för att den hebreiska Bibeln ska läsas med en ”hermeneutic of solicitude and solicitation”.[8] Som exempel tar hon berättelsen om hur Sara bestraffar sin slavflicka Hagar, som är gravid med hennes make Abrahams barn, så att Hagar i desperation flyr ut i öknen (1 Mos 16). Det är en hemsk text, där (den judiska) läsaren får välja att solidarisera sig med antingen stammodern Sara eller med den främmande slavflickan som utsätts för omänsklig behandling.

Cohn Eskenazi menar att läsaren har att göra ett moraliskt val mellan att hylla den egna gruppen eller att ha medkänsla med främlingen. Samtidigt är det valet inte bara en fråga om läsarens värderingar, utan texten själv kräver att vi sympatiserar med Hagar. Bibelns berättelser har en moralisk kompass till förmån för de förtyckta och marginaliserade. ”The stories cultivate readers into becoming certain types of persons who are able to respond to others in compassion.”[9] Läsaren fostras av bibeltexten att möta det främmande i texten med generositet och att tolka texten konstruktivt så att vi kan leva ”with and for others in community”.[10]

Termen ”hermeneutic of solicitude and solicitation” har en mångfald av betydelser och allusioner, med klangbotten hos Levinas och Ricoeur. Jag föreslår att vi på svenska talar om en medkänslans hermeneutik. Det är en lite plattare term, men den har fördelen att vara något så när begriplig.[11] När vi läser bibeltexter med medkänslans hermeneutik tar vi ställning för dem som missgynnas i texten. Detta kan innebära att vi läser mot strömmen i den enskilda texten – samtidigt som vi då läser med strömmen i Bibeln som helhet.

Medkänsla, kärlek och barmhärtighet är centrala värden som Bibeln vill fostra oss till. Som kristna ser vi detta framför allt förkroppsligat i Jesus Kristus, både i berättelserna om honom och i hans undervisning och i den urkristna förkunnelsen om frälsningen genom honom. Men naturligtvis är medkänsla, kärlek och barmhärtighet djupt rotade värden i den hebreiska Bibeln också.[12] Bibeln själv kräver av oss att vi läser bibeltexterna med medkänslans hermeneutik.

I evangelierna konfronteras Jesus gång på gång med frågor om hur de heliga skrifterna ska tolkas, och han väljer konsekvent att tolka bibelorden till utsatta människors fördel. Några exempel är frågan om man får bota på sabbaten (Matt 12:9–14), vad man ska göra med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott (Joh 7:53–8:11) och vad som ska gälla för den som är oren på grund av blödningar (Mark 5:24–34, jämför 3 Mos 15:25–27). Jesus radikaliserar kärleksbudet och manar till barmhärtighet mot alla människor, till och med mot fiender (Luk 6:27–36).

Berättelserna om hur Jesus tolkar bibeltexter ger oss en tolkningsnyckel till Bibeln, en mall för hur medkänslans hermeneutik kan tillämpas. Denna tolkningsnyckel är centralt och distinkt kristen, eftersom den är kristocentrisk. Samtidigt står den till stor del i samklang med den judiska tolkningsnyckel som Cohn Eskenazi urskiljer i den hebreiska Bibeln.

Medkänslans hermeneutik kan tillämpas på flera olika plan i mötet med bibeltexten. Det kan handla om medkänsla med de personer som förtalas eller osynliggörs i texten. Det kan handla om medkänsla med dem som beter sig arrogant och okunnigt. Det kan också handla om medkänsla med personer i vår värld idag som aktualiseras i mötet med texten. Även vi själva kan behöva medkänsla och barmhärtighet när vi konfronteras med de känslor som bibeltexten väcker hos oss. När vi läser Bibeln med medkänslans hermeneutik fostras vi till ett medkännande förhållningssätt till människor vi möter och till hela skapelsen.

Vi ska nu återvända till texterna i 1 Kor 6:12–7:7 för att läsa dem med medkänslans hermeneutik.

 

1 Kor 6:12–20  Heliga kroppar

Utifrån medkänslans hermeneutik är det en skandal att prostituerade kvinnor framställs, inte som människor, utan som en destruktiv kraft som förstör männens kroppar. Texten avhumaniserar utsatta människor och osynliggör det förtryck de utsätts för. Det är svårt att föreställa sig hur livet var för prostituerade i Korinth på Paulus tid, men de måste ha levt under fullständigt vidriga förhållanden. Stereotypen av horan som förför och förgör rymmer ett massivt kvinnoförakt, och framför allt ett förakt mot de kvinnor som är allra mest utsatta och exploaterade. Medkänslans hermeneutik tvingar oss att ta ställning för de föraktade och söka tolkningar av texten som ger dem upprättelse.

Som ett första steg kan vi se hur Jesus bemöter kvinnor som andra ser ner på. När Jesus ligger till bords i farisén Simons hus, kommer det en kvinna dit som är en ”synderska” (Luk 7:36–50). Hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, hon kysser hans fötter och smörjer dem med balsam. Simon tänker för sig själv att Jesus inte förstår vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Uppenbarligen menar Simon att kvinnan är oren och att en helig man inte skulle låta sig beröras av henne på det sättet. Men Jesus försvarar kvinnan och säger att hon har visat stor kärlek. Jesus gör klart för Simon att kvinnan är mer hedervärd än vad han är, den välbärgade farisén. Sedan vänder sig Jesus till kvinnan och bekräftar att hennes tro har hjälpt henne. Hennes synder är förlåtna.

Här har vi alltså en motbild till stereotypen av ”skökan”. Jesus bemöter kvinnan i Simons hus som en människa och är inte rädd för hennes beröring. Hon är inte oren, inte hotfull. Tvärtom lyfter Jesus fram henne som en förebild i både tro och kärlek. Och hennes synder kan förlåtas. Hon är inte fastlåst i rollen som syndig, oren och föraktad. Det finns upprättelse att få även för den som blivit stämplad som synderska (vad som nu menas med det).

Med denna medkänslans blick, som Jesus har för kvinnan som är utsatt för förakt, får vi återvända till Paulus brev. Paulus förmanar de korinthiska männen att vara rädda om sina kroppar. Deras kroppar är heliga och värdefulla, eftersom deras kroppar är Kristi lemmar och tempel för den heliga anden. Deras kroppar tillhör alltså Gud. Därför ska de ära Gud med sina kroppar och inte låta något annat ta makten över dem.

Paulus varnar dem för otukten genom att säga att deras kroppar vanhelgas genom kontakten med prostituerade. Kanske var det ett argument som fungerade gentemot de adressater som Paulus skrev till. Men det vore också möjligt att argumentera i en annan riktning, utifrån medkänslans blick. Eftersom deras kroppar är Kristi lemmar, ska de vara Kristi händer och fötter i världen. De ska ha Kristus som föredöme och göra hans gärningar. Gentemot prostituerade innebär det att se på dem med samma blick som Jesus. De ska möta föraktade och utsatta människor med kärlek och respekt. De prostituerades kroppar är lika heliga och värdefulla som deras egna kroppar. Respekten för den egna kroppen leder därmed till respekt för andras kroppar.

Lite senare i samma brev skriver Paulus att de som är i Kristus är en enda kropp (1 Kor 12:20). Om en kroppsdel lider, så lider också alla de andra (12:26). Utifrån Jesu solidaritet med föraktade och utsatta människor är det rimligt att tänka sig att även prostituerade i Korinth kan ses som lemmar i Kristi kropp. Deras lidande är hela kroppens lidande. Därmed kan man säga att den kristne broder som utnyttjar prostituerade syndar mot sin egen kropp, för både hans kropp och hennes kropp är lemmar i Kristi kropp. De heliga i Korinth ska ära Gud med sin egen kropp, och genom att respektera andras kroppar.

Att respektera allas kroppar som heliga och värdefulla har en revolutionär potential, i vår tid såväl som i antikens Korinth. Miljontals människor är offer för människohandel, prostitution och slaveri. Deras kroppar behandlas som en förbrukningsvara som kan köpas och säljas, utnyttjas och kasseras. Den som behandlar sin medmänniska på det sättet syndar mot Kristi kropp. För den som blir föraktad och exploaterad är en del av Kristi kropp, som plågas och korsfästs idag.

Evangeliet säger oss att ingen människas kropp är bortom räddning. Guds sons kropp kläddes av och plågades till döds, för att sedan uppväckas från de döda. Krucifixen i våra kyrkor säger att en plågad och förödmjukad kropp är helig och gudomlig. Nattvardens mysterium säger att vi alla är del av en och samma kropp, som lider och dör och uppstår.[13]

 

1 Kor 7:1–7  Manligheten tillgänglig för alla

När Paulus renodlar självkontrollen som det viktigaste uttrycket för manlighet, gör han manligheten i princip tillgänglig för alla människor, inklusive kvinnor och slavar. Därmed undergräver han den traditionella könsmaktsordningen samtidigt som han argumenterar utifrån dess spelregler. Paulus själv är på många sätt ett offer för den hierarkiska ordningen mellan överordnade och underordnade. Ändå kan han hävda att alla genom tron på Kristus har möjlighet till frihet och autonomi.

När Paulus skriver att den gifte mannen lyder under samma skyldigheter som sin hustru, är det primärt en inskränkning av mannens frihet. Men samtidigt ger det utrymme för den gifta kvinnan att vara en likvärdig partner med sin man. Den gemensamma tron på Kristus ger makarna en gemenskap och ömsesidighet i relationen som är utan motsvarighet hos antika författare.

I Paulus resonemang om äktenskapet finns en medkänsla med människors olika omständigheter och förutsättningar. En del har gåvan att leva ensamstående, andra har gåvan att leva i äktenskap. Det ena är bättre, men det andra är också en nådegåva, charisma, från Gud. Det finns en helighet och värdighet i det ofullkomliga.

 

Summering

Bibelns texter spretar åt många olika håll och hör hemma i kulturer som skiljer sig från vår egen. Troheten mot Bibeln kräver att vi läser som det står, även när vi inte håller med om det som står. Här har jag hävdat att medkänslans hermeneutik ger oss ett sammanhållet centrum i tolkningen av Bibeln, som är förankrat i Jesu sätt att tolka Bibeln i ord och handling. Med medkänslans hermeneutik kan vi läsa Bibeln som helig skrift, med bevarad integritet som både forskare och teologer, och i dialog med judiska bibeltolkare.

 

[1] Ett varmt tack till Jesper Svartvik som introducerade Cohn Eskenazi vid präst- och diakonmötet i Göteborg den 15 mars 2017. Tack också till deltagarna i Göteborgs stifts högre teologiska seminarium för respons på en tidigare version av den här artikeln.

[2] Ett inflytelserikt verk om kristen bibeltolkning är Augustinus Tolkning och retorik. De doctrina christiana (Artos, 2006). Augustinus menar att Bibelns syfte är att främja kärleken till Gud och medmänniskan. Därför måste bibelord, som bokstavligt lästa verkar strida mot kyrkans moral och tron på en kärleksfull Gud, tolkas bildligt i stället (Tolkning och retorik, s 43-46, 102-119). För metoder att tolka problematiska bibelord i judisk tolkningstradition, se Karin Hedner Zetterholm, Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition (Arcus, 2008).

[3] Det ofta använda uttrycket “texts of terror” kommer från Phyllis Trible, Texts of Terror (Fortress Press, 1984).

[4] För källhänvisningar och fylligare beskrivning av manlighetsretoriken i 1 Kor hänvisas till Fredrik Ivarsson, ”A Man has to Do What a Man has to Do: Protocols of Masculine Sexual Behaviour and 1 Corinthians 5–7”, i Identity Formation in the New Testament (red Bengt Holmberg och Mikael Winninge, WUNT 227, Mohr Siebeck, 2008), s 183–198.

[5] Ordet malakos i 1 Kor 6:9 betyder mjuk, och används ofta nedsättande om män med innebörden vek och omanlig. Karl XII:s bibel översätter ordet med ”veklingar”, vilket enligt min mening är rimligare än de moderna svenska översättningarna.

[6] Aischines, Timarchos 22, 39, 94, 159 och 195.

[7] Självklart är det inte så enkelt att “läsa som det står” i texternas historiska sammanhang. Det kräver en hel del kunskap och tolkning att läsa 1 Kor som en text till människor på 50-talet e Kr, och någon slutgiltig förståelse av texten lär vi inte komma fram till. Men det är en viktig poäng att den ”bokstavliga” betydelsen av bibeltexten inte är den som vi spontant uppfattar utifrån våra kulturella referensramar. En nutida tillämpning av bibeltexten är alltid något annat än en strikt bokstavlig läsning.

[8] Tamara Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope: Reading Biblical Narratives Today”, i The Shabbat Series: Excellence in Education for Jewish Women (Woman’s Institute for Continuing Jewish Education, 1997), s 17–35.

[9] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 25.

[10] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 32.

[11] Ordet medkänsla kan ibland uppfattas som nedlåtande och paternalistiskt. Jag använder ordet ändå, eftersom jag inte funnit något bättre ord på svenska för den praktiska och handfasta kärlek till medmänniskan som Jesus förkroppsligar. Gång på gång betonas i evangelierna att medkänslan är den drivkraft som får Jesus att handla som han gör (t ex Matt 9:36, 14:14, 15:32, 20:34 och Luk 7:13). Det grekiska ordet är splangchnizomai, som hör ihop med splangchna, inälvorna. Medkänslan är alltså en magkänsla, som handlar om att man blir berörd av andra människors lidande och agerar utifrån det.

[12] Se till exempel Psaltaren 145:8–9 och Mika 6:8. Jämför profeten Jona som beklagar sig över att Gud är ”en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, för att Gud har omsorg om både människor och djur i fiendestaden Nineve (Jona 4:1–11).

[13] 1 Kor 10:16–17.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Änglarna

Predikan i Varbergs kyrka 1 oktober 2017

Idag är det änglarnas söndag, den helige Mikaels dag. Vi har läst tre berättelser ur Bibeln som handlar om att Gud är med oss när vi kämpar mot det onda. När vi är som mest ensamma och utsatta, då är änglarna som närmast. Änglarna är alltid nära, för himlen är alltid nära.

Den första berättelsen handlar om Jakob som är på flykt undan sin bror som vill döda honom. Han har lämnat alla han känner, allting han har kärt. Nu är han alldeles ensam, på väg mot ett okänt mål. Hela dagen har han vandrat. Nu är det mörkt och han måste stanna för natten. En sten är den bästa kudden han kan hitta.

Då, när han är som mest utsatt, får han se änglar i drömmen. De går upp och ner på en trappa som leder från jorden ända upp till himlen. Och Guds röst talar till honom: Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.

När Jakob vaknar är allting likadant som dagen innan – men ändå är allting förändrat. Han har sett änglarna som är med honom på vägen. Han är inte ensam längre. Han vet att Gud är med honom. Platsen där han vilat är en helig plats – precis som varje plats dit han kommer. Överallt finns himlens port, för överallt finns Gud och överallt finns änglarna som skyddar oss från det onda.

Himlen är en bild för Guds närvaro. När vi talar om Gud måste vi använda bilder. Det blåa som vi ser när vi tittar upp mot himlen, det är inte egentligen platsen där Gud bor. Men den blåa himlen, eller den stjärnklara natthimlen, är en bild för Guds närvaro. Vart jag mig i världen vänder, så finns alltid himlen där. Gud finns alltid med oss. Som himlen omfamnar jorden, så är vi omslutna och omfamnade av Guds närvaro.

Himlen är inte en plats långt borta, för Gud är alltid nära. Kanske borde vi tänka på himlen som en annan dimension i stället för en annan plats. Himlen är Guds dimension som finns mitt ibland oss och som bryter igenom varje gång som det goda segrar. Det vi hoppas på och väntar på som kristna är att himlen ska bryta igenom helt och fullt. Att jorden ska bli helt uppfylld och genomsyrad av Guds närvaro. Medan vi väntar på detta får vi vara med i änglarnas kamp för det goda.

Den andra berättelsen idag kommer från Uppenbarelseboken. Uppenbarelseboken vill ge oss glimtar av hur det som händer på jorden ser ut från himlens perspektiv. Vi ser det tydligt idag när det först berättas att änglarna strider mot draken och besegrar den. Sedan står det om de kristna som förföljs att det är de som har besegrat draken: De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. Det är alltså två sidor av samma sak, änglarnas kamp mot draken och människornas uthållighet i tron.

Lägg märke till att det är änglarna som strider mot draken. Inte vi. I sagorna kan det ofta finnas en drake som personifierar det onda. Då segrar det goda när hjälten besegrar draken och dödar den. Men i verkligheten är det farligt att identifiera drakar att kämpa mot. Om vi utser en grupp av människor eller ett annat land eller någon särskild ideologi till den onda draken som måste bekämpas – då legitimerar det att vi använder vilka medel som helst i kampen. Därför har de största brotten och folkmorden i historien begåtts av människor som menat att de kämpat för det goda, mot de onda.

Vi ska inte strida mot drakar. Änglarna sköter det åt oss. Vi får delta i deras kamp genom att göra det lilla som vi förmår. Vårt uppdrag är att hålla fast vid det goda, för det onda besegras ”genom Lammets blod”. Alltså genom tron på Jesus och genom att följa honom som aldrig bemötte ont med ont utan besegrade det onda med det goda. Jesus utgjöt aldrig något annat blod än sitt eget.

Änglarnas kamp mot det onda är sammanvävd med människornas kamp, det är budskapet i Uppenbarelseboken. Änglarna står på vår sida. Och vi står på änglarnas sida när vi kämpar för det som är gott och rätt.

Det finns mycket som hotar våra liv och vår värld. Jag ska inte räkna upp exempel, för vi känner dem alltför väl. Det finns avgrunder som är våra egna personliga. Och det finns avgrunder som är gemensamma, som hotar hela folk och hela mänskligheten. Men vid alla våra avgrunder finns det änglar. Ingen är utlämnad och övergiven av Gud.

Ängel betyder budbärare. Änglarna är budbärare från den himmelska världen. De ger oss glimtar av Gud. De säger att Gud är med oss. Änglarna är fönster mot himlen som släpper in ljus när vi bäst behöver det.

Ofta får vi vara änglar för varandra. Att vara en ängel innebär inte att vara en perfekt människa, för det är vi inte. Vi är änglar för varandra när vi får vara Guds budbärare. Vi är änglar för varandra när vi blir tecken på Guds närvaro, vittnen om Guds kärlek.

Vi kan vara änglar för varandra på många enkla och vardagliga sätt. Vi kan be för varandra. Vi kan vara vänliga och hjälpsamma och uppmärksamma på varandra. Små uttryck för medkänsla kan ha stor betydelse. Ibland behöver vi vara skyddsänglar, som inte bara är milda och vänliga utan säger stopp och sätter gränser för det som hotar en medmänniska.

Bönen är ett enkelt men viktigt sätt att kämpa för det goda. Inte för att bönen ersätter handling. Men för att bönen gör oss mottagliga för Gud och för Guds handlande med oss. Bönen väver samman våra små handlingar med Guds stora frälsningsverk.

För det mesta märker vi nog inte själva när vi är änglar för någon annan. Vi är Guds budbärare och tecken på Guds närvaro utan att vi tänker på det. Det är nog lika bra så. Men vi kan öva oss i att se Guds änglar omkring oss. Livet blir rikare och ljusare när vi inte ser medmänniskorna som problem, utan som budbärare om Guds närvaro.

Varje människa vi möter kan vara en Guds ängel. Varje människa – även den som vi har svårt för, även den som verkar ha väldigt lite att ge. Ofta kan det vara så att Guds änglar blir som mest synliga genom den som är ensam och utsatt. För vid våra avgrunder, där är änglarna som närmast.

I dagens tredje bibelberättelse säger Jesus att ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen. Änglar som stiger upp och ner mellan himlen och jorden, det anspelar förstås Jakobs dröm. Jakob såg en trappa som änglarna gick på, men Jesus säger att änglarna ska bli synliga över Människosonen, alltså Jesus själv.

Jesus är alltså trappan mellan himmel och jord. Han är himlens port, som ger oss tillgång till den himmelska världen. Genom honom kan Guds änglar nå fram till oss. Genom honom kan våra böner nå fram till Gud. Vi ska få se himlen öppen när vi har Jesus för våra ögon. Jesus får vara fokus för vår längtan efter mening, vår längtan efter helighet, vår längtan efter Gud. Vi ska få se änglar, om vi har blicken fäst på Jesus.

När vi är på flykt, från andra och från oss själva, då finns änglarna där och kallar oss hem igen. De är Guds budbärare som viskar till oss som till Jakob: Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Dela för att hela

Predikan i Varbergs kyrka 17 september 2017

Har Kristus blivit delad? frågar Paulus. Och visst kan man undra. Det finns så många olika kyrkor. Det finns så mycket splittring och motsättningar mellan olika kristna. Varför kan inte de kristna vara mer eniga? Varför kan inte alla kristna vara som jag?

Svaret är ganska givet om man tänker efter. Eftersom människor är olika, måste kristna människor vara olika. Kristen enhet kan inte handla om enighet, för enighet kan bara finnas i små grupper under kort tid.

En kristen enhet som ska omfatta alla kristna över hela jorden i alla tider, måste vara en enhet som rymmer väldigt stor mångfald. Det finns ingen möjlighet att alla kristna i två tusen år skulle ha samma åsikter och uttryckssätt. Enheten i Kristus är en väldigt mångskiftande enhet, som omfattar både antika och medeltida och moderna människor, och människor från alla kyrkor och länder på jorden.

När Paulus skriver till Korinth att de ska stå eniga i tankar och åsikter, då kan det låta som att han vill att församlingen ska vara en åsiktsgemenskap. Men det är nog inte det han menar. Den kristna tron handlar ju inte så mycket om åsikter. Den kristna tron handlar om relation och liv – relationen till den treenige Guden och livet med Gud och medmänniskan.

Paulus var inte rädd för olika åsikter. Men han sätter gränser för hur man får bete sig i en församling. Splittringen i Korinth handlade konkret om att bordsgemenskapen inte fungerade. När församlingen möttes så delade de upp sig i olika grupper, och en del åt och drack medan andra var hungriga. Så får det inte gå till.

Paulus berättar på ett annat ställe att han skällt ut aposteln Petrus inför församlingen i Antiochia. Petrus hade ätit tillsammans med de hednakristna, och därmed kompromissat med de judiska matreglerna. Men när det kom judiska kristna från Jerusalem som hade en striktare tolkning av matreglerna, då drog sig Petrus tillbaka och ville inte äta med de hednakristna längre. Då blev Paulus upprörd och skällde ut Petrus. Kristna måste kunna äta tillsammans, menar Paulus, för enheten i Kristus går djupare än skillnaden mellan judar och hedningar.

Det Paulus säger om enheten i Kristus är alltså: ”Sitt vid samma bord. Även när ni grälar med varandra, så sitt vid samma bord. För det som förenar er går mycket djupare än det som skiljer er åt.” Vi får lov att ha olika åsikter i Varbergs församling, precis som Paulus och Petrus kunde ha olika åsikter. Vi får lov att rösta på olika listor i kyrkovalet. Men vi får komma ihåg att det som förenar oss går djupare än det som skiljer oss åt.

Enheten i Kristus kan vara svår att se ibland. Men vi tror på den och bekänner den. I trosbekännelsen säger vi att vi tror på ”en helig allmännelig kyrka”. Allmännelig betyder allomfattande, universell. Vi tror på en enda kyrka som omfattar alla kristna på hela jorden. Den här tron gör något med oss, när vi ser att vi hör ihop på djupet med människor som är fullständigt olika oss själva. Och när vi erkänner att den som jag tycker har fel åsikt i någon viktig fråga, ändå står mig väldigt nära och är lika älskad av Gud.

Den här kristna enhetsvisionen är ett viktigt bidrag till vårt samhälle och vår värld. Enhet är en farlig vision när den handlar om likhet. När enheten handlar om att alla ska höra till samma folk, samma ras, samma parti eller samma tro, då kan den vara livsfarlig. Sådana enhetsideal kan leda till fördomar och förtryck, till krig och folkmord.

Men enheten i Kristus handlar inte om att alla ska vara lika. Enheten i Kristus handlar om att vi på djupet hör ihop trots att vi är olika och har olika sätt att uttrycka vår tro. Enheten i Kristus är en enhet i mångfald.

Den Gud vi möter i Kristus är samma Gud som skapar och ger liv åt allt. Fadern och Sonen och Anden är ett. Det sägs att det finns 150 000 olika arter av fjärilar på jorden (det kan inte vara så lätt att räkna alla fjärilar, men någon måste ha gjort det…). Den Gud som skapar livet på jorden är en Gud som älskar mångfald. Detta myller av olika livsformer förenas av att allt levande, alla växter och djur, är släkt med varandra och beroende av varandra. Det är skapelsens enhet i mångfald. I denna skapelse hör vi människor hemma. Vi är alla olika och unika, samtidigt som vi alla är besläktade och beroende av varandra.

I dagens evangelium ber Jesus för sina lärjungar. Han ber att alla som tror på honom ska bli ett, för att hela världen ska tro och bli ett. Den här bönen lär oss att enheten har sin grund i Gud. Enheten är inte något som vi kan organisera och prestera, utan den är Guds verk. Tillsammans med Jesus får vi be om de troendes enhet och hela världens enhet.

Enheten har sin grund i Gud, i Treenigheten. Gud är en i tre, och därmed i sig en enhet i mångfald. En monolitisk enhet skulle vara nog i sig själv. Men Treenigheten är en kärlekens enhet, där olikheten och mångfalden ger utrymme för kärlekens
ömsesidighet. Treenigheten utger sig för världen och drar oss alla till sig.

Enheten är alltså en process, inte något som är statiskt och färdigt. Enheten är Guds verk att hela all splittring och fiendskap, att hela alla sår och all förtvivlan. Enheten i Kristus handlar om att göra världen hel igen. Så älskade Gud världen att han sände sin Son. Och Jesus ger sig själv för att världen ska leva. Kristus kom till världen för att hela våra sår.

Också vi sänds till världen, som ett uttryck för Guds kärlek till sin skapelse. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, säger Jesus i sin bön till Fadern. Varje lärjunge till Jesus är ett kärleksbrev till världen. Inte för att vår kärlek är så imponerande alla gånger. Utan för att Guds kärlek blir synlig när vi tar emot den i tro.

Enheten i Kristus handlar inte om kyrkans enhet i första hand. Kyrkan är ett redskap för något större, som handlar om hela mänskligheten och hela skapelsen. Någon fullständigt enad och harmonisk kyrka har aldrig funnits, och kommer nog aldrig att finnas. Men så får det vara. För vi blir ett med varandra och med Gud genom att sändas ut till världen, inte genom att samlas ihop till en sluten gemenskap.

Församlingens uppgift är att vara en del av något större. En del av hela kyrkans enhet och av hela skapelsens enhet. Vi finns till som församling för att delta i Guds helande av vår värld. Vi bärs av visionen om en mångskimrande enhet i Kristus som till slut ska omfatta hela skapelsen. När Gud fullbordar sin plan att sammanfatta allt i Kristus, allt i himlen och allt på jorden.

Har Kristus blivit delad? Svaret är ja. Som brödet bryts och delas i nattvarden, så måste Kristus brytas och delas för att kunna hela vår värld. Kristus räcker sig själv till oss alla, och vi får ta emot honom med öppna händer och öppet hjärta, som vi tar emot brödet i nattvarden. Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Vi får dela Kristus med varandra för att hela vårt hjärta och för att hela vår värld.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Äkta

Predikan vid festgudstjänst i Varbergs kyrka 27 augusti 2017

”Var dig själv”, säger vi ofta till varandra. När någon är orolig för anställningsintervjun eller den nya skolan eller festen med okända människor, då säger vi gärna: ”Var dig själv, så blir det bra”. Det är välment att säga så, men det ger oftast inte så mycket vägledning. För det är kanske just det vi undrar, vad det innebär att vara jag i det här nya sammanhanget. Vem är jag med de här människorna? Vilka koder och förväntningar måste jag anpassa mig till? Och så finns den riktigt brännande frågan: Vem är jag egentligen, på djupet? Om man skalar bort allt som är tryggt och invant, vad blir det då kvar? Finns det någon kärna eller allting bara skal?

I dagens evangelium talar Jesus om att vara äkta. Gör inte som de skriftlärda och fariseerna, säger han, de som mest är måna om sin yta. De vill bli sedda och beundrade och för sin fromhet, men bryr sig inte om det som fromheten egentligen handlar om – kärleken till Gud och till medmänniskorna. Gör inte som de, utan lev på djupet i stället, inte på ytan. Sök det som är äkta och sant, inte det som ser bra ut på facebook eller i ditt CV.

Allt vad de företar sig gör de för att människorna ska lägga märke till dem. Så löjligt och fåfängt. Och samtidigt så mänskligt. Vi behöver bli sedda och bekräftade, både som barn och som vuxna. Det är ett grundläggande mänskligt behov, och därmed inget att skämmas för. Vi behöver mat och kläder också, men det är inte maten och kläderna som är livets mening och mål. Vi behöver bekräftelse för att kunna leva – men längtan efter bekräftelse är en dålig vägvisare. Den längtan som vi ska lyssna till är längtan efter det som är äkta och sant. Vår längtan efter Gud.

Gör allt vad de lär er och håll fast vid det, säger Jesus. De dåliga ledarna är inte ruttna rakt igenom, de är bara omogna. Vi ska ta vara på det de säger som är gott och bra. Mitt bland de hårda orden som Jesus säger om sin motståndare, finns det en maning till respekt för motståndarna. Lyssna på dem och lär av dem. Guds ord når oss även genom dem som vi inte har så stort förtroende för, om vi lyssnar efter det som är äkta och sant.

Fariseerna och de skriftlärda lärde ut Mose lag och hur den skulle tolkas i judisk tradition. Jesus säger alltså till sina lärjungar att de ska hålla fast vid fariseernas tolkning av den judiska lagen. Det gör inte vi idag. Och jag tror inte att vi ska göra det, fastän Jesus säger det. Att vara trogen mot Jesus och mot Bibeln handlar inte om att göra exakt som det står i varje detalj. Om vi tänker efter så är det ganska sällan vi gör exakt som det står i Bibeln, för vi lever i en annan tid med andra förutsättningar.

Att vara trogen mot Jesus och Bibeln, det handlar om att ta Ordet på så stort allvar att vi söker efter kärnan i det som sägs, det som är poängen, och försöker leva efter den.

Det står i Bibeln att den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har. Vi förstår nog vad som är poängen, att vi ska dela med oss till den som lider nöd och inte samla på oss för mycket ägodelar. Men troligen har ingen nytta av att vi inte har ett ombyte kläder i garderoben.

När Jesus säger att vi inte ska kalla någon på jorden för fader och inte låta oss kallas för lärare, då är nog inte poängen att vi bokstavligt ska bannlysa de orden. Poängen är att vi inte ska söka efter status och titlar, utan ha fokus på att tjäna våra medmänniskor. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Troheten mot Bibeln handlar inte om att formellt följa bokstaven, utan om att söka efter kärnan, det som är äkta och sant.

Hur finner vi det som är äkta? Hur kommer vi från ytan till det som är kärnan? Det finns ingen enkel genväg som snabbt tar oss till målet. Men det finns många hjälpmedel på vägen. Ett hjälpmedel är bönen. När vi ber, då öppnar vi vårt hjärta för Gud och sätter ord på det som vi tänker innerst inne. Bönen gör oss mera äkta.

Ett annat hjälpmedel är syndabekännelsen. Det kan kännas tjatigt att vi ber om syndernas förlåtelse i varje gudstjänst. Men vi behöver ständigt påminnas på nytt om att vi är syndare som lever av Guds nåd. Den jämna ytan är alltid en lögn. Sprickorna är en del av vår mänsklighet.

Det förtroliga samtalet med någon vi litar på, är också en hjälp att bli mera äkta. Vi får syn på oss själva och vem vi verkligen är när någon ser oss som vi är och ändå stannar kvar.

En annan väg till äkthet är glädjen. Den sanna glädjen behöver inga murar och försvar.

Och den väg till äkthet som Jesus pekar ut för oss idag, det är att tjäna våra medmänniskor. Störst är den som tjänar. Vi behöver en uppgift och en mening som är större än vårt eget jag. Vi blir mer äkta när vi ger kärlek och bekräftelse än när vi söker efter kärlek och bekräftelse.

Varbergs församling ska vara en plats där vi får växa i tro, hopp och kärlek, så att vi blir mera äkta. Församlingen ska hjälpa oss till bön och bekännelse, till förtrolig gemenskap och glädje, och till en uppgift för våra medmänniskor. I församlingen får vi hjälp att leva med öppet hjärta för Gud och för medmänniskorna.

Att bli mera äkta är inte riktigt detsamma som att vara mig själv. För vem är jag egentligen? Jag är inte äkta och hel när jag är mig själv. Målet för den kristna tron och det kristna livet är snarare att jag ska bli mig själv. Genom att söka Gud och leva i relation med Gud, blir jag mig själv. Genom Guds nåd blir jag den som jag är skapad till att vara. Gud ser det som är äkta och värdefullt hos oss, och skapar det som är äkta och värdefullt.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Förvaltare

Predikan i Apelvikshöjds kyrka 13 augusti 2017

Min farfars farfar hette Andreas och levde under andra halvan av 1800-talet. Jag vet inte så mycket om honom mer än att han var backstugesittare i Breavad i Grimeton. Backstugesittarna var bland de fattigaste i det gamla bondesamhället. Det var de som inte hade någon egen mark att bruka, och inte heller var friska och starka nog att vara torpare eller drängar. Backstugesittare fick hanka sig fram genom att göra dagsverken och enklare sysslor, och genom att ta emot allmosor av sina grannar. Ofta var de hungriga och undernärda och illa klädda. Ofta stod de i skuld och hade små möjligheter att betala tillbaka.

Min farfars farfar var backstugesittare, och det kunde jag också ha varit om jag hade fötts hundra år tidigare. Det är nog så för oss allihop, att om vi går tillbaka i släkten några generationer så var de flesta enkla och fattiga människor som inte hade så mycket marginaler. Det har varit det normala genom historien. Och det är fortfarande det normala på många håll i världen, att man är fattig och hungrig och utan skyddsnät. Vårt välfärdssamhälle är ett lyckligt undantag. Man kan ha det knapert och osäkert även i välfärdssamhället, det vet vi. Men för de flesta av oss är det så att vi har ett bra tak över huvudet och mat på bordet varje dag.

Därför kan vi ha svårt att förstå det som står i Bibeln. För man hör andra saker om man är hungrig än om man är mätt. De som Jesus vände sig till, de var för det mesta hungriga och fattiga. Man kan tänka sig att de bad bönen Vår Fader med en annan intensitet än vad vi gör. Ge oss idag det bröd vi behöver – för annars får vi svälta. Förlåt oss våra skulder – för vi kan aldrig betala tillbaka det som vi är skyldiga.

När vi hör liknelsen om den ohederlige förvaltaren, då kan vi undra hur Jesus kunde lyfta fram honom som ett föredöme. Han stal ju från sin arbetsgivare, och det får man inte göra. Men för dem som var fattiga och hungriga var det nog lätt att sympatisera med förvaltaren, och med dem som stod i skuld hos hans herre. I antiken trodde man inte på ekonomisk tillväxt, utan man tänkte att resurserna var konstanta och begränsade. Den som var rik måste därför ha blivit det på andras bekostnad. Det var den som var rik som var ohederlig och omoralisk. Förvaltaren gjorde något gott när han efterskänkte skulder. Det påminner om jubelåret i Mose lag, då alla skulder skulle skrivas av och all jord återlämnas till de ursprungliga ägarna. Gudomlig rättvisa innebär att skulderna skrivs av så att alla får vad de behöver.

Jesus säger att vi ska göra som den här förvaltaren. Vi ska använda den ohederlige mammon. Inte tjäna mammon. Pengar och rikedom får inte vara vår herre och styra vårt liv. Vi ska vara trogna i att tjäna Gud och våra medmänniskor. Men gentemot mammon ska vi bete oss som den här förvaltaren som förskingrar och delar ut. Vi ska använda våra tillgångar till att göra gott och dela med oss. Vi ska använda den ohederlige mammon till att skaffa oss vänner.

Det är lätt att se att det här är ett glädjebudskap för de fattiga, att de rika ska dela med sig. Men är det evangelium för de rika också? Är det evangelium för oss? Man behöver ju inte vara så särskilt rik för att träffas av det som Jesus säger. Bekymra er inte för mat och kläder, säger han. Ge åt den som ber dig. Om någon vill ta din skjorta, så ge honom din mantel också. Sälj vad du äger och ge åt de fattiga.

Visst kan man önska att han hade sagt något annat i stället. Det hade varit enklare om Jesus hade begärt av sina lärjungar att vi skulle ha de rätta åsikterna eller den rätta teologin. Att vi skulle lovsjunga honom och säga ”herre, herre”, med de rätta orden och de rätta melodierna. Men så säger han inte. Jesus säger att vi ska följa honom och göra Guds vilja. Vi ska älska Gud över allting och vår medmänniska som oss själva.

Detta kan kännas kärvt och kravfyllt. Men samtidigt är det evangelium och befrielse. Vad vi tror på handlar om vad vi litar på och förtröstar på och sätter främst i livet. När vi sätter oss själva främst, då är vi ensamma och isolerade och förlorade, för vårt eget rike kan inte bestå. När vi sätter Gud främst i vårt liv, då är vi del av Guds rike som är mycket större än vårt eget rike och som består för evigt. Då bärs vi av Guds kärlek och nåd i stället för av våra egna prestationer och förtjänster.

När den rike Sackaios bjöd Jesus hem till sig och sa att han skulle ge hälften av vad han ägde åt de fattiga, då svarade Jesus att Idag har räddningen nått detta hus. Räddning och frälsning kan handla om att ge upp sig själv och sin rikedom, för att i stället ta emot det som är mycket större. När vi väljer kärlek och vänskap och medkänsla, då får vi mycket mer än vad vi ger.

Jesus säger att den som vill följa honom ska ge upp allt han äger, men hälften var gott nog i Sackaios fall. Hur hänger det ihop? De uppmaningar som Jesus ger oss är inte en kravlista som vi ska se till att uppfylla till punkt och pricka för att få vara hans lärjungar. Då skulle det ju handla om oss igen, om vår duktighet och våra prestationer. Att vara Jesu lärjunge, det handlar om att vilja följa honom i rätt riktning. För Guds skull och för medmänniskans skull.

Som Guds förvaltare ska vi se våra tillgångar som att de egentligen inte tillhör oss. Allt vi har och allt vi är, det har vi till låns. Det är en nåd att det får vara så. Vårt liv hänger inte på oss själva och vad vi kan prestera. Vårt liv ligger i Guds hand. Det är evangelium för både backstugesittare och välfärdsmedborgare.

Vårt uppdrag är att vara kloka och trogna förvaltare, och använda våra tillgångar där de gör bäst nytta. En god kristen tradition är att avsätta en del av sin inkomst för dem som behöver pengarna bättre. Det kan vara en liten summa eller en stor, beroende på våra resurser. Men även det lilla bidraget påminner oss om att vi är förvaltare. Att alla våra tillgångar och talanger ska användas för att tjäna Gud och våra medmänniskor. Vi ska använda den ohederlige mammon till att göra gott.

Vi är förvaltare – oikonomoi på grekiska. Som Guds ekonomer har vi vår skatt i himlen och vårt uppdrag på jorden. Vi ska ta hand om jorden och varandra, och dela brödet så det räcker åt alla. Varje gång vi firar nattvard påminns vi om vår tjänst som förvaltare. Vi kommer med tomma händer och tar emot brödet. Så blir vi det vi tar emot, Kristi kropp i världen, för att världen ska leva. Vi har vår skatt i himlen, men den är ändå inte långt borta från oss. För vår skatt är Gud själv. Vår skatt är Guds kärlek och nåd som alltid är med oss.

Publicerat i Predikan | 1 kommentar