När De blir Du

Predikan i Varbergs kyrka 25 februari 2018

Vi och de. Det kan vara de farligaste orden som finns. För med orden vi och de kan vi skilja mellan olika sorters människor: Vi som är normala och de som är annorlunda. Vi som är individer och de som är likadana allihop för att de hör till samma grupp. Vi som är pålitliga och de som inte går att lita på. Vi som hör hemma här och de som är främlingar. Vi som är goda och de som är onda. Vi som har Gud på vår sida och de som är fiender till Gud. Vi som är fullt ut mänskliga och de som är omänskliga.

De grövsta formerna av rasism och främlingshat undviker vi för det mesta. Men tendenserna till vi-och-de-tänkande finns hos oss alla. Det hör till vårt sätt att fungera som människor. Ingen är fri från fördomar. Samtidigt har vi också möjligheten till empati och medkänsla med människor som är annorlunda än vi själva. När vi möter en människa på riktigt, då kan hon bli du i stället för en av dem.

Det är detta som händer i dagens evangelium. Några judiska män möter en kanaaneisk kvinna, och till en början är kollisionen total. Hon är en av de andra, en sådan som man vill undvika. Man hör på orden som används att hon hör till hundarna, inte till fåren eller barnen. Men eftersom kvinnan är så envis och inte låter sig schasas bort, så blir det till slut ett verkligt möte mellan henne och Jesus. Din tro är stark, säger Jesus, och jag skulle tro att han hjälper henne upp på fötterna igen. De som var främlingar blir du med varandra och erkänner varandra som medmänniskor.

Men varför är Jesus först så ovänlig och avvisande? Om Jesus är Guds son, och därmed den gudomliga kärleken förkroppsligad – varför möter han henne inte då med medkänsla redan från början? Förklaringen är nog att berättelsen finns här i Bibeln för vår skull, inte för den kanaaneiska kvinnans skull. Det finns något som Jesus vill att hans lärjungar ska lära sig, och som vi ska lära oss.

Om Jesus genast hade gjort som kvinnan bad honom, då hade vi fått ett exempel på att man ska hjälpa den som lider nöd, även om det är en av de andra. Men då hade vi gått miste om en del av poängen. Den kanaaneiska kvinnan är inte bara en stackare som behöver hjälp. Genom att Jesus först gör motstånd, får hon visa att hon är en människa som kan argumentera och till och med vinna en diskussion med Jesus – det är hon faktiskt den enda som gör, annars är det alltid Jesus som säger den smarta repliken.

Framför allt får hon visa att hon har en stark tro. Jesus lyfter henne som en förebild för lärjungarna, som inte alltid är lika starka i tron. Lärjungarna får lära sig att se på den kanaaneiska kvinnan med respekt. Och därmed att se på varje främling med respekt. Varje människa de möter kan ha något att lära dem. Det går inte att avfärda någon för att den hör till fel grupp av människor – fel folk, fel kön, fel religion. Varje människa vi möter kan vara en förebild för oss. Varje människa vi möter kan lära oss något om tron på Gud.

Att ha en stark tro på Gud, det handlar inte om att veta allt om Bibeln och den kristna tron. Det handlar inte om att tro ”rätt” på varje punkt. Att ha en stark tro på Gud handlar om att ha en stark relation till Gud. Att lita på Gud och vända sig till Gud i alla livets situationer. När vi vänder oss till Gud, då vänder vi oss åt rätt håll. Då vänder vi oss mot livets centrum och möter Kärlekens blick. Det ger oss inte lösningen på alla våra problem. Men det leder oss i rätt riktning. Det ger oss rätt perspektiv.

Tron på Gud gör inte så att allting blir harmoniskt och enkelt. I Bibeln är tron ofta en kamp med Gud. Jakob brottas med Gud och kräver att bli välsignad. Då får han namnet Israel, som betyder Den som kämpar med Gud. Att kämpa med Gud, det handlar om att komma till Gud med alla våra känslor och tankar, all vår oro och längtan och förtvivlan. En nära relation får lov att rymma alla känslor, den håller för det. Därför kan vår tro på Gud ha plats för vår kamp och vår klagan. När vi brottas med Gud då vinner vi seger, för vår klagan kan vändas i glädje och vår förtvivlan kan vändas i hopp.

Den kanaaneiska kvinnan vänder sig till Jesus i sin brottning med Gud. Herre, förbarma dig, ropar hon. Kyrie eleison. I varje gudstjänst instämmer vi i hennes rop. Tillsammans med henne får vi vända oss till Jesus med all vår nöd. Vi kanske inte får svar genast. Men vi får fortsätta att ropa. Vi får envist vända oss till Gud och be att Kärleken ska driva ut det onda, från oss och från vår värld.

Kvinnans tro är stark eftersom hon inte ger sig. Till slut leder hennes bön till att demonerna skingras. Hennes dotter blir frisk. Och inte bara det. Fördomarnas demoner drivs bort när lärjungarna ser henne som en människa och en jämlike. Föraktets och främlingskapets demoner får vika för hennes envisa bön. Hon är fortfarande en kanaaneisk kvinna. Samtidigt är hon också Israel, för hon kämpar med Gud och vinner seger. Skiljemuren mellan vi och de har rivits ner.

Jesus tar bort fiendskapen mellan vi och de när han älskar sina fiender och ber för dem som korsfäster honom. Jesus kom inte för att dra några nya gränser mellan vi och de, mellan kristna och icke-kristna. Han kom för att försona hela världen med Gud och dra alla människor till sig. I honom hålls allting samman, allt i himlen och allt på jorden. Nu är vi inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan alla är vi ett i Kristus.

Vi lever fortfarande i en splittrad och bruten värld. Men i tro på Jesus får vi längta efter den dag då det blir slut på hat och fiendskap. Vi får komma till honom med vårt Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Genom att vi hör ihop med Kristus hör vi ihop med varje människa på jorden. Djupast sett finns det inte längre vi och de. I honom finns det bara vi.

 

 

Annonser
Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Du är mitt älskade barn

Predikan i Sollyckans kyrka 7 januari 2018

Igår firade vi Trettondedag jul. Då fick vi följa de vise männen på deras väg till Betlehem, och se hur de ger sina gåvor till Jesusbarnet – guld och rökelse och myrra. Idag hoppar vi trettio år framåt i tiden. Jesusbarnet har vuxit upp och blivit en man, och nu döps han av Johannes i Jordan.

Ett halsbrytande hopp i handlingen, kan man tycka. Men temat är egentligen detsamma som igår. Vi firar hur Gud tar sin boning ibland oss. Genom Jesu födelse och liv delar Gud vår mänsklighet helt och fullt, och Anden är oss nära i varje ögonblick. Gud är inte långt borta från någon enda av oss, säger Paulus, ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.

Julens budskap är att Gud har blivit människa. Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Inte hälften av varje, utan hundra procent Gud och hundra procent människa. Det är inkarnationens mysterium, att mänskligt och gudomligt är fullständigt sammanflätat. Vi behöver inte vända oss bort från det vanliga och vardagliga för att söka Gud, utan Gud är oss nära i det alldeles vanliga mänskliga livet. Himmelriket finns mitt ibland oss, här på jorden. Med varje steg vi tar, går vi med Gud. Med varje andetag vi andas, tar vi emot Guds Ande.

Detta är svårt för oss att förstå och komma ihåg. Därför har vi sakrament, heliga handlingar som binder ihop jordiskt och himmelskt. Nattvardens sakrament är vanligt bröd och vin, och samtidigt Kristi kropp och blod, som ger oss liv till både kropp och själ. Dopets sakrament är vanligt vatten på vårt huvud, och samtidigt Guds nåd, som tvättar oss rena från synd en gång för alla. De heliga handlingarna påminner oss om att hela vårt liv är heligt, att varje ögonblick är fullt av Guds nåd.

När Jesus kommer till Johannes för att bli döpt, så protesterar Johannes. Det är jag som behöver döpas av dig, säger han. Men Jesus svarar: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Johannes kallade människor till omvändelse, och dopet var en symbolhandling för att visa att man ville tvätta bort det gamla livet och leva helt och fullt efter Guds vilja.

Det är en längtan som vi nog kan känna igen oss i. Ganska ofta känner vi att vårt liv inte riktigt är så som vi skulle vilja. Vi önskar att vi kunde leva mer helhjärtat och konsekvent, och bara göra det som är kärleksfullt och gott, för andra och för oss själva. Men aldrig blir det riktigt så. Hur vi än vänder oss, så behöver vi ständigt omvändas på nytt.

Jesus går in i allt mänskligt och delar vår längtan efter att göra Guds vilja. Samtidigt är han Gud, så hans längtan efter Gud är redan uppfylld. Genom Jesus uppfylls allt som hör till rättfärdigheten. Han är den sanna människan, Guds avbild helt och fullt. Därför blir dopet något annat när Jesus döps av Johannes. Det som var en symbol för människors längtan efter Gud, blir ett sakrament, ett fullbordat löfte om Guds närvaro hos den som döps. I vår längtan efter ett helhjärtat och rättfärdigt liv, är vi burna och omslutna av den Rättfärdige, som helhjärtat ger sitt liv för oss. Dopet handlar inte längre om vad vi vill göra för Gud, utan om vad Gud gör för oss.

När Jesus steg upp ur vattnet, öppnade sig himlen och Guds Ande kom ner som en duva och sänkte sig över honom. Vatten och Ande, vatten och duva. Vi hör ekon av skapelseberättelsen i Bibeln, där Guds Ande svävar över vattnet när himmel och jord blir till. Och berättelsen om Noas ark, där en duva kommer med en olivkvist i näbben, som visar att vattnet sjunkit undan så att det går att leva på jorden.

Berättelsen om Jesus hör alltså samman med den stora berättelsen om livet på jorden. Alla människor är skapade till Guds avbild, till ett liv i kärlek och rättfärdighet och gemenskap med Gud. Jesus är den sanna människan, som gör avbilden synlig och hel. Livet på jorden är hotat av klimatförändringar och förödelse, i vår tid som på Noas tid. Men Guds Ande svävar som en duva över våra kaosvatten också. Vår tro på Gud ger oss hopp om räddning och liv, för både människor och djur.

När vi döps, då förenas vi med Jesus Kristus. Dopet väver samman vårt liv med Jesu liv – och därmed med hela skapelsen. Han är den sanna människan, Guds väsens avbild. I honom är också vi sanna människor, så som Gud har skapat oss att vara. I oss själva är vi det inte, men i honom. Dopet gör oss till kristna, inte för att skilja ut oss från andra människor, utan för att vi tillsammans med Kristus ska leva i kärlek och tjänst för alla människor.

När Jesus döptes, hördes det en röst från himlen som sa: Detta är min älskade son, han är min utvalde. De orden gäller också oss, som är döpta i Jesu namn. Gud viskar till dig i varje ögonblick: ”Du är min älskade son, du är min älskade dotter, du är min utvalde”. Du är utvald av Gud till att leva just det liv som du lever, och att göra det i medvetenhet om Guds kärlek och nåd.

De vise männen följde stjärnan tills de kom fram till barnet i Betlehem. De vise männens vishet handlade just om att de sökte ljuset och följde ljuset, och att de gav sina gåvor till honom som är Världens ljus. Vishet är inte det samma som kunskap. Vishet handlar om att urskilja vad som är viktigast i livet, och hur man ska nå fram till det.

Vi får be om nåden att bli visa kvinnor och män, som ständigt söker efter Jesus, för att ge honom vårt guld, vår rökelse och vår myrra. Jesus tar emot våra gåvor, och ger oss det som är ännu större – liv och kärlek och försoning. När vi når fram till barnet i Betlehem är det i själva verket Gud som når fram till oss, till vårt inre barn, med orden: ”Du är min älskade son, du är min älskade dotter. Du är min utvalde.”

Publicerat i Predikan | 2 kommentarer

Hemlig agent

Predikan i Varbergs kyrka på Trettondedag jul, den 6 januari 2018. Texten har tidigare publicerats i boken ”Närvarons sakrament”.

De tog en annan väg hem till sitt land, för nu var det bråttom. Det gällde att hinna till vadstället innan Herodes förstod att han blivit lurad. Deras kameler var starka och uthålliga, men Herodes hästar var snabbare. Och många fler. Hjärtat bultade och Kaspar svettades, fastän det var tidigt på morgonen. För bara några dagar sedan hade han tyckt att det var spännande att ta sig över gränsen utan att bli upptäckt. Men då hade han varit full av förväntan. Nu hade allt gått fel.

Det var Kaspars farbror Darius, som var kunglig stjärnskådare vid det parthiska hovet, som upptäckte stjärnan. Stjärnan som måste betyda att det fötts en mäktig kung åt judarna i väster. Tanken var djärv, men egentligen ganska självklar; att utnyttja detta tecken för att knyta en allians med kung Herodes. Om man uppvaktade honom med gåvor och smicker, och hyllningar till hans nyfödde son, så kunde han kanske förmås att byta sida från romarna till partherna.

Med stöd av Partherriket i öster skulle Herodes kunna driva ut romarna och slippa vara lydkung. Och partherna skulle kunna lägga beslag på några romerska provinser i gränslandet. Så var det tänkt. Och om Herodes son verkligen blev en mäktig kung så hade man honom på sin sida redan från början. På lång sikt skulle det kunna ge ännu större utdelning.

Kaspar valdes ut, tillsammans med Melker och Baltasar, för att ta kontakt med Herodes. Det var ett farligt uppdrag, men han blev stolt över att få förtroendet. Ni kommer att bli hjältar, sa Darius. I tusen år kommer man att berätta om er färd. Man kommer att sjunga sånger om er, och i varje hus kommer det att finnas små statyer av er och era kameler.

Kaspar log när han tänkte på Darius överdrifter. Så märkvärdigt var det inte, men det var spännande att vara hemlig agent. Utklädda till köpmän hade de tagit sig genom öknen och in i Judeen. Och de hade lyckats muta sig ända fram till en audiens med kung Herodes i Jerusalem.

Men sedan gick det snett. Herodes hade ingen nyfödd son. Han blev arg och misstänksam och ställde tusen frågor om stjärnan och vad den kunde betyda. För att ta sig ur situationen gick de med på att bli spejare åt Herodes. De skulle bege sig till den lilla byn Betlehem för att se om där fanns något kungabarn. Med en liten nödlögn lyckades de avstyra att Herodes skickade med soldater. Stjärnan visar bara vägen för stjärntydare, hade de sagt. Stjärnor kan förstås inte visa vägen. De sitter där de sitter på himlavalvet.

Ändå gick stjärnan före dem och pekade ut ett litet hus i Betlehem med en fattig snickarfamilj. Men något kungabarn hittade de inte. Bara en liten pojke klädd i trasor. Men de öppnade ändå sina kistor och gav honom sina furstliga gåvor. Kaspar kunde inte riktigt förklara varför, så här i efterhand. De var väl överväldigade av det här med stjärnan. Och de hade rest så långt för att hitta kungabarnet.

Nu såg de floden och vadstället. Inga soldater inom synhåll. Kaspar andades ut. Så fort de var över på andra sidan var de i säkerhet. Herodes rike slutade vid floden. Men ett problem hade de kvar. Vad skulle de säga när de kom hem? De hade blivit ovänner med Herodes och gett bort guldet till en snickarfamilj. Hur skulle de förklara det?

Kaspar kom att tänka på vad den unga mamman hade sagt. Det är saligare att ge än att få. Ett konstigt sätt att tacka för så praktfulla gåvor. Och hon hade sagt fler konstiga saker. När de kom in och såg mamman och barnet så hade de förstås frågat efter barnets far. Kunde det finnas något kungligt påbrå trots allt? Barnets far känner ni redan, fast under ett annat namn, svarade hon.

Innan de hann fråga vad hon menade kom pappan in genom dörren – en enkel snickare! Han påstod att en av hans förfäder hade varit kung i Judeen för tusen år sedan. Kaspar skrattade för sig själv. Om man gick tusen år tillbaka så var väl alla människor kungabarn.

Fast kanske var det ändå något särskilt med den där familjen. Någonting måste stjärnan betyda. Och de hade inte verkat det minsta överraskade över att få långväga gäster som frågade efter ett kungabarn. Som om det var helt naturligt.

Och vad menade hon med att de redan kände barnets far? Det påminde om något som Darius hade sagt innan de gav sig av, att de där hedniska judarna också kände Gud, fast under ett annat namn. Menade hon att barnet var ett gudabarn? Mäktiga kungar skulle ju vara det. Kejsar Augustus var son till Apollos, sades det. Och parthernas kung Phraates var son till solguden. Det visste alla.

Men om den där fattiga pojkstackaren var kunglig, då kunde ju precis vem som helst vara det. Ska man buga inför varje tiggare man möter, för säkerhets skull? Tanken ville inte riktigt lämna Kaspar ifred. Kanske var det så det låg till. Att varje människa var ett kungabarn, ett gudabarn. Och i så fall även han själv.

Men varför åka så långt bara för att få reda på att Gud är honom nära? Han skulle fråga Darius. Darius brukade säga att målet för varje resa var att komma hem. Så det skulle han nog svara den här gången också. Omedvetet drev Kaspar på kamelen. Det var långt kvar, men de var på rätt väg. Hemåt.

Och om han fick välja vem han ville ha som kung, så skulle det varken vara Phraates eller Herodes. De var beredda att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Kaspar rös när han tänkte på vad som skulle hända om Herodes fick reda på snickarpojkens adress. Det var ett lätt val att inte återvända till Herodes. En röst hade viskat det till honom i drömmen, och på något sätt visste han att det var Guds röst.

Nej, om han fick välja kung så fick det bli snickarbarnet, trots allt. Kaspar blev varm inombords när han tänkte på hur barnet hade tittat på honom. Det var en öppen och nyfiken blick, och samtidigt kändes det som att barnet såg rakt igenom honom, ända in till hjärtat.

En sådan kung ville han ha, som styr inifrån, från hjärtat. Inte utifrån och uppifrån. Hellre en kung som inte är intresserad av makt och guld, utan av människor. Även om de är främlingar. En kung som väcker glädje och kärlek, och tar fram det bästa hos människor. En sådan kung ville han ha.

De hade misslyckats med sin plan, att få Herodes att byta sida. Men kanske kunde Kaspar byta sida och bli hemlig agent åt kungabarnet, gudabarnet i Betlehem. Så fanns det en mening med stjärnan ändå och deras långa resa. Ju mer Kaspar tänkte på saken, desto säkrare blev han. Barnet i Betlehem skulle bli hans kung. Och Kaspar skulle vara hemlig agent för kärlek och fred.

Nu var han full av förväntan igen. Hans resa hade bara börjat. Men i sitt hjärta var han redan hemma.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Vittnen

Predikan i Varbergs kyrka 26 december 2017

På Annandag Jul får firar vi Stefanos, den förste kristna martyren. Det är stor kontrast mellan Juldagens glada budskap om barnet som föds och Annandagens kärvare budskap om martyrerna, de som gett sitt liv för evangeliet om Jesus.

Men det har en poäng att julevangeliet och martyrerna firas under samma helg. Evangelium och martyrium hör ihop. Det glada budskapet om Guds närvaro i världen får konsekvenser om vi tar det till oss. Evangeliet är gratis, det är en gåva som vi får ta emot helt fritt, av nåd. Men det kostar att stå för evangeliet. Att stå på Guds sida har sitt pris.

När Jesus föds i Betlehem så föds han in i fattigdom och utsatthet. Det finns inte plats för honom i härbärget, utan han får bo bland djuren i en krubba. Den kristna tron handlar om att Jesus visar oss vem Gud är. Därför har det betydelse att Guds son inte föds i ett palats, med beväpnade vakter och alla bekvämligheter. Det betyder att det inte är där vi ska söka Gud – hos makten och rikedomen och tryggheten. För Gud har valt sida. Gud finns där Jesusbarnet finns – i svagheten, i fattigdomen och i utsattheten. Där får vi söka Gud.

Jesus möter oss i vår svaghet och utsatthet. Där får vi ta emot honom. Vi kan inte förtjäna Guds kärlek genom våra prestationer, utan det är vår brist som gör oss mottagliga för Gud. Vårt hjärta är en fattig krubba, där Guds son vill födas och ta sin boning. Om vill vi följa Jesus, så är det i svaghet och utsatthet som vi får vandra med honom – med ett öppet hjärta för andra människors svaghet och utsatthet.

Jesus är vår frälsare, som är svag och sårbar och som frälser världen genom att ge sitt liv. Det är ett mysterium att frälsning och försoning verkar genom svaghet och sårbarhet. Det som ser ut som ett nederlag, när oskyldigt blod utgjuts, det är i själva verket en seger. Försoningens mysterium kan vi inte fullt ut förklara eller förstå. Men vi får leva i mysteriet och lära känna det inifrån. När vi lever i tron på Jesus, då kan vi bli vittnen om hur Guds kärlek verkar i vår svaghet och sårbarhet. Vi kan bli martyrer, som vittnar om Gud, så som Stefanos gjorde.

Det är folk från De frigivnas församling som retar upp sig på Stefanos. Varför just de? Kanske beror det på att de är på väg uppåt i samhället. De har varit slavar, men har blivit friköpta. Antingen för att de själva lyckats samla ihop pengar eller för att de har en rik välgörare som vill satsa på dem. Att vara frigiven är inte riktigt detsamma som att vara fri. Det sitter kvar som ett stigma att man en gång varit slav. Men de frigivnas barn kan födas fria och leva som fullvärdiga medborgare.

De frigivna är alltså framgångsrika, men vill ha mer. De är på väg uppåt, därför har de mycket att förlora. Den rådande ordningen verkar till deras fördel. Därför vill de inte höra talas om något som stör ordningen. Det är provocerande med en Gud som rör sig neråt, och det är svårt att se evangeliet i att den Sanna Människan blir korsfäst som en simpel slav.

De frigivna kan inte hävda sig mot Stefanos med ord. Därför tar de till våld och falska anklagelser, och Stefanos blir martyr. Martyr betyder vittne. Stefanos får vittna för sanningen med sina ord och med sitt blod. Det är det röda martyriet, att ge sitt liv för Sanningen. Man talar också om det vita martyriet, som innebär att man vittnar genom andra former av uppoffringar. Det kan handla om att välja klosterlivet, eller att på andra sätt avstå från något för sanningens och kärlekens skull. Det röda martyriet ska vi inte söka eller längta efter. Men det vita martyriet hör till vad det innebär att vara en lärjunge till Kristus. Något kommer det att kosta att vittna för sanningen.

På det sättet är alla kristna kallade att vara martyrer, vittnen. Att vara martyr handlar om att vittna om Jesus, som är Sanningen och Livet. Det handlar om att söka Guds ljus och låta det lysa genom mig. Att vi är martyrer innebär att vi lägger våra liv i Guds händer, för när vi litar på Guds kärlek och sanning, då blir vi vittnen om Gud. När vi överlåter våra liv, det är då vi vinner det verkliga livet.

Det röda martyriet är en verklighet idag på många håll i vår värld. Inte minst i Mellanöstern, i länder som Syrien och Irak och Egypten, är det många kristna som blir förföljda och dödade för sin kristna bekännelse. Detta är en tragedi som inte verkar ha något slut. De kristna i Mellanöstern behöver vårt stöd och våra förböner, och de som är på flykt måste få en fristad.

Samtidigt vet vi att det även finns kristna som begår övergrepp och våldsdåd, och att det finns många som är utsatta och förföljda i vår värld, inte bara kristna. Kristna länder har bidragit till våldsspiralen i Mellanöstern, och kristna soldater har dödat tusentals oskyldiga civila i Irak och Afghanistan och andra länder. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan oss som är kristna och de andra som inte är kristna. Så ser inte världen ut, och så ser inte den kristna tron ut. Den Gud vi tror på är inte bara de kristnas Gud. Vår Gud är hela världens Gud och alla människors Gud.

När Stefanos blir stenad, då gör han som sin Mästare. Han ber för dem som plågar honom och dödar honom. Även de är människor som Gud älskar. Martyrernas blod ropar inte på hämnd utan på försoning. När vi lider med våra kristna bröder och systrar som förföljs, då ökar också vår medkänsla med andra människor som är förföljda.

Den kristna tron ställer inte oss mot de andra. Den kristna tron ställer oss i Guds tjänst för världens skull. Det är inte människor av annan tro som är våra fiender. Det är hatet och våldet som är vår gemensamma fiende.

Detta är tecknet för er, säger ängeln till herdarna, ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Tre gånger sägs det i Julevangeliet att Jesusbarnet ligger i en krubba, så krubban måste vara ett viktigt tecken. Det handlar om utsattheten, att Jesus föds bland människor som är fattiga och sårbara och inte har ett ordentligt tak över huvudet.

Men kanske handlar det också om något mera. Krubban är ju ett serveringsfat för djuren, det är där deras mat finns. Redan från början är Jesusbarnet mat för världens hunger. Krubban är ett tecken på det som Jesus gör som vuxen, när han bryter brödet och säger: Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Jesus utger sig själv för oss, för att vi ska leva. Och vi, som är Kristi kropp, blir också utgivna för att världen ska leva. Så hör evangeliet och martyriet ihop, ända från början. Juldagen och Annandag Jul hör ihop, i samma helg.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Den heliga familjen

Predikan vid julnattsmässa i Varbergs kyrka 2017-12-24

Det var inte så här de hade tänkt. De skulle ju gifta sig först. Och bygga ett hus tillsammans med fint kök och plats för många barn.

Men nu var de i Betlehem, långt hemifrån, när det var dags för Maria att föda. Det fanns inga släktingar som kunde hjälpa dem. De hade inget hus och inte ens något rum att hyra, utan Maria fick föda sitt barn bland djuren, bland halm och gödsel. Och barnet hon födde var inte Josefs barn. Men han tog emot det som sitt eget. För han älskade Maria, och därmed också hennes barn.

Trots strapatserna, och trots att det inte alls blev som de hade tänkt sig, så känner vi den här familjen som den heliga familjen. Det är Josef och Maria och deras nyfödda barn som vi har i våra julkrubbor när vi firar jul, tillsammans med får och åsnor, herdar och vise män. Det är Jesusbarnet som änglarna sjunger om i natten, när de sjunger om fred på jorden och en stor glädje för alla människor.

När vi firar jul får vi vara med i den heliga familjen. Det finns plats för oss också i julkrubban, bland herdar och vise män. Vi får vara med och fira Jesusbarnets födelse och Guds närvaro mitt ibland oss. Barnet i krubban är världens centrum, för just där möts himmel och jord, Gud och människa.

Om världens centrum kan finnas i ett stall i Betlehem, bland fattiga och utsatta människor, då kan det finnas i våra liv också. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, och ibland drabbas vi av svårigheter som vi inte vet hur vi ska klara. Men mitt i allt finns Gud med oss, lika nära som hos Josef och Maria. Vi hör också till den heliga familjen, som är Guds familj. Och änglarna sjunger för oss i natten om fred på jorden och en stor glädje för alla människor.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar

Medkänslans hermeneutik

Detta är en artikel som handlar om bibelsyn, bibelforskning och hur vi kan läsa svåra texter i Bibeln som helig skrift. Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning 10/2017.

Hur ska vi läsa bibeltexter som verkar strida mot kärleksbudet och respekten för alla människors lika värde? Frågan kan förefalla modern, men i sak är den lika gammal som kristendomen. Eller ännu äldre, eftersom kristen bibeltolkning har sina rötter i judisk bibeltolkning. Kärleksbudet som moraliskt imperativ är gemensamt för kristna och judar, liksom stora delar av de texter som vi betraktar som helig skrift. Därför kan kristna och judar ha god nytta av varandra i reflektionen kring bibeltolkningsfrågor. I den här artikeln tar jag hjälp av den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi för att formulera en kristen hermeneutik.[1]

Hur vi ska tolka svåra texter i Bibeln, eller rent av anstötliga texter, är en fråga som kristna behövt förhålla sig till genom två tusen år. Ofta har man valt att göra allegoriska tolkningar, till exempel av berättelserna om krig och folkmord i Guds namn. Symboliska tolkningar kan göra det möjligt att finna uppbyggelse i texter där den bokstavliga innebörden strider mot läsarens gudsbild och värderingar.[2]

I modern tid har feministiska bibeltolkare ägnat stor uppmärksamhet åt kvinnoförnedrande texter i Bibeln, ”texts of terror”.[3] Det kan handla om negativa stereotyper och sexualisering av kvinnor, våld mot kvinnor eller andra sätt att begränsa kvinnors fulla mänsklighet. Ofta hjälper det inte så mycket i det avseendet om texterna tolkas allegoriskt. Misogyna uttalanden kan vara skadliga för kvinnor vare sig de är bokstavligt eller bildligt menade – inte minst när texterna har status som helig skrift.

Att läsa Bibeln både som kristen teolog och som forskare innebär en spänning mellan lojalitet och distansering. Som troende vill jag hämta näring och vägledning ur skrifterna. Som forskare vill jag placera texterna i deras historiska sammanhang, vilket ofta innebär att de blir mera främmande för mig. Detta är en spänning som alla präster och kristna teologer måste leva med i vår tid, för det går inte att förneka bibelvetenskapens existens. Det är en spänning men inte en motsats, för både den vetenskapliga läsningen och den fromma bibelläsningen är ett sökande efter sanningen. Och sanningen skall göra oss fria.

Vad innebär det då att vara trogen mot Bibeln, när bibeltexten skaver mot vår gudsbild och våra värderingar? Jag vill föreslå att medkänslans hermeneutik kan vara ett fruktbart begrepp för att hjälpa oss att läsa Bibeln med integritet, som både forskare och teologer.

Bibelvetenskapen är en kritisk verksamhet, som all vetenskap, och förutsätter ofta en ”misstänksamhetens hermeneutik” där man vill spåra agendan bakom formuleringarna i texten. Att läsa texten som troende behöver inte innebära att man motsätter sig de kritiska läsningarna. Tvärtom menar jag att trohet mot Bibeln förutsätter en öppenhet för att läsa som det faktiskt står, i ljuset av det som vi med bibelvetenskapens hjälp fått veta om texterna. Men det räcker inte med den kritiska blicken. Det behövs också en kärleksfull blick. Misstänksamhetens hermeneutik behöver kompletteras med medkänslans hermeneutik.

Som exempel tar jag i den här artikeln ett avsnitt ur Paulus korrespondens med församlingen i Korinth, 1 Kor 6:12–7:7. Det finns andra avsnitt i Första Korinthierbrevet som brukar betraktas som mer kontroversiella i vår tid. Till exempel händer det att 1 Kor 6:9 diskuteras i frågan om homosexuellas rättigheter i kyrkan, eller 1 Kor 14:33–35 när det handlar om kvinnors rättigheter. Det som Paulus säger i 1 Kor 6:12–7:7, om att man inte ska gå till prostituerade och att gifta makar ska ha lika skyldigheter gentemot varandra, kan låta mera självklart för moderna människor. Med forskarens kritiska blick kommer jag att hävda att Paulus värderingar är mer främmande för oss än vad vi spontant uppfattar. Sedan kommer jag att beskriva vad jag menar med medkänslans hermeneutik, för att till sist återvända till Paulus med den troendes kärleksfulla blick på texten.

 

Paulus manlighetsretorik i 1 Kor 6:12–7:7

I min forskning har jag ägnat mig åt manlighetsretoriken i Första Korinthierbrevet.[4] Med manlighetsretorik avser jag hur antikens föreställningar om manligt och omanligt används i textens argumentation, ibland uttryckligen men oftast mellan raderna.

I antikens grekiska, romerska och judiska kulturer var manlighet en mycket viktig egenskap. En man som ville göra anspråk på ledarskap och förtroende var tvungen att framstå som manlig – eller åtminstone som mera manlig än sina konkurrenter. Manlighet definieras ofta i kontrast till sin motsats, det vill säga omanlighet. Bristande manlighet hos en man kan handla om att han framstår som en kvinna, som ett barn, som en slav eller som en barbar.

Manlighet är alltså en hierarkisk egenskap som handlar mycket om kontroll. Dels om kontroll över andra, underordnade personer. Dels om självkontroll, eftersom en riktig man måste kunna stå emot impulser och styra över sig själv. I retoriska sammanhang, som tal eller texter, var det vanligt att den som förde ordet utmålade sig själv som manlig och sin motståndare som omanlig. Motståndarens manlighet kunde ifrågasättas på många olika sätt, till exempel genom antydningar om bristande mod eller bristande kontroll över kvinnor i hushållet, eller genom anspelningar på omanliga sexuella beteenden.

Dessa kulturella förutsättningar var självklara för antikens människor. Både Paulus och hans adressater i Korinth var en del av sin kultur, och därför ingår manlighetsretoriken som en självklar aspekt i texten. Paulus framställer sig själv som manlig och förtroendeingivande, till skillnad från de omanliga och dekadenta hedningarna (1 Kor 5:1, 6:1, 6:9–11).[5] Korinthierna ska ta Paulus som sin förebild (4:16) och vara manliga och starka (16:13).

Paulus manlighet kunde ifrågasättas på många grunder. Han hade ingen familj som han var överhuvud för, och ingen annan status eller position i samhället. Han försörjde sig på enkelt hantverk, som en slav. Han blev ofta pryglad och slagen. Till försvar för sin manlighet hävdar Paulus att han är korinthiernas andlige fader. De är hans barn som ska lyda honom (4:14–16).

Paulus framhåller framför allt sin självkontroll som ett föredöme för korinthierna (7:7). Att renodla självkontrollen som den viktigaste egenskapen hos en man är ett sätt att kunna hävda manlighet och auktoritet trots brister i de yttre tecknen på manlighet. Tonvikten på självkontroll som den viktigaste manliga egenskapen delar Paulus med de samtida stoikerna.

 

1 Kor 6:12–20  Att synda mot sin egen kropp

Paulus uppmanar korinthierna att avhålla sig från otukt (porneia) och inte umgås med skökor (pornai). För nutida läsare kan det vara lätt att instämma i att man inte ska utnyttja prostituerade. Sexköp är förbjudet i svensk lag eftersom det anses vara ett otillbörligt utnyttjande av utsatta människor. Bortsett från det lite gammaldags språkbruket kan Paulus alltså uppfattas som att han står i samklang med våra moderna värderingar. Men för Paulus är det inte omsorgen om prostituerade som ligger bakom förmaningen. Tvärtom. Män ska undvika skökor för att inte smittas av deras fördärv. Den som förenar sig med en sköka syndar inte mot henne, utan mot sin egen kropp.

För att förstå vad Paulus menar behöver vi ta hänsyn till antikens uppfattningar om manlighet. ”Ingenting får ta makten över mig”, skriver Paulus (6:12). Detta är antikens manlighetsideal i kort sammanfattning. Den som vill betraktas som en riktig man ska varken vara underkuvad av andra människor eller av sina egna begär. I grekisk och romersk kultur ansågs det normalt att män gick till prostituerade, som ofta var slavar, eller utnyttjade sina egna slavar för sexuella ändamål. Detta hotade inte en mans manlighet, utom i de fall då man kunde hävda att han på något sätt blev dominerad av sin partner eller helt besatt av sina begär.

Det Paulus hävdar är att en man alltid får sin manlighet komprometterad när han har sex med en sköka. Med hänvisning till ett bibelcitat (1 Mos 2:24, jämför Syrak 19:2–3) fastslår Paulus att mannen då blir en enda kropp (sōma) och ett kött (sarx) med skökan (6:16). Hans manliga kropp blir ett med hennes kvinnliga och sexuellt dominerade slavkropp. Han blir som hon – det vill säga passiv, dominerad, lustfylld och tillgänglig för andras sexuella ändamål. Den man som förenar sig med en sköka blir själv som en sköka.

Paulus skriver att den otuktige ”syndar mot sin egen kropp” (6:18). Samma uttryck används av Aischines när han står inför rätta för förräderi mot stadsstaten Aten. Aischines hävdar att hans motpart Timarchos har ”syndat mot sin egen kropp” genom att bete sig som en prostituerad kvinna. Han har sålt sexuella tjänster och dessutom njutit av att vara sexuellt underordnad, hävdar Aischines. Timarchos har därmed förverkat sin manlighet, sin trovärdighet och sin rätt att tala inför folkförsamlingen (hē ekklēsia) i Aten.[6]

Paulus har troligen inte läst Aischines tal. Men hans resonemang och hans värderingar hör hemma i samma tankevärld när det gäller manligt och omanligt. Paulus argumentation förutsätter alltså en kvinnosyn och ett manlighetsideal som är ganska främmande för vår tid och för det som vi skulle uppfatta som kristna värderingar. Det som kan vara mest anstötligt för oss är den totala avsaknaden av empati med kvinnor som tvingats in i prostitution. De beskrivs inte som människor, utan som avskräckande exempel som man ska undvika att smittas av.

 

1 Kor 7:1–7  Den gifte mannens fångenskap

Därefter tar Paulus sig an en fråga som korinthierna tydligen ställt till honom. Resonemanget hänger ihop med 6:12–20, för det handlar fortfarande om manlighet och mäns sexualitet. ”Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna” skriver Paulus (7:1). Sexuell avhållsamhet är idealet. Men Paulus medger att de som inte klarar detta ideal får leva som gifta makar, eftersom risken för otukt är överhängande och har så allvarliga konsekvenser. Sedan ger Paulus en överraskande jämställd bild av äktenskapet. Mannen och hustrun har symmetriska skyldigheter mot varandra. Kan det vara så att Paulus här föregriper en jämställd äktenskapssyn?

Nej, det är osannolikt. Något sådant var okänt i antiken, och Paulus gör det tydligt och klart i 1 Kor 11:3–16 och 14:34–35 att han ansluter sig till den självklara uppfattningen att äktenskapet är en hierarkisk relation, med olika roller och olika acceptabla beteenden för mannen och hustrun. I ett sammanhang där hierarkin ses som ”naturlig” och självklar, kan jämlikhet ses som en degradering för den normalt överordnade parten.

”Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen” (7:4). Så långt säger Paulus det som är självklart i hans kultur. Mannen ska ha auktoritet över sin hustru. Det är oacceptabelt och en stor vanära för mannen ifall hustrun skulle vara otrogen med en annan man. Däremot ansågs en fri man självklart ha kontroll över sin egen kropp. Vad han gör med sin kropp är hans sak, inte hustruns. Så när Paulus fortsätter med att säga ”Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun”, då är det en kraftig inskränkning av mannens frihet och auktoritet. När mannen saknar manlig självkontroll, får han leva med samma regler och begränsningar som en kvinna.

Paulus säger detta ”som ett medgivande” (7:6). Helst vill han att alla män ska ha självkontrollen att leva ogifta, som han själv (7:7). Men de män som inte når upp till samma nivå av manlighet, de som har bristande självkontroll (akrasia, 7:5), de får lov att leva med sin hustru i stället. Priset för detta är att de inte har kontroll (exousiazein) över sin egen kropp, utan är kroppsligen underordnade sina hustrur (7:4). Därmed står de i kontrast till Paulus, som inte låter någon eller något ha kontroll (exousiazein) över honom (6:12).

Den jämställda beskrivningen av äktenskapets skyldigheter är alltså i sitt sammanhang en retorisk örfil till männen i Korinth. Paulus gör klart att de gifta männens manlighet är skarpt begränsad. De saknar Paulus manliga självkontroll och kontrolleras av sina hustrur. De är som kvinnor. Men detta är ändå att föredra eftersom alternativet för dem vore att falla offer för otukten, som har mycket värre konsekvenser. Underordningen under hustrurna räddar dem från att helt förlora sin manlighet genom att bli som skökor.

 

Att läsa som det står: Några hermeneutiska strategier

När vi läser Paulus utifrån den antika kultur som han tillhörde, framstår hans tankevärld som ganska främmande för oss. Välbekanta bibeltexter kan bli problematiska för oss och ibland anstötliga och provocerande. Hur ska vi hantera det som kristna teologer? Ska vi i lydnad för bibeltexten försöka tillägna oss de främmande värderingarna och göra dem till våra egna? Nej, det är varken eftersträvansvärt eller ens möjligt. Vi kan inte göra oss till antika människor. Ska vi ta avstånd från exegetiken för att den lägger hinder i vägen för mera uppbyggliga läsningar av Bibeln? Nej, det vore inte intellektuellt hederligt. Ska vi ta avstånd från Bibeln som normerande skrift eftersom den inte stämmer med våra värderingar? Nej, då vore vi inte längre kristna.

Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan läsa Bibeln som både antik text och helig skrift, utan att göra avkall på vare sig intellektuell hederlighet eller kristen bibeltrohet. Innan vi kommer till begreppet medkänslans hermeneutik, vill jag lägga några hermeneutiska grundstenar för hur vi som kristna teologer kan läsa antika texter som helig skrift.

  1. Läs som det står. En bokstavlig läsning, informerad av bibelvetenskapen, framhäver den kulturella distansen mellan oss och de bibliska texterna. Till att läsa som det står hör att läsa texterna i deras ursprungliga kommunikationssituationer. De är inte skrivna till oss. En bokstavlig läsning av Första Korinthierbrevet innebär att läsa texten som ett brev från Paulus till församlingen i Korinth på 50-talet efter Kristus (som det anges i 1 Kor 1:1–2). När vi läser som det står kan vi alltså inte samtidigt läsa texten som direkt riktad till oss själva. Vi läser över axeln på de ursprungliga adressaterna.[7]
  2. Läs narrativt-historiskt. Bibeln är en berättelse om Gud och Guds folk. Men Bibeln är inte hela berättelsen, utan den normerande början på berättelsen. Den kristna berättelsen har fortsatt i två tusen år efter de bibliska skrifternas tillkomst. Vi läser Bibeln för att själva bli en del av den stora berättelsen om Gud och Guds folk. Det innebär inte att vi ska kopiera församlingen i Korinth, för det är inte vår plats i berättelsen. Men för att hitta vår plats i berättelsen är det avgörande att vi noga läser den bibliska delen av berättelsen och blir vänner med Paulus och församlingen i Korinth, för vi hör ihop med dem.
  3. Läs detaljer i ljuset av det som är textens ärende. Syftet med Första Korinthierbrevet är inte att fastställa hur manlighet ska konstrueras. Manlighetsretoriken är en kulturellt betingad egenskap hos texten, som Paulus använder för att kommunicera sitt budskap till människor som delar hans kulturella förutsättningar. Ett uttalat syfte med brevet beskriver Paulus när han säger ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme” (11:1). Paulus förmaningar syftar till att korinthierna ska bli mer Kristus-lika, genom att lära sig av honom som levt kristenlivet längre än de själva.
  4. Läs kristocentriskt. I luthersk tradition brukar vi säga att ”Kristus är Skriftens kärna och stjärna”. Det innebär att allt i Bibeln ska läsas i ljuset av evangeliet om Kristus och berättelserna om honom. Kristus är måttstocken för hur Skriften ska tolkas.

 

Medkänslans hermeneutik

Den judiska exegeten Tamara Cohn Eskenazi har argumenterat för att den hebreiska Bibeln ska läsas med en ”hermeneutic of solicitude and solicitation”.[8] Som exempel tar hon berättelsen om hur Sara bestraffar sin slavflicka Hagar, som är gravid med hennes make Abrahams barn, så att Hagar i desperation flyr ut i öknen (1 Mos 16). Det är en hemsk text, där (den judiska) läsaren får välja att solidarisera sig med antingen stammodern Sara eller med den främmande slavflickan som utsätts för omänsklig behandling.

Cohn Eskenazi menar att läsaren har att göra ett moraliskt val mellan att hylla den egna gruppen eller att ha medkänsla med främlingen. Samtidigt är det valet inte bara en fråga om läsarens värderingar, utan texten själv kräver att vi sympatiserar med Hagar. Bibelns berättelser har en moralisk kompass till förmån för de förtyckta och marginaliserade. ”The stories cultivate readers into becoming certain types of persons who are able to respond to others in compassion.”[9] Läsaren fostras av bibeltexten att möta det främmande i texten med generositet och att tolka texten konstruktivt så att vi kan leva ”with and for others in community”.[10]

Termen ”hermeneutic of solicitude and solicitation” har en mångfald av betydelser och allusioner, med klangbotten hos Levinas och Ricoeur. Jag föreslår att vi på svenska talar om en medkänslans hermeneutik. Det är en lite plattare term, men den har fördelen att vara något så när begriplig.[11] När vi läser bibeltexter med medkänslans hermeneutik tar vi ställning för dem som missgynnas i texten. Detta kan innebära att vi läser mot strömmen i den enskilda texten – samtidigt som vi då läser med strömmen i Bibeln som helhet.

Medkänsla, kärlek och barmhärtighet är centrala värden som Bibeln vill fostra oss till. Som kristna ser vi detta framför allt förkroppsligat i Jesus Kristus, både i berättelserna om honom och i hans undervisning och i den urkristna förkunnelsen om frälsningen genom honom. Men naturligtvis är medkänsla, kärlek och barmhärtighet djupt rotade värden i den hebreiska Bibeln också.[12] Bibeln själv kräver av oss att vi läser bibeltexterna med medkänslans hermeneutik.

I evangelierna konfronteras Jesus gång på gång med frågor om hur de heliga skrifterna ska tolkas, och han väljer konsekvent att tolka bibelorden till utsatta människors fördel. Några exempel är frågan om man får bota på sabbaten (Matt 12:9–14), vad man ska göra med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott (Joh 7:53–8:11) och vad som ska gälla för den som är oren på grund av blödningar (Mark 5:24–34, jämför 3 Mos 15:25–27). Jesus radikaliserar kärleksbudet och manar till barmhärtighet mot alla människor, till och med mot fiender (Luk 6:27–36).

Berättelserna om hur Jesus tolkar bibeltexter ger oss en tolkningsnyckel till Bibeln, en mall för hur medkänslans hermeneutik kan tillämpas. Denna tolkningsnyckel är centralt och distinkt kristen, eftersom den är kristocentrisk. Samtidigt står den till stor del i samklang med den judiska tolkningsnyckel som Cohn Eskenazi urskiljer i den hebreiska Bibeln.

Medkänslans hermeneutik kan tillämpas på flera olika plan i mötet med bibeltexten. Det kan handla om medkänsla med de personer som förtalas eller osynliggörs i texten. Det kan handla om medkänsla med dem som beter sig arrogant och okunnigt. Det kan också handla om medkänsla med personer i vår värld idag som aktualiseras i mötet med texten. Även vi själva kan behöva medkänsla och barmhärtighet när vi konfronteras med de känslor som bibeltexten väcker hos oss. När vi läser Bibeln med medkänslans hermeneutik fostras vi till ett medkännande förhållningssätt till människor vi möter och till hela skapelsen.

Vi ska nu återvända till texterna i 1 Kor 6:12–7:7 för att läsa dem med medkänslans hermeneutik.

 

1 Kor 6:12–20  Heliga kroppar

Utifrån medkänslans hermeneutik är det en skandal att prostituerade kvinnor framställs, inte som människor, utan som en destruktiv kraft som förstör männens kroppar. Texten avhumaniserar utsatta människor och osynliggör det förtryck de utsätts för. Det är svårt att föreställa sig hur livet var för prostituerade i Korinth på Paulus tid, men de måste ha levt under fullständigt vidriga förhållanden. Stereotypen av horan som förför och förgör rymmer ett massivt kvinnoförakt, och framför allt ett förakt mot de kvinnor som är allra mest utsatta och exploaterade. Medkänslans hermeneutik tvingar oss att ta ställning för de föraktade och söka tolkningar av texten som ger dem upprättelse.

Som ett första steg kan vi se hur Jesus bemöter kvinnor som andra ser ner på. När Jesus ligger till bords i farisén Simons hus, kommer det en kvinna dit som är en ”synderska” (Luk 7:36–50). Hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, hon kysser hans fötter och smörjer dem med balsam. Simon tänker för sig själv att Jesus inte förstår vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Uppenbarligen menar Simon att kvinnan är oren och att en helig man inte skulle låta sig beröras av henne på det sättet. Men Jesus försvarar kvinnan och säger att hon har visat stor kärlek. Jesus gör klart för Simon att kvinnan är mer hedervärd än vad han är, den välbärgade farisén. Sedan vänder sig Jesus till kvinnan och bekräftar att hennes tro har hjälpt henne. Hennes synder är förlåtna.

Här har vi alltså en motbild till stereotypen av ”skökan”. Jesus bemöter kvinnan i Simons hus som en människa och är inte rädd för hennes beröring. Hon är inte oren, inte hotfull. Tvärtom lyfter Jesus fram henne som en förebild i både tro och kärlek. Och hennes synder kan förlåtas. Hon är inte fastlåst i rollen som syndig, oren och föraktad. Det finns upprättelse att få även för den som blivit stämplad som synderska (vad som nu menas med det).

Med denna medkänslans blick, som Jesus har för kvinnan som är utsatt för förakt, får vi återvända till Paulus brev. Paulus förmanar de korinthiska männen att vara rädda om sina kroppar. Deras kroppar är heliga och värdefulla, eftersom deras kroppar är Kristi lemmar och tempel för den heliga anden. Deras kroppar tillhör alltså Gud. Därför ska de ära Gud med sina kroppar och inte låta något annat ta makten över dem.

Paulus varnar dem för otukten genom att säga att deras kroppar vanhelgas genom kontakten med prostituerade. Kanske var det ett argument som fungerade gentemot de adressater som Paulus skrev till. Men det vore också möjligt att argumentera i en annan riktning, utifrån medkänslans blick. Eftersom deras kroppar är Kristi lemmar, ska de vara Kristi händer och fötter i världen. De ska ha Kristus som föredöme och göra hans gärningar. Gentemot prostituerade innebär det att se på dem med samma blick som Jesus. De ska möta föraktade och utsatta människor med kärlek och respekt. De prostituerades kroppar är lika heliga och värdefulla som deras egna kroppar. Respekten för den egna kroppen leder därmed till respekt för andras kroppar.

Lite senare i samma brev skriver Paulus att de som är i Kristus är en enda kropp (1 Kor 12:20). Om en kroppsdel lider, så lider också alla de andra (12:26). Utifrån Jesu solidaritet med föraktade och utsatta människor är det rimligt att tänka sig att även prostituerade i Korinth kan ses som lemmar i Kristi kropp. Deras lidande är hela kroppens lidande. Därmed kan man säga att den kristne broder som utnyttjar prostituerade syndar mot sin egen kropp, för både hans kropp och hennes kropp är lemmar i Kristi kropp. De heliga i Korinth ska ära Gud med sin egen kropp, och genom att respektera andras kroppar.

Att respektera allas kroppar som heliga och värdefulla har en revolutionär potential, i vår tid såväl som i antikens Korinth. Miljontals människor är offer för människohandel, prostitution och slaveri. Deras kroppar behandlas som en förbrukningsvara som kan köpas och säljas, utnyttjas och kasseras. Den som behandlar sin medmänniska på det sättet syndar mot Kristi kropp. För den som blir föraktad och exploaterad är en del av Kristi kropp, som plågas och korsfästs idag.

Evangeliet säger oss att ingen människas kropp är bortom räddning. Guds sons kropp kläddes av och plågades till döds, för att sedan uppväckas från de döda. Krucifixen i våra kyrkor säger att en plågad och förödmjukad kropp är helig och gudomlig. Nattvardens mysterium säger att vi alla är del av en och samma kropp, som lider och dör och uppstår.[13]

 

1 Kor 7:1–7  Manligheten tillgänglig för alla

När Paulus renodlar självkontrollen som det viktigaste uttrycket för manlighet, gör han manligheten i princip tillgänglig för alla människor, inklusive kvinnor och slavar. Därmed undergräver han den traditionella könsmaktsordningen samtidigt som han argumenterar utifrån dess spelregler. Paulus själv är på många sätt ett offer för den hierarkiska ordningen mellan överordnade och underordnade. Ändå kan han hävda att alla genom tron på Kristus har möjlighet till frihet och autonomi.

När Paulus skriver att den gifte mannen lyder under samma skyldigheter som sin hustru, är det primärt en inskränkning av mannens frihet. Men samtidigt ger det utrymme för den gifta kvinnan att vara en likvärdig partner med sin man. Den gemensamma tron på Kristus ger makarna en gemenskap och ömsesidighet i relationen som är utan motsvarighet hos antika författare.

I Paulus resonemang om äktenskapet finns en medkänsla med människors olika omständigheter och förutsättningar. En del har gåvan att leva ensamstående, andra har gåvan att leva i äktenskap. Det ena är bättre, men det andra är också en nådegåva, charisma, från Gud. Det finns en helighet och värdighet i det ofullkomliga.

 

Summering

Bibelns texter spretar åt många olika håll och hör hemma i kulturer som skiljer sig från vår egen. Troheten mot Bibeln kräver att vi läser som det står, även när vi inte håller med om det som står. Här har jag hävdat att medkänslans hermeneutik ger oss ett sammanhållet centrum i tolkningen av Bibeln, som är förankrat i Jesu sätt att tolka Bibeln i ord och handling. Med medkänslans hermeneutik kan vi läsa Bibeln som helig skrift, med bevarad integritet som både forskare och teologer, och i dialog med judiska bibeltolkare.

 

[1] Ett varmt tack till Jesper Svartvik som introducerade Cohn Eskenazi vid präst- och diakonmötet i Göteborg den 15 mars 2017. Tack också till deltagarna i Göteborgs stifts högre teologiska seminarium för respons på en tidigare version av den här artikeln.

[2] Ett inflytelserikt verk om kristen bibeltolkning är Augustinus Tolkning och retorik. De doctrina christiana (Artos, 2006). Augustinus menar att Bibelns syfte är att främja kärleken till Gud och medmänniskan. Därför måste bibelord, som bokstavligt lästa verkar strida mot kyrkans moral och tron på en kärleksfull Gud, tolkas bildligt i stället (Tolkning och retorik, s 43-46, 102-119). För metoder att tolka problematiska bibelord i judisk tolkningstradition, se Karin Hedner Zetterholm, Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition (Arcus, 2008).

[3] Det ofta använda uttrycket “texts of terror” kommer från Phyllis Trible, Texts of Terror (Fortress Press, 1984).

[4] För källhänvisningar och fylligare beskrivning av manlighetsretoriken i 1 Kor hänvisas till Fredrik Ivarsson, ”A Man has to Do What a Man has to Do: Protocols of Masculine Sexual Behaviour and 1 Corinthians 5–7”, i Identity Formation in the New Testament (red Bengt Holmberg och Mikael Winninge, WUNT 227, Mohr Siebeck, 2008), s 183–198.

[5] Ordet malakos i 1 Kor 6:9 betyder mjuk, och används ofta nedsättande om män med innebörden vek och omanlig. Karl XII:s bibel översätter ordet med ”veklingar”, vilket enligt min mening är rimligare än de moderna svenska översättningarna.

[6] Aischines, Timarchos 22, 39, 94, 159 och 195.

[7] Självklart är det inte så enkelt att “läsa som det står” i texternas historiska sammanhang. Det kräver en hel del kunskap och tolkning att läsa 1 Kor som en text till människor på 50-talet e Kr, och någon slutgiltig förståelse av texten lär vi inte komma fram till. Men det är en viktig poäng att den ”bokstavliga” betydelsen av bibeltexten inte är den som vi spontant uppfattar utifrån våra kulturella referensramar. En nutida tillämpning av bibeltexten är alltid något annat än en strikt bokstavlig läsning.

[8] Tamara Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope: Reading Biblical Narratives Today”, i The Shabbat Series: Excellence in Education for Jewish Women (Woman’s Institute for Continuing Jewish Education, 1997), s 17–35.

[9] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 25.

[10] Cohn Eskenazi, ”Terror and Hope”, s 32.

[11] Ordet medkänsla kan ibland uppfattas som nedlåtande och paternalistiskt. Jag använder ordet ändå, eftersom jag inte funnit något bättre ord på svenska för den praktiska och handfasta kärlek till medmänniskan som Jesus förkroppsligar. Gång på gång betonas i evangelierna att medkänslan är den drivkraft som får Jesus att handla som han gör (t ex Matt 9:36, 14:14, 15:32, 20:34 och Luk 7:13). Det grekiska ordet är splangchnizomai, som hör ihop med splangchna, inälvorna. Medkänslan är alltså en magkänsla, som handlar om att man blir berörd av andra människors lidande och agerar utifrån det.

[12] Se till exempel Psaltaren 145:8–9 och Mika 6:8. Jämför profeten Jona som beklagar sig över att Gud är ”en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, för att Gud har omsorg om både människor och djur i fiendestaden Nineve (Jona 4:1–11).

[13] 1 Kor 10:16–17.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Änglarna

Predikan i Varbergs kyrka 1 oktober 2017

Idag är det änglarnas söndag, den helige Mikaels dag. Vi har läst tre berättelser ur Bibeln som handlar om att Gud är med oss när vi kämpar mot det onda. När vi är som mest ensamma och utsatta, då är änglarna som närmast. Änglarna är alltid nära, för himlen är alltid nära.

Den första berättelsen handlar om Jakob som är på flykt undan sin bror som vill döda honom. Han har lämnat alla han känner, allting han har kärt. Nu är han alldeles ensam, på väg mot ett okänt mål. Hela dagen har han vandrat. Nu är det mörkt och han måste stanna för natten. En sten är den bästa kudden han kan hitta.

Då, när han är som mest utsatt, får han se änglar i drömmen. De går upp och ner på en trappa som leder från jorden ända upp till himlen. Och Guds röst talar till honom: Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.

När Jakob vaknar är allting likadant som dagen innan – men ändå är allting förändrat. Han har sett änglarna som är med honom på vägen. Han är inte ensam längre. Han vet att Gud är med honom. Platsen där han vilat är en helig plats – precis som varje plats dit han kommer. Överallt finns himlens port, för överallt finns Gud och överallt finns änglarna som skyddar oss från det onda.

Himlen är en bild för Guds närvaro. När vi talar om Gud måste vi använda bilder. Det blåa som vi ser när vi tittar upp mot himlen, det är inte egentligen platsen där Gud bor. Men den blåa himlen, eller den stjärnklara natthimlen, är en bild för Guds närvaro. Vart jag mig i världen vänder, så finns alltid himlen där. Gud finns alltid med oss. Som himlen omfamnar jorden, så är vi omslutna och omfamnade av Guds närvaro.

Himlen är inte en plats långt borta, för Gud är alltid nära. Kanske borde vi tänka på himlen som en annan dimension i stället för en annan plats. Himlen är Guds dimension som finns mitt ibland oss och som bryter igenom varje gång som det goda segrar. Det vi hoppas på och väntar på som kristna är att himlen ska bryta igenom helt och fullt. Att jorden ska bli helt uppfylld och genomsyrad av Guds närvaro. Medan vi väntar på detta får vi vara med i änglarnas kamp för det goda.

Den andra berättelsen idag kommer från Uppenbarelseboken. Uppenbarelseboken vill ge oss glimtar av hur det som händer på jorden ser ut från himlens perspektiv. Vi ser det tydligt idag när det först berättas att änglarna strider mot draken och besegrar den. Sedan står det om de kristna som förföljs att det är de som har besegrat draken: De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. Det är alltså två sidor av samma sak, änglarnas kamp mot draken och människornas uthållighet i tron.

Lägg märke till att det är änglarna som strider mot draken. Inte vi. I sagorna kan det ofta finnas en drake som personifierar det onda. Då segrar det goda när hjälten besegrar draken och dödar den. Men i verkligheten är det farligt att identifiera drakar att kämpa mot. Om vi utser en grupp av människor eller ett annat land eller någon särskild ideologi till den onda draken som måste bekämpas – då legitimerar det att vi använder vilka medel som helst i kampen. Därför har de största brotten och folkmorden i historien begåtts av människor som menat att de kämpat för det goda, mot de onda.

Vi ska inte strida mot drakar. Änglarna sköter det åt oss. Vi får delta i deras kamp genom att göra det lilla som vi förmår. Vårt uppdrag är att hålla fast vid det goda, för det onda besegras ”genom Lammets blod”. Alltså genom tron på Jesus och genom att följa honom som aldrig bemötte ont med ont utan besegrade det onda med det goda. Jesus utgjöt aldrig något annat blod än sitt eget.

Änglarnas kamp mot det onda är sammanvävd med människornas kamp, det är budskapet i Uppenbarelseboken. Änglarna står på vår sida. Och vi står på änglarnas sida när vi kämpar för det som är gott och rätt.

Det finns mycket som hotar våra liv och vår värld. Jag ska inte räkna upp exempel, för vi känner dem alltför väl. Det finns avgrunder som är våra egna personliga. Och det finns avgrunder som är gemensamma, som hotar hela folk och hela mänskligheten. Men vid alla våra avgrunder finns det änglar. Ingen är utlämnad och övergiven av Gud.

Ängel betyder budbärare. Änglarna är budbärare från den himmelska världen. De ger oss glimtar av Gud. De säger att Gud är med oss. Änglarna är fönster mot himlen som släpper in ljus när vi bäst behöver det.

Ofta får vi vara änglar för varandra. Att vara en ängel innebär inte att vara en perfekt människa, för det är vi inte. Vi är änglar för varandra när vi får vara Guds budbärare. Vi är änglar för varandra när vi blir tecken på Guds närvaro, vittnen om Guds kärlek.

Vi kan vara änglar för varandra på många enkla och vardagliga sätt. Vi kan be för varandra. Vi kan vara vänliga och hjälpsamma och uppmärksamma på varandra. Små uttryck för medkänsla kan ha stor betydelse. Ibland behöver vi vara skyddsänglar, som inte bara är milda och vänliga utan säger stopp och sätter gränser för det som hotar en medmänniska.

Bönen är ett enkelt men viktigt sätt att kämpa för det goda. Inte för att bönen ersätter handling. Men för att bönen gör oss mottagliga för Gud och för Guds handlande med oss. Bönen väver samman våra små handlingar med Guds stora frälsningsverk.

För det mesta märker vi nog inte själva när vi är änglar för någon annan. Vi är Guds budbärare och tecken på Guds närvaro utan att vi tänker på det. Det är nog lika bra så. Men vi kan öva oss i att se Guds änglar omkring oss. Livet blir rikare och ljusare när vi inte ser medmänniskorna som problem, utan som budbärare om Guds närvaro.

Varje människa vi möter kan vara en Guds ängel. Varje människa – även den som vi har svårt för, även den som verkar ha väldigt lite att ge. Ofta kan det vara så att Guds änglar blir som mest synliga genom den som är ensam och utsatt. För vid våra avgrunder, där är änglarna som närmast.

I dagens tredje bibelberättelse säger Jesus att ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen. Änglar som stiger upp och ner mellan himlen och jorden, det anspelar förstås Jakobs dröm. Jakob såg en trappa som änglarna gick på, men Jesus säger att änglarna ska bli synliga över Människosonen, alltså Jesus själv.

Jesus är alltså trappan mellan himmel och jord. Han är himlens port, som ger oss tillgång till den himmelska världen. Genom honom kan Guds änglar nå fram till oss. Genom honom kan våra böner nå fram till Gud. Vi ska få se himlen öppen när vi har Jesus för våra ögon. Jesus får vara fokus för vår längtan efter mening, vår längtan efter helighet, vår längtan efter Gud. Vi ska få se änglar, om vi har blicken fäst på Jesus.

När vi är på flykt, från andra och från oss själva, då finns änglarna där och kallar oss hem igen. De är Guds budbärare som viskar till oss som till Jakob: Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.

Publicerat i Predikan | Lämna en kommentar